PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

Att leva med lögnen

Det tillstånd vi lever i nu är intressant. (Om jag använder ordet intressant lite för ofta så får ni ursäkta, det är mitt sätt att hantera katastrofen på. Ett distansierat och analyserande sätt för att hålla den verkliga innebörden på avstånd.)

Det jag menar är intressant är att alla vet att man ljuger och alla låtsas som om de inte vet, åtminstone inte offentligt. När Magdalena Andersson stolt proklamerar att de tidigare tomma ladorna nu är smockfulla och Sveriges ekonomi går som tåget, då är det ingen som tror henne; och heller ingen som blir förvånad över att de ”räknat lite fel” och det blivit ett underskott istället för överskott i statens finanser.

Politiker ljuger, det är väl inget att hänga upp sig på? Skillnaden nu är att man inte längre lurar någon. Alla vet att Löfven inte klarar av att ta ansvar för Sverige, alla vet att invandringen inte är lönsam oavsett hur lång sikt man tänker sig. Isberget ligger rakt i färdriktningen, men ingen gör något utan man hummar bara om att ”vi tar ansvar” eller ”det ska vara ordning och reda”.

Men det stannar ju inte där. När eliten vet att ingen längre tror på lögnerna så har slutat anstränga sig. När Sverige är med och röstar in Saudierna i FNs kvinnokommission så orkar inte jämställdhetsminister Åsa Regnér ens försöka ljuga. Istället för att svara på frågor så har hon redan innan låtit författa ett skriftligt svar som hon lämnat till sin sekreterare.

Alla inser att regeringen, smartaste bästa tjejgänget, är som barn. Helt ansvarslösa och odugliga för sitt uppdrag. Och även de själva inser tydligen att vi förstått det och försöker inte ens hålla skenet uppe längre. Lögnen har upphört att vara en lögn och blivit bara en ritual.

Vi håller fast vid en tom lögn för att vi inte klarar att ge upp den. Det är inte sagan om kejsarens nya kläder vi upplever, det är något betydligt mörkare.

Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.

Att leva i en tid som är ett enda stort skämt

Det är rätt ofta man hör defaitistiska uttalanden på nätet om invandringen; att det här är slutet för oss som folk eller för hela västvärlden i stort. Det kan säkert stämma, men det som irriterar mig mest är att vi i så fall går under på det mest patetiska vis möjligt.

Allt i vår värld har ett slut. Så att en civilisation går under kan man leva med, men att det sker genom infantilism och självgott hycklande är för mycket för mig. Om det var en invasion av mongoler som red in och dödade alla så fanns det ändå någon form av självrespekt kvar. Man kan till och med ärofyllt kämpa emot förgäves och känna sig nöjd med sin sista insats, om sånt tilltalar en. Men när en civilisation går under för att den fått vanföreställningar som gör den försvarslös, då är det inte ens tragiskt, det är bara patetiskt.

Hur förklarar man sig i framtiden när ens barnbarn frågar om den här perioden? Jag och en kompis skämtade lite om det där, typ:

Farfar: Och då fick vi vår första feministiska regering! Lett av det nu sedan länge nedlagda Framtidspartiet Socialdemokraterna.
Barnbarnet: Oj, vad bra! Vad genomförde de för feministiska reformer?
Farfar: Ja, eh… Jag minns inget särskilt, men de röstade i alla fall in Saudiarabien till FNs kvinnokommission.
Barnbarnet: …
Farfar: Ja alltså, feminism hade fått en lite annan betydelse då. Eller det var väl mest saker man bara sa. Man kallade sig feministisk och det räckte så. Det spelade mer roll vad man sa än vad man gjorde, förstår du.

Det var bara något vi skämtade om, men det är intressant hur absurt allting låter om man försöker förklara det för någon utanför vår diskurs. Vansinnet blir väldigt tydligt, och det tycks finnas en oändlig källa att ta ur. Om man så ville skulle det kunna bli en hel genre av det svenska vansinnet. Vår tids ”persiska brev”: ”Farfar Sven berättar hur det var förr”

Uppslagen är oändliga för barnbarnet att naivt fråga ”Hur gamla var barnen?”, ”Så då byggde man inga murar?” ”Så hur mycket tjänade man på invandringen?” ”Så då var man toleranta mot de med andra åsikter också?” ”Oj, trollfabriker och en rysk konspiration!” ”Men hur kunde man prioritera om man inte satte grupper mor varandra?”

Och farfar kan svara med ursäktande erkännanden som ovan, eller på samtida, hjärndöd svensk manér: ”#Inteallalastbilar” ”Ja, men de hade rätt av fel anledning” ”Det är män som är problemet” ”Did you just assume my gender?” ”Jag hör allt ekot av stöveltramp från 30-talet i dina frågor, ungjävel!”

Ok, nu blev det lite långt, men poängen är att vår samtid är ett enda stort skämt i andra tider. Komedier som Big, Mrs Doubtfire, osv har blivit verklighet. Gräver man i bidragssystemet så hittar man antagligen Länge leve Bernie också.

En film om en vuxen man som måste låtsas vara 14 för att få bättre boende som invandrare i Sverige kommer antagligen bli verklighet i framtiden. Det öppnar för allehanda komiska inslag när han ska spela fotboll med 14-åringar eller när refugees welcome och batikhäxor kommer med ihopsamlade nallar till han och hans kompisar och alla måste låtsas att det uppenbara inte är uppenbart.

Antagligen hysteriskt roligt i en annan tid. Men att verkligen leva i en komedi är inte det minsta roligt. 🙁

Kort om hur invandringen blivit den enda politiska frågan

Jag brukar inte kommentera nyheter här, det gör andra bättre. Men det här fenomenet är intressant på flera plan:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/40-000-aldre-undernarda-inom-omsorgen
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6450406 (om att ensamkommande kostat över 10 000 kr per dygn)

Om man jämför artiklarna framgår det förstås hur prioriteringarna ligger. Men det som förundrar mig är hur media och politiker har målat in sig i ett hörn med sina mörkanden och lögner. Just eftersom invandringens kostnader och hantering har urartat så fruktansvärt så har allt blivit en fråga om invandringen. Media kan inte längre skriva om fattigdom utan att ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Varje nyhet i stil med ”så fattig är stackars ensamstående 4-barnsmamman Lena” läses med invandringsslöseriet som jämförelse.Om inte PKismen faller snart så måste de börja mörka även alla negativa nyheter i allmänhet, för allt kan kopplas till invandringen.

När politikerna säger att det inte finns resurser har de samma problem. Uppenbarligen finns det resurser, men de tycker inte att det är en prioriterad fråga. När BB i Sollefteå ska läggas ner är det för att politikerna inte vill ha den kvar. Det går inte att skylla på resursbrist längre. Inte utan att göra det till en fråga om invandring.

Den lilla lögnen bara fortsätter att växa och är på väg att sluka allt. Ett samhälle som bygger på en lögn blir till sist tvungen att ljuga om allt. Upprätthållandet av lögnen blir dess verkliga värdegrund.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.

FB-inlägg från kulturkrigstråden

Inget märkvärdigt, men eftersom inlägg ofta blir deletade där så sparar jag det på bloggen: https://www.flashback.org/sp60299067

Precis. Svensk kultur kommer att ta intryck av invandrarna, både som en grund för att definiera sig själva ”vi är såna som inte sexuellt antastar tjejer på musikfestivaler” och som ett imiterande, ”Vi kan också visa vårt missnöje med att elda bilar” t ex.

Det är en intressant situation, där PKismen ju egentligen delvis är en del av vår kultur (mycket har dock ingen egentlig förankring alls utanför Aftonbladets kulturredaktion), och släppt in en enorm mängd främlingar mot vår vilja, men som vi då tar intryck av i vårt angrepp mot PKism-delen av vår kultur.

Invandringen har ju medfört ett inflöde av homofobi, antisemitism och ett tänkande kring etnicitet som inte fanns på det sättet innan. En del av kritikerna mot PKismen finner ju ett extra stöd och inspiration där. Med andra ord så har PKismen lyckats etablera just den sortens ”synder” som den är emot. Den ursprungliga delen högerextrema, som innan var försvinnande få, har alltså på riktigt blivit kulturellt berikade, och tagit fasta på den sortens idéer som de har gemensamt med främlingarna.

Det är så mycket poetisk rättvisa och grekisk tragedi att man inte vet var man ska börja.

För dessutom har ju PKisterna själva stått modell för hur man ska göra. Jag jämförde nån gång med Sulla som med arméns hjälp strukturerade upp Rom så det skulle fungera och att ingen skulle kunna göra som honom, men ingen tittade på resultatet, alla såg bara metoden. PKisterna har ritat upp kartan för hur man ska arbeta för att förändra ett land, och styra utan att styra. Fostra medborgarna genom institutioner och media till att styra och kontrollera varandra för att upprätthålla den berättelse man valt. En nationalistisk regim kan göra precis samma sak, och skapa ett system för att hjärntvätta människor till att hjärntvätta varandra. En nationalistisk PKism.

Dessutom har man ju öppnat Pandoras box vad gäller metoder gentemot åsiktsmotståndare. Det finns nästan ingen gräns kvar längre för hur man kan missbruka sin maktposition. PKisterna har gett sina fiender en moralisk rätt att ge igen med samma mynt. Uthängningar, förstörda karriärer, och hjälpta karriärer för de egna, använda skolor att fostra fram PK-Jugend, använda skattepengarna till renaste propagandan, rikta forskningspengar till ideologins vetenskaper osv.

Det som ska sägas är att man inte gått till fysiskt våld, utan att det är ett socialt våld man använt sig av. Betydligt lömskare och svårare att bemöta.

FB-Inlägg om orsakerna till situationen i Sverige

inlägg
1. Det politiska systemet.

Politiker bestämmer vilka du kan rösta på. Enda möjligheten att komma fram är alltså att vara lydig mot partiledningen. Endast sanna konformister kan i längden lyckas i en sån miljö. Och det är de konformisterna som snart sitter i partiledningen. Det blir en rundgång i systemet med allt mer odugliga och lydiga människor som helt saknar förmåga att tänka självständigt. Ingen vettig människa hade röstat på de riksdagsmän vi har idag om de fått välja.

Det demokratiska systemet sprider ut makten. Det finns inte längre en makt samlad hos en eller ett par personer, utan makten utövas istället av en hord tjänstemän på myndigheter och institut i samhället. Detta gör att makt bäst utövas genom att förändra opinion, diskurs och kultur. Media har stor makt här, men även politiker använder sig av den här makten genom institut som skolor och värdegrundskurser. Man etablerar hos människor en idé om att de måste övervaka och programmera varandra. Folket styrs genom att lära dem styra varandra. Folk lär sig vad som är PK och vilka gränsdragningar och positioner som finns i diskursen.

Politikernas makt är dock stark över människors karriärer och tillsättande av tjänster. Följden blir att de placerar sina vänner och personer som tänker som de på alla höga positioner, och med tiden sprider sig den effekten över hela samhället. För att lyckas göra karriär så måste du ha rätt åsikter, och de åsikterna är PKismen som media fostrat de lydiga politikerna till.

2. Media. Detta är de värsta förövarna förstås.

Media kontrollerar berättelsen och kan den vägen förändra kulturen och diskursen i samhället, men de påverkar också politikerna som i förlängningen skapar systemet som programmerar människor att vara PK och att fostra varandra att vara mer PK.

Eftersom vi enligt punkt 1 har odugliga politiker som är specialister på att lyda och inte sticka ut, så får media en enorm makt genom möjligheten till drev. Det behöver inte ens finnas någon grund för dreven, det räcker med att man inte betalat tv-avgift eller att opinionssiffrorna är lite lägre. Politikernas främsta talang är därför förmågan att vara undergivna pudlar gentemot media och aldrig riktigt ta ställning till något. Ta till AKBs och Lööfs hantering av att M kanske ville fälla regeringen och regera med stöd av SD- fast utan att samarbeta med SD – och C kanske skulle fälla regeringen. Sen backar man naturligtvis från de redan vaga uttalandena, som mest var tomma utspel, och ”förtydligar” genom att bli ännu otydligare.

Media är uttolkare av politiken och blir för politikerna den egentliga målgruppen för politiken. Om inte media gillar idéerna så kommer det presenteras för folket som ondska eller idioti. Följden är att politiker avskärmas än mer från folket och driver bara den politik som kan godkännas av media.

3. PKismens polariserande och relativistiska natur.

PKismen är en lömsk ideologi som smugit sig på oss. De flesta vet inte att de är PKister, eftersom det varit en process av att flytta gränser. Klart man är emot rasism liksom, men då flyttar PKismen gränsen för vad som är rasism.

PKismen är en hatideologi, som kommer ut marxismen via kulturmarxismen. Den behöver en fiende att hata och offer att värna. Men problemet är att PKismen vunnit sin makt innan den var riktigt färdigformulerad. Till skillnad från andra ideologier så är det inte någon skarp tänkare eller någon ledare som formulerar och sätter gränder för ideologin. Den rollen har getts till ”offren.” Eftersom allt är relativt enligt PKismen så är det helt godtyckligt vilken berättelse eller sanning som gäller, så varför inte låta offren avgöra? Man har gjort ”offergrupperna” och deras känsliga medhjälpare till uttolkare av vad som är sant eller rätt, endast med sina känslor som grund. Känner någon sig kränkt, så har ett brott begåtts.

Dessa kränkta offer och godhetsapostlar blir alltså de som formulerar PKismen medan den redan kontrollerar samhället via politiker, media och den programmering/fostran vi själva utför på varandra. Problemet är att det i PKismen finns en dygd i att vara känslig, särskilt å andras vägar. Därför eskalerar PKismen och urartar fullständigt, vilket förstås genast överförs på själva samhället som den styr över. Extremisterna är alltså de som bestämmer hur vårt samhälle ska vara! Känsloextremisterna formulerar samhällets ideologi, media etablerar den och de lydiga politikerna bygger upp systemet för att fostra oss till att fostra och styra varandra. Detta är det egentliga statsskicket i Sverige!

Kampmomentet i PKismen ska inte underskattas heller. Makten och överheten ropar uppmuntringar och hejar på när vi revolterar mot ”makten.” De menar då patriarkatet eller rasistiska strukturer, och inte den egentliga makten förstås. Men även om det tycks genomskinligt att makthavarna lär oss i skolan att kämpa för feminism och jämställdhet, och att de hyllar en upprorisk vänsteranda, så fungerar det. PKister lycka skapa en kampkänsla hos många. De har ett mål och en fiende och det ger den där extra energin till att kämpa för kvinnorna i bolagsstyrelserna och att kämpa emot patriarkal snöskottning. Men det gör också att man kan behandla vissa människor hur illa som helst. De som inte är godkända av narrativet och kan klassas som rasister blir avhumaniserade. Dessa kan förföljas och hängas ut, vilket gör PKismen än mer oemotsagd, när det blir socialt farligt att säga vad man tycker.

Jag har försökt reda ut det här på min blogg och i den troligen kortlivade podcasten: http://ormeniparadiset.se/2017/02/21…ens-psykologi/
http://ormeniparadiset.se/2017/02/27…ns-utveckling/

Som antagligen framgår så är nyckeln till förändring att svara med samma mynt och förändra vår kultur och diskurs genom liknande metoder. Vi har inte media, men vi har internet. Och vi har fördelen att verkligheten stämmer bättre med vår karta.

Edit: Glömde förstås svenskarnas egen roll i eländet. Svenskarna har blivit för självgoda och slöa, och därför tappat den skärpa som behövs för att stoppa den sorts förskjutningar som skett. Det är praktiskt för politiker att få 4 istället för 3 år på sig att genomföra sin politik, men det är också en kraftig minskning av det redan minimala inflytande folket haft, till exempel. Vi behöver lära av andra kulturer och tidsepoker och inte utgå från att alla är som vi, eller kommer bli som vi bara de får en värdegrundskurs.

Några av mina flashback-inlägg

https://www.flashback.org/sp60245979

Väldigt bra tråd.

Jag delar din uppfattning om att forumet präglas av en defaitism, men det är inte konstigt med tanke på den utmattning många sanningssägare måste känna vid det här laget. Ingen trodde nog att det skulle gå så här långt med PKismen. Själv trodde jag att kraschen skulle komma redan 2016 när resultatet av 2015 började märkas på allvar.

Men själv har jag varit uppgiven väldigt länge men nu hittat tillbaka till en sorts motivation mitt i allt elände. Eller snarare på grund av eländet.

Så här tänker jag:

*Läget är akut och något måste göras innan allt är förlorat. Därifrån kan man dra en hel del motivation.

*Samtliga i ledande ställning är så fullständigt odugliga och värdelösa att vem som helst skulle göra ett bättre jobb. Även du och jag skulle alltså göra ett bättre jobb! Och jag talar inte bara om politiker eller media, utan alla som öppnar käften offentligt avslöjar sig som idiot. De som tiger må vara smarta typer som sitter på något universitet, men de hörs inte. Istället släpps ”experter” fram i klass med Arnstad och Eksvärd.

Det kan tyckas som något negativt, men jag ser det hellre som att vara enögd i de blindas rike. Om man vill göra intryck i historien och göra sin röst hörd så är det nu! Du och jag hör till den yttersta eliten av tänkare bara genom att inte vara fullständiga idioter.

*Det har aldrig varit lättare att göra sin röst hörd. Den nya tekniken gör att start-up-kostnaden för att starta en podcast, en blogg eller en youtube-kanal är 0. Problemet är möjligen att nå ut och bygga en bas av followers. Men det är ett pseudo-problem i det stora. Poängen är inte att personligen bli framgångsrik, utan att vara ännu en röst som protesterar. Till sist så bygger man upp till en orkan av protester i alla medier, utom MSM. Men när motsatsen till MSMs budskap hörs överallt då förlorar de all sin makt.

*Landet är i kris. Men en kris är också en möjlighet att upptäcka vilka brister som finns och rätta till dem.

*Jag tror på att varje liten handling mot målet är avgörande. Att skriva det här inlägget på FB kanske inspirerar någon; att säga ifrån när någon försöker antyda något PK,brunkleta eller hänvisa till MSM som en källa. Det är en del i den stora rörelse som leder till förändring. Varje liten handling nöter ned PK-bygget och etablerar en ny diskurs där andra frågor och ämnen diskuteras, och inte de ämnen om rasism, HBTQ, feminism osv som eliten valt ut åt oss.

Allt vi gör är en del av att bygga upp eller bevara en viss kultur. Vill vi inte ha PKism så bör vi i varje handling agera därefter, och inte acceptera deras världsbild eller förstärka den genom att sprida deras idéer. Att ta avstånd från rasism eller att ens diskutera ämnet är att acceptera deras bild av att rasism är den viktigaste frågan. Ta istället avstånd från PKismen! Och gör inte rasism ens till ett ämne att diskutera; och framförallt ställ inte rasism som PKismens motpol, för det är den inte, och det är att bekräfta deras världsbild. PKismens motpol är tolerans, åsiktsfrihet och respekt för vanliga människor m.m.

*Att vara konservativ och nationell är att vara rebell idag. Det går inte att trycka ner hur länge som helst innan det blir coolt. Kidsen skrattar och driver med de stela och fyrkantiga demokraterna som kallar en bild på en groda för hatsymbol, eller deras försök att definiera alt-right. Föräldragenerationen står för PKism och det har aldrig funnits en värre idioti för rebellerna att riva ner.

*Dessutom kan det vara kul! Hitta glädjen i att göra PKisterna butthurt och ”triggered.” Den ovan nämnda rebelliskheten hos alt-right-rörelsen tror jag svider extra hos vänstertomtarna: ”men-men-men det är ju vi som står upp mot makten. Det är ju vi som kämpar för kvinnors sak precis som staten lärde oss i skolan. Det är vi som demonstrerar mot patriarkatet och den rasistiska arbetarklassen på första maj. Vi är de riktiga rebellerna som bryter mot alla normer som PKismens normer säger att man ska bryta mot, och tvingar på andra våra normer. Vi är rebellerna väl?” Hela idén om att utöva trotsig rebelliskhet från maktposition är så dum att de måste påminnas varje dag. ”Stå upp mot överheten, och då menar jag inte vi coola och kaxiga feminister i smartaste bästa tjejgänget-regeringen utan…öh… patriarkatet. Just det. Patriarkatet är de som har den egentliga makten. Vi liksom bara sitter här i regeringen och är rebelliska.

*Hela väst står inför en avgörande tid. Se det som något historiskt intressant, att få vara del av avgörande historiska ögonblick. Och ta chansen att bli en del av historien genom att agera!

https://www.flashback.org/sp60239065

Problemet med PKismen är dock hur allt är flytande. Värdegrunden om allas lika värde är helig och kan aldrig ifrågasättas, men samtidigt så måste man värdera människor olika. De invandrare som kommit hit är mer värd än de som är kvar i närområdet. Att diskriminera är ett brott mot värdegrunden, men ibland måste man ändå diskriminera för att skydda ”utsatta”, eller helt enkelt för att om man inte har olika tider på badhuset så blir det övergrepp. Man kan inte sätta grupper mot varandra, men gruppen svenskar får dock stå tillbaka för gruppen invandrare. Paradoxer av den här typen är en fundamental del av PKismen.

Så PKisterna skulle kunna säga öppet att ”Nej, värdegrunden och allas lika värde är fel” och ändå glida vidare på samma sätt. Antingen hittar de på något nytt nyord eller omtolkar något gammal så som mänskliga rättigheter för att passa deras agenda. Eftersom det är media som har kontroll över om något ska ifrågasättas eller inte, och hur diskussioner ska föras och om vilka ämnen, så kommer de undan.

Kärnan i ideologin är att det alltid finns offer att kämpa för och förövare att hata och angripa. Begrepp som värdegrund kommer och går och är bara heliga så länge det fungerar. Att just invandrare trumfar alla andra grupper är tillfälligt och beror på att det blir det mest laddade ämnet och att de därmed har bäst fiender att kämpa emot där. HBTQ är mer bara ett sätt att vinna prestige bland eliten, men någon grupp är alltid de största offren och när HBTQ ställs mot invandring så vinner invandringen.

Anledningen är just att motståndet mot invandringen är störst. Man definierar sig utifrån sina motståndare och gör det mest kritiserade i sin ideologi till det viktigaste att kämpa för.

Ett annat problem för PKisterna är att de hela tiden eskalerar sin ideologi, eftersom ”offren” själva eller deras uttolkare avgör sanningen. Följden blir att man allt mer alienerar sig. Först från rasister, sen från ”rasister” och sen från rationella kritiker av invandringen osv. Allt fler föser man samman i gruppen fiender, så att människor som innan var PKister plötsligt en dag kan finna sig tillhöra fienden. Människan som så solidariskt visade sina sympatier för Palestina med sin sjal, sysslar nu med kulturell appropriering och är ond.

Jag tror alltså kriget slutar av två orsaker:
1. Folket börjar få nog till följd av massinvandringen och den inkompetens och naivitet som den hanteras på.
2. PKismen börjar göra fiender bland media. Alltså den utser sina fiender.

Det kanske inte är någon mer som minns det men för väldigt länge sedan gjorde Janne Josefsson ett reportage bland några invandrarungdomar och sa något skämtsamt om ”här är en gangster jag känner igen” och den kamratliga skämtsamheten möttes av ilska från invandrarkillen som skällde ut honom för att ha rasistiska åsikter eller något sådant. Jag kanske övertolkar, men jag tror att det blev en vändning för Josefsson. Innan var han typisk PKist som skulle förstå de utsatta värstingarna, och har säkert den inställningen att tacka för att han alls släpptes fram, men några år efter det var han snarare en återhållen realist.

Och jag tror det är det som händer allt eftersom. Offren revolterar och pekar ut att journalisten är en fucking white male. Men när journalisten blir placerad i fiendefacket och inte känner för att buga sig inför offren, så får denne ett annat perspektiv och upphör att blunda för PKismens inbyggda motsägelser.

Och jag tror det går fort när det vänder just för att PK-bygget är så ruttet eftersom man aldrig behövt försvara sig mot kritik innan. Kvar blir nog bara några lösrykta idéer om solidaritet eller människovärden, men utan en hierarkisk struktur med offer på olika nivåer. PKisterna dominerar i stort sett hela samhället och alla höga poster, så övergången kommer att bli intressant.

https://www.flashback.org/sp60238312

För ett halvår sedan hade jag avskrivit dig som en stolle, men idag har jag en helt annan uppfattning.

Men problemet som jag ser det är att partierna har makten och att de väljer ut vilka som kan bli valda. Det blir i praktiken en loop i systemet där politikerna väljer ut politiker, och alla blir mer och mer lika. De väljer ut varandra efter hur lydiga knapptryckare de är, och i förlängningen får vi det läge vi är i nu, när man systematiskt genom ett darwinianskt system valt ut de allra mest medgörliga och odugliga. För de medgörliga i partierna hamnar till sist på toppen och väljer ut likasinnade. Det är därifrån den konformism och PKism som dominerar Sverige kommer ifrån. (kolla gärna podcasten på min blogg om det här, det är de två äldsta posterna)

Jag ser alltså inte representativ demokrati som det egentliga problemet, utan att problemet är att makten är hos politikerna och partierna. Om vi faktiskt hade representativ demokrati så hade ingen av idioterna som sitter i riksdagen idag blivit valda. De är inte där för att folk har förtroende för dem, de är där för att folk bara tillåts rösta på partier. (och dessutom får man inte ens den politiska inriktning som partierna lovar iom DÖ).

Så, ge riktig representativ demokrati en chans först är mitt svar. Det krävs många reformer för att rädda landet.

https://www.flashback.org/sp60167887

Oj, det där var väldigt träffande. Jag tror det är just det här problemet som jag flera gånger allt för klumpigt har försökt formulera: Att ALL diskussion sker på deras villkor.

De har satt upp regler och normer för diskussioner som ger dem ett övertag i alla lägen. Det är inte bara det att de satt upp gränser för vad som får sägas och kan döma ut människor som mindre värda rasister eller liknande.

De har kontroll över hela diskursen, om vilka ämnen som är viktiga att diskutera och vem som får diskutera dem. De har värderat vad som är viktigt och vad som är oviktigt och gjort det till sanningen. Om en person säger neger är det något så fullständigt fruktansvärt att det inte finns någon gräns för hur upprörd man ska vara. Om en person våldtar en annan människa så är det mindre allvarligt, och skulle våldtäktsmannen vara invandrare så är han nästan helt ursäktad.

Detta är ju helt vansinniga värderingar som egentligen inte är folkets värderingar, men eftersom media kunnat kontrollera vad som sägs offentligt så har det ändå fungerat som våra värderingar.

DETTA måste sluta nu! Jag pratade någon gång om att inte acceptera deras världsbeskrivning och värderingar, genom att säga saker som ”jag är inte rasist,” men jag inser nu att det är mycket viktigare än vad jag trodde. Vi måste bemöta deras skeva värderingar vid varje tillfälle. Vägra acceptera att rasism är en viktig fråga! Vägra acceptera deras apartheidsystem där vissa har andra rättigheter eller där ord är värre än våldtäkter.

Vi måste återerövra verklighetsbeskrivningen och ”berättelsen”. Vi måste etablera en berättelse där folket har fått nog av deras ordlekstyranni. Där antydningar om att man inte får säga si eller så möts med en direkt tillrättavisning att de kan ta sitt förtryck och sina sjuka värderingar och stoppa upp dem. DET ÄR INTE OK ATT VARA PK. Det är att stå på förtryckarnas sida. Det är att skydda våldtäktsmän. Det är att behandla människor olika beroende på kön, ras, sexualitet. Det är intolerans!

Ta varje tillfälle att påpeka hur deras PK-idéer är precis så förtryckande och intolerant som det de påstår sig kämpa emot. Och låt inte någon komma undan med att angripa dig för att du ger svar på tal.

Kallar de dig rasist så är de förtryckare som behandlar sina medmänniskor illa och inte tolererar åsiktspluralism.

Kallar de dig lättkränkt så är de empatilösa.

Ifrågasätter de din agenda så är de konspiratoriska och oempatiska.

Försöker de vända det till att du genom att inte genast backa är islamofob, homofob, rasist eller liknande, så är det de som använder härskartekniker och borde skämmas.

Eftersom samhället ser ut som det gör så är det den här sorts metoder som fungerar. Hitta din inre kränkthet och protestera vid varje kränkning och anklaga motståndarna för att vara dåliga, oempatiska, trångsynta, människor som gör skillnad på folk, att de har en förenklad svartvit världsbild, att de måste bli mer open minded osv…

Det kanske inte funkar när du testar att bemöta dem så, men det handlar inte bara om det enskilda tillfället, det handlar om hur samhället förändras när människor konsekvent hela tiden biter ifrån. JU fler som gör så här desto snabbare blir det etablerat och fler följer på.

Vi lever i ett samhälle där det effektivaste sättet att få som man vill är att skrika som ett barn om hur kränkt man blivit och att man är utsatt för förtryck. PKisterna har satt tonen, så det är dags att de får svar på tal.

Tänk bara på att:
Den som kämpar mot SJW bör se till att han inte därvid själv blir ett SJW. Och då du länge blickar in i en PKism, blickar PKismen också in i dig.

Men låt bli att anklaga PKisterna för att vara oikofober, svenskfientliga eller liknande. Sånt har ingen betydelse eller värde för dem. Det som bränner bäst är snarare att kalla dem oempatiska, fundamentalister, sexistiska m.m. Helst ska det inte ske direkt som försvar av dig själv eller dina åsikter, utan göra som PKisterna själva och peka ut en PK-brist i deras eget resonemang. Om de försöker få det till en fråga om ”att inte spela SD i händerna” eller liknande när folk vill protestera mot en gruppvåldtäkt. Påpeka då hur respektlös de är mot offret, och att det är ett sexistiskt och djupt oempatiskt förhållningssätt att förminska en kvinnas lidande så.

Och som bonus så tror jag att den här sortens svar är de som gör PKisterna allra mest kränkta och griniga.

https://www.flashback.org/sp60184901

När pendeln nu börjat svänga till PKisternas nackdel så har jag funderat lite på hur kampen ser ut. I tråden om att Nyheter idag avslöjade förnamnet och ett kort mail från en person som ville att en bild på när hennes bror blev arresterad för inblandning i våldsamt upplopp skulle tas bort, så blev det aktuellt igen att fundera på spelreglerna i konflikten. (FB) Nyheter Idags Chang Frick hänger ut privatperson som kontaktat Ni

PKisterna har från sin maktposition kunnat förfölja och förtrycka oliktänkande, men så har det inte alltid varit. Det är PKisterna som har flyttat gränsen för vilka medel som är ok att använda. De har öppnat Pandora box och släpp ut allehanda fulheter i världen. De har alltså ritat om spelplanen och därmed också gett motståndarna en moralisk rätt att använda samma medel.

I enlighet med PKisternas agerande är det:

Det är ok att hänga ut människor på media och på nätet för deras åsikter.

Det är ok att hindra, skada eller helt stoppa en människas karriär beroende på åsikter.

Det är ok att systematiskt hjälpa fram personer av en viss ras, ett visst kön eller liknande.

Det är ok att använda sig av samhällets institut, så som skolor, statsmedia och myndigheter m.m. för att driva sin agenda och sprida sin propaganda.

Det är ok att censurera och ljuga för att skydda och stärka sen egen agenda och ideologi

Det är ok att etablera ett hat och ett tankesätt hos folket mot en uttalad fiende bland folket.

Det är ok att diskriminera beroende på ras och kön m.m.

Det är ok att slösa besinningslösa summor av våra skattepengar på för ideologin symboliska frågor

Det är ok att tysta ner brott som begås mot åsiktsmotståndare och att ge sitt tysta medgivande genom att sitta passiv

Det är ok att uttrycka sig förnedrande om någons kultur eller nationalitet

Osv osv osv

Denna förändring av beteendet mot åsiktsmotståndare har de infört från maktposition och inte som en eskalering under en jämn konflikt. Det är alltså att jämföra med att ta till allt mer brutala metoder mot en person som redan ligger ned.

Så inte nog med att detta ska ses som helt ok att göra mot motståndaren när pendeln svänger, eftersom övergreppen skedde från ett tydligt överläge och helt ensidigt, så finns det en väldigt berättigad ilska hos de drabbade som måste komma till uttryck. Det är helt rimligt att svara med en ytterligare eskalering efter en så orättvis behandling. Poängen är att man måste ha full förståelse för att människor ger tillbaka med samma mynt plus ränta.

PKisterna har gett oss mandat att bete oss precis hur svinigt vi vill i den här konflikten. Den enda gränsen är i praktiken den personliga moralen, men den moralen kan inte appliceras på andra. Om någon i sin ilska tar till våld och kanske dödar en representant för PKismen, så är vi nog tvungna att ha förståelse för det, vi skulle kanske inte begå handlingen själv av moraliska skäl, men vi kan inte ifrågasätta en persons agerande efter ett sånt förtryck och en sån orättvisa.

Min förhoppning är att det ändå kan skötas så pass snyggt att de skyldiga straffas bara tillräckligt hårt så att ingen känner att den inte fått upprättelse, och att vi tar till de åtgärder som behövs för att reparera samhället igen.

https://www.flashback.org/sp60178174
Om hur Cuf tänkte kring att kopiera SD:
Det jag finner lustigt är hur man beskriver det som en smart strategi av SD att gå i konflikt med övriga. Det är ju ingen strategi, det är ju något som bara föll i knäet på dem för att de för en politik som har ett väldigt starkt stöd hos folket som hela övriga partisystemet står på precis motsatta sidan av.

Det är väldigt talande att SD driver en politik förankrad i verkligheten, medan CUF spekulerar kring vilka berättelser om konflikt de kan skapa för att få uppmärksamhet. Sjuklövern, och särskilt C och L, är såna partier som helt saknar egentlig politik utan enbart består av tomma utspel och strategier.

Hur vore det om man försökte föra en egen politik istället för att välja politik efter den senaste röstfiskar-kampanjen?

Värdelösa skräpmänniskor!

Jordan Peterson väcker tankar om religionen.

Den senaste diskussionen mellan Peterson och Harris var betydligt bättre än den första. Harris kommer fortfarande in med en inställning att han ska hitta fel i Petersons resonemang, men Peterson är betydligt mycket mer medgörlig och nästan undergiven denna gång. Så diskussionen blir bättre men får en något speciell färg av deras inställning. Det liknar nästan ett förhör där den sekulära världskyrkan ska kontrollera att inte broder Peterson är en kättare som har religiösa idéer.

I vilket fall så var det en sak som slog mig när jag lyssnade. Om Peterson har rätt och de mytologiska historierna innehåller fundamentala sanningar och det går att ur mytologiernas arketyper på något sätt skapa en gud, så får det väldigt intressanta följder. Tyvärr redde de aldrig ut exakt hur steget från arketyper till religion ser ut även om Harris lyfte frågan. Hans iver att hitta fel gjorde dock att utläggningen tog en annan riktning om vanföreställningar istället.

I vilket fall så började jag skriva en kommentar till klippet där jag frågade mig just det, och försökte på retoriskt vis lägga fram vad jag trodde kunde vara en möjlig idé hos Peterson; och det är min tolkning av hans idé om sanning. Som jag förstått Peterson så är vår sanningsuppfattning och hela världsuppfattning en följd av evolutionen. Alltså att vår uppfattning av världen är ett resultat av detta. Inte bara enkla saker som att vi ser viss elektromagnetisk strålning som en viss färg, att vi kan uppleva skillnader i temperatur, att vi kan uppleva fysiska objekt på allehanda sätt. Utan jag menar även de åskådningsformer och förståndskategorier som Kant talar om (Kant dyker av någon anledning alltid upp när jag filosoferar, jag slutar aldrig att imponeras av hur en människa kan vara så skarp som han). Alltså att vårt sätt att tänka formar världen genom att se den som rum och tid, och att vi använder oss av förståndskategorierna (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet)(hämtat från wikipedia) för att förstå den. Hur världen egentligen är beskaffad vet vi inget om, utan vi är underkastade att tänka på samma sätt som alla andra djur som följt liknande evolution.

(Jag blir lite sugen på att utforska det här med vad evolutionen säger om den yttersta verkligheten egentligen; det måste ju finnas en anledning till att vårt sätt att tänka tog den här svängen ursprungligen. Eller varför evolutionen som system alls manifesterade sig i världen och hur dess verkliga väsen ter sig utan människan. Men det är en svår fråga som jag får återkomma till.)

Alternativt så finns ingen objektiv verklighet, och i så fall är hela verkligheten en skapelse av en gud/medvetande oavsett. Men det är en annan fråga.

I vilket fall så innebär det här en hel del riktigt coola saker. För det första så innebär det att ”världen” är skapad av oss, eller snarare att evolutionen skapat oss på ett visst sätt som får oss att skapa/uppleva världen som den är. Inte den objektiva världen där utanför vår fattningsförmåga förstås, men den tredimensionella världen som har en riktning i tiden. Den enda värld som egentligen finns för oss.

Så, min egen idé om hur Peterson skulle kunna lösa det här problemet med att gå från arketyper till gud då: Arketyperna är på sitt eget sätt en spegling av vår evolutionära hjärna. De följer mönster som finns inbyggda i oss och de har en direkt effekt på verkligheten genom oss. Vi tar på oss roller som Ledare, Lojal följare, Förrädare, Ensamvarg, den gode fadern osv. Av psykologiska skäl tar vi dessa roller för att göra livet lättare. Om man misslyckas i skolan och hoppar av t.ex., då tar man rollen som Drop-out för att känna att det finns en sorts ordning. Att vara ”sig själv” (vi är aldrig ett tomt medvetande) och misslyckas är enormt jobbigt, då ger det trygghet att känna att man följer ett mönster och agerar som en Drop-out. Sartre pratade om det här som att vi är utelämnade i fullständig frihet och utan mening, och att vi för att hantera det faller in i roller. Det är helt omöjligt att leva fullständigt fri och nihilistisk, utan vi kommer automatiskt att inordna oss och verkligheten i ett system av mening och syfte. Jag tror att medvetenhet om det här öppnar dörren för att förändra både sitt liv och sin verklighet. Vill man råda bot på PKismen i samhället så kan man göra det genom att välja en ny roll och formulera en ny värdegrund för sig själv. Ofta räcker det dock med att sätta sig ner och skriva för att hitta och formulera vad man verkligen tror på. Själv har jag tagit på mig en roll av intellektuell högljudd kritiker av den rådande ordningen, men även drag av rebell och oborstad lantis. Därigenom kan jag bekvämt arbeta mot de mål som jag värderar.

(Det slår mig att man kanske kunde göra för myterna likadant som Kant gjort med verkligheten; att reda ut vilka åskådningsformer och förståndskategorier som finns för myterna. Det får bli ett senare projekt. 🙂 )

Men det är en parentes. Poängen är att arketyperna och berättelserna lever i en annan verklighet, men påverkar den vanliga verkligheten. I myternas verklighet existerar gud som någon form av arketyp, kanske den gode fadern eller den fördömande domaren. Han har inte samma sorts verklighet som t.ex ett bord, eftersom ett bords-fenomen existerar av någon yttre anledning i den objektiva verkligheten; troligen. Det skulle ju kunna vara så att det inte existerar någon yttre verklighet utan att allt är vårt medvetandes skapelser och i så fall kan gud vara lika verklig som ett bord, då det enda verklighetskriteriet är hur pass övertygad vi är om någots existens.

Oavsett hur verklig gud är så är han vår skapelse, precis som vår värld är vår skapelse. Och det jag ville komma fram till är att gud, berättelserna och verkligheten är speglingar av vårt sammanlagda medvetande. Det öppnar för intressanta tolkningar som att ”vi alla bär på en del av det gudomliga” eller att gud verkligen skapat världen i den mening att gud utgörs av vårt sammanlagda medvetande som skapat världen genom att omforma den objektiva verkligheten. Återkommande idéer i mytologi och religion, och kanske ett litet bevis för att Petersons tes om att myterna och religionerna innehåller fundamentala sanningar. Det innebär också att man likt gnostikerna kan se världen som en plats där vi är inlåsta i fysiska kroppar och inte kan nå den högre verkligheten, vilket då skulle vara den objektiva verkligheten utanför vår fattningsförmåga; och hur gud bara är en Demiurg en lägre gud, dels för att han är skapad av oss, och dels för att han skapat en imperfekt värld. Det skulle i så fall kunna finnas en högre gudom, och det räcker med att fundera kring vilken sorts gud vi skulle drömma ihop om vi hade mindre mänskliga begränsningar av vårt tänkande.

Det är alltså en rätt skräpig gud vi byggt upp här. Jag har ju redan beskrivit hur mänsklighetens ”uppväxt” var miljoner år av lidande och sexuell lusta, dessa störda varelser har alltså skapat en gud efter sina ideal… Men man ser också hur guden utvecklats från den gammaltestamentliga guden, till en allt mäktigare och fredligare gud, och i vår tid en allt mer marginaliserad gud som mest fungerar som en låtsaskompis och orörlig rörare.

Kan man tro på en sån gud om man är medveten om det här? Nja, inte utan hjälp. Man kan mena att det är nyttigt att ha en så idealiserad idé att följa och inspireras av. Det gör oss till ”bättre” människor, enligt de kriterier vi redan satt upp för vad som är gott, men vi har en symbol att samlas kring och därmed förstärka det goda i samhället. Men funktionalitet är en dålig motivation för religioner. En bättre motivation är i så fall idén om att det finns något utöver verkligheten och att gud är en aspekt av den högre verkligheten. Det vill säga att den gud vi skapat är en dålig kopia av den egentliga guden som finns bakom gränsen för vår fattningsförmåga, alltså i den objektiva verkligheten.

För att dra en parallell till religionens utveckling så kan man jämföra med hur man först dyrkade gud i statyer och tänkte sig att guden bodde i den. Sedan att statyerna bara symboliserade guden och att man egentligen dyrkade den riktiga guden som bodde i himmelen, sen insåg man att det gud var nog mer än bara en i gänget av gudar och att det nog snarare var en enda gud och de andra var antingen falska eller aspekter av guden. Sen insåg man att den enda allsmäktiga guden nog var mer än bara beskrivningen av honom, han övergick nog snarare vår fattningsförmåga och alla försök att beskriva honom var att förminska honom.

Det är så man måste tänka för att tro på gud. Den gud vi skulle dyrka må vara en demiurg och otillräcklig, men det är precis som att dyrka en staty av guden, vi dyrkar det vår fattningsförmåga klarar av, det vi dyrkar är inte stenstatyn eller demiurgen utan det vi inte kan fatta eller formulera. Demiurgen är inte den verkliga guden, utan bara ett mellansteg som vi använder oss av för att ens kunna nå den högre andligheten. Precis som Jesus eller helgonen eller bothisatwor eller Vishnus avatarer osv. alla är en rörelse i den andra riktningen. När gud blir för avlägsen bortom vår fattningsförmåga behöver vi länkar till att nå honom, varelser som är mer människor och som vi kan förstå och efterlikna.

Men nu invänder antagligen någon att det här inte bevisar guds existens, bara existensen av en tankekonstruktion som jag påstår ska efterlikna den obeskrivliga guden. Mitt motargument är att vår existens sker i en helt okänd värld och det finns inte bevis för just något annat än att vi har ett medvetande. Oavsett ståndpunkt så tar man avstamp i en tro. Tron att den yttre verkligheten existerar t.ex. När man som materialist kritiserar religionen att vara en påhittad skapelse utan grund, så gör man det från antaganden som också saknar grund. De krav på bevis som man lägger fram är precis lika godtyckliga. Även om vi är överens om en massa saker så som den fysiska världens existens och hela Kants åskådningsform och förståelsekategorier stämmer exakt överens med verkligheten, så är beviskraven ogrundade. Kritikerna kan inte hävda att man ska utgå från att vissa sanningar existerar för att ifrågasätta att någon utgår från att andra sanningar existerar. Man kan bara kräva bevis inom samma kontext-system.

Det går inte att ifrågasätta guds existens helt enkelt. Lika lite som en religion kan ifrågasätta vetenskapens fakta om världen ur ett religiöst perspektiv.

Den enda utgångspunkt vi kan lita på är existensen av vårt medvetande och utifrån det kan man kanske nå vissa sanningar, utifrån hur det verkar vara uppbyggt. Och en del i dess uppbyggnad är vår tendens till tro på en högre andlighet oavsett om det aldrig framträtt något fenomen som motiverat oss att tro. Men det är antagligen omöjligt att leda något till bevis utifrån vårt medvetande, lika lite som en termometer kan bevisa att det är en katt i rummet.

Jag är långt ifrån klar med det här ämnet, men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis kan jag fundera lite kring de två olika möjligheterna för existensens beskaffenhet: En värld med bara ett medvetande och en värld med en objektiv verklighet. Kanske finns det någon sanning om existensens väsen att gräva fram där. 🙂 Jag tror det är omöjligt att undvika en andlig komponent oavsett.