Känslor, förtryck, ondska och mobbning

Det mest skrämmande är egentligen hur förtrycket utövas mot våra känslor. Vi tillåts vara ledsna och sörja, men inte vara arga. Jag tror inte det någonsin funnits ett så totalt förtryck  som det sociala och moraliska förtryck vi lever med nu. Inte på den här skalan.

 

PKismen jämfört med nazism och socialism

Både socialister och nazister har förstås gett sig på människors känslor, de har uppmanat till känslor av stolthet, ilska, samhörighet osv. Men de har aldrig försökt hindra vissa känslor. De hade gjort det om de kunnat. De kunde tala om behovet av att inte vara rädd eller arg, men de hade inte nått lika djupt in i människans själ för att det skulle kunna ha någon effekt. Varken nazisterna eller socialisterna gjorde känslor och tankar till avgörande om vad som var gott och ont. De onda var kapitalister, judar, folkförrädare eller klassförrädare, de bedömdes som onda efter etnicitet, klass eller efter sina handlingar. PKismens fokus är åsikter. Den som känner eller tänker fel är ond.

 

Socialismen och nazismens fiender är mer absoluta. En jude är en jude och det kan bli frågan om gränsdragningar i utseende eller släktforskning, men fienden är bestämd. PKismens fiende å andra sidan är inte så tydlig. Dess fiende gömmer sig i människans själ och det är deras moral istället som är absolut. Det finns hela tiden en misstänksamhet mot allt och alla. Vi är ständigt uppmärksamma på hur andra uttrycker sig. Deras ord och reaktioner avslöjar kanske vad som döljer sig i deras inre. Det leder till ett helt annat samhälle. Varenda människa är ständigt under utredning av alla andra för brott mot Värdegrunden, och man agerar förstås därefter. Alla beslut, allt från politiska till hur man ska formulera sig, ända ner till hur man ska tänka och känna, fattas som om man var under förhör av inkvisitionen. I ett sånt samhälle kan eliten uppmana till att inte vara rädda, och det blir till en order. Är du rädd är du kanske islamofob.

 

Jag är väl tvungen att lägga till att PKismens rasism är en omvänd variant. Medan nazisterna dömer en människa efter dess etnicitet, så friar PKisterna efter etnicitet. Försyndelser mot värdegrunden är förstås absolut, antingen är man ond eller också inte, men toleransen för vad som tabu beror på etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning och liknande. Hårdast krav har de på vita män, och de övriga bedöms mildare i egenskap av minoriteter eller specifikt kring vissa ämnen som berör deras grupp på något vis. Det är förstås grundat på exempelvis rasistiska idéer om att vissa kulturer är underlägsna och därför inte kan ställas till svars för felaktiga åsikter om homosexuella t.ex. Men det här är en parentes.

 

Fundamentalistisk sekt

Parallellen till fundamentalistisk religion är tydlig. Bara i en religiös sekt kan den här formen av förtryck utövas så totalt. Dina brott är inte bara ett brott mot samhällets ordning och något som du ska straffas för, det är också en synd som avslöjar dig som ond. Det är inte din handling som är ond eller gör dig ond, det är du som är ond! En socialist eller nazist blir ond enligt sin ideologi genom sina handlingar. Den som förråder sitt land blir av sin handling ond. Medan i PKismen så var man en ond människa redan innan, och handlingen bara avslöjade det.

 

I en sekt som PKismen så kan eliten alltså uppmana oss till att inte känna vissa känslor. Det kan inga andra göra. Goebbels kan uppmana till lydnad till partiet, eller till att inte uttrycka tvivel. Men han kan aldrig kräva att människor inte ska känna tvivel. Han är begränsad till att tala om vilka handlingar som förbjudna, eftersom det är handlingarna som avgör vem som är ond. Han kan inte ställa krav på våra själar och inre känslor och definiera förekomsten av vissa känslor som ett tecken på ondska. Det kan PKisterna. Tankar och känslor avslöjar din ondska, de är inte onda i sig, utan tecken på hur förtappad du är.

 

Ondskan som social konstruktion och vilket samhälle det gett oss

En intressant effekt av det sociala förtrycket är att den där ondskan uppfattas som smittsam. Det är inte bara dina ord och handlingar som kan avslöja att du är ond, även de som du umgås med. Om du tar en fika med en Sverigedemokrat är du genast avslöjad. Det visar på  hur vi antagligen alla är onda enligt PKismen, åtminstone alla etniska svenskar, och det visar också på hur PKismens definition av ondska är en synnerligen social konstruktion. Tanken att se hela PKismen som en lek där alla är skyldiga, men samtidigt måste anklaga varandra, kommer naturligt. En variant av det där sociala spelet maffia/varulv där alla är maffia och enbart försöker samla stöd för att hänga alla andra. Eller snarare, ett spel där alla har olika egenskaper och man försöker bli bland de sista kvar genom att stämpla vissa egenskaper som onda och hetsa de övriga mot varandra.

 

Men vad är det för ett sorts samhälle där de som är mest framgångsrika är de som är bäst på att övertyga andra om att deras medmänniskor är onda? Det är ju ett samhälle där mobbarna gjort sig till ledare. Det är ju ett samhälle som upphöjer intolerans till en dygd. Det är ju skolgårdens mobbning upphöjd till ideologi och statsskick.  Jag måste ha tänkt fel, för eliten sysslar väl inte med utfrysning och mobbning väl?

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.