Problemet är demokratin!

Jag har gjort en del försök att förklara varför PKismen uppstod, och det här är ännu en. Det är dock den som jag just nu tror är den mest eller näst mest avgörande komponenten: Demokratin i ett informationssamhälle.

 

Demokratin blir äntligen ifrågasatt

Det politiska systemet med en symbolisk demokrati där politiker väljer varandra har visat sig väldigt skadlig i längden. De medgörligaste och minst självständiga kommer upp på toppen och väljer in allt extremare varianter av sig själv. Men även demokratin som system blir nu ifrågasatt, vilket är sunt. En stor del av våra problem är den självgoda övertygelsen om att vissa saker var eviga och perfekta.

Demokratin har aldrig på allvar ifrågasatts under hela min levnad. På sin höjd tramsiga citat om att det är det minst dåliga alternativet och att allt annat är sämre. Nu när demokratin avslöjats med sin allra största brist så går det äntligen att ha en seriös diskussion om dess för och nackdelar.

Det är självklart att det nuvarande systemet är trasigt och att ledningen aldrig ska få välja varandra. Den delen tar jag som självklar, att det är folket och inte partiet/politikerna som ska välja politikerna.

 

Demokratins styrkor och svagheter

De brister som jag vill diskutera är själva demokratin som system, även i dess renaste och mest demokratiska form. T.ex. allas maktlöshet, tendensen till likriktning av åsikter när allt blir en popularitetstävling, behovet av olika vägar till makten, nödvändigheten att vara medveten om var den verkliga makten finns.

Om man jämför med en diktatur så är demokratin både mer och mindre labil. En diktatur kan med eller utan yttre påverkan omkullkastas av folket eftersom dess legitimitet vilar på våldsmonopol eller kontroll. En demokratis legitimitet däremot vilar på folkets övertygelse om att det är de som är i kontroll. Den är inte helt olik en teokrati, där makten också upprätthålls av människor övertygelse.

Demokratins problem är dock att det inte finns något riktigt maktfokus. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Makten utövas istället genom konsensus, och det är väldigt farligt. De som kan påverka människor mest effektivt och etablera sin berättelse är de som har den verkliga makten.

Det som gör detta så extra farligt är att när makten utövas indirekt av personer utanför det officiella maktstrukturen så kan man inte skapa någon motkraft. Den officiella makten kan man splittra genom olika system som att alltid välja två konsuler, eller hålla val så ofta att folket kunde fungera som en motmakt. Men när makten är i privata händer när man har en effektiv informationsspridning så är det väldigt svårt att kontrollera den. Det behöver inte ens handla om konspirationer, utan det faller sig naturligt för de som har makt att försvara den, och snart så är hela den inofficiella makten förenad i åsikter som en följd av att de har gemensamma intressen i att bevara sin makt.

Det farliga är inte att en inofficiell grupp utövar denna makt, utan det handlar om det sätt som denna makt utövas i en demokrati. I en demokrati så regerar konsensus och det är en inbyggd uppmaning till att påverka människors tänkande. De som utövar makt blir de som kan påverka folks åsikter och det kommer alltid att leda till en likriktning i samhället. I praktiken blir ideologier som PKismen ofrånkomlig när all verklig makt handlar om att få alla att tycka lika.

För att ta ett exempel annat än PKismen och samtidigt se in i framtiden: Vad händer här näst när PKismen brutits mot verkligheten? Media är moraliskt, och snart ekonomiskt, konkursmässiga samtidigt som internet erbjuder nya aktörer som kan ta över.

Givet att man inte lärt sig något av den här utvecklingen, så kommer vi se samma sak hända igen. Internetstjärnor tar över medias mantel, och till en början är de fler och erbjuder mer varierade åsikter, men tids nog så faller de under sin egen besvärjelse precis som media har gjort. De blir några få stora som blir allt mer lika eftersom de påverkar varandras tankar och åsikter, och för att de har gemensamt intresse av att försvara sin makt, vilket även gör hela folket mer enkelspåriga.

Vilken riktning utvecklingen tar nästa gång är svårare att sia om, men det blir en likriktning, och ska man gissa så kommer det vara en reaktion mot PKismen. Kanske är alt-right-rörelsen en fingervisning.

 

Förslag på lösningar

Så demokratin har en tendens till att alltid dra mot extremism eftersom alla likriktas och ingen motkraft stoppar dem innan de krockar med verkligheten.

För att inte låta som en hjärndöd socialist, som enbart kritiserar ett system utan att erbjuda ett bättre alternativ, så ska jag göra ett försök att lägga fram lite idéer på hur .

De enkla lösningarna – om man vill ha demokrati, det är ju inte självklart – är att bygga in motkrafter och check and balance i systemet. Man skulle kanske kunna välja en kung på livstid med stort inflytande till exempel, och på så sätt delvis få en kraft som inte är lika fast i sin samtid som vanliga politiker. Han skulle blivit vald av väljare i en annan tid med andra, mindre radikala värderingar (eftersom ren demokrati leder till extremism) och därmed utgöra en motkraft. Livstidsuppdrag utgör både för- och nackdelar. Fördelen är förstås att det blir rätt långa regeringsperioder oftast, vilket är bra om man vill ha en motkraft från en annan tid. Och det innebär också en slumpfaktor som gör det besvärligare att spela ett politiskt spel när det inte är ett fast datum som kungen ”avgår”. Å andra sidan så går det förstås att bestämma datum om man vill… Det är inte så bra att systemet indirekt uppmanar till att döda kungen. Å andra sidan kanske jag är lite väl cynisk som ser livstidsperioder som en uppmaning till mord… Mer neutralt så innebär slumpen att nästa kung kan tillsättas i precis rätt eller precis fel tid. Han kan i vissa fall bli en medkraft precis när det är som minst önskvärt.

Men den där formen av försök att strukturellt komma åt problemet med ideologisk likriktning är antagligen inte så effektivt. Kanske innebär det istället att utvecklingen kan fortgå en längre tid just för att systemet hela tiden blockerar sig själv innan det spårar ur och därmed bygga upp för en episk urspårning när ”stjärnorna står rätt” så att säga.

Kanske bättre då att komplementera med en mer Petersonesque lösning och faktiskt etablera värderingar i samhället igen. Det är både en svårare lösning, men antagligen betydligt mera verkningsfull på sikt. Även när det går fel…

Om man kan hitta tillbaka till tidlösa värderingar så kan man kanske också hålla samhället i någon form av balans, även under ett så instabilt system som demokrati. En sorts balanserande kraft som vi alla bär med oss och som hindrar att vi rusar iväg för långt i någon riktning. Moralisk kompass som gör att vi inte behandlar människor som PKisterna behandlat folk, och framförallt att vi inte står tysta bredvid vid såna tillfällen.

Men värderingar är mer än bara en moralisk kompass. De är också anledningen till att Sverige var ett sånt fantastiskt land tills PKisterna började riva ner och förstöra allt. Det var ett resultat av de värderingar som var typiska för oss svenskar. Det var därför vi kunde känna tillit till varandra och motiveras att göra landet bättre. Allt som sker i ett samhälle är ett resultat och en spegling av de värderingar som dess innevånare håller.

Samma sak är sann för de invandrare som kommer hit. Deras samhällen är ett resultat av deras värderingar. Det vi ser nu är vad som händer med ett samhälle när den sortens värderingar förs in.

PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.