Tre korta tankar om makt, värden och offer

SVT censurerar buropen mot Löfven

Det första jag noterat är hur det inte längre bara handlar om att upprätthålla lögnen för PKisterna, utan att lögnerna och censuren allt mer övergått till att skydda sin egen makt från folket. Tidigare handlade censuren om att dölja invandringens skadeverkningar, senare handlade det även om att ljuga, vinkla och censurera avgränsande områden som påverkats av polariseringen. EU blev man till exempel tvungen att börja skydda från kritik när polariseringen gjort globaliseringen till en självklarhet för PKisterna. Brottsligheten har man också varit tvungen att dölja eftersom man insett att människor lätt gör den självklara kopplingen att brottsligheten ökat med invandringen.

Det senaste är dock att SVT såg sig tvungna att redigera bort buandet när Löfven skulle stjäla lite stjärnglans från Tre Kronor under hyllningarna efter guldet. Det är en klart ny censur som avslöjar att man nu känner sig tvungen att skydda makten. Man har börjat se folket som ett hot mot sin maktställning och övriga vid makten som sina allierade i kampen mot folket. Socialister och liberaler är inte längre motståndare utan förenade i sin anti-rasism och globalism, vilket jag tror att jag redan nämnt i någon post.  Det är makten mot folket.

PKisternas avsaknad av värderingar

Den andra tanken är PKisternas syn på värden. Jag har ju redan pratat om hur de tömmer orden på betydelse, mening, innehåll och därmed värde. Men diskussionen kring varför kapitalister inte agerar rationellt utan dansar med efter PKisternas pipa fick mig att fundera.

Det värsta exemplet jag känner till är Marvel Comics som gjorde en satsning för att bli mera PK och gjorde Thor till en kvinna, Ironman till en svart tonårstjej, Captain America till fascistledare osv. Med massor av politiskt propaganda också förstås.

Dels är det förstås väldigt osmart att alienera sin målgrupp, och nästan alltid dumt att tvinga på folk politik. Men inställningen fick mig att fundera över hur PKisterna ser på symboler och värden. Om man kan ta en superhjälte och byta ras, kön eller religion eller rent av göra hjälten till dess motsats som i fallet med Cap. America, då verkar man inte alls förstå sig på hur dessa symboler/arketyper fungerar. PKisterna verkar ha inställningen att allt är utbytbart och helt saknar värde. Den relativism som legat till grund för Social Konstruktivismen är fortfarande aktuell. De ser inga värden i nånting, och utgår ifrån att ingen annan gör det heller. När de retoriskt frågar sig ”vem är svensk egentligen?” så är det kanske på ett plan en genuin fråga. Deras verklighet är helt utan värden där ”svensk” bara är en titel utan mer innehåll än den man tillskriver den för stunden. Deras platta syn på kultur som enbart maträtter eller specifika traditioner är lika avslöjande. Kulturen är enormt djup, och anledningen till att den är så djup och att den genomsyrar hela vårt liv in i minsta detalj är just för att saker har värden för oss! Det är inte konstigt att PKister inte ser problemet med mångkultur när de själva lägger så lite värde i kulturen.

Terrorismen som religiöst offer

Den tredje tanken rör förstås terrordådet i Manchester. Vid det här laget börjar vi bli rätt avtrubbade. Muslimer har genomfört terrordåd i Europa så ofta och så brutalt att det inte ger riktigt samma respons längre. Är det någon som ens byter bakgrund till Storbritanniens flagga på facebook eller hashtaggar #prayforManchester längre? Och i så fall, känns det fortfarande som en handling, som om man ”gör” något, eller har det blivit mer en tradition än en reaktion? Är det bästa sättet att bemöta hotet att inte låta sig skrämmas utan fortsätta som vanligt? Den så kallade tomgångspolitikens lösning. Eller är det kanske dags att vakna upp och se problemet och försöka lösa det istället?

Man vill spontant fråga sig ”hur många måste dö innan man gör något?”, och det är något väldigt religiöst över hela fenomenet. Vi låter de här människorna dö för att vi tror på något. De är offer till det väsen som vi hoppas blidka genom att passivt låta dödandet fortgå. ”Om vi bara gör det här offret så kommer allt bli bra”. Så vad är det för väsen som kräver så fruktansvärda offer och varför? Är det till Huitzilopochtli för att solen ska fortsätta sin bana på himmelen?

Nej, det är förstås offer till PKismen och vår övertygelse om att hela ideologin är sann. För vad händer om vi slutar offra människor till PKismen? Solen kanske inte stannar, men precis som för Aztekerna så dör vår gud och världen går under. Om vi slutar offra så har vi tappat vår tro på PKismens verklighet och världen rasar samman. En ny värld måste uppstå och det kanske inte låter så farligt. Men varför offrar vi i så fall alla dessa människor? För att det är fruktansvärt skrämmande att ge upp den verklighet man har när man offrat så otroligt mycket för den. Att ge upp sin tro är att erkänna att alla dessa människooffer var helt i onödan, eller rent av att de var offer för att få fortsätta offra. Bättre då för våra överstepräster att fortsätta ceremonierna och säga sina heliga mantran ”Öppenhet, ett öppet samhälle, allas lika värde, inte låta oss skrämmas, inte alla muslimer, värdegrund, mänskliga rättigheter…”

 

 

 

 

PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

Att leva med lögnen

Det tillstånd vi lever i nu är intressant. (Om jag använder ordet intressant lite för ofta så får ni ursäkta, det är mitt sätt att hantera katastrofen på. Ett distansierat och analyserande sätt för att hålla den verkliga innebörden på avstånd.)

Det jag menar är intressant är att alla vet att man ljuger och alla låtsas som om de inte vet, åtminstone inte offentligt. När Magdalena Andersson stolt proklamerar att de tidigare tomma ladorna nu är smockfulla och Sveriges ekonomi går som tåget, då är det ingen som tror henne; och heller ingen som blir förvånad över att de ”räknat lite fel” och det blivit ett underskott istället för överskott i statens finanser.

Politiker ljuger, det är väl inget att hänga upp sig på? Skillnaden nu är att man inte längre lurar någon. Alla vet att Löfven inte klarar av att ta ansvar för Sverige, alla vet att invandringen inte är lönsam oavsett hur lång sikt man tänker sig. Isberget ligger rakt i färdriktningen, men ingen gör något utan man hummar bara om att ”vi tar ansvar” eller ”det ska vara ordning och reda”.

Men det stannar ju inte där. När eliten vet att ingen längre tror på lögnerna så har slutat anstränga sig. När Sverige är med och röstar in Saudierna i FNs kvinnokommission så orkar inte jämställdhetsminister Åsa Regnér ens försöka ljuga. Istället för att svara på frågor så har hon redan innan låtit författa ett skriftligt svar som hon lämnat till sin sekreterare.

Alla inser att regeringen, smartaste bästa tjejgänget, är som barn. Helt ansvarslösa och odugliga för sitt uppdrag. Och även de själva inser tydligen att vi förstått det och försöker inte ens hålla skenet uppe längre. Lögnen har upphört att vara en lögn och blivit bara en ritual.

Vi håller fast vid en tom lögn för att vi inte klarar att ge upp den. Det är inte sagan om kejsarens nya kläder vi upplever, det är något betydligt mörkare.

Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Angående terrordådet i Stockholm

Jag brukar inte skriva om dagsaktuella saker här; det är lite poängen med bloggen, att höja blicken och inte fastna i detaljerna. Det finns så många som gör ett bättre jobb att täcka de dagliga idiotierna från eliten och PKisterna. För min del försvann poängen med att uppröras över vansinnet när de ensamkommande barnen började bli medelålders och fick kosta 10 000 per natt i boendekostnader. Det har liksom passerat gränsen för vad som ens går att skämta om då. Vi lever i en tid som är ett absurt skämt. PKismens urspårning kan bara leda till än värre motsägelser, så jag lämnar den delen till de som orkar. Hatten av för Granskning Sverige som orkar. 🙂

Men terrordådet är trots allt en så pass avgörande händelse att den bör ge en större effekt. Samtidigt vet man ju aldrig i detta absurda tidevarv, media har ju fortfarande kontroll över det offentliga samtalet så det kanske kan tystas ner och vinklas ”rätt” ett tag till. Av vad jag läst (tar inte del av msms falskanyheter) så körde de samma stil som alltid med intervjuer med invandrare och prat om högerextrema och Breivik. Antagligen har någon kört storyn om någon muslim som hjälpt offren också. De brukar försöka hitta den vinkeln i alla andra terrordåd. Jag har inga förväntningar på att de ska bättra sig, däremot så förväntar jag mig att det är här de bränner det sista lilla förtroendet som de har kvar. Diskursen har börjat förändras ute i samhället och medias hantering av händelsen gör det uppenbart även för de mest naiva att kritikerna har rätt.

Det är dock en utveckling som kommer ske oavsett terrordåd. Det intressantare är hur diskussionen bland vanligt folk går kring hur politikerna skött sitt jobb. Dådet har förhoppningsvis effekten att väcka en känsla av allvar hos oss. Och i det nya allvarliga ljuset så ter sig politikerna än mer odugliga och värdelösa. Ta till exempel vilka som politikerna valt till att hantera IS-återvändare och islamisering. Alice Bah Kuhnke fick som demokratiminister ansvar för området våldsbejakande extremism, och Mona Sahlin fick uppdrag att vara nationell samordnare mot detsamma. Innan terrordådet gick det bra för politiker och media att vara nonchalanta. Man kunde lite svävande tala om att Sahlin gjort ett mycket bra arbete när hon avgick, utan att precisera. Alice Bah Kuhnke kunde tala om IS-krigare som om de bara var smygrökande tonåringar och inte som mördare som dödar oskyldiga; och media kunde låta henne hållas. I en normal värld hade någon frågat om Breivik skulle få släppas in i landet och ges fördelar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden efter dådet i Norge, om han hade haft svensk medborgarskap. Men både politiker och media vill inte göra frågan så allvarlig, så det fick passera. Samma sak med situationen i MP där Fridolin inte alls tog avstånd från islamisten Mehmet Kaplan utan beklagade att det blivit ”ohållbart” – med syftning på att media skrev om skandalen – inte att regeringen infiltrerats av en islamist. Och media lät det passera.

Men nu har det alla väntat på till sist hänt, och man börjar se allvaret i att släppa in hundratals IS-mördare i landet utan kontroll och utan påföljder. En intervju med Alice Bah Kuhnke eller liknande borde låta väldigt annorlunda efter att följderna av en sån inställning blivit uppenbara. Jag skriver ”borde” eftersom media fortfarande är de som ställer frågorna, och de kanske vill fortsätta låtsas som att hela mångkulturprojektet fortfarande är en bra idé.

Jag säger att ”det alla väntat på har hänt”, för precis alla visste att det här skulle hända. Det säger sig själv att om Sverige är främsta IS-krigar-exportören och släpper in precis vem som helst vind för våg, så kommer det att ske förr eller senare. Men hela den inställningen är väldigt makaber. Man vet att ett terrordåd kommer ske, men vägrar göra något åt problemet. När det nu skett så kommer inte frågan man kunde vänta sig: ”Hur kunde det ske?,” För vi vet mycket väl varför. Frågan blir snarare: ”Varför lät vi det här ske?,” Och för makten är det en väldigt farlig fråga för den väcker insikten om att PKisterna inom media och partier valde att låta det ske! Det är som att känna till ett planerat mord och inte försöka stoppa det.

När människor utan röst i desperation försökt få politiker och media att åtminstone diskutera ämnet, så har man trivialisera det och istället försökt flytta fokus till högerextremism och Breivik. Man har rent av angripit och förtalat de som försökt få lite vett och sans i debatten. Skulden ligger tung på våra makthavare och folk är med rätta förbannade.

En intressant sak med dagens Sverige är hur makten är de som ger oss orden och begreppen som bäst beskriver dem själva och det förtryck de vill dölja. Falska Nyheter och Informationsresistent är kanske de bästa exemplen. Men stolpskottet Löfven körde i valmanifestet ”Kära Framtid” (Ja, Sveriges kanske mesta föredettingparti kallar sig framtidspartiet) 2014 uttrycket ”Sverige håller på att gå sönder.” Det är än mer träffande idag än någonsin tidigare. För även om media och politiker helt plötsligt bytte fot och började sköta sin uppgift på allvar, så är all tilltro förstörd redan. Media och politiker såg till att det här terrordådet kunde ske, och det är bara det allra senaste och hittills mest dramatiska de orsakat. Vi är väldigt, väldigt många som hatar dem innerligt, och det går inte att hålla ihop ett samhälle där folket hatar sina ”folkvalda” och ”förtroendevalda.” Något måste ge vika, och det kan bara bli eliten.

Det kanske går att mildra stämningen något och undvika ett blodbad, men det politiska systemet vi har idag kan inte överleva. Och även om systemet görs om så är landet trasigt. Sprucket i tre delar: folket, invandrarna, och PKisterna. Folket kan inte lugnas innan de fått rättvisa, för den grupp som skulle lugna folket, vår tids präster, är media, och de är de mest hatade av alla.

Några av mina flashback-inlägg

https://www.flashback.org/sp60245979

Väldigt bra tråd.

Jag delar din uppfattning om att forumet präglas av en defaitism, men det är inte konstigt med tanke på den utmattning många sanningssägare måste känna vid det här laget. Ingen trodde nog att det skulle gå så här långt med PKismen. Själv trodde jag att kraschen skulle komma redan 2016 när resultatet av 2015 började märkas på allvar.

Men själv har jag varit uppgiven väldigt länge men nu hittat tillbaka till en sorts motivation mitt i allt elände. Eller snarare på grund av eländet.

Så här tänker jag:

*Läget är akut och något måste göras innan allt är förlorat. Därifrån kan man dra en hel del motivation.

*Samtliga i ledande ställning är så fullständigt odugliga och värdelösa att vem som helst skulle göra ett bättre jobb. Även du och jag skulle alltså göra ett bättre jobb! Och jag talar inte bara om politiker eller media, utan alla som öppnar käften offentligt avslöjar sig som idiot. De som tiger må vara smarta typer som sitter på något universitet, men de hörs inte. Istället släpps ”experter” fram i klass med Arnstad och Eksvärd.

Det kan tyckas som något negativt, men jag ser det hellre som att vara enögd i de blindas rike. Om man vill göra intryck i historien och göra sin röst hörd så är det nu! Du och jag hör till den yttersta eliten av tänkare bara genom att inte vara fullständiga idioter.

*Det har aldrig varit lättare att göra sin röst hörd. Den nya tekniken gör att start-up-kostnaden för att starta en podcast, en blogg eller en youtube-kanal är 0. Problemet är möjligen att nå ut och bygga en bas av followers. Men det är ett pseudo-problem i det stora. Poängen är inte att personligen bli framgångsrik, utan att vara ännu en röst som protesterar. Till sist så bygger man upp till en orkan av protester i alla medier, utom MSM. Men när motsatsen till MSMs budskap hörs överallt då förlorar de all sin makt.

*Landet är i kris. Men en kris är också en möjlighet att upptäcka vilka brister som finns och rätta till dem.

*Jag tror på att varje liten handling mot målet är avgörande. Att skriva det här inlägget på FB kanske inspirerar någon; att säga ifrån när någon försöker antyda något PK,brunkleta eller hänvisa till MSM som en källa. Det är en del i den stora rörelse som leder till förändring. Varje liten handling nöter ned PK-bygget och etablerar en ny diskurs där andra frågor och ämnen diskuteras, och inte de ämnen om rasism, HBTQ, feminism osv som eliten valt ut åt oss.

Allt vi gör är en del av att bygga upp eller bevara en viss kultur. Vill vi inte ha PKism så bör vi i varje handling agera därefter, och inte acceptera deras världsbild eller förstärka den genom att sprida deras idéer. Att ta avstånd från rasism eller att ens diskutera ämnet är att acceptera deras bild av att rasism är den viktigaste frågan. Ta istället avstånd från PKismen! Och gör inte rasism ens till ett ämne att diskutera; och framförallt ställ inte rasism som PKismens motpol, för det är den inte, och det är att bekräfta deras världsbild. PKismens motpol är tolerans, åsiktsfrihet och respekt för vanliga människor m.m.

*Att vara konservativ och nationell är att vara rebell idag. Det går inte att trycka ner hur länge som helst innan det blir coolt. Kidsen skrattar och driver med de stela och fyrkantiga demokraterna som kallar en bild på en groda för hatsymbol, eller deras försök att definiera alt-right. Föräldragenerationen står för PKism och det har aldrig funnits en värre idioti för rebellerna att riva ner.

*Dessutom kan det vara kul! Hitta glädjen i att göra PKisterna butthurt och ”triggered.” Den ovan nämnda rebelliskheten hos alt-right-rörelsen tror jag svider extra hos vänstertomtarna: ”men-men-men det är ju vi som står upp mot makten. Det är ju vi som kämpar för kvinnors sak precis som staten lärde oss i skolan. Det är vi som demonstrerar mot patriarkatet och den rasistiska arbetarklassen på första maj. Vi är de riktiga rebellerna som bryter mot alla normer som PKismens normer säger att man ska bryta mot, och tvingar på andra våra normer. Vi är rebellerna väl?” Hela idén om att utöva trotsig rebelliskhet från maktposition är så dum att de måste påminnas varje dag. ”Stå upp mot överheten, och då menar jag inte vi coola och kaxiga feminister i smartaste bästa tjejgänget-regeringen utan…öh… patriarkatet. Just det. Patriarkatet är de som har den egentliga makten. Vi liksom bara sitter här i regeringen och är rebelliska.

*Hela väst står inför en avgörande tid. Se det som något historiskt intressant, att få vara del av avgörande historiska ögonblick. Och ta chansen att bli en del av historien genom att agera!

https://www.flashback.org/sp60239065

Problemet med PKismen är dock hur allt är flytande. Värdegrunden om allas lika värde är helig och kan aldrig ifrågasättas, men samtidigt så måste man värdera människor olika. De invandrare som kommit hit är mer värd än de som är kvar i närområdet. Att diskriminera är ett brott mot värdegrunden, men ibland måste man ändå diskriminera för att skydda ”utsatta”, eller helt enkelt för att om man inte har olika tider på badhuset så blir det övergrepp. Man kan inte sätta grupper mot varandra, men gruppen svenskar får dock stå tillbaka för gruppen invandrare. Paradoxer av den här typen är en fundamental del av PKismen.

Så PKisterna skulle kunna säga öppet att ”Nej, värdegrunden och allas lika värde är fel” och ändå glida vidare på samma sätt. Antingen hittar de på något nytt nyord eller omtolkar något gammal så som mänskliga rättigheter för att passa deras agenda. Eftersom det är media som har kontroll över om något ska ifrågasättas eller inte, och hur diskussioner ska föras och om vilka ämnen, så kommer de undan.

Kärnan i ideologin är att det alltid finns offer att kämpa för och förövare att hata och angripa. Begrepp som värdegrund kommer och går och är bara heliga så länge det fungerar. Att just invandrare trumfar alla andra grupper är tillfälligt och beror på att det blir det mest laddade ämnet och att de därmed har bäst fiender att kämpa emot där. HBTQ är mer bara ett sätt att vinna prestige bland eliten, men någon grupp är alltid de största offren och när HBTQ ställs mot invandring så vinner invandringen.

Anledningen är just att motståndet mot invandringen är störst. Man definierar sig utifrån sina motståndare och gör det mest kritiserade i sin ideologi till det viktigaste att kämpa för.

Ett annat problem för PKisterna är att de hela tiden eskalerar sin ideologi, eftersom ”offren” själva eller deras uttolkare avgör sanningen. Följden blir att man allt mer alienerar sig. Först från rasister, sen från ”rasister” och sen från rationella kritiker av invandringen osv. Allt fler föser man samman i gruppen fiender, så att människor som innan var PKister plötsligt en dag kan finna sig tillhöra fienden. Människan som så solidariskt visade sina sympatier för Palestina med sin sjal, sysslar nu med kulturell appropriering och är ond.

Jag tror alltså kriget slutar av två orsaker:
1. Folket börjar få nog till följd av massinvandringen och den inkompetens och naivitet som den hanteras på.
2. PKismen börjar göra fiender bland media. Alltså den utser sina fiender.

Det kanske inte är någon mer som minns det men för väldigt länge sedan gjorde Janne Josefsson ett reportage bland några invandrarungdomar och sa något skämtsamt om ”här är en gangster jag känner igen” och den kamratliga skämtsamheten möttes av ilska från invandrarkillen som skällde ut honom för att ha rasistiska åsikter eller något sådant. Jag kanske övertolkar, men jag tror att det blev en vändning för Josefsson. Innan var han typisk PKist som skulle förstå de utsatta värstingarna, och har säkert den inställningen att tacka för att han alls släpptes fram, men några år efter det var han snarare en återhållen realist.

Och jag tror det är det som händer allt eftersom. Offren revolterar och pekar ut att journalisten är en fucking white male. Men när journalisten blir placerad i fiendefacket och inte känner för att buga sig inför offren, så får denne ett annat perspektiv och upphör att blunda för PKismens inbyggda motsägelser.

Och jag tror det går fort när det vänder just för att PK-bygget är så ruttet eftersom man aldrig behövt försvara sig mot kritik innan. Kvar blir nog bara några lösrykta idéer om solidaritet eller människovärden, men utan en hierarkisk struktur med offer på olika nivåer. PKisterna dominerar i stort sett hela samhället och alla höga poster, så övergången kommer att bli intressant.

https://www.flashback.org/sp60238312

För ett halvår sedan hade jag avskrivit dig som en stolle, men idag har jag en helt annan uppfattning.

Men problemet som jag ser det är att partierna har makten och att de väljer ut vilka som kan bli valda. Det blir i praktiken en loop i systemet där politikerna väljer ut politiker, och alla blir mer och mer lika. De väljer ut varandra efter hur lydiga knapptryckare de är, och i förlängningen får vi det läge vi är i nu, när man systematiskt genom ett darwinianskt system valt ut de allra mest medgörliga och odugliga. För de medgörliga i partierna hamnar till sist på toppen och väljer ut likasinnade. Det är därifrån den konformism och PKism som dominerar Sverige kommer ifrån. (kolla gärna podcasten på min blogg om det här, det är de två äldsta posterna)

Jag ser alltså inte representativ demokrati som det egentliga problemet, utan att problemet är att makten är hos politikerna och partierna. Om vi faktiskt hade representativ demokrati så hade ingen av idioterna som sitter i riksdagen idag blivit valda. De är inte där för att folk har förtroende för dem, de är där för att folk bara tillåts rösta på partier. (och dessutom får man inte ens den politiska inriktning som partierna lovar iom DÖ).

Så, ge riktig representativ demokrati en chans först är mitt svar. Det krävs många reformer för att rädda landet.

https://www.flashback.org/sp60167887

Oj, det där var väldigt träffande. Jag tror det är just det här problemet som jag flera gånger allt för klumpigt har försökt formulera: Att ALL diskussion sker på deras villkor.

De har satt upp regler och normer för diskussioner som ger dem ett övertag i alla lägen. Det är inte bara det att de satt upp gränser för vad som får sägas och kan döma ut människor som mindre värda rasister eller liknande.

De har kontroll över hela diskursen, om vilka ämnen som är viktiga att diskutera och vem som får diskutera dem. De har värderat vad som är viktigt och vad som är oviktigt och gjort det till sanningen. Om en person säger neger är det något så fullständigt fruktansvärt att det inte finns någon gräns för hur upprörd man ska vara. Om en person våldtar en annan människa så är det mindre allvarligt, och skulle våldtäktsmannen vara invandrare så är han nästan helt ursäktad.

Detta är ju helt vansinniga värderingar som egentligen inte är folkets värderingar, men eftersom media kunnat kontrollera vad som sägs offentligt så har det ändå fungerat som våra värderingar.

DETTA måste sluta nu! Jag pratade någon gång om att inte acceptera deras världsbeskrivning och värderingar, genom att säga saker som ”jag är inte rasist,” men jag inser nu att det är mycket viktigare än vad jag trodde. Vi måste bemöta deras skeva värderingar vid varje tillfälle. Vägra acceptera att rasism är en viktig fråga! Vägra acceptera deras apartheidsystem där vissa har andra rättigheter eller där ord är värre än våldtäkter.

Vi måste återerövra verklighetsbeskrivningen och ”berättelsen”. Vi måste etablera en berättelse där folket har fått nog av deras ordlekstyranni. Där antydningar om att man inte får säga si eller så möts med en direkt tillrättavisning att de kan ta sitt förtryck och sina sjuka värderingar och stoppa upp dem. DET ÄR INTE OK ATT VARA PK. Det är att stå på förtryckarnas sida. Det är att skydda våldtäktsmän. Det är att behandla människor olika beroende på kön, ras, sexualitet. Det är intolerans!

Ta varje tillfälle att påpeka hur deras PK-idéer är precis så förtryckande och intolerant som det de påstår sig kämpa emot. Och låt inte någon komma undan med att angripa dig för att du ger svar på tal.

Kallar de dig rasist så är de förtryckare som behandlar sina medmänniskor illa och inte tolererar åsiktspluralism.

Kallar de dig lättkränkt så är de empatilösa.

Ifrågasätter de din agenda så är de konspiratoriska och oempatiska.

Försöker de vända det till att du genom att inte genast backa är islamofob, homofob, rasist eller liknande, så är det de som använder härskartekniker och borde skämmas.

Eftersom samhället ser ut som det gör så är det den här sorts metoder som fungerar. Hitta din inre kränkthet och protestera vid varje kränkning och anklaga motståndarna för att vara dåliga, oempatiska, trångsynta, människor som gör skillnad på folk, att de har en förenklad svartvit världsbild, att de måste bli mer open minded osv…

Det kanske inte funkar när du testar att bemöta dem så, men det handlar inte bara om det enskilda tillfället, det handlar om hur samhället förändras när människor konsekvent hela tiden biter ifrån. JU fler som gör så här desto snabbare blir det etablerat och fler följer på.

Vi lever i ett samhälle där det effektivaste sättet att få som man vill är att skrika som ett barn om hur kränkt man blivit och att man är utsatt för förtryck. PKisterna har satt tonen, så det är dags att de får svar på tal.

Tänk bara på att:
Den som kämpar mot SJW bör se till att han inte därvid själv blir ett SJW. Och då du länge blickar in i en PKism, blickar PKismen också in i dig.

Men låt bli att anklaga PKisterna för att vara oikofober, svenskfientliga eller liknande. Sånt har ingen betydelse eller värde för dem. Det som bränner bäst är snarare att kalla dem oempatiska, fundamentalister, sexistiska m.m. Helst ska det inte ske direkt som försvar av dig själv eller dina åsikter, utan göra som PKisterna själva och peka ut en PK-brist i deras eget resonemang. Om de försöker få det till en fråga om ”att inte spela SD i händerna” eller liknande när folk vill protestera mot en gruppvåldtäkt. Påpeka då hur respektlös de är mot offret, och att det är ett sexistiskt och djupt oempatiskt förhållningssätt att förminska en kvinnas lidande så.

Och som bonus så tror jag att den här sortens svar är de som gör PKisterna allra mest kränkta och griniga.

https://www.flashback.org/sp60184901

När pendeln nu börjat svänga till PKisternas nackdel så har jag funderat lite på hur kampen ser ut. I tråden om att Nyheter idag avslöjade förnamnet och ett kort mail från en person som ville att en bild på när hennes bror blev arresterad för inblandning i våldsamt upplopp skulle tas bort, så blev det aktuellt igen att fundera på spelreglerna i konflikten. (FB) Nyheter Idags Chang Frick hänger ut privatperson som kontaktat Ni

PKisterna har från sin maktposition kunnat förfölja och förtrycka oliktänkande, men så har det inte alltid varit. Det är PKisterna som har flyttat gränsen för vilka medel som är ok att använda. De har öppnat Pandora box och släpp ut allehanda fulheter i världen. De har alltså ritat om spelplanen och därmed också gett motståndarna en moralisk rätt att använda samma medel.

I enlighet med PKisternas agerande är det:

Det är ok att hänga ut människor på media och på nätet för deras åsikter.

Det är ok att hindra, skada eller helt stoppa en människas karriär beroende på åsikter.

Det är ok att systematiskt hjälpa fram personer av en viss ras, ett visst kön eller liknande.

Det är ok att använda sig av samhällets institut, så som skolor, statsmedia och myndigheter m.m. för att driva sin agenda och sprida sin propaganda.

Det är ok att censurera och ljuga för att skydda och stärka sen egen agenda och ideologi

Det är ok att etablera ett hat och ett tankesätt hos folket mot en uttalad fiende bland folket.

Det är ok att diskriminera beroende på ras och kön m.m.

Det är ok att slösa besinningslösa summor av våra skattepengar på för ideologin symboliska frågor

Det är ok att tysta ner brott som begås mot åsiktsmotståndare och att ge sitt tysta medgivande genom att sitta passiv

Det är ok att uttrycka sig förnedrande om någons kultur eller nationalitet

Osv osv osv

Denna förändring av beteendet mot åsiktsmotståndare har de infört från maktposition och inte som en eskalering under en jämn konflikt. Det är alltså att jämföra med att ta till allt mer brutala metoder mot en person som redan ligger ned.

Så inte nog med att detta ska ses som helt ok att göra mot motståndaren när pendeln svänger, eftersom övergreppen skedde från ett tydligt överläge och helt ensidigt, så finns det en väldigt berättigad ilska hos de drabbade som måste komma till uttryck. Det är helt rimligt att svara med en ytterligare eskalering efter en så orättvis behandling. Poängen är att man måste ha full förståelse för att människor ger tillbaka med samma mynt plus ränta.

PKisterna har gett oss mandat att bete oss precis hur svinigt vi vill i den här konflikten. Den enda gränsen är i praktiken den personliga moralen, men den moralen kan inte appliceras på andra. Om någon i sin ilska tar till våld och kanske dödar en representant för PKismen, så är vi nog tvungna att ha förståelse för det, vi skulle kanske inte begå handlingen själv av moraliska skäl, men vi kan inte ifrågasätta en persons agerande efter ett sånt förtryck och en sån orättvisa.

Min förhoppning är att det ändå kan skötas så pass snyggt att de skyldiga straffas bara tillräckligt hårt så att ingen känner att den inte fått upprättelse, och att vi tar till de åtgärder som behövs för att reparera samhället igen.

https://www.flashback.org/sp60178174
Om hur Cuf tänkte kring att kopiera SD:
Det jag finner lustigt är hur man beskriver det som en smart strategi av SD att gå i konflikt med övriga. Det är ju ingen strategi, det är ju något som bara föll i knäet på dem för att de för en politik som har ett väldigt starkt stöd hos folket som hela övriga partisystemet står på precis motsatta sidan av.

Det är väldigt talande att SD driver en politik förankrad i verkligheten, medan CUF spekulerar kring vilka berättelser om konflikt de kan skapa för att få uppmärksamhet. Sjuklövern, och särskilt C och L, är såna partier som helt saknar egentlig politik utan enbart består av tomma utspel och strategier.

Hur vore det om man försökte föra en egen politik istället för att välja politik efter den senaste röstfiskar-kampanjen?

Värdelösa skräpmänniskor!