PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

FB-Inlägg om orsakerna till situationen i Sverige

inlägg
1. Det politiska systemet.

Politiker bestämmer vilka du kan rösta på. Enda möjligheten att komma fram är alltså att vara lydig mot partiledningen. Endast sanna konformister kan i längden lyckas i en sån miljö. Och det är de konformisterna som snart sitter i partiledningen. Det blir en rundgång i systemet med allt mer odugliga och lydiga människor som helt saknar förmåga att tänka självständigt. Ingen vettig människa hade röstat på de riksdagsmän vi har idag om de fått välja.

Det demokratiska systemet sprider ut makten. Det finns inte längre en makt samlad hos en eller ett par personer, utan makten utövas istället av en hord tjänstemän på myndigheter och institut i samhället. Detta gör att makt bäst utövas genom att förändra opinion, diskurs och kultur. Media har stor makt här, men även politiker använder sig av den här makten genom institut som skolor och värdegrundskurser. Man etablerar hos människor en idé om att de måste övervaka och programmera varandra. Folket styrs genom att lära dem styra varandra. Folk lär sig vad som är PK och vilka gränsdragningar och positioner som finns i diskursen.

Politikernas makt är dock stark över människors karriärer och tillsättande av tjänster. Följden blir att de placerar sina vänner och personer som tänker som de på alla höga positioner, och med tiden sprider sig den effekten över hela samhället. För att lyckas göra karriär så måste du ha rätt åsikter, och de åsikterna är PKismen som media fostrat de lydiga politikerna till.

2. Media. Detta är de värsta förövarna förstås.

Media kontrollerar berättelsen och kan den vägen förändra kulturen och diskursen i samhället, men de påverkar också politikerna som i förlängningen skapar systemet som programmerar människor att vara PK och att fostra varandra att vara mer PK.

Eftersom vi enligt punkt 1 har odugliga politiker som är specialister på att lyda och inte sticka ut, så får media en enorm makt genom möjligheten till drev. Det behöver inte ens finnas någon grund för dreven, det räcker med att man inte betalat tv-avgift eller att opinionssiffrorna är lite lägre. Politikernas främsta talang är därför förmågan att vara undergivna pudlar gentemot media och aldrig riktigt ta ställning till något. Ta till AKBs och Lööfs hantering av att M kanske ville fälla regeringen och regera med stöd av SD- fast utan att samarbeta med SD – och C kanske skulle fälla regeringen. Sen backar man naturligtvis från de redan vaga uttalandena, som mest var tomma utspel, och ”förtydligar” genom att bli ännu otydligare.

Media är uttolkare av politiken och blir för politikerna den egentliga målgruppen för politiken. Om inte media gillar idéerna så kommer det presenteras för folket som ondska eller idioti. Följden är att politiker avskärmas än mer från folket och driver bara den politik som kan godkännas av media.

3. PKismens polariserande och relativistiska natur.

PKismen är en lömsk ideologi som smugit sig på oss. De flesta vet inte att de är PKister, eftersom det varit en process av att flytta gränser. Klart man är emot rasism liksom, men då flyttar PKismen gränsen för vad som är rasism.

PKismen är en hatideologi, som kommer ut marxismen via kulturmarxismen. Den behöver en fiende att hata och offer att värna. Men problemet är att PKismen vunnit sin makt innan den var riktigt färdigformulerad. Till skillnad från andra ideologier så är det inte någon skarp tänkare eller någon ledare som formulerar och sätter gränder för ideologin. Den rollen har getts till ”offren.” Eftersom allt är relativt enligt PKismen så är det helt godtyckligt vilken berättelse eller sanning som gäller, så varför inte låta offren avgöra? Man har gjort ”offergrupperna” och deras känsliga medhjälpare till uttolkare av vad som är sant eller rätt, endast med sina känslor som grund. Känner någon sig kränkt, så har ett brott begåtts.

Dessa kränkta offer och godhetsapostlar blir alltså de som formulerar PKismen medan den redan kontrollerar samhället via politiker, media och den programmering/fostran vi själva utför på varandra. Problemet är att det i PKismen finns en dygd i att vara känslig, särskilt å andras vägar. Därför eskalerar PKismen och urartar fullständigt, vilket förstås genast överförs på själva samhället som den styr över. Extremisterna är alltså de som bestämmer hur vårt samhälle ska vara! Känsloextremisterna formulerar samhällets ideologi, media etablerar den och de lydiga politikerna bygger upp systemet för att fostra oss till att fostra och styra varandra. Detta är det egentliga statsskicket i Sverige!

Kampmomentet i PKismen ska inte underskattas heller. Makten och överheten ropar uppmuntringar och hejar på när vi revolterar mot ”makten.” De menar då patriarkatet eller rasistiska strukturer, och inte den egentliga makten förstås. Men även om det tycks genomskinligt att makthavarna lär oss i skolan att kämpa för feminism och jämställdhet, och att de hyllar en upprorisk vänsteranda, så fungerar det. PKister lycka skapa en kampkänsla hos många. De har ett mål och en fiende och det ger den där extra energin till att kämpa för kvinnorna i bolagsstyrelserna och att kämpa emot patriarkal snöskottning. Men det gör också att man kan behandla vissa människor hur illa som helst. De som inte är godkända av narrativet och kan klassas som rasister blir avhumaniserade. Dessa kan förföljas och hängas ut, vilket gör PKismen än mer oemotsagd, när det blir socialt farligt att säga vad man tycker.

Jag har försökt reda ut det här på min blogg och i den troligen kortlivade podcasten: http://ormeniparadiset.se/2017/02/21…ens-psykologi/
http://ormeniparadiset.se/2017/02/27…ns-utveckling/

Som antagligen framgår så är nyckeln till förändring att svara med samma mynt och förändra vår kultur och diskurs genom liknande metoder. Vi har inte media, men vi har internet. Och vi har fördelen att verkligheten stämmer bättre med vår karta.

Edit: Glömde förstås svenskarnas egen roll i eländet. Svenskarna har blivit för självgoda och slöa, och därför tappat den skärpa som behövs för att stoppa den sorts förskjutningar som skett. Det är praktiskt för politiker att få 4 istället för 3 år på sig att genomföra sin politik, men det är också en kraftig minskning av det redan minimala inflytande folket haft, till exempel. Vi behöver lära av andra kulturer och tidsepoker och inte utgå från att alla är som vi, eller kommer bli som vi bara de får en värdegrundskurs.