Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.