Tre korta tankar om makt, värden och offer

SVT censurerar buropen mot Löfven

Det första jag noterat är hur det inte längre bara handlar om att upprätthålla lögnen för PKisterna, utan att lögnerna och censuren allt mer övergått till att skydda sin egen makt från folket. Tidigare handlade censuren om att dölja invandringens skadeverkningar, senare handlade det även om att ljuga, vinkla och censurera avgränsande områden som påverkats av polariseringen. EU blev man till exempel tvungen att börja skydda från kritik när polariseringen gjort globaliseringen till en självklarhet för PKisterna. Brottsligheten har man också varit tvungen att dölja eftersom man insett att människor lätt gör den självklara kopplingen att brottsligheten ökat med invandringen.

Det senaste är dock att SVT såg sig tvungna att redigera bort buandet när Löfven skulle stjäla lite stjärnglans från Tre Kronor under hyllningarna efter guldet. Det är en klart ny censur som avslöjar att man nu känner sig tvungen att skydda makten. Man har börjat se folket som ett hot mot sin maktställning och övriga vid makten som sina allierade i kampen mot folket. Socialister och liberaler är inte längre motståndare utan förenade i sin anti-rasism och globalism, vilket jag tror att jag redan nämnt i någon post.  Det är makten mot folket.

PKisternas avsaknad av värderingar

Den andra tanken är PKisternas syn på värden. Jag har ju redan pratat om hur de tömmer orden på betydelse, mening, innehåll och därmed värde. Men diskussionen kring varför kapitalister inte agerar rationellt utan dansar med efter PKisternas pipa fick mig att fundera.

Det värsta exemplet jag känner till är Marvel Comics som gjorde en satsning för att bli mera PK och gjorde Thor till en kvinna, Ironman till en svart tonårstjej, Captain America till fascistledare osv. Med massor av politiskt propaganda också förstås.

Dels är det förstås väldigt osmart att alienera sin målgrupp, och nästan alltid dumt att tvinga på folk politik. Men inställningen fick mig att fundera över hur PKisterna ser på symboler och värden. Om man kan ta en superhjälte och byta ras, kön eller religion eller rent av göra hjälten till dess motsats som i fallet med Cap. America, då verkar man inte alls förstå sig på hur dessa symboler/arketyper fungerar. PKisterna verkar ha inställningen att allt är utbytbart och helt saknar värde. Den relativism som legat till grund för Social Konstruktivismen är fortfarande aktuell. De ser inga värden i nånting, och utgår ifrån att ingen annan gör det heller. När de retoriskt frågar sig ”vem är svensk egentligen?” så är det kanske på ett plan en genuin fråga. Deras verklighet är helt utan värden där ”svensk” bara är en titel utan mer innehåll än den man tillskriver den för stunden. Deras platta syn på kultur som enbart maträtter eller specifika traditioner är lika avslöjande. Kulturen är enormt djup, och anledningen till att den är så djup och att den genomsyrar hela vårt liv in i minsta detalj är just för att saker har värden för oss! Det är inte konstigt att PKister inte ser problemet med mångkultur när de själva lägger så lite värde i kulturen.

Terrorismen som religiöst offer

Den tredje tanken rör förstås terrordådet i Manchester. Vid det här laget börjar vi bli rätt avtrubbade. Muslimer har genomfört terrordåd i Europa så ofta och så brutalt att det inte ger riktigt samma respons längre. Är det någon som ens byter bakgrund till Storbritanniens flagga på facebook eller hashtaggar #prayforManchester längre? Och i så fall, känns det fortfarande som en handling, som om man ”gör” något, eller har det blivit mer en tradition än en reaktion? Är det bästa sättet att bemöta hotet att inte låta sig skrämmas utan fortsätta som vanligt? Den så kallade tomgångspolitikens lösning. Eller är det kanske dags att vakna upp och se problemet och försöka lösa det istället?

Man vill spontant fråga sig ”hur många måste dö innan man gör något?”, och det är något väldigt religiöst över hela fenomenet. Vi låter de här människorna dö för att vi tror på något. De är offer till det väsen som vi hoppas blidka genom att passivt låta dödandet fortgå. ”Om vi bara gör det här offret så kommer allt bli bra”. Så vad är det för väsen som kräver så fruktansvärda offer och varför? Är det till Huitzilopochtli för att solen ska fortsätta sin bana på himmelen?

Nej, det är förstås offer till PKismen och vår övertygelse om att hela ideologin är sann. För vad händer om vi slutar offra människor till PKismen? Solen kanske inte stannar, men precis som för Aztekerna så dör vår gud och världen går under. Om vi slutar offra så har vi tappat vår tro på PKismens verklighet och världen rasar samman. En ny värld måste uppstå och det kanske inte låter så farligt. Men varför offrar vi i så fall alla dessa människor? För att det är fruktansvärt skrämmande att ge upp den verklighet man har när man offrat så otroligt mycket för den. Att ge upp sin tro är att erkänna att alla dessa människooffer var helt i onödan, eller rent av att de var offer för att få fortsätta offra. Bättre då för våra överstepräster att fortsätta ceremonierna och säga sina heliga mantran ”Öppenhet, ett öppet samhälle, allas lika värde, inte låta oss skrämmas, inte alla muslimer, värdegrund, mänskliga rättigheter…”

 

 

 

 

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.

FB-Inlägg om orsakerna till situationen i Sverige

inlägg
1. Det politiska systemet.

Politiker bestämmer vilka du kan rösta på. Enda möjligheten att komma fram är alltså att vara lydig mot partiledningen. Endast sanna konformister kan i längden lyckas i en sån miljö. Och det är de konformisterna som snart sitter i partiledningen. Det blir en rundgång i systemet med allt mer odugliga och lydiga människor som helt saknar förmåga att tänka självständigt. Ingen vettig människa hade röstat på de riksdagsmän vi har idag om de fått välja.

Det demokratiska systemet sprider ut makten. Det finns inte längre en makt samlad hos en eller ett par personer, utan makten utövas istället av en hord tjänstemän på myndigheter och institut i samhället. Detta gör att makt bäst utövas genom att förändra opinion, diskurs och kultur. Media har stor makt här, men även politiker använder sig av den här makten genom institut som skolor och värdegrundskurser. Man etablerar hos människor en idé om att de måste övervaka och programmera varandra. Folket styrs genom att lära dem styra varandra. Folk lär sig vad som är PK och vilka gränsdragningar och positioner som finns i diskursen.

Politikernas makt är dock stark över människors karriärer och tillsättande av tjänster. Följden blir att de placerar sina vänner och personer som tänker som de på alla höga positioner, och med tiden sprider sig den effekten över hela samhället. För att lyckas göra karriär så måste du ha rätt åsikter, och de åsikterna är PKismen som media fostrat de lydiga politikerna till.

2. Media. Detta är de värsta förövarna förstås.

Media kontrollerar berättelsen och kan den vägen förändra kulturen och diskursen i samhället, men de påverkar också politikerna som i förlängningen skapar systemet som programmerar människor att vara PK och att fostra varandra att vara mer PK.

Eftersom vi enligt punkt 1 har odugliga politiker som är specialister på att lyda och inte sticka ut, så får media en enorm makt genom möjligheten till drev. Det behöver inte ens finnas någon grund för dreven, det räcker med att man inte betalat tv-avgift eller att opinionssiffrorna är lite lägre. Politikernas främsta talang är därför förmågan att vara undergivna pudlar gentemot media och aldrig riktigt ta ställning till något. Ta till AKBs och Lööfs hantering av att M kanske ville fälla regeringen och regera med stöd av SD- fast utan att samarbeta med SD – och C kanske skulle fälla regeringen. Sen backar man naturligtvis från de redan vaga uttalandena, som mest var tomma utspel, och ”förtydligar” genom att bli ännu otydligare.

Media är uttolkare av politiken och blir för politikerna den egentliga målgruppen för politiken. Om inte media gillar idéerna så kommer det presenteras för folket som ondska eller idioti. Följden är att politiker avskärmas än mer från folket och driver bara den politik som kan godkännas av media.

3. PKismens polariserande och relativistiska natur.

PKismen är en lömsk ideologi som smugit sig på oss. De flesta vet inte att de är PKister, eftersom det varit en process av att flytta gränser. Klart man är emot rasism liksom, men då flyttar PKismen gränsen för vad som är rasism.

PKismen är en hatideologi, som kommer ut marxismen via kulturmarxismen. Den behöver en fiende att hata och offer att värna. Men problemet är att PKismen vunnit sin makt innan den var riktigt färdigformulerad. Till skillnad från andra ideologier så är det inte någon skarp tänkare eller någon ledare som formulerar och sätter gränder för ideologin. Den rollen har getts till ”offren.” Eftersom allt är relativt enligt PKismen så är det helt godtyckligt vilken berättelse eller sanning som gäller, så varför inte låta offren avgöra? Man har gjort ”offergrupperna” och deras känsliga medhjälpare till uttolkare av vad som är sant eller rätt, endast med sina känslor som grund. Känner någon sig kränkt, så har ett brott begåtts.

Dessa kränkta offer och godhetsapostlar blir alltså de som formulerar PKismen medan den redan kontrollerar samhället via politiker, media och den programmering/fostran vi själva utför på varandra. Problemet är att det i PKismen finns en dygd i att vara känslig, särskilt å andras vägar. Därför eskalerar PKismen och urartar fullständigt, vilket förstås genast överförs på själva samhället som den styr över. Extremisterna är alltså de som bestämmer hur vårt samhälle ska vara! Känsloextremisterna formulerar samhällets ideologi, media etablerar den och de lydiga politikerna bygger upp systemet för att fostra oss till att fostra och styra varandra. Detta är det egentliga statsskicket i Sverige!

Kampmomentet i PKismen ska inte underskattas heller. Makten och överheten ropar uppmuntringar och hejar på när vi revolterar mot ”makten.” De menar då patriarkatet eller rasistiska strukturer, och inte den egentliga makten förstås. Men även om det tycks genomskinligt att makthavarna lär oss i skolan att kämpa för feminism och jämställdhet, och att de hyllar en upprorisk vänsteranda, så fungerar det. PKister lycka skapa en kampkänsla hos många. De har ett mål och en fiende och det ger den där extra energin till att kämpa för kvinnorna i bolagsstyrelserna och att kämpa emot patriarkal snöskottning. Men det gör också att man kan behandla vissa människor hur illa som helst. De som inte är godkända av narrativet och kan klassas som rasister blir avhumaniserade. Dessa kan förföljas och hängas ut, vilket gör PKismen än mer oemotsagd, när det blir socialt farligt att säga vad man tycker.

Jag har försökt reda ut det här på min blogg och i den troligen kortlivade podcasten: http://ormeniparadiset.se/2017/02/21…ens-psykologi/
http://ormeniparadiset.se/2017/02/27…ns-utveckling/

Som antagligen framgår så är nyckeln till förändring att svara med samma mynt och förändra vår kultur och diskurs genom liknande metoder. Vi har inte media, men vi har internet. Och vi har fördelen att verkligheten stämmer bättre med vår karta.

Edit: Glömde förstås svenskarnas egen roll i eländet. Svenskarna har blivit för självgoda och slöa, och därför tappat den skärpa som behövs för att stoppa den sorts förskjutningar som skett. Det är praktiskt för politiker att få 4 istället för 3 år på sig att genomföra sin politik, men det är också en kraftig minskning av det redan minimala inflytande folket haft, till exempel. Vi behöver lära av andra kulturer och tidsepoker och inte utgå från att alla är som vi, eller kommer bli som vi bara de får en värdegrundskurs.