Min kritik mot Zizeks kommentar om Jordan Peterson

Artikeln:
http://www.independent.co.uk/voices/jordan-peterson-clinical-psychologist-canada-popularity-convincing-why-left-wing-alt-right-cathy-a8208301.html

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. ”Facts are facts,” he likes to say, before going on to say that ”the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory” and that to conceive of gender as a social construct is ”as bad as claiming the world is flat”.

Först och främst så är det lite udda att Zizek kritiserar någon annan för att bygga på overifierade teorier. Sedan antyder han att dessa uttalanden av Peterson är falska och att det var just dessa som Peterson hänvisade till som fakta.

Det behöver inte innebära att Zizek använder sig av fula knep, utan snarare skulle jag tro att det är en del i hans vanliga svammel. Hans resonemang reder, vad jag vet, aldrig ut något, utan hans metod är snarare att beröra ämnen och lämna dem innan hans ord hinner få betydelse.

Han går i vilket fall vidare och antyder att Petersons kritik  mot politisk korrekthet inte är något äkta utan i klass med nazisternas antisemitism:

Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

 

Han hävdar alltså först att nazisterna inte var övertygade i sin syn på judar, utan att ideologin byggde på ett behov av samhörighet och identitet, och att antisemitismen då bara fungerade som ett verktyg för detta. Det är ett gravt postmodernt tänkande att tro att människor inte har några övertygelser utan bara använder det för sitt poserande.

Om något så skulle jag säga att det är ett speglande av sig själv i andra. Postmodernisterna saknar övertygelser, för de är i grunden relativister, därför behöver de åsikter för sitt poserande. De kan inte själva ha några äkta övertygelser, därför tror de att alla andra är lika falska.

Men helt utan självinsikt så fortsätter han:

the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

Notera hur han använder citationstecken för att ifrågasätta postmodernism, islamifiering, och invandringens problem. Låt mig omformulera den texten lite:

the anti-immigrant ”populists” deal with the problem of the ”refugees”: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the Islamification of Europe, and they get caught in a series of ”obvious absurdities”. For them, ”refugees” who ”flee” ”terror” are ”equalised with the terrorists” they are ”escaping” from, ”oblivious” to the ”obvious” ”fact” that, while there are probably among the ”refugees” also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are ”desperate” people looking for a better life.

Utöver att fungera som ett exempel på det missbruk av språket och kampen om berättelsen som postmodernisterna sysslar med med dessa ständiga citationstecken, och hur deras omdefiniering av ord gör att man måste göra samma sak själv när man kommenterar deras ordval, så är frågan vilken version som är korrekt.

Zizek antyder att alla dessa föreställningar som han motsätter sig är patologiska och enbart existerar för att motivera något annat. Det är ju en bekväm inställning. Men vad har han för grund för sina åsikter? Jag och Peterson förhåller oss till verkligheten. Jag noterar att alla inte är flyktingar, att islam faktiskt utgör ett hot genom sitt beteende, sina uppmaningar och sin intolerans. Jag ser att människor ljuger och mörkar i linje med det jag kallar PKism och Peterson kallar postmodernism eller politisk korrekthet.

Zizek å andra sidan befinner sig helt i berättelsen. Han har inte backat upp sina påståenden om att postmodernismen inte finns, eller att nazismen inte bygger på antisemitism. För skulle han göra det så måste han frångå sina postmoderna teorier eller klargöra vad det är som avgör vad som är patologiskt och vad som är genuint. I så fall måste han erkänna att det är han själv som avgör det, att hela hans tankesystem bygger på godtycklighet, att han valt att inte värdera sina egna åsikter enligt samma teorier.

För om det är något som är patologiskt så är det postmodernisternas åsikter. De kan avfärda andras övertygelser som inbillningar eller psykologiska försvar eller vad som helst, för de ser världen som helt relativistisk där sanningar är subjektiva skapelser. Därför är deras egna åsikter rakt igenom falska enligt deras egna teorier, de kan omöjligt tro på båda sakerna samtidigt, inte utan att landa i paradoxer och mysticism.

Alla andra kan ha verkliga övertygelser, för de tror på vad de tror på.

In other words, the cause of problems which are immanent to today’s global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Från ingenstans kommer nu påståendet att invandringskritikerna är sexister också. Rasism-anklagelsen är ju lättare att se koppling till. Men Zizeks verkliga briljans skiner igenom när han konstaterar problemet med lögner är att de påstås vara sanna. Det vill säga något som ingår i själva definitionen av en lögn. Postmodernism när det är som allra mest skarpsynt. I Sverige är det förbjudet att vara kriminell.

Men om jag ska vara snäll så kanske han faktiskt menar att rasisterna och sexisterna eller invandringskritikerna har rätt (delvis).  Det talar förstås emot hans tidigare användningar av citationstecken eller påståendet att problemen beror på kapitalismen och inte invandrarna, men det ligger i linje med hans systematiska undvikande från att någonsin säga något meningsfullt och genomtänkt, utan alltid säga emot sig själv. Självklart utvecklar han inte vad han menar, det skulle ju göra att han var tvungen att stå för något. Gubevars.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Ojoj. Nu är han igång på allvar. I sin iver att inte behöva stå för något så ska han kritisera vänstern också, men råkar då erkänna den politiska korrekthetens existens, även om han håller fast vid att använda citationstecken. Han erkänner också, precis som jag och Peterson hävdar, att PKisterna ljuger. Det är dess kärna.

All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist.

the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

Så tydligen så existerar PKismen/politisk korrekthet, och han ger en fullgod beskrivning av den, även om hans omtolkning av vad som hände i Rotherham är överslätande.

Men detta är ju just de ””problem”” som ”populisterna” talat om. Notera hur smidigt och lätt han glider runt och argumenterar för det som han kritiserade i början av texten. Från ”sanning” till sanning. Sanningen  är bara några citationstecken bort för dessa postmodernister.

Naturligtvis kommer samma kritik mot invandringskritikerna, att de använder sig av ogrundade rykten om våldtäkter. Vi kan skylla på hans okunskap om att det inte finns något behov av ”ogrundade rykten” när det gäller våldtäkter och övergrepp utförda av invandrare.

Jag vill dock lyfta fram denna del: The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss. Invandringskritikernas frustration är alltså äkta, men deras förlust är bara en upplevelse. Var kommer denna upplevelse ifrån då, Herr Zizek? Och vad är det som avgör vad som är autentiskt eller bara upplevt? Just ja, det är du som godtyckligt avgör det. Eller finns det en ”delvis sanning” där ute i verkligheten som du antyder? Eller är allt bara propaganda i berättelsevärlden? Hur kommer det sig att du har friheten att göra små utflykter i verkligheten och att dina åsikter och dina uppfattningar du hämtar där  inte bygger på en ”upplevelse”?

Jag får också en upplevelse nu, av att du bara är en clown som drar sig i näsan och sluddrar och svamlar utan att ha något meningsfullt att tillföra.

 

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.

Bortsett från det falska påhoppet om att Peterson skulle vara konspirationsteoretiker, så är påståendet om att Peterson (eller hans teorier) skulle vara totalt blind för exakt det som Peterson talar om zizekism när den är som bäst. 100% svammel.

Han har dock rätt om att PKisterna inte har något med den autentiska vänstern att göra. Dock inkluderar jag honom bland PKister och postmodernister. Han har inget med genuin vänster att göra.

Han avslutar:

Peterson addresses what many of us feel goes wrong in the PC universe of obsessive regulation – the problem with him does not reside in his theories but in the partial truths that sustain them. If the left is not able to address these limitations of its own project, it is fighting a lost battle.

Om han hade något att tillföra eller något att säga så hade han kunnat förklarat vad som gör dessa sanningar till delvisa sanningar, men det är inte i hans intresse. Han vill vara kritikern som inte behöver stå för nånting.

Problem, och upplevelser av dem, uppstår av sig själv ur det kapitalistiska samhället. Det kan leda till genuina känslor, men dessa känslor resulterar bara i patologiska reaktioner. Det mystiska, opreciserade problemet uppstår ur kapitalismens mörka inre, främlingar anklagas för gruppvåldtäkt på patologisk grund, om de begått handlingen då är det bara en delvis sanning. Detta är väldigt olyckligt för på dessa delvisa sanningar kan man bygga teorier.

Zizek gör sig bättre som talare än som skribent. Av den enkla anledningen att han då kan avleda lyssnaren genom att sluddra upphetsat och dra sig i näsan och för att man inte så lätt kan gå tillbaka och reda ut hans motsägelsefulla röra.

Problemet är demokratin!

Jag har gjort en del försök att förklara varför PKismen uppstod, och det här är ännu en. Det är dock den som jag just nu tror är den mest eller näst mest avgörande komponenten: Demokratin i ett informationssamhälle.

 

Demokratin blir äntligen ifrågasatt

Det politiska systemet med en symbolisk demokrati där politiker väljer varandra har visat sig väldigt skadlig i längden. De medgörligaste och minst självständiga kommer upp på toppen och väljer in allt extremare varianter av sig själv. Men även demokratin som system blir nu ifrågasatt, vilket är sunt. En stor del av våra problem är den självgoda övertygelsen om att vissa saker var eviga och perfekta.

Demokratin har aldrig på allvar ifrågasatts under hela min levnad. På sin höjd tramsiga citat om att det är det minst dåliga alternativet och att allt annat är sämre. Nu när demokratin avslöjats med sin allra största brist så går det äntligen att ha en seriös diskussion om dess för och nackdelar.

Det är självklart att det nuvarande systemet är trasigt och att ledningen aldrig ska få välja varandra. Den delen tar jag som självklar, att det är folket och inte partiet/politikerna som ska välja politikerna.

 

Demokratins styrkor och svagheter

De brister som jag vill diskutera är själva demokratin som system, även i dess renaste och mest demokratiska form. T.ex. allas maktlöshet, tendensen till likriktning av åsikter när allt blir en popularitetstävling, behovet av olika vägar till makten, nödvändigheten att vara medveten om var den verkliga makten finns.

Om man jämför med en diktatur så är demokratin både mer och mindre labil. En diktatur kan med eller utan yttre påverkan omkullkastas av folket eftersom dess legitimitet vilar på våldsmonopol eller kontroll. En demokratis legitimitet däremot vilar på folkets övertygelse om att det är de som är i kontroll. Den är inte helt olik en teokrati, där makten också upprätthålls av människor övertygelse.

Demokratins problem är dock att det inte finns något riktigt maktfokus. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Makten utövas istället genom konsensus, och det är väldigt farligt. De som kan påverka människor mest effektivt och etablera sin berättelse är de som har den verkliga makten.

Det som gör detta så extra farligt är att när makten utövas indirekt av personer utanför det officiella maktstrukturen så kan man inte skapa någon motkraft. Den officiella makten kan man splittra genom olika system som att alltid välja två konsuler, eller hålla val så ofta att folket kunde fungera som en motmakt. Men när makten är i privata händer när man har en effektiv informationsspridning så är det väldigt svårt att kontrollera den. Det behöver inte ens handla om konspirationer, utan det faller sig naturligt för de som har makt att försvara den, och snart så är hela den inofficiella makten förenad i åsikter som en följd av att de har gemensamma intressen i att bevara sin makt.

Det farliga är inte att en inofficiell grupp utövar denna makt, utan det handlar om det sätt som denna makt utövas i en demokrati. I en demokrati så regerar konsensus och det är en inbyggd uppmaning till att påverka människors tänkande. De som utövar makt blir de som kan påverka folks åsikter och det kommer alltid att leda till en likriktning i samhället. I praktiken blir ideologier som PKismen ofrånkomlig när all verklig makt handlar om att få alla att tycka lika.

För att ta ett exempel annat än PKismen och samtidigt se in i framtiden: Vad händer här näst när PKismen brutits mot verkligheten? Media är moraliskt, och snart ekonomiskt, konkursmässiga samtidigt som internet erbjuder nya aktörer som kan ta över.

Givet att man inte lärt sig något av den här utvecklingen, så kommer vi se samma sak hända igen. Internetstjärnor tar över medias mantel, och till en början är de fler och erbjuder mer varierade åsikter, men tids nog så faller de under sin egen besvärjelse precis som media har gjort. De blir några få stora som blir allt mer lika eftersom de påverkar varandras tankar och åsikter, och för att de har gemensamt intresse av att försvara sin makt, vilket även gör hela folket mer enkelspåriga.

Vilken riktning utvecklingen tar nästa gång är svårare att sia om, men det blir en likriktning, och ska man gissa så kommer det vara en reaktion mot PKismen. Kanske är alt-right-rörelsen en fingervisning.

 

Förslag på lösningar

Så demokratin har en tendens till att alltid dra mot extremism eftersom alla likriktas och ingen motkraft stoppar dem innan de krockar med verkligheten.

För att inte låta som en hjärndöd socialist, som enbart kritiserar ett system utan att erbjuda ett bättre alternativ, så ska jag göra ett försök att lägga fram lite idéer på hur .

De enkla lösningarna – om man vill ha demokrati, det är ju inte självklart – är att bygga in motkrafter och check and balance i systemet. Man skulle kanske kunna välja en kung på livstid med stort inflytande till exempel, och på så sätt delvis få en kraft som inte är lika fast i sin samtid som vanliga politiker. Han skulle blivit vald av väljare i en annan tid med andra, mindre radikala värderingar (eftersom ren demokrati leder till extremism) och därmed utgöra en motkraft. Livstidsuppdrag utgör både för- och nackdelar. Fördelen är förstås att det blir rätt långa regeringsperioder oftast, vilket är bra om man vill ha en motkraft från en annan tid. Och det innebär också en slumpfaktor som gör det besvärligare att spela ett politiskt spel när det inte är ett fast datum som kungen ”avgår”. Å andra sidan så går det förstås att bestämma datum om man vill… Det är inte så bra att systemet indirekt uppmanar till att döda kungen. Å andra sidan kanske jag är lite väl cynisk som ser livstidsperioder som en uppmaning till mord… Mer neutralt så innebär slumpen att nästa kung kan tillsättas i precis rätt eller precis fel tid. Han kan i vissa fall bli en medkraft precis när det är som minst önskvärt.

Men den där formen av försök att strukturellt komma åt problemet med ideologisk likriktning är antagligen inte så effektivt. Kanske innebär det istället att utvecklingen kan fortgå en längre tid just för att systemet hela tiden blockerar sig själv innan det spårar ur och därmed bygga upp för en episk urspårning när ”stjärnorna står rätt” så att säga.

Kanske bättre då att komplementera med en mer Petersonesque lösning och faktiskt etablera värderingar i samhället igen. Det är både en svårare lösning, men antagligen betydligt mera verkningsfull på sikt. Även när det går fel…

Om man kan hitta tillbaka till tidlösa värderingar så kan man kanske också hålla samhället i någon form av balans, även under ett så instabilt system som demokrati. En sorts balanserande kraft som vi alla bär med oss och som hindrar att vi rusar iväg för långt i någon riktning. Moralisk kompass som gör att vi inte behandlar människor som PKisterna behandlat folk, och framförallt att vi inte står tysta bredvid vid såna tillfällen.

Men värderingar är mer än bara en moralisk kompass. De är också anledningen till att Sverige var ett sånt fantastiskt land tills PKisterna började riva ner och förstöra allt. Det var ett resultat av de värderingar som var typiska för oss svenskar. Det var därför vi kunde känna tillit till varandra och motiveras att göra landet bättre. Allt som sker i ett samhälle är ett resultat och en spegling av de värderingar som dess innevånare håller.

Samma sak är sann för de invandrare som kommer hit. Deras samhällen är ett resultat av deras värderingar. Det vi ser nu är vad som händer med ett samhälle när den sortens värderingar förs in.

Kort om hur invandringen blivit den enda politiska frågan

Jag brukar inte kommentera nyheter här, det gör andra bättre. Men det här fenomenet är intressant på flera plan:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/40-000-aldre-undernarda-inom-omsorgen
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6450406 (om att ensamkommande kostat över 10 000 kr per dygn)

Om man jämför artiklarna framgår det förstås hur prioriteringarna ligger. Men det som förundrar mig är hur media och politiker har målat in sig i ett hörn med sina mörkanden och lögner. Just eftersom invandringens kostnader och hantering har urartat så fruktansvärt så har allt blivit en fråga om invandringen. Media kan inte längre skriva om fattigdom utan att ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Varje nyhet i stil med ”så fattig är stackars ensamstående 4-barnsmamman Lena” läses med invandringsslöseriet som jämförelse.Om inte PKismen faller snart så måste de börja mörka även alla negativa nyheter i allmänhet, för allt kan kopplas till invandringen.

När politikerna säger att det inte finns resurser har de samma problem. Uppenbarligen finns det resurser, men de tycker inte att det är en prioriterad fråga. När BB i Sollefteå ska läggas ner är det för att politikerna inte vill ha den kvar. Det går inte att skylla på resursbrist längre. Inte utan att göra det till en fråga om invandring.

Den lilla lögnen bara fortsätter att växa och är på väg att sluka allt. Ett samhälle som bygger på en lögn blir till sist tvungen att ljuga om allt. Upprätthållandet av lögnen blir dess verkliga värdegrund.

FB-inlägg från kulturkrigstråden

Inget märkvärdigt, men eftersom inlägg ofta blir deletade där så sparar jag det på bloggen: https://www.flashback.org/sp60299067

Precis. Svensk kultur kommer att ta intryck av invandrarna, både som en grund för att definiera sig själva ”vi är såna som inte sexuellt antastar tjejer på musikfestivaler” och som ett imiterande, ”Vi kan också visa vårt missnöje med att elda bilar” t ex.

Det är en intressant situation, där PKismen ju egentligen delvis är en del av vår kultur (mycket har dock ingen egentlig förankring alls utanför Aftonbladets kulturredaktion), och släppt in en enorm mängd främlingar mot vår vilja, men som vi då tar intryck av i vårt angrepp mot PKism-delen av vår kultur.

Invandringen har ju medfört ett inflöde av homofobi, antisemitism och ett tänkande kring etnicitet som inte fanns på det sättet innan. En del av kritikerna mot PKismen finner ju ett extra stöd och inspiration där. Med andra ord så har PKismen lyckats etablera just den sortens ”synder” som den är emot. Den ursprungliga delen högerextrema, som innan var försvinnande få, har alltså på riktigt blivit kulturellt berikade, och tagit fasta på den sortens idéer som de har gemensamt med främlingarna.

Det är så mycket poetisk rättvisa och grekisk tragedi att man inte vet var man ska börja.

För dessutom har ju PKisterna själva stått modell för hur man ska göra. Jag jämförde nån gång med Sulla som med arméns hjälp strukturerade upp Rom så det skulle fungera och att ingen skulle kunna göra som honom, men ingen tittade på resultatet, alla såg bara metoden. PKisterna har ritat upp kartan för hur man ska arbeta för att förändra ett land, och styra utan att styra. Fostra medborgarna genom institutioner och media till att styra och kontrollera varandra för att upprätthålla den berättelse man valt. En nationalistisk regim kan göra precis samma sak, och skapa ett system för att hjärntvätta människor till att hjärntvätta varandra. En nationalistisk PKism.

Dessutom har man ju öppnat Pandoras box vad gäller metoder gentemot åsiktsmotståndare. Det finns nästan ingen gräns kvar längre för hur man kan missbruka sin maktposition. PKisterna har gett sina fiender en moralisk rätt att ge igen med samma mynt. Uthängningar, förstörda karriärer, och hjälpta karriärer för de egna, använda skolor att fostra fram PK-Jugend, använda skattepengarna till renaste propagandan, rikta forskningspengar till ideologins vetenskaper osv.

Det som ska sägas är att man inte gått till fysiskt våld, utan att det är ett socialt våld man använt sig av. Betydligt lömskare och svårare att bemöta.