Känslor, förtryck, ondska och mobbning

Det mest skrämmande är egentligen hur förtrycket utövas mot våra känslor. Vi tillåts vara ledsna och sörja, men inte vara arga. Jag tror inte det någonsin funnits ett så totalt förtryck  som det sociala och moraliska förtryck vi lever med nu. Inte på den här skalan.

 

PKismen jämfört med nazism och socialism

Både socialister och nazister har förstås gett sig på människors känslor, de har uppmanat till känslor av stolthet, ilska, samhörighet osv. Men de har aldrig försökt hindra vissa känslor. De hade gjort det om de kunnat. De kunde tala om behovet av att inte vara rädd eller arg, men de hade inte nått lika djupt in i människans själ för att det skulle kunna ha någon effekt. Varken nazisterna eller socialisterna gjorde känslor och tankar till avgörande om vad som var gott och ont. De onda var kapitalister, judar, folkförrädare eller klassförrädare, de bedömdes som onda efter etnicitet, klass eller efter sina handlingar. PKismens fokus är åsikter. Den som känner eller tänker fel är ond.

 

Socialismen och nazismens fiender är mer absoluta. En jude är en jude och det kan bli frågan om gränsdragningar i utseende eller släktforskning, men fienden är bestämd. PKismens fiende å andra sidan är inte så tydlig. Dess fiende gömmer sig i människans själ och det är deras moral istället som är absolut. Det finns hela tiden en misstänksamhet mot allt och alla. Vi är ständigt uppmärksamma på hur andra uttrycker sig. Deras ord och reaktioner avslöjar kanske vad som döljer sig i deras inre. Det leder till ett helt annat samhälle. Varenda människa är ständigt under utredning av alla andra för brott mot Värdegrunden, och man agerar förstås därefter. Alla beslut, allt från politiska till hur man ska formulera sig, ända ner till hur man ska tänka och känna, fattas som om man var under förhör av inkvisitionen. I ett sånt samhälle kan eliten uppmana till att inte vara rädda, och det blir till en order. Är du rädd är du kanske islamofob.

 

Jag är väl tvungen att lägga till att PKismens rasism är en omvänd variant. Medan nazisterna dömer en människa efter dess etnicitet, så friar PKisterna efter etnicitet. Försyndelser mot värdegrunden är förstås absolut, antingen är man ond eller också inte, men toleransen för vad som tabu beror på etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning och liknande. Hårdast krav har de på vita män, och de övriga bedöms mildare i egenskap av minoriteter eller specifikt kring vissa ämnen som berör deras grupp på något vis. Det är förstås grundat på exempelvis rasistiska idéer om att vissa kulturer är underlägsna och därför inte kan ställas till svars för felaktiga åsikter om homosexuella t.ex. Men det här är en parentes.

 

Fundamentalistisk sekt

Parallellen till fundamentalistisk religion är tydlig. Bara i en religiös sekt kan den här formen av förtryck utövas så totalt. Dina brott är inte bara ett brott mot samhällets ordning och något som du ska straffas för, det är också en synd som avslöjar dig som ond. Det är inte din handling som är ond eller gör dig ond, det är du som är ond! En socialist eller nazist blir ond enligt sin ideologi genom sina handlingar. Den som förråder sitt land blir av sin handling ond. Medan i PKismen så var man en ond människa redan innan, och handlingen bara avslöjade det.

 

I en sekt som PKismen så kan eliten alltså uppmana oss till att inte känna vissa känslor. Det kan inga andra göra. Goebbels kan uppmana till lydnad till partiet, eller till att inte uttrycka tvivel. Men han kan aldrig kräva att människor inte ska känna tvivel. Han är begränsad till att tala om vilka handlingar som förbjudna, eftersom det är handlingarna som avgör vem som är ond. Han kan inte ställa krav på våra själar och inre känslor och definiera förekomsten av vissa känslor som ett tecken på ondska. Det kan PKisterna. Tankar och känslor avslöjar din ondska, de är inte onda i sig, utan tecken på hur förtappad du är.

 

Ondskan som social konstruktion och vilket samhälle det gett oss

En intressant effekt av det sociala förtrycket är att den där ondskan uppfattas som smittsam. Det är inte bara dina ord och handlingar som kan avslöja att du är ond, även de som du umgås med. Om du tar en fika med en Sverigedemokrat är du genast avslöjad. Det visar på  hur vi antagligen alla är onda enligt PKismen, åtminstone alla etniska svenskar, och det visar också på hur PKismens definition av ondska är en synnerligen social konstruktion. Tanken att se hela PKismen som en lek där alla är skyldiga, men samtidigt måste anklaga varandra, kommer naturligt. En variant av det där sociala spelet maffia/varulv där alla är maffia och enbart försöker samla stöd för att hänga alla andra. Eller snarare, ett spel där alla har olika egenskaper och man försöker bli bland de sista kvar genom att stämpla vissa egenskaper som onda och hetsa de övriga mot varandra.

 

Men vad är det för ett sorts samhälle där de som är mest framgångsrika är de som är bäst på att övertyga andra om att deras medmänniskor är onda? Det är ju ett samhälle där mobbarna gjort sig till ledare. Det är ju ett samhälle som upphöjer intolerans till en dygd. Det är ju skolgårdens mobbning upphöjd till ideologi och statsskick.  Jag måste ha tänkt fel, för eliten sysslar väl inte med utfrysning och mobbning väl?

Problemet är demokratin!

Jag har gjort en del försök att förklara varför PKismen uppstod, och det här är ännu en. Det är dock den som jag just nu tror är den mest eller näst mest avgörande komponenten: Demokratin i ett informationssamhälle.

 

Demokratin blir äntligen ifrågasatt

Det politiska systemet med en symbolisk demokrati där politiker väljer varandra har visat sig väldigt skadlig i längden. De medgörligaste och minst självständiga kommer upp på toppen och väljer in allt extremare varianter av sig själv. Men även demokratin som system blir nu ifrågasatt, vilket är sunt. En stor del av våra problem är den självgoda övertygelsen om att vissa saker var eviga och perfekta.

Demokratin har aldrig på allvar ifrågasatts under hela min levnad. På sin höjd tramsiga citat om att det är det minst dåliga alternativet och att allt annat är sämre. Nu när demokratin avslöjats med sin allra största brist så går det äntligen att ha en seriös diskussion om dess för och nackdelar.

Det är självklart att det nuvarande systemet är trasigt och att ledningen aldrig ska få välja varandra. Den delen tar jag som självklar, att det är folket och inte partiet/politikerna som ska välja politikerna.

 

Demokratins styrkor och svagheter

De brister som jag vill diskutera är själva demokratin som system, även i dess renaste och mest demokratiska form. T.ex. allas maktlöshet, tendensen till likriktning av åsikter när allt blir en popularitetstävling, behovet av olika vägar till makten, nödvändigheten att vara medveten om var den verkliga makten finns.

Om man jämför med en diktatur så är demokratin både mer och mindre labil. En diktatur kan med eller utan yttre påverkan omkullkastas av folket eftersom dess legitimitet vilar på våldsmonopol eller kontroll. En demokratis legitimitet däremot vilar på folkets övertygelse om att det är de som är i kontroll. Den är inte helt olik en teokrati, där makten också upprätthålls av människor övertygelse.

Demokratins problem är dock att det inte finns något riktigt maktfokus. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Makten utövas istället genom konsensus, och det är väldigt farligt. De som kan påverka människor mest effektivt och etablera sin berättelse är de som har den verkliga makten.

Det som gör detta så extra farligt är att när makten utövas indirekt av personer utanför det officiella maktstrukturen så kan man inte skapa någon motkraft. Den officiella makten kan man splittra genom olika system som att alltid välja två konsuler, eller hålla val så ofta att folket kunde fungera som en motmakt. Men när makten är i privata händer när man har en effektiv informationsspridning så är det väldigt svårt att kontrollera den. Det behöver inte ens handla om konspirationer, utan det faller sig naturligt för de som har makt att försvara den, och snart så är hela den inofficiella makten förenad i åsikter som en följd av att de har gemensamma intressen i att bevara sin makt.

Det farliga är inte att en inofficiell grupp utövar denna makt, utan det handlar om det sätt som denna makt utövas i en demokrati. I en demokrati så regerar konsensus och det är en inbyggd uppmaning till att påverka människors tänkande. De som utövar makt blir de som kan påverka folks åsikter och det kommer alltid att leda till en likriktning i samhället. I praktiken blir ideologier som PKismen ofrånkomlig när all verklig makt handlar om att få alla att tycka lika.

För att ta ett exempel annat än PKismen och samtidigt se in i framtiden: Vad händer här näst när PKismen brutits mot verkligheten? Media är moraliskt, och snart ekonomiskt, konkursmässiga samtidigt som internet erbjuder nya aktörer som kan ta över.

Givet att man inte lärt sig något av den här utvecklingen, så kommer vi se samma sak hända igen. Internetstjärnor tar över medias mantel, och till en början är de fler och erbjuder mer varierade åsikter, men tids nog så faller de under sin egen besvärjelse precis som media har gjort. De blir några få stora som blir allt mer lika eftersom de påverkar varandras tankar och åsikter, och för att de har gemensamt intresse av att försvara sin makt, vilket även gör hela folket mer enkelspåriga.

Vilken riktning utvecklingen tar nästa gång är svårare att sia om, men det blir en likriktning, och ska man gissa så kommer det vara en reaktion mot PKismen. Kanske är alt-right-rörelsen en fingervisning.

 

Förslag på lösningar

Så demokratin har en tendens till att alltid dra mot extremism eftersom alla likriktas och ingen motkraft stoppar dem innan de krockar med verkligheten.

För att inte låta som en hjärndöd socialist, som enbart kritiserar ett system utan att erbjuda ett bättre alternativ, så ska jag göra ett försök att lägga fram lite idéer på hur .

De enkla lösningarna – om man vill ha demokrati, det är ju inte självklart – är att bygga in motkrafter och check and balance i systemet. Man skulle kanske kunna välja en kung på livstid med stort inflytande till exempel, och på så sätt delvis få en kraft som inte är lika fast i sin samtid som vanliga politiker. Han skulle blivit vald av väljare i en annan tid med andra, mindre radikala värderingar (eftersom ren demokrati leder till extremism) och därmed utgöra en motkraft. Livstidsuppdrag utgör både för- och nackdelar. Fördelen är förstås att det blir rätt långa regeringsperioder oftast, vilket är bra om man vill ha en motkraft från en annan tid. Och det innebär också en slumpfaktor som gör det besvärligare att spela ett politiskt spel när det inte är ett fast datum som kungen ”avgår”. Å andra sidan så går det förstås att bestämma datum om man vill… Det är inte så bra att systemet indirekt uppmanar till att döda kungen. Å andra sidan kanske jag är lite väl cynisk som ser livstidsperioder som en uppmaning till mord… Mer neutralt så innebär slumpen att nästa kung kan tillsättas i precis rätt eller precis fel tid. Han kan i vissa fall bli en medkraft precis när det är som minst önskvärt.

Men den där formen av försök att strukturellt komma åt problemet med ideologisk likriktning är antagligen inte så effektivt. Kanske innebär det istället att utvecklingen kan fortgå en längre tid just för att systemet hela tiden blockerar sig själv innan det spårar ur och därmed bygga upp för en episk urspårning när ”stjärnorna står rätt” så att säga.

Kanske bättre då att komplementera med en mer Petersonesque lösning och faktiskt etablera värderingar i samhället igen. Det är både en svårare lösning, men antagligen betydligt mera verkningsfull på sikt. Även när det går fel…

Om man kan hitta tillbaka till tidlösa värderingar så kan man kanske också hålla samhället i någon form av balans, även under ett så instabilt system som demokrati. En sorts balanserande kraft som vi alla bär med oss och som hindrar att vi rusar iväg för långt i någon riktning. Moralisk kompass som gör att vi inte behandlar människor som PKisterna behandlat folk, och framförallt att vi inte står tysta bredvid vid såna tillfällen.

Men värderingar är mer än bara en moralisk kompass. De är också anledningen till att Sverige var ett sånt fantastiskt land tills PKisterna började riva ner och förstöra allt. Det var ett resultat av de värderingar som var typiska för oss svenskar. Det var därför vi kunde känna tillit till varandra och motiveras att göra landet bättre. Allt som sker i ett samhälle är ett resultat och en spegling av de värderingar som dess innevånare håller.

Samma sak är sann för de invandrare som kommer hit. Deras samhällen är ett resultat av deras värderingar. Det vi ser nu är vad som händer med ett samhälle när den sortens värderingar förs in.

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.

 

 

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.

Mitt inlägg på flashback om en ny ideologi

https://www.flashback.org/t2820139

Vi behöver en ny ideologi! Även om inte liberalism, socialism, konservatism eller nationalism m.m. är döda så är de samtliga svårt skadade eller sjuka.

Den innevarande ideologin i väst: PKismen; är i stort sett en ideologisk cancersvulst som kunnat växa obegränsat. En synnerligen elakartad variant som spritt sig och trängt in i varje del av samhällskroppen. Skyddad av både media och akademi har den kunnat utvecklas utan att få sina motsägelsefulla och irrationella idéer ifrågasatta eller testade. Den har utvecklats av de värsta extremisterna som följd av dess inbyggda ”underifrånperspektiv,” där bara de av ideologin erkända offren kan formulera ideologins sanningar, samtidigt som ideologin sitter vid makten och genomdriver idéerna i samma stund. Men det där tar jag upp i podcasten, och kommer antagligen lägga ut på min blogg snart också. Poängen är att denna cancer inte kommer överleva när dess inre motsägelser börjar belysas, utan den måste ersättas av någon sundare ideologi.

PKismen må vara vidrig, men den kan också föra med sig något gott. Dess blotta vansinnighet öppnar upp för nya idéer, som att ifrågasätta det nuvarande politiska systemet eller att bilda sig en ny bild av den politiska och mediala eliten, och få en ny förståelse och motivation som leder till att fler människor gör sin röst hörd. Insikten om att makten är klart dummare än den vanlige svensken och insikten om vad som händer med ett samhälle om man inte säger ifrån, har öppnat mångas ögon för möjligheten att själv formulera sina idéer och inte blint lita på systemet.

I den här miljön, när ett ruttet ideologiskt bygge är på väg att rasa samman, är det dags för nya ideologier att vakna. Både socialism och liberalism måste renas från cancern och formulera om sina idéer för en ny tid, och nationalism och konservatism måste etablera sig igen med ett nytt självförtroende efter en lång tid av förtryck.

Mitt förslag till ideologi är inte en ideologi i egentlig mening, utan snarare ett nytt format, eller ett nytt fokus, som går att applicera på samtliga ideologier:

1. Tänk långsiktigt på vilka mönster som uppstår i samhället och kulturen av beslut.
2. Fatta beslut inte på grund av vilka värderingar vi har idag, utan på vilket samhälle vi vill ha i framtiden utifrån våra värderingar.
3. Låt ideologin vara självmedveten, ständigt omvärderande av vilka förändringar som skett i världen och i sig själv.
4. På ett personligt plan agera i vardagen med samma strävan mot det samhälle vi vill ha.

Jag ska försöka ge lite exempel på hur jag tänker.

När kvinnlig rösträtt infördes var anledningen att våra värderingar sa att kvinnor var jämlika med män och därför skulle ha samma rätt att rösta. Enligt punkt 1. och 2. ovan så skulle man istället se till vilka effekter införandet innebar och om det resulterar i ett samhälle som passar våra värderingar.

Det här är ett sätt att se på utvecklingen från beslutet om kvinnlig rösträtt:

Om man tror att män och kvinnor är olika – och det gör nog de flesta som är ärliga mot sig själv – varför funderar man då inte över följderna av ett sånt extremt ingrepp i strukturerna? Plötsligt så är hälften av väljarna av en helt annan sort; det måste ju få enorma konsekvenser för hela samhället. Alla värderingar kommer att skifta rejält i en ny riktning när kvinnor får ett så stort inflytande plötsligt.

Låt ta några påståenden om hur kvinnor är och fundera hur ett samhälle skulle påverkas av att dessa får mer inflytande. Dessa egenskaper för är hämtade från någon gender studies-sida:

dependent
emotional
passive
sensitive
quiet
graceful
innocent
weak
flirtatious
nurturing
self-critical
soft
sexually submissive
accepting

Kan vårt samhälle ha tagit en sådan riktning efter att kvinnlig rösträtt infördes? Uppriktigt så blir det nästan komiskt när man ser ”sexually submissive” där och känner till cuck/hanrej-memet. Men håll med om att det faktiskt är förvånansvärt träffande vad gäller kritiken mot det moderna samhället och PKismen. Till kvinnors försvar kan man ju nämna påstående om att ”om kvinnor styrde världen så skulle det inte vara några krig.” Kanske är det så att anledningen till att vi inte haft krig mellan demokratier är inte p g a demokratin i sig, utan för att kvinnor har fått inflytande? Möjligt, men inte självklart, precis som det inte är självklart att PKismen är en följd av kvinnlig rösträtt.

Min poäng är att den här sortens funderingar aldrig förekommer utan att man inför förändringar enbart med hänsyn till de värderingar man har. Ta till exempel nyliberalerna som ville ha öppna gränser. Det är ju inte de enda värderingarna de har, de vill ju ha fri marknad, låga skatter och mindre välfärdsstat också. Men de högg direkt och drev på för att släppa in så många som möjligt till landet utan att först bygga om samhället för att fungera med fri invandring.

Nu är ju invandringen ett lite elakt exempel då det är en följd av PKism-cancerns infiltrerande av alla ideologier, men det visar ändå på hur extremt kortsiktig vi har varit. En förklaring är förstås att vårt partisystem är ett urvalssystem för konformister och oduglingar och att den konformismen har runnit ner från toppen in i de breda folklagren och på så sätt förlamat rationellt tänkande.

Min önskan är att vi från och med nu tänker långsiktigare, medvetna om vilka effekter som beslut har på vårt samhälle och kultur. Och i förlängningen hur samhället och kulturen påverkar oss själva. Tänk på hur PKismen fick oss att oupphörligen hjärntvätta varandra med tomma fraser, kritiska antydningar om vilka normer som ska gälla, direkt smutskastning och mobbning av de som avviker osv. Vi måste börja se helheten. Hur hela samhället och i förlängningen hela mänskligheten hänger ihop.

Det finns moralisk aspekt här också som ni antagligen noterat med punkt 4, och resonemanget ovan. Om våra beslut, både små vardagsbeslut och stora politiska beslut påverkar samhället, kulturen och till sist även oss själva så är vi själva i en mening ansvariga för hur samhället behandlar oss! Men det är en annan fråga som jag får återkomma till någon annan gång. Det är dock en del av det här nya ideologi-formatet.

Den tredje punkten är en sorts brasklapp. Antagligen har en och annan funderat några varv redan kring hur den här ideologi-idén passar in. Vad skulle det innebära att införa ett sånt här system; vilka följder skulle det få och vilka mönster skulle uppstå i samhället? Det är nu man märker att det här är en inte så enkel ideologisk grund och att det genast uppstår en sorts rundgång i tankarna.

Om vi antar att ideologin får spridning så finns det en inbyggd risk med ideologier som talar om ett framtida samhälle bättre än det nuvarande. Det blir lätt utopier och när man dessutom uppmanas handla och besluta idag för att skapa de mönster som kan ge oss det där framtida samhället, då öppnar man upp för allehanda otrevligheter. För kommunister skulle det kanske låta som ett obetydligt offer att döda några miljoner idag för att oändliga triljoner ska kunna leva i snöflingekommunistiska rymdsamhället i framtiden. Men inte bara själva mördandet är en risk, utan även risken att människor fastnar i en osund loop som med PKismen. När en ideologi har komponenter som får den att programmera sina ideologister och andra människor så kommer det till sist eskalera okontrollerat.

Är det något som jag lärt mig av PKismens katastrof så är det att värdera själva ideologin innan man ansluter sig (även om PKismen dessutom var en så lömsk ideologi att de flesta inte förstod att de blivit PKister). Vilka idéer är det som ideologin har och hur kommer de påverka inte bara världen utanför utan även den själv? I PKismens fall var det stora problemet idén om att de av ideologin utvalda offren (eller egentligen de som gjorde sig till förespråkare för dem) fick subjektivt definiera normer och sanningar med sina känslor som riktmärke, och att det var en moralisk plikt att övervaka och rätta varandra så att den systematiska självhjärntvätten/programmeringen kunde ske bland folket.

Om man ska gå till kärnan av problemet med PKismen så är det antagligen idén om offer, förövare och att man ville öka makten för offret. Och även om jag inte begriper alla turer så tror jag det är ett tillfälle för mänskligheten att lära sig något av sitt misstag. Kanske finns det ett inneboende problem i att dela in människor i onda och goda på det sättet.

Min poäng med punkt 3. är alltså att det är viktigt att förstå ideologiernas mekanik, vad som leder fel och vad som inte gör det. Jag är dock pessimist och ser det som ofrånkomligt att alla idéer vi skapar kommer leda åt helvete om vi inte stoppas. ÄVEN idén att stoppa allting inom en viss tid. Det är antagligen ett ofrånkomligt resultat av system som innehåller medvetande och därmed är självlärande. Korruption och elände är något som vi bara kan hålla stången i korta stunder. Kör vi inte ner i diket till höger så håller vi för långt åt vänster och hamnar i det diket istället. Men vi lär oss! Och håller för långt åt höger nästa gång…

Jag ska fundera lite till kring hur ideologier fungerar och vilka komponenter som är minst dåliga, men jag är nyfiken vad ni tycker så här långt. Hur skulle din ideologi se ut med ett sånt här perspektiv?