Att leva i en tid som är ett enda stort skämt

Det är rätt ofta man hör defaitistiska uttalanden på nätet om invandringen; att det här är slutet för oss som folk eller för hela västvärlden i stort. Det kan säkert stämma, men det som irriterar mig mest är att vi i så fall går under på det mest patetiska vis möjligt.

Allt i vår värld har ett slut. Så att en civilisation går under kan man leva med, men att det sker genom infantilism och självgott hycklande är för mycket för mig. Om det var en invasion av mongoler som red in och dödade alla så fanns det ändå någon form av självrespekt kvar. Man kan till och med ärofyllt kämpa emot förgäves och känna sig nöjd med sin sista insats, om sånt tilltalar en. Men när en civilisation går under för att den fått vanföreställningar som gör den försvarslös, då är det inte ens tragiskt, det är bara patetiskt.

Hur förklarar man sig i framtiden när ens barnbarn frågar om den här perioden? Jag och en kompis skämtade lite om det där, typ:

Farfar: Och då fick vi vår första feministiska regering! Lett av det nu sedan länge nedlagda Framtidspartiet Socialdemokraterna.
Barnbarnet: Oj, vad bra! Vad genomförde de för feministiska reformer?
Farfar: Ja, eh… Jag minns inget särskilt, men de röstade i alla fall in Saudiarabien till FNs kvinnokommission.
Barnbarnet: …
Farfar: Ja alltså, feminism hade fått en lite annan betydelse då. Eller det var väl mest saker man bara sa. Man kallade sig feministisk och det räckte så. Det spelade mer roll vad man sa än vad man gjorde, förstår du.

Det var bara något vi skämtade om, men det är intressant hur absurt allting låter om man försöker förklara det för någon utanför vår diskurs. Vansinnet blir väldigt tydligt, och det tycks finnas en oändlig källa att ta ur. Om man så ville skulle det kunna bli en hel genre av det svenska vansinnet. Vår tids ”persiska brev”: ”Farfar Sven berättar hur det var förr”

Uppslagen är oändliga för barnbarnet att naivt fråga ”Hur gamla var barnen?”, ”Så då byggde man inga murar?” ”Så hur mycket tjänade man på invandringen?” ”Så då var man toleranta mot de med andra åsikter också?” ”Oj, trollfabriker och en rysk konspiration!” ”Men hur kunde man prioritera om man inte satte grupper mor varandra?”

Och farfar kan svara med ursäktande erkännanden som ovan, eller på samtida, hjärndöd svensk manér: ”#Inteallalastbilar” ”Ja, men de hade rätt av fel anledning” ”Det är män som är problemet” ”Did you just assume my gender?” ”Jag hör allt ekot av stöveltramp från 30-talet i dina frågor, ungjävel!”

Ok, nu blev det lite långt, men poängen är att vår samtid är ett enda stort skämt i andra tider. Komedier som Big, Mrs Doubtfire, osv har blivit verklighet. Gräver man i bidragssystemet så hittar man antagligen Länge leve Bernie också.

En film om en vuxen man som måste låtsas vara 14 för att få bättre boende som invandrare i Sverige kommer antagligen bli verklighet i framtiden. Det öppnar för allehanda komiska inslag när han ska spela fotboll med 14-åringar eller när refugees welcome och batikhäxor kommer med ihopsamlade nallar till han och hans kompisar och alla måste låtsas att det uppenbara inte är uppenbart.

Antagligen hysteriskt roligt i en annan tid. Men att verkligen leva i en komedi är inte det minsta roligt. 🙁