Min kritik mot Zizeks kommentar om Jordan Peterson

Artikeln:
http://www.independent.co.uk/voices/jordan-peterson-clinical-psychologist-canada-popularity-convincing-why-left-wing-alt-right-cathy-a8208301.html

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. ”Facts are facts,” he likes to say, before going on to say that ”the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory” and that to conceive of gender as a social construct is ”as bad as claiming the world is flat”.

Först och främst så är det lite udda att Zizek kritiserar någon annan för att bygga på overifierade teorier. Sedan antyder han att dessa uttalanden av Peterson är falska och att det var just dessa som Peterson hänvisade till som fakta.

Det behöver inte innebära att Zizek använder sig av fula knep, utan snarare skulle jag tro att det är en del i hans vanliga svammel. Hans resonemang reder, vad jag vet, aldrig ut något, utan hans metod är snarare att beröra ämnen och lämna dem innan hans ord hinner få betydelse.

Han går i vilket fall vidare och antyder att Petersons kritik  mot politisk korrekthet inte är något äkta utan i klass med nazisternas antisemitism:

Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

 

Han hävdar alltså först att nazisterna inte var övertygade i sin syn på judar, utan att ideologin byggde på ett behov av samhörighet och identitet, och att antisemitismen då bara fungerade som ett verktyg för detta. Det är ett gravt postmodernt tänkande att tro att människor inte har några övertygelser utan bara använder det för sitt poserande.

Om något så skulle jag säga att det är ett speglande av sig själv i andra. Postmodernisterna saknar övertygelser, för de är i grunden relativister, därför behöver de åsikter för sitt poserande. De kan inte själva ha några äkta övertygelser, därför tror de att alla andra är lika falska.

Men helt utan självinsikt så fortsätter han:

the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

Notera hur han använder citationstecken för att ifrågasätta postmodernism, islamifiering, och invandringens problem. Låt mig omformulera den texten lite:

the anti-immigrant ”populists” deal with the problem of the ”refugees”: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the Islamification of Europe, and they get caught in a series of ”obvious absurdities”. For them, ”refugees” who ”flee” ”terror” are ”equalised with the terrorists” they are ”escaping” from, ”oblivious” to the ”obvious” ”fact” that, while there are probably among the ”refugees” also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are ”desperate” people looking for a better life.

Utöver att fungera som ett exempel på det missbruk av språket och kampen om berättelsen som postmodernisterna sysslar med med dessa ständiga citationstecken, och hur deras omdefiniering av ord gör att man måste göra samma sak själv när man kommenterar deras ordval, så är frågan vilken version som är korrekt.

Zizek antyder att alla dessa föreställningar som han motsätter sig är patologiska och enbart existerar för att motivera något annat. Det är ju en bekväm inställning. Men vad har han för grund för sina åsikter? Jag och Peterson förhåller oss till verkligheten. Jag noterar att alla inte är flyktingar, att islam faktiskt utgör ett hot genom sitt beteende, sina uppmaningar och sin intolerans. Jag ser att människor ljuger och mörkar i linje med det jag kallar PKism och Peterson kallar postmodernism eller politisk korrekthet.

Zizek å andra sidan befinner sig helt i berättelsen. Han har inte backat upp sina påståenden om att postmodernismen inte finns, eller att nazismen inte bygger på antisemitism. För skulle han göra det så måste han frångå sina postmoderna teorier eller klargöra vad det är som avgör vad som är patologiskt och vad som är genuint. I så fall måste han erkänna att det är han själv som avgör det, att hela hans tankesystem bygger på godtycklighet, att han valt att inte värdera sina egna åsikter enligt samma teorier.

För om det är något som är patologiskt så är det postmodernisternas åsikter. De kan avfärda andras övertygelser som inbillningar eller psykologiska försvar eller vad som helst, för de ser världen som helt relativistisk där sanningar är subjektiva skapelser. Därför är deras egna åsikter rakt igenom falska enligt deras egna teorier, de kan omöjligt tro på båda sakerna samtidigt, inte utan att landa i paradoxer och mysticism.

Alla andra kan ha verkliga övertygelser, för de tror på vad de tror på.

In other words, the cause of problems which are immanent to today’s global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Från ingenstans kommer nu påståendet att invandringskritikerna är sexister också. Rasism-anklagelsen är ju lättare att se koppling till. Men Zizeks verkliga briljans skiner igenom när han konstaterar problemet med lögner är att de påstås vara sanna. Det vill säga något som ingår i själva definitionen av en lögn. Postmodernism när det är som allra mest skarpsynt. I Sverige är det förbjudet att vara kriminell.

Men om jag ska vara snäll så kanske han faktiskt menar att rasisterna och sexisterna eller invandringskritikerna har rätt (delvis).  Det talar förstås emot hans tidigare användningar av citationstecken eller påståendet att problemen beror på kapitalismen och inte invandrarna, men det ligger i linje med hans systematiska undvikande från att någonsin säga något meningsfullt och genomtänkt, utan alltid säga emot sig själv. Självklart utvecklar han inte vad han menar, det skulle ju göra att han var tvungen att stå för något. Gubevars.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Ojoj. Nu är han igång på allvar. I sin iver att inte behöva stå för något så ska han kritisera vänstern också, men råkar då erkänna den politiska korrekthetens existens, även om han håller fast vid att använda citationstecken. Han erkänner också, precis som jag och Peterson hävdar, att PKisterna ljuger. Det är dess kärna.

All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist.

the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

Så tydligen så existerar PKismen/politisk korrekthet, och han ger en fullgod beskrivning av den, även om hans omtolkning av vad som hände i Rotherham är överslätande.

Men detta är ju just de ””problem”” som ”populisterna” talat om. Notera hur smidigt och lätt han glider runt och argumenterar för det som han kritiserade i början av texten. Från ”sanning” till sanning. Sanningen  är bara några citationstecken bort för dessa postmodernister.

Naturligtvis kommer samma kritik mot invandringskritikerna, att de använder sig av ogrundade rykten om våldtäkter. Vi kan skylla på hans okunskap om att det inte finns något behov av ”ogrundade rykten” när det gäller våldtäkter och övergrepp utförda av invandrare.

Jag vill dock lyfta fram denna del: The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss. Invandringskritikernas frustration är alltså äkta, men deras förlust är bara en upplevelse. Var kommer denna upplevelse ifrån då, Herr Zizek? Och vad är det som avgör vad som är autentiskt eller bara upplevt? Just ja, det är du som godtyckligt avgör det. Eller finns det en ”delvis sanning” där ute i verkligheten som du antyder? Eller är allt bara propaganda i berättelsevärlden? Hur kommer det sig att du har friheten att göra små utflykter i verkligheten och att dina åsikter och dina uppfattningar du hämtar där  inte bygger på en ”upplevelse”?

Jag får också en upplevelse nu, av att du bara är en clown som drar sig i näsan och sluddrar och svamlar utan att ha något meningsfullt att tillföra.

 

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.

Bortsett från det falska påhoppet om att Peterson skulle vara konspirationsteoretiker, så är påståendet om att Peterson (eller hans teorier) skulle vara totalt blind för exakt det som Peterson talar om zizekism när den är som bäst. 100% svammel.

Han har dock rätt om att PKisterna inte har något med den autentiska vänstern att göra. Dock inkluderar jag honom bland PKister och postmodernister. Han har inget med genuin vänster att göra.

Han avslutar:

Peterson addresses what many of us feel goes wrong in the PC universe of obsessive regulation – the problem with him does not reside in his theories but in the partial truths that sustain them. If the left is not able to address these limitations of its own project, it is fighting a lost battle.

Om han hade något att tillföra eller något att säga så hade han kunnat förklarat vad som gör dessa sanningar till delvisa sanningar, men det är inte i hans intresse. Han vill vara kritikern som inte behöver stå för nånting.

Problem, och upplevelser av dem, uppstår av sig själv ur det kapitalistiska samhället. Det kan leda till genuina känslor, men dessa känslor resulterar bara i patologiska reaktioner. Det mystiska, opreciserade problemet uppstår ur kapitalismens mörka inre, främlingar anklagas för gruppvåldtäkt på patologisk grund, om de begått handlingen då är det bara en delvis sanning. Detta är väldigt olyckligt för på dessa delvisa sanningar kan man bygga teorier.

Zizek gör sig bättre som talare än som skribent. Av den enkla anledningen att han då kan avleda lyssnaren genom att sluddra upphetsat och dra sig i näsan och för att man inte så lätt kan gå tillbaka och reda ut hans motsägelsefulla röra.

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.

 

 

Jordan Peterson väcker tankar om religionen.

Den senaste diskussionen mellan Peterson och Harris var betydligt bättre än den första. Harris kommer fortfarande in med en inställning att han ska hitta fel i Petersons resonemang, men Peterson är betydligt mycket mer medgörlig och nästan undergiven denna gång. Så diskussionen blir bättre men får en något speciell färg av deras inställning. Det liknar nästan ett förhör där den sekulära världskyrkan ska kontrollera att inte broder Peterson är en kättare som har religiösa idéer.

I vilket fall så var det en sak som slog mig när jag lyssnade. Om Peterson har rätt och de mytologiska historierna innehåller fundamentala sanningar och det går att ur mytologiernas arketyper på något sätt skapa en gud, så får det väldigt intressanta följder. Tyvärr redde de aldrig ut exakt hur steget från arketyper till religion ser ut även om Harris lyfte frågan. Hans iver att hitta fel gjorde dock att utläggningen tog en annan riktning om vanföreställningar istället.

I vilket fall så började jag skriva en kommentar till klippet där jag frågade mig just det, och försökte på retoriskt vis lägga fram vad jag trodde kunde vara en möjlig idé hos Peterson; och det är min tolkning av hans idé om sanning. Som jag förstått Peterson så är vår sanningsuppfattning och hela världsuppfattning en följd av evolutionen. Alltså att vår uppfattning av världen är ett resultat av detta. Inte bara enkla saker som att vi ser viss elektromagnetisk strålning som en viss färg, att vi kan uppleva skillnader i temperatur, att vi kan uppleva fysiska objekt på allehanda sätt. Utan jag menar även de åskådningsformer och förståndskategorier som Kant talar om (Kant dyker av någon anledning alltid upp när jag filosoferar, jag slutar aldrig att imponeras av hur en människa kan vara så skarp som han). Alltså att vårt sätt att tänka formar världen genom att se den som rum och tid, och att vi använder oss av förståndskategorierna (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet)(hämtat från wikipedia) för att förstå den. Hur världen egentligen är beskaffad vet vi inget om, utan vi är underkastade att tänka på samma sätt som alla andra djur som följt liknande evolution.

(Jag blir lite sugen på att utforska det här med vad evolutionen säger om den yttersta verkligheten egentligen; det måste ju finnas en anledning till att vårt sätt att tänka tog den här svängen ursprungligen. Eller varför evolutionen som system alls manifesterade sig i världen och hur dess verkliga väsen ter sig utan människan. Men det är en svår fråga som jag får återkomma till.)

Alternativt så finns ingen objektiv verklighet, och i så fall är hela verkligheten en skapelse av en gud/medvetande oavsett. Men det är en annan fråga.

I vilket fall så innebär det här en hel del riktigt coola saker. För det första så innebär det att ”världen” är skapad av oss, eller snarare att evolutionen skapat oss på ett visst sätt som får oss att skapa/uppleva världen som den är. Inte den objektiva världen där utanför vår fattningsförmåga förstås, men den tredimensionella världen som har en riktning i tiden. Den enda värld som egentligen finns för oss.

Så, min egen idé om hur Peterson skulle kunna lösa det här problemet med att gå från arketyper till gud då: Arketyperna är på sitt eget sätt en spegling av vår evolutionära hjärna. De följer mönster som finns inbyggda i oss och de har en direkt effekt på verkligheten genom oss. Vi tar på oss roller som Ledare, Lojal följare, Förrädare, Ensamvarg, den gode fadern osv. Av psykologiska skäl tar vi dessa roller för att göra livet lättare. Om man misslyckas i skolan och hoppar av t.ex., då tar man rollen som Drop-out för att känna att det finns en sorts ordning. Att vara ”sig själv” (vi är aldrig ett tomt medvetande) och misslyckas är enormt jobbigt, då ger det trygghet att känna att man följer ett mönster och agerar som en Drop-out. Sartre pratade om det här som att vi är utelämnade i fullständig frihet och utan mening, och att vi för att hantera det faller in i roller. Det är helt omöjligt att leva fullständigt fri och nihilistisk, utan vi kommer automatiskt att inordna oss och verkligheten i ett system av mening och syfte. Jag tror att medvetenhet om det här öppnar dörren för att förändra både sitt liv och sin verklighet. Vill man råda bot på PKismen i samhället så kan man göra det genom att välja en ny roll och formulera en ny värdegrund för sig själv. Ofta räcker det dock med att sätta sig ner och skriva för att hitta och formulera vad man verkligen tror på. Själv har jag tagit på mig en roll av intellektuell högljudd kritiker av den rådande ordningen, men även drag av rebell och oborstad lantis. Därigenom kan jag bekvämt arbeta mot de mål som jag värderar.

(Det slår mig att man kanske kunde göra för myterna likadant som Kant gjort med verkligheten; att reda ut vilka åskådningsformer och förståndskategorier som finns för myterna. Det får bli ett senare projekt. 🙂 )

Men det är en parentes. Poängen är att arketyperna och berättelserna lever i en annan verklighet, men påverkar den vanliga verkligheten. I myternas verklighet existerar gud som någon form av arketyp, kanske den gode fadern eller den fördömande domaren. Han har inte samma sorts verklighet som t.ex ett bord, eftersom ett bords-fenomen existerar av någon yttre anledning i den objektiva verkligheten; troligen. Det skulle ju kunna vara så att det inte existerar någon yttre verklighet utan att allt är vårt medvetandes skapelser och i så fall kan gud vara lika verklig som ett bord, då det enda verklighetskriteriet är hur pass övertygad vi är om någots existens.

Oavsett hur verklig gud är så är han vår skapelse, precis som vår värld är vår skapelse. Och det jag ville komma fram till är att gud, berättelserna och verkligheten är speglingar av vårt sammanlagda medvetande. Det öppnar för intressanta tolkningar som att ”vi alla bär på en del av det gudomliga” eller att gud verkligen skapat världen i den mening att gud utgörs av vårt sammanlagda medvetande som skapat världen genom att omforma den objektiva verkligheten. Återkommande idéer i mytologi och religion, och kanske ett litet bevis för att Petersons tes om att myterna och religionerna innehåller fundamentala sanningar. Det innebär också att man likt gnostikerna kan se världen som en plats där vi är inlåsta i fysiska kroppar och inte kan nå den högre verkligheten, vilket då skulle vara den objektiva verkligheten utanför vår fattningsförmåga; och hur gud bara är en Demiurg en lägre gud, dels för att han är skapad av oss, och dels för att han skapat en imperfekt värld. Det skulle i så fall kunna finnas en högre gudom, och det räcker med att fundera kring vilken sorts gud vi skulle drömma ihop om vi hade mindre mänskliga begränsningar av vårt tänkande.

Det är alltså en rätt skräpig gud vi byggt upp här. Jag har ju redan beskrivit hur mänsklighetens ”uppväxt” var miljoner år av lidande och sexuell lusta, dessa störda varelser har alltså skapat en gud efter sina ideal… Men man ser också hur guden utvecklats från den gammaltestamentliga guden, till en allt mäktigare och fredligare gud, och i vår tid en allt mer marginaliserad gud som mest fungerar som en låtsaskompis och orörlig rörare.

Kan man tro på en sån gud om man är medveten om det här? Nja, inte utan hjälp. Man kan mena att det är nyttigt att ha en så idealiserad idé att följa och inspireras av. Det gör oss till ”bättre” människor, enligt de kriterier vi redan satt upp för vad som är gott, men vi har en symbol att samlas kring och därmed förstärka det goda i samhället. Men funktionalitet är en dålig motivation för religioner. En bättre motivation är i så fall idén om att det finns något utöver verkligheten och att gud är en aspekt av den högre verkligheten. Det vill säga att den gud vi skapat är en dålig kopia av den egentliga guden som finns bakom gränsen för vår fattningsförmåga, alltså i den objektiva verkligheten.

För att dra en parallell till religionens utveckling så kan man jämföra med hur man först dyrkade gud i statyer och tänkte sig att guden bodde i den. Sedan att statyerna bara symboliserade guden och att man egentligen dyrkade den riktiga guden som bodde i himmelen, sen insåg man att det gud var nog mer än bara en i gänget av gudar och att det nog snarare var en enda gud och de andra var antingen falska eller aspekter av guden. Sen insåg man att den enda allsmäktiga guden nog var mer än bara beskrivningen av honom, han övergick nog snarare vår fattningsförmåga och alla försök att beskriva honom var att förminska honom.

Det är så man måste tänka för att tro på gud. Den gud vi skulle dyrka må vara en demiurg och otillräcklig, men det är precis som att dyrka en staty av guden, vi dyrkar det vår fattningsförmåga klarar av, det vi dyrkar är inte stenstatyn eller demiurgen utan det vi inte kan fatta eller formulera. Demiurgen är inte den verkliga guden, utan bara ett mellansteg som vi använder oss av för att ens kunna nå den högre andligheten. Precis som Jesus eller helgonen eller bothisatwor eller Vishnus avatarer osv. alla är en rörelse i den andra riktningen. När gud blir för avlägsen bortom vår fattningsförmåga behöver vi länkar till att nå honom, varelser som är mer människor och som vi kan förstå och efterlikna.

Men nu invänder antagligen någon att det här inte bevisar guds existens, bara existensen av en tankekonstruktion som jag påstår ska efterlikna den obeskrivliga guden. Mitt motargument är att vår existens sker i en helt okänd värld och det finns inte bevis för just något annat än att vi har ett medvetande. Oavsett ståndpunkt så tar man avstamp i en tro. Tron att den yttre verkligheten existerar t.ex. När man som materialist kritiserar religionen att vara en påhittad skapelse utan grund, så gör man det från antaganden som också saknar grund. De krav på bevis som man lägger fram är precis lika godtyckliga. Även om vi är överens om en massa saker så som den fysiska världens existens och hela Kants åskådningsform och förståelsekategorier stämmer exakt överens med verkligheten, så är beviskraven ogrundade. Kritikerna kan inte hävda att man ska utgå från att vissa sanningar existerar för att ifrågasätta att någon utgår från att andra sanningar existerar. Man kan bara kräva bevis inom samma kontext-system.

Det går inte att ifrågasätta guds existens helt enkelt. Lika lite som en religion kan ifrågasätta vetenskapens fakta om världen ur ett religiöst perspektiv.

Den enda utgångspunkt vi kan lita på är existensen av vårt medvetande och utifrån det kan man kanske nå vissa sanningar, utifrån hur det verkar vara uppbyggt. Och en del i dess uppbyggnad är vår tendens till tro på en högre andlighet oavsett om det aldrig framträtt något fenomen som motiverat oss att tro. Men det är antagligen omöjligt att leda något till bevis utifrån vårt medvetande, lika lite som en termometer kan bevisa att det är en katt i rummet.

Jag är långt ifrån klar med det här ämnet, men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis kan jag fundera lite kring de två olika möjligheterna för existensens beskaffenhet: En värld med bara ett medvetande och en värld med en objektiv verklighet. Kanske finns det någon sanning om existensens väsen att gräva fram där. 🙂 Jag tror det är omöjligt att undvika en andlig komponent oavsett.