SD, Trump, Hitler och Kaos

Om nu Jordan Peterson är Messias, Roughly speaking, vad är alternativet, vad finns det mer där ute som valts ut?

 

Undergivna eller stridslystna

Medan han balanserar i mitten av ytterligheterna så faller de övriga motståndarna in i två olika fack. De undergivna som anpassar sig efter PKismens regler, och de stridslystna som anpassar sig efter PKisternas definitioner. Jordan Peterson själv brukar tala om att Hjälten måste just balansera mellan kaos och ordning. Kanske är det det här han menar.

De undergivna är den största gruppen och de som i Sverige bäst kommer till uttryck i SD. De försöker kritisera den rådande ordningen men samtidigt anpassa sig efter den. De tar avstånd från rasism och accepterar idén om att rasism är den viktigaste frågan. Jimmie Åkesson är lika mycket utvald av historien som Peterson, men av helt andra skäl. Han är utvald för att han är den harmlösaste och ofarligaste person som kan tänkas leda ett kritiskt parti. PKismens extrema intolerans och förtryck har lett till att precis på gränsen till vad som är acceptabelt hänger SD och Åkesson. ”Jag är inte rasist, men” är deras strids…-ursäktande? Allt de gör och säger sker med en orolig blick efter PKisternas godkännande. Ett radikalare SD hade varit omöjligt för då hade PKisternas rasande angrepp kunnat tyckas rimlig. De ligger precis på gränsen så att tillräckligt många kan se medias hyckleri och därmed överväga att rösta på SD.

Det hårda förtrycket gör att allt som är värre än SDs ursäktande invändingar är klassat som satan själv. Och allt fler hänvisas till den här gruppen: De stridslystna.

De stridslystna har i revolt och ilska mot förtryck och intolerans accepterat PKisternas definition istället för deras regler. ”Kallar ni mig rasist så är jag väl det då!”. Som i allt annat är det frågan om en gradskala, men PKisternas ständiga gränsförskjutande och omdefinierande gör att allt fler förflyttas allt längre ut på kanten. Om man är rasist även när man anser att det är skillnad mellan raser, eller ens kulturer osv. Då är ju egentligen alla rasister. ”Ok, enligt er definition är jag rasist”

Endast de som tagit steget fullt ut och accepterat sin roll som rasist kommer att dela dina tweets eller kommentarer. De som ens befattar sig med dig riskerar samma behandling: att bli kategoriserad som de utstötta rasisterna och inte längre ses som en likvärdig människa.

Notera att det inte bara är PKisterna som är orsaken här. Även vanliga människors tolerans för deras intolerans är avgörande. PKisterna förskjuter gränsen så långt de kan, medan folket säger stopp när det inte längre är trovärdigt. Att gränsen går först vid SD säger väldigt mycket om svenska folkets godtrogenhet och acceptans för förtryck. Vi har en del att fundera över när dammet lagt sig.

Poängen är att förtrycket skapar sitt eget motstånd. Om man gör reglerna för att få vara en del av de godkända för snäva så skapar man en stark motståndare som står för de rena ytterligheterna, och en svag motståndare som står för en väldigt tam kritik. Vill man inte acceptera SD så får man tids nog acceptera nazisterna! Och på ett sätt är det ju det PKisterna vill ha. De ropar efter en värdig motståndare som är lika ond som de är (känner sig) goda.

 

Vad är egentligen alternativet?

Ok, det där är en överdrift och misstolkning a la PKisterna. För det är SD som är Ordningens alternativ. Fortsätt i ungefär samma riktning fast lite långsammare. Behåll de maktstrukturer som vi har, men stoppa invandringen.  Alternativet till SD är klart radikalare, men det är något obestämt. Eftersom SD, som en följd av förtryckets omformande, har blivit otillräckligt så krävs radikalare lösningar. Men de lösningarna är något som uppstår ur Kaos och inte något som vi kan se komma. Det är svaren på (folk)Viljan.

Människor känner ilska, frustration, otrygghet. De ser fiender i PKister, främst media och politiker, och i invandrare. De lösningar som florerar är reformering av systemet men också revolution. Nazismen är osannolik, åtminstone i den form den en gång tog. Människan hittar alltid nya sätt att upprepa misstag, och man kan hävda att PKismen är ett exempel på ett upprepat misstag. En totalitär stat i ”demokratisk” tappning. Konsensusdiktaturen.

Det går inte att veta vilken väg kaos tar – det ingår förstås i dess natur – men man kan utgå ifrån att alla dessa känslor, åsikter och tankar om lösningar som flyter runt där ute är vad den kommer bygga på. Nazismen må vara osannolik just för att vi lärt oss något av vår historia, å andra sidan kanske den är sannolik just för att vi lärt oss något av vår historia också. Kanske har PKismen pressat oss så hårt att nazismen är precis vad vi önskar. Jag helgarderar mig här. 🙂

Hitler var lika historiskt utvald som Peterson, Åkesson eller Trump. Han var det perfekta kärlet för allt det hat som tyskarna kände. Han hade rätt egenskaper för att nå sin position och hans åsikter och idéer svarade mot tyskarnas känslor. Hitler did nothing wrong 😮 Han gjorde precis vad man förväntade sig. Peterson har ju t o m föreslagit att Hitlers syfte/mål, roughly speaking, var att begå självmord i en bunker. Vilket jag tolkar som ett Tysklands självutplånande raseri. Ett sorts nihilistiskt självskadebeteende där man drar ner hela världen i sin smärta och sorg.

 

Trump är bäst

Men jag nämnde Trump, och han kan antagligen fungera som ett bra exempel på hur nyckfull Kaos är när hon väljer ut sina förkämpar. Han är enligt mitt resonemang om darwinianskt val verkligen det bästa de kunde uppbåda. 🙂 Miljardären som blev arbetarnas val och som tycks vara precis motsatsen till hur en politiker ska vara. Hur kan han vara bäst?

Trump levde upp till precis allt det viktigaste som väljarna ville ha. Väljarna har lärt sig avsky PKister och politiker, de väljer därför den person som är så bufflig att han lyckas ”trigga” precis alla som väljarna avskyr och därmed är han också så långt ifrån en politiker man kan komma. Det ligger i hans natur att vara icke-PK, han kan inte hjälpa det, därför är han perfekt. Men framförallt var det hans hantering av media som jag tror avgjorde, för media är verkligen hatade, och hans buffliga stil (+leaksen ) lurade dem att avslöja sin agenda, och när han inte böjde sig för dem förlorade de sin makt.

”Men han ljuger ju!”  Det är inte ens ett problem, för allt är lögn idag, så det är bara att välja vilken lögn du trivs bäst med; medias eller Trumps. Jag tror till och med att någon beskrev det som att folk uppskattade hans lögner för att han var så nonchalant. Han brydde sig inte om att bli avslöjad. På något vis var han en ärligare lögnare.

Och vill man kan man kanske göra en sak av att Ordningens motkandidat, etablissemangets kandidat, var lika utvald hon. Hennes väg till att bli demokraternas kandidat var formad och upphöjd av den korruption och de normer som systemet byggt upp genom åren. Hon är på sätt och vis en manifestation av hela den politiska korruptionen. Den där flugan som hela tiden landade på hennes ansikte kanske betydde något…

I vilket fall så tror jag Trump är den bästa ledtråd vi har till vad alternativet till SD blir. Sverige är förvisso i en extremare situation än USA, så det blir antagligen inte en lika ”harmlöst” resultat. Svensk debatt har inget av den humor och lekfullhet som man kan se på 4chan. Här är det bara uppgivenhet och förtvivlan, och hat.

 

 

 

PKisternas förmåga att blanda ihop metod och värderingar. (om nationella provet)

Detta är antagligen det värsta jag någonsin sett.

Den här formen av indoktrinering är förstås väldigt skrämmande, särskilt om man har barn. Det som intresserar mig mest är dock hur det här försvaras på nätet av PKister.

För det finns en egenhet hos PKisterna att försvara allt som har med deras värderingar att göra och angripa allt som kan tänkas sägas av fiendesidan. Den sortens fundamentalism är förstås inget ovanligt. Det kan hända den bästa att man blir så engagerad i kampen att man missar målet. Men PKismen som ideologi är just fundamentalistisk till sin natur, och det här ämnet visar på det på ett intressant sätt.

Provet ursäktas med att ”det är de värderingar som skolan ska förmedla” eller att det är så självklara sanningar att det inte är något att bråka om, eller, förstås, att de som kritiserar provet har en tvivelaktig agenda. De menar att den här sortens metoder är ok om det är ett ”gott” budskap. Ändamålen helgar medlen alltså. Det är förstås en åsikt man kan hålla, men problemet är att det allt mer börjar bli den enda åsikten som blir kvar till sist. När vekligheten allt mer hinner ifatt dem och de måste backa från tidigare absoluta sanningar. ”Tiggare är inte organiserade” – ”Ok, de är organiserade”, ”Mitt Europa bygger inte murar” – ”Ok, vi stänger nog gränsen ett tag.” Eller när någon sa ungefär: ”SD hade rätt, men av fel anledning.”

Det enda som med säkerhet kommer finnas kvar i deras Värdegrund är systemet för att upprätthålla den. De strukturer som de inte kan backa ifrån är idén om att det finns en fiende att bekämpa med alla medel. De kan offra alla andra ”sanningar” om invandringens lönsamhet, kriminalitet, antalet genus osv. De kan till och med ge upp idén om att det finns ”offer” att försvara, men de kan aldrig backa från att det finns en fiende. Gör de det så faller hela lögnen, och lögnen är ju den egentliga Värdegrunden som de vill upprätthålla.

Vad skulle hända om de idag gick ut och sa ”Vi hade fel, extremhögern är inte så farlig som vi påstått.”? Då skulle ju deras metoder inte längre vara motiverade. Det finns inte längre någon anledning att dölja vissa nyheter för att inte ”spela SD i händer”, eller vinkla information för att stärka den egna sidans argument. Det skulle inte längre vara nödvändigt att förtydliga att man menar si eller så för att inte bli misstänkt för orena tankar; eller vakta på andra så de inte handlar, säger eller tänker fel.

Då upphör PKismen att existera, och kvar finns bara ansvaret för allt man gjort i dess namn. Alla som hindrats eller hjälpts för sina åsikters, alla som berikat sig på godhetspoäng och status på andras bekostnad, alla hemska saker som fått ske för att man ville hålla information hemlig från folket Osv. Därför är lögnen Värdegrundens kärna och metoderna det allra heligaste.

Det är det som är det intressanta med hur provet försvaras. Försvararna gör, utan att inse det själva, metoden till en del av sina värderingar. Jag tror det är så här en ideologi går från en samling idéer till ren fundamentalism. Metoder och verktyg för att driva igenom ideologins idéer, muteras till att bli del av dess idéer. Och råkar ett av verktygen som omvandlas till en del av ideologin vara makt, då är vi illa ute. Det är det som sker i PK-Sverige, och det var vad som skedde i Sovjet. Till sist är ideologins syfte enbart att behålla makten och inget annat. Metoden har blivit budskapet.

Det finns förstås en del skillnader mellan Sovjet och Sverige. Förtrycket kommer till uttryck på ett annat sätt i en maktlös, decentraliserad, konsensus-”demokrati” än i en stat med makten mer koncentrerad. Men det ligger lite utanför ämnet.