Min kritik mot Zizeks kommentar om Jordan Peterson

Artikeln:
http://www.independent.co.uk/voices/jordan-peterson-clinical-psychologist-canada-popularity-convincing-why-left-wing-alt-right-cathy-a8208301.html

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. ”Facts are facts,” he likes to say, before going on to say that ”the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory” and that to conceive of gender as a social construct is ”as bad as claiming the world is flat”.

Först och främst så är det lite udda att Zizek kritiserar någon annan för att bygga på overifierade teorier. Sedan antyder han att dessa uttalanden av Peterson är falska och att det var just dessa som Peterson hänvisade till som fakta.

Det behöver inte innebära att Zizek använder sig av fula knep, utan snarare skulle jag tro att det är en del i hans vanliga svammel. Hans resonemang reder, vad jag vet, aldrig ut något, utan hans metod är snarare att beröra ämnen och lämna dem innan hans ord hinner få betydelse.

Han går i vilket fall vidare och antyder att Petersons kritik  mot politisk korrekthet inte är något äkta utan i klass med nazisternas antisemitism:

Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

 

Han hävdar alltså först att nazisterna inte var övertygade i sin syn på judar, utan att ideologin byggde på ett behov av samhörighet och identitet, och att antisemitismen då bara fungerade som ett verktyg för detta. Det är ett gravt postmodernt tänkande att tro att människor inte har några övertygelser utan bara använder det för sitt poserande.

Om något så skulle jag säga att det är ett speglande av sig själv i andra. Postmodernisterna saknar övertygelser, för de är i grunden relativister, därför behöver de åsikter för sitt poserande. De kan inte själva ha några äkta övertygelser, därför tror de att alla andra är lika falska.

Men helt utan självinsikt så fortsätter han:

the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

Notera hur han använder citationstecken för att ifrågasätta postmodernism, islamifiering, och invandringens problem. Låt mig omformulera den texten lite:

the anti-immigrant ”populists” deal with the problem of the ”refugees”: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the Islamification of Europe, and they get caught in a series of ”obvious absurdities”. For them, ”refugees” who ”flee” ”terror” are ”equalised with the terrorists” they are ”escaping” from, ”oblivious” to the ”obvious” ”fact” that, while there are probably among the ”refugees” also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are ”desperate” people looking for a better life.

Utöver att fungera som ett exempel på det missbruk av språket och kampen om berättelsen som postmodernisterna sysslar med med dessa ständiga citationstecken, och hur deras omdefiniering av ord gör att man måste göra samma sak själv när man kommenterar deras ordval, så är frågan vilken version som är korrekt.

Zizek antyder att alla dessa föreställningar som han motsätter sig är patologiska och enbart existerar för att motivera något annat. Det är ju en bekväm inställning. Men vad har han för grund för sina åsikter? Jag och Peterson förhåller oss till verkligheten. Jag noterar att alla inte är flyktingar, att islam faktiskt utgör ett hot genom sitt beteende, sina uppmaningar och sin intolerans. Jag ser att människor ljuger och mörkar i linje med det jag kallar PKism och Peterson kallar postmodernism eller politisk korrekthet.

Zizek å andra sidan befinner sig helt i berättelsen. Han har inte backat upp sina påståenden om att postmodernismen inte finns, eller att nazismen inte bygger på antisemitism. För skulle han göra det så måste han frångå sina postmoderna teorier eller klargöra vad det är som avgör vad som är patologiskt och vad som är genuint. I så fall måste han erkänna att det är han själv som avgör det, att hela hans tankesystem bygger på godtycklighet, att han valt att inte värdera sina egna åsikter enligt samma teorier.

För om det är något som är patologiskt så är det postmodernisternas åsikter. De kan avfärda andras övertygelser som inbillningar eller psykologiska försvar eller vad som helst, för de ser världen som helt relativistisk där sanningar är subjektiva skapelser. Därför är deras egna åsikter rakt igenom falska enligt deras egna teorier, de kan omöjligt tro på båda sakerna samtidigt, inte utan att landa i paradoxer och mysticism.

Alla andra kan ha verkliga övertygelser, för de tror på vad de tror på.

In other words, the cause of problems which are immanent to today’s global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Från ingenstans kommer nu påståendet att invandringskritikerna är sexister också. Rasism-anklagelsen är ju lättare att se koppling till. Men Zizeks verkliga briljans skiner igenom när han konstaterar problemet med lögner är att de påstås vara sanna. Det vill säga något som ingår i själva definitionen av en lögn. Postmodernism när det är som allra mest skarpsynt. I Sverige är det förbjudet att vara kriminell.

Men om jag ska vara snäll så kanske han faktiskt menar att rasisterna och sexisterna eller invandringskritikerna har rätt (delvis).  Det talar förstås emot hans tidigare användningar av citationstecken eller påståendet att problemen beror på kapitalismen och inte invandrarna, men det ligger i linje med hans systematiska undvikande från att någonsin säga något meningsfullt och genomtänkt, utan alltid säga emot sig själv. Självklart utvecklar han inte vad han menar, det skulle ju göra att han var tvungen att stå för något. Gubevars.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Ojoj. Nu är han igång på allvar. I sin iver att inte behöva stå för något så ska han kritisera vänstern också, men råkar då erkänna den politiska korrekthetens existens, även om han håller fast vid att använda citationstecken. Han erkänner också, precis som jag och Peterson hävdar, att PKisterna ljuger. Det är dess kärna.

All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist.

the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

Så tydligen så existerar PKismen/politisk korrekthet, och han ger en fullgod beskrivning av den, även om hans omtolkning av vad som hände i Rotherham är överslätande.

Men detta är ju just de ””problem”” som ”populisterna” talat om. Notera hur smidigt och lätt han glider runt och argumenterar för det som han kritiserade i början av texten. Från ”sanning” till sanning. Sanningen  är bara några citationstecken bort för dessa postmodernister.

Naturligtvis kommer samma kritik mot invandringskritikerna, att de använder sig av ogrundade rykten om våldtäkter. Vi kan skylla på hans okunskap om att det inte finns något behov av ”ogrundade rykten” när det gäller våldtäkter och övergrepp utförda av invandrare.

Jag vill dock lyfta fram denna del: The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss. Invandringskritikernas frustration är alltså äkta, men deras förlust är bara en upplevelse. Var kommer denna upplevelse ifrån då, Herr Zizek? Och vad är det som avgör vad som är autentiskt eller bara upplevt? Just ja, det är du som godtyckligt avgör det. Eller finns det en ”delvis sanning” där ute i verkligheten som du antyder? Eller är allt bara propaganda i berättelsevärlden? Hur kommer det sig att du har friheten att göra små utflykter i verkligheten och att dina åsikter och dina uppfattningar du hämtar där  inte bygger på en ”upplevelse”?

Jag får också en upplevelse nu, av att du bara är en clown som drar sig i näsan och sluddrar och svamlar utan att ha något meningsfullt att tillföra.

 

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.

Bortsett från det falska påhoppet om att Peterson skulle vara konspirationsteoretiker, så är påståendet om att Peterson (eller hans teorier) skulle vara totalt blind för exakt det som Peterson talar om zizekism när den är som bäst. 100% svammel.

Han har dock rätt om att PKisterna inte har något med den autentiska vänstern att göra. Dock inkluderar jag honom bland PKister och postmodernister. Han har inget med genuin vänster att göra.

Han avslutar:

Peterson addresses what many of us feel goes wrong in the PC universe of obsessive regulation – the problem with him does not reside in his theories but in the partial truths that sustain them. If the left is not able to address these limitations of its own project, it is fighting a lost battle.

Om han hade något att tillföra eller något att säga så hade han kunnat förklarat vad som gör dessa sanningar till delvisa sanningar, men det är inte i hans intresse. Han vill vara kritikern som inte behöver stå för nånting.

Problem, och upplevelser av dem, uppstår av sig själv ur det kapitalistiska samhället. Det kan leda till genuina känslor, men dessa känslor resulterar bara i patologiska reaktioner. Det mystiska, opreciserade problemet uppstår ur kapitalismens mörka inre, främlingar anklagas för gruppvåldtäkt på patologisk grund, om de begått handlingen då är det bara en delvis sanning. Detta är väldigt olyckligt för på dessa delvisa sanningar kan man bygga teorier.

Zizek gör sig bättre som talare än som skribent. Av den enkla anledningen att han då kan avleda lyssnaren genom att sluddra upphetsat och dra sig i näsan och för att man inte så lätt kan gå tillbaka och reda ut hans motsägelsefulla röra.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.

Några av mina flashback-inlägg

https://www.flashback.org/sp60245979

Väldigt bra tråd.

Jag delar din uppfattning om att forumet präglas av en defaitism, men det är inte konstigt med tanke på den utmattning många sanningssägare måste känna vid det här laget. Ingen trodde nog att det skulle gå så här långt med PKismen. Själv trodde jag att kraschen skulle komma redan 2016 när resultatet av 2015 började märkas på allvar.

Men själv har jag varit uppgiven väldigt länge men nu hittat tillbaka till en sorts motivation mitt i allt elände. Eller snarare på grund av eländet.

Så här tänker jag:

*Läget är akut och något måste göras innan allt är förlorat. Därifrån kan man dra en hel del motivation.

*Samtliga i ledande ställning är så fullständigt odugliga och värdelösa att vem som helst skulle göra ett bättre jobb. Även du och jag skulle alltså göra ett bättre jobb! Och jag talar inte bara om politiker eller media, utan alla som öppnar käften offentligt avslöjar sig som idiot. De som tiger må vara smarta typer som sitter på något universitet, men de hörs inte. Istället släpps ”experter” fram i klass med Arnstad och Eksvärd.

Det kan tyckas som något negativt, men jag ser det hellre som att vara enögd i de blindas rike. Om man vill göra intryck i historien och göra sin röst hörd så är det nu! Du och jag hör till den yttersta eliten av tänkare bara genom att inte vara fullständiga idioter.

*Det har aldrig varit lättare att göra sin röst hörd. Den nya tekniken gör att start-up-kostnaden för att starta en podcast, en blogg eller en youtube-kanal är 0. Problemet är möjligen att nå ut och bygga en bas av followers. Men det är ett pseudo-problem i det stora. Poängen är inte att personligen bli framgångsrik, utan att vara ännu en röst som protesterar. Till sist så bygger man upp till en orkan av protester i alla medier, utom MSM. Men när motsatsen till MSMs budskap hörs överallt då förlorar de all sin makt.

*Landet är i kris. Men en kris är också en möjlighet att upptäcka vilka brister som finns och rätta till dem.

*Jag tror på att varje liten handling mot målet är avgörande. Att skriva det här inlägget på FB kanske inspirerar någon; att säga ifrån när någon försöker antyda något PK,brunkleta eller hänvisa till MSM som en källa. Det är en del i den stora rörelse som leder till förändring. Varje liten handling nöter ned PK-bygget och etablerar en ny diskurs där andra frågor och ämnen diskuteras, och inte de ämnen om rasism, HBTQ, feminism osv som eliten valt ut åt oss.

Allt vi gör är en del av att bygga upp eller bevara en viss kultur. Vill vi inte ha PKism så bör vi i varje handling agera därefter, och inte acceptera deras världsbild eller förstärka den genom att sprida deras idéer. Att ta avstånd från rasism eller att ens diskutera ämnet är att acceptera deras bild av att rasism är den viktigaste frågan. Ta istället avstånd från PKismen! Och gör inte rasism ens till ett ämne att diskutera; och framförallt ställ inte rasism som PKismens motpol, för det är den inte, och det är att bekräfta deras världsbild. PKismens motpol är tolerans, åsiktsfrihet och respekt för vanliga människor m.m.

*Att vara konservativ och nationell är att vara rebell idag. Det går inte att trycka ner hur länge som helst innan det blir coolt. Kidsen skrattar och driver med de stela och fyrkantiga demokraterna som kallar en bild på en groda för hatsymbol, eller deras försök att definiera alt-right. Föräldragenerationen står för PKism och det har aldrig funnits en värre idioti för rebellerna att riva ner.

*Dessutom kan det vara kul! Hitta glädjen i att göra PKisterna butthurt och ”triggered.” Den ovan nämnda rebelliskheten hos alt-right-rörelsen tror jag svider extra hos vänstertomtarna: ”men-men-men det är ju vi som står upp mot makten. Det är ju vi som kämpar för kvinnors sak precis som staten lärde oss i skolan. Det är vi som demonstrerar mot patriarkatet och den rasistiska arbetarklassen på första maj. Vi är de riktiga rebellerna som bryter mot alla normer som PKismens normer säger att man ska bryta mot, och tvingar på andra våra normer. Vi är rebellerna väl?” Hela idén om att utöva trotsig rebelliskhet från maktposition är så dum att de måste påminnas varje dag. ”Stå upp mot överheten, och då menar jag inte vi coola och kaxiga feminister i smartaste bästa tjejgänget-regeringen utan…öh… patriarkatet. Just det. Patriarkatet är de som har den egentliga makten. Vi liksom bara sitter här i regeringen och är rebelliska.

*Hela väst står inför en avgörande tid. Se det som något historiskt intressant, att få vara del av avgörande historiska ögonblick. Och ta chansen att bli en del av historien genom att agera!

https://www.flashback.org/sp60239065

Problemet med PKismen är dock hur allt är flytande. Värdegrunden om allas lika värde är helig och kan aldrig ifrågasättas, men samtidigt så måste man värdera människor olika. De invandrare som kommit hit är mer värd än de som är kvar i närområdet. Att diskriminera är ett brott mot värdegrunden, men ibland måste man ändå diskriminera för att skydda ”utsatta”, eller helt enkelt för att om man inte har olika tider på badhuset så blir det övergrepp. Man kan inte sätta grupper mot varandra, men gruppen svenskar får dock stå tillbaka för gruppen invandrare. Paradoxer av den här typen är en fundamental del av PKismen.

Så PKisterna skulle kunna säga öppet att ”Nej, värdegrunden och allas lika värde är fel” och ändå glida vidare på samma sätt. Antingen hittar de på något nytt nyord eller omtolkar något gammal så som mänskliga rättigheter för att passa deras agenda. Eftersom det är media som har kontroll över om något ska ifrågasättas eller inte, och hur diskussioner ska föras och om vilka ämnen, så kommer de undan.

Kärnan i ideologin är att det alltid finns offer att kämpa för och förövare att hata och angripa. Begrepp som värdegrund kommer och går och är bara heliga så länge det fungerar. Att just invandrare trumfar alla andra grupper är tillfälligt och beror på att det blir det mest laddade ämnet och att de därmed har bäst fiender att kämpa emot där. HBTQ är mer bara ett sätt att vinna prestige bland eliten, men någon grupp är alltid de största offren och när HBTQ ställs mot invandring så vinner invandringen.

Anledningen är just att motståndet mot invandringen är störst. Man definierar sig utifrån sina motståndare och gör det mest kritiserade i sin ideologi till det viktigaste att kämpa för.

Ett annat problem för PKisterna är att de hela tiden eskalerar sin ideologi, eftersom ”offren” själva eller deras uttolkare avgör sanningen. Följden blir att man allt mer alienerar sig. Först från rasister, sen från ”rasister” och sen från rationella kritiker av invandringen osv. Allt fler föser man samman i gruppen fiender, så att människor som innan var PKister plötsligt en dag kan finna sig tillhöra fienden. Människan som så solidariskt visade sina sympatier för Palestina med sin sjal, sysslar nu med kulturell appropriering och är ond.

Jag tror alltså kriget slutar av två orsaker:
1. Folket börjar få nog till följd av massinvandringen och den inkompetens och naivitet som den hanteras på.
2. PKismen börjar göra fiender bland media. Alltså den utser sina fiender.

Det kanske inte är någon mer som minns det men för väldigt länge sedan gjorde Janne Josefsson ett reportage bland några invandrarungdomar och sa något skämtsamt om ”här är en gangster jag känner igen” och den kamratliga skämtsamheten möttes av ilska från invandrarkillen som skällde ut honom för att ha rasistiska åsikter eller något sådant. Jag kanske övertolkar, men jag tror att det blev en vändning för Josefsson. Innan var han typisk PKist som skulle förstå de utsatta värstingarna, och har säkert den inställningen att tacka för att han alls släpptes fram, men några år efter det var han snarare en återhållen realist.

Och jag tror det är det som händer allt eftersom. Offren revolterar och pekar ut att journalisten är en fucking white male. Men när journalisten blir placerad i fiendefacket och inte känner för att buga sig inför offren, så får denne ett annat perspektiv och upphör att blunda för PKismens inbyggda motsägelser.

Och jag tror det går fort när det vänder just för att PK-bygget är så ruttet eftersom man aldrig behövt försvara sig mot kritik innan. Kvar blir nog bara några lösrykta idéer om solidaritet eller människovärden, men utan en hierarkisk struktur med offer på olika nivåer. PKisterna dominerar i stort sett hela samhället och alla höga poster, så övergången kommer att bli intressant.

https://www.flashback.org/sp60238312

För ett halvår sedan hade jag avskrivit dig som en stolle, men idag har jag en helt annan uppfattning.

Men problemet som jag ser det är att partierna har makten och att de väljer ut vilka som kan bli valda. Det blir i praktiken en loop i systemet där politikerna väljer ut politiker, och alla blir mer och mer lika. De väljer ut varandra efter hur lydiga knapptryckare de är, och i förlängningen får vi det läge vi är i nu, när man systematiskt genom ett darwinianskt system valt ut de allra mest medgörliga och odugliga. För de medgörliga i partierna hamnar till sist på toppen och väljer ut likasinnade. Det är därifrån den konformism och PKism som dominerar Sverige kommer ifrån. (kolla gärna podcasten på min blogg om det här, det är de två äldsta posterna)

Jag ser alltså inte representativ demokrati som det egentliga problemet, utan att problemet är att makten är hos politikerna och partierna. Om vi faktiskt hade representativ demokrati så hade ingen av idioterna som sitter i riksdagen idag blivit valda. De är inte där för att folk har förtroende för dem, de är där för att folk bara tillåts rösta på partier. (och dessutom får man inte ens den politiska inriktning som partierna lovar iom DÖ).

Så, ge riktig representativ demokrati en chans först är mitt svar. Det krävs många reformer för att rädda landet.

https://www.flashback.org/sp60167887

Oj, det där var väldigt träffande. Jag tror det är just det här problemet som jag flera gånger allt för klumpigt har försökt formulera: Att ALL diskussion sker på deras villkor.

De har satt upp regler och normer för diskussioner som ger dem ett övertag i alla lägen. Det är inte bara det att de satt upp gränser för vad som får sägas och kan döma ut människor som mindre värda rasister eller liknande.

De har kontroll över hela diskursen, om vilka ämnen som är viktiga att diskutera och vem som får diskutera dem. De har värderat vad som är viktigt och vad som är oviktigt och gjort det till sanningen. Om en person säger neger är det något så fullständigt fruktansvärt att det inte finns någon gräns för hur upprörd man ska vara. Om en person våldtar en annan människa så är det mindre allvarligt, och skulle våldtäktsmannen vara invandrare så är han nästan helt ursäktad.

Detta är ju helt vansinniga värderingar som egentligen inte är folkets värderingar, men eftersom media kunnat kontrollera vad som sägs offentligt så har det ändå fungerat som våra värderingar.

DETTA måste sluta nu! Jag pratade någon gång om att inte acceptera deras världsbeskrivning och värderingar, genom att säga saker som ”jag är inte rasist,” men jag inser nu att det är mycket viktigare än vad jag trodde. Vi måste bemöta deras skeva värderingar vid varje tillfälle. Vägra acceptera att rasism är en viktig fråga! Vägra acceptera deras apartheidsystem där vissa har andra rättigheter eller där ord är värre än våldtäkter.

Vi måste återerövra verklighetsbeskrivningen och ”berättelsen”. Vi måste etablera en berättelse där folket har fått nog av deras ordlekstyranni. Där antydningar om att man inte får säga si eller så möts med en direkt tillrättavisning att de kan ta sitt förtryck och sina sjuka värderingar och stoppa upp dem. DET ÄR INTE OK ATT VARA PK. Det är att stå på förtryckarnas sida. Det är att skydda våldtäktsmän. Det är att behandla människor olika beroende på kön, ras, sexualitet. Det är intolerans!

Ta varje tillfälle att påpeka hur deras PK-idéer är precis så förtryckande och intolerant som det de påstår sig kämpa emot. Och låt inte någon komma undan med att angripa dig för att du ger svar på tal.

Kallar de dig rasist så är de förtryckare som behandlar sina medmänniskor illa och inte tolererar åsiktspluralism.

Kallar de dig lättkränkt så är de empatilösa.

Ifrågasätter de din agenda så är de konspiratoriska och oempatiska.

Försöker de vända det till att du genom att inte genast backa är islamofob, homofob, rasist eller liknande, så är det de som använder härskartekniker och borde skämmas.

Eftersom samhället ser ut som det gör så är det den här sorts metoder som fungerar. Hitta din inre kränkthet och protestera vid varje kränkning och anklaga motståndarna för att vara dåliga, oempatiska, trångsynta, människor som gör skillnad på folk, att de har en förenklad svartvit världsbild, att de måste bli mer open minded osv…

Det kanske inte funkar när du testar att bemöta dem så, men det handlar inte bara om det enskilda tillfället, det handlar om hur samhället förändras när människor konsekvent hela tiden biter ifrån. JU fler som gör så här desto snabbare blir det etablerat och fler följer på.

Vi lever i ett samhälle där det effektivaste sättet att få som man vill är att skrika som ett barn om hur kränkt man blivit och att man är utsatt för förtryck. PKisterna har satt tonen, så det är dags att de får svar på tal.

Tänk bara på att:
Den som kämpar mot SJW bör se till att han inte därvid själv blir ett SJW. Och då du länge blickar in i en PKism, blickar PKismen också in i dig.

Men låt bli att anklaga PKisterna för att vara oikofober, svenskfientliga eller liknande. Sånt har ingen betydelse eller värde för dem. Det som bränner bäst är snarare att kalla dem oempatiska, fundamentalister, sexistiska m.m. Helst ska det inte ske direkt som försvar av dig själv eller dina åsikter, utan göra som PKisterna själva och peka ut en PK-brist i deras eget resonemang. Om de försöker få det till en fråga om ”att inte spela SD i händerna” eller liknande när folk vill protestera mot en gruppvåldtäkt. Påpeka då hur respektlös de är mot offret, och att det är ett sexistiskt och djupt oempatiskt förhållningssätt att förminska en kvinnas lidande så.

Och som bonus så tror jag att den här sortens svar är de som gör PKisterna allra mest kränkta och griniga.

https://www.flashback.org/sp60184901

När pendeln nu börjat svänga till PKisternas nackdel så har jag funderat lite på hur kampen ser ut. I tråden om att Nyheter idag avslöjade förnamnet och ett kort mail från en person som ville att en bild på när hennes bror blev arresterad för inblandning i våldsamt upplopp skulle tas bort, så blev det aktuellt igen att fundera på spelreglerna i konflikten. (FB) Nyheter Idags Chang Frick hänger ut privatperson som kontaktat Ni

PKisterna har från sin maktposition kunnat förfölja och förtrycka oliktänkande, men så har det inte alltid varit. Det är PKisterna som har flyttat gränsen för vilka medel som är ok att använda. De har öppnat Pandora box och släpp ut allehanda fulheter i världen. De har alltså ritat om spelplanen och därmed också gett motståndarna en moralisk rätt att använda samma medel.

I enlighet med PKisternas agerande är det:

Det är ok att hänga ut människor på media och på nätet för deras åsikter.

Det är ok att hindra, skada eller helt stoppa en människas karriär beroende på åsikter.

Det är ok att systematiskt hjälpa fram personer av en viss ras, ett visst kön eller liknande.

Det är ok att använda sig av samhällets institut, så som skolor, statsmedia och myndigheter m.m. för att driva sin agenda och sprida sin propaganda.

Det är ok att censurera och ljuga för att skydda och stärka sen egen agenda och ideologi

Det är ok att etablera ett hat och ett tankesätt hos folket mot en uttalad fiende bland folket.

Det är ok att diskriminera beroende på ras och kön m.m.

Det är ok att slösa besinningslösa summor av våra skattepengar på för ideologin symboliska frågor

Det är ok att tysta ner brott som begås mot åsiktsmotståndare och att ge sitt tysta medgivande genom att sitta passiv

Det är ok att uttrycka sig förnedrande om någons kultur eller nationalitet

Osv osv osv

Denna förändring av beteendet mot åsiktsmotståndare har de infört från maktposition och inte som en eskalering under en jämn konflikt. Det är alltså att jämföra med att ta till allt mer brutala metoder mot en person som redan ligger ned.

Så inte nog med att detta ska ses som helt ok att göra mot motståndaren när pendeln svänger, eftersom övergreppen skedde från ett tydligt överläge och helt ensidigt, så finns det en väldigt berättigad ilska hos de drabbade som måste komma till uttryck. Det är helt rimligt att svara med en ytterligare eskalering efter en så orättvis behandling. Poängen är att man måste ha full förståelse för att människor ger tillbaka med samma mynt plus ränta.

PKisterna har gett oss mandat att bete oss precis hur svinigt vi vill i den här konflikten. Den enda gränsen är i praktiken den personliga moralen, men den moralen kan inte appliceras på andra. Om någon i sin ilska tar till våld och kanske dödar en representant för PKismen, så är vi nog tvungna att ha förståelse för det, vi skulle kanske inte begå handlingen själv av moraliska skäl, men vi kan inte ifrågasätta en persons agerande efter ett sånt förtryck och en sån orättvisa.

Min förhoppning är att det ändå kan skötas så pass snyggt att de skyldiga straffas bara tillräckligt hårt så att ingen känner att den inte fått upprättelse, och att vi tar till de åtgärder som behövs för att reparera samhället igen.

https://www.flashback.org/sp60178174
Om hur Cuf tänkte kring att kopiera SD:
Det jag finner lustigt är hur man beskriver det som en smart strategi av SD att gå i konflikt med övriga. Det är ju ingen strategi, det är ju något som bara föll i knäet på dem för att de för en politik som har ett väldigt starkt stöd hos folket som hela övriga partisystemet står på precis motsatta sidan av.

Det är väldigt talande att SD driver en politik förankrad i verkligheten, medan CUF spekulerar kring vilka berättelser om konflikt de kan skapa för att få uppmärksamhet. Sjuklövern, och särskilt C och L, är såna partier som helt saknar egentlig politik utan enbart består av tomma utspel och strategier.

Hur vore det om man försökte föra en egen politik istället för att välja politik efter den senaste röstfiskar-kampanjen?

Värdelösa skräpmänniskor!