PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

SD, Trump, Hitler och Kaos

Om nu Jordan Peterson är Messias, Roughly speaking, vad är alternativet, vad finns det mer där ute som valts ut?

 

Undergivna eller stridslystna

Medan han balanserar i mitten av ytterligheterna så faller de övriga motståndarna in i två olika fack. De undergivna som anpassar sig efter PKismens regler, och de stridslystna som anpassar sig efter PKisternas definitioner. Jordan Peterson själv brukar tala om att Hjälten måste just balansera mellan kaos och ordning. Kanske är det det här han menar.

De undergivna är den största gruppen och de som i Sverige bäst kommer till uttryck i SD. De försöker kritisera den rådande ordningen men samtidigt anpassa sig efter den. De tar avstånd från rasism och accepterar idén om att rasism är den viktigaste frågan. Jimmie Åkesson är lika mycket utvald av historien som Peterson, men av helt andra skäl. Han är utvald för att han är den harmlösaste och ofarligaste person som kan tänkas leda ett kritiskt parti. PKismens extrema intolerans och förtryck har lett till att precis på gränsen till vad som är acceptabelt hänger SD och Åkesson. ”Jag är inte rasist, men” är deras strids…-ursäktande? Allt de gör och säger sker med en orolig blick efter PKisternas godkännande. Ett radikalare SD hade varit omöjligt för då hade PKisternas rasande angrepp kunnat tyckas rimlig. De ligger precis på gränsen så att tillräckligt många kan se medias hyckleri och därmed överväga att rösta på SD.

Det hårda förtrycket gör att allt som är värre än SDs ursäktande invändingar är klassat som satan själv. Och allt fler hänvisas till den här gruppen: De stridslystna.

De stridslystna har i revolt och ilska mot förtryck och intolerans accepterat PKisternas definition istället för deras regler. ”Kallar ni mig rasist så är jag väl det då!”. Som i allt annat är det frågan om en gradskala, men PKisternas ständiga gränsförskjutande och omdefinierande gör att allt fler förflyttas allt längre ut på kanten. Om man är rasist även när man anser att det är skillnad mellan raser, eller ens kulturer osv. Då är ju egentligen alla rasister. ”Ok, enligt er definition är jag rasist”

Endast de som tagit steget fullt ut och accepterat sin roll som rasist kommer att dela dina tweets eller kommentarer. De som ens befattar sig med dig riskerar samma behandling: att bli kategoriserad som de utstötta rasisterna och inte längre ses som en likvärdig människa.

Notera att det inte bara är PKisterna som är orsaken här. Även vanliga människors tolerans för deras intolerans är avgörande. PKisterna förskjuter gränsen så långt de kan, medan folket säger stopp när det inte längre är trovärdigt. Att gränsen går först vid SD säger väldigt mycket om svenska folkets godtrogenhet och acceptans för förtryck. Vi har en del att fundera över när dammet lagt sig.

Poängen är att förtrycket skapar sitt eget motstånd. Om man gör reglerna för att få vara en del av de godkända för snäva så skapar man en stark motståndare som står för de rena ytterligheterna, och en svag motståndare som står för en väldigt tam kritik. Vill man inte acceptera SD så får man tids nog acceptera nazisterna! Och på ett sätt är det ju det PKisterna vill ha. De ropar efter en värdig motståndare som är lika ond som de är (känner sig) goda.

 

Vad är egentligen alternativet?

Ok, det där är en överdrift och misstolkning a la PKisterna. För det är SD som är Ordningens alternativ. Fortsätt i ungefär samma riktning fast lite långsammare. Behåll de maktstrukturer som vi har, men stoppa invandringen.  Alternativet till SD är klart radikalare, men det är något obestämt. Eftersom SD, som en följd av förtryckets omformande, har blivit otillräckligt så krävs radikalare lösningar. Men de lösningarna är något som uppstår ur Kaos och inte något som vi kan se komma. Det är svaren på (folk)Viljan.

Människor känner ilska, frustration, otrygghet. De ser fiender i PKister, främst media och politiker, och i invandrare. De lösningar som florerar är reformering av systemet men också revolution. Nazismen är osannolik, åtminstone i den form den en gång tog. Människan hittar alltid nya sätt att upprepa misstag, och man kan hävda att PKismen är ett exempel på ett upprepat misstag. En totalitär stat i ”demokratisk” tappning. Konsensusdiktaturen.

Det går inte att veta vilken väg kaos tar – det ingår förstås i dess natur – men man kan utgå ifrån att alla dessa känslor, åsikter och tankar om lösningar som flyter runt där ute är vad den kommer bygga på. Nazismen må vara osannolik just för att vi lärt oss något av vår historia, å andra sidan kanske den är sannolik just för att vi lärt oss något av vår historia också. Kanske har PKismen pressat oss så hårt att nazismen är precis vad vi önskar. Jag helgarderar mig här. 🙂

Hitler var lika historiskt utvald som Peterson, Åkesson eller Trump. Han var det perfekta kärlet för allt det hat som tyskarna kände. Han hade rätt egenskaper för att nå sin position och hans åsikter och idéer svarade mot tyskarnas känslor. Hitler did nothing wrong 😮 Han gjorde precis vad man förväntade sig. Peterson har ju t o m föreslagit att Hitlers syfte/mål, roughly speaking, var att begå självmord i en bunker. Vilket jag tolkar som ett Tysklands självutplånande raseri. Ett sorts nihilistiskt självskadebeteende där man drar ner hela världen i sin smärta och sorg.

 

Trump är bäst

Men jag nämnde Trump, och han kan antagligen fungera som ett bra exempel på hur nyckfull Kaos är när hon väljer ut sina förkämpar. Han är enligt mitt resonemang om darwinianskt val verkligen det bästa de kunde uppbåda. 🙂 Miljardären som blev arbetarnas val och som tycks vara precis motsatsen till hur en politiker ska vara. Hur kan han vara bäst?

Trump levde upp till precis allt det viktigaste som väljarna ville ha. Väljarna har lärt sig avsky PKister och politiker, de väljer därför den person som är så bufflig att han lyckas ”trigga” precis alla som väljarna avskyr och därmed är han också så långt ifrån en politiker man kan komma. Det ligger i hans natur att vara icke-PK, han kan inte hjälpa det, därför är han perfekt. Men framförallt var det hans hantering av media som jag tror avgjorde, för media är verkligen hatade, och hans buffliga stil (+leaksen ) lurade dem att avslöja sin agenda, och när han inte böjde sig för dem förlorade de sin makt.

”Men han ljuger ju!”  Det är inte ens ett problem, för allt är lögn idag, så det är bara att välja vilken lögn du trivs bäst med; medias eller Trumps. Jag tror till och med att någon beskrev det som att folk uppskattade hans lögner för att han var så nonchalant. Han brydde sig inte om att bli avslöjad. På något vis var han en ärligare lögnare.

Och vill man kan man kanske göra en sak av att Ordningens motkandidat, etablissemangets kandidat, var lika utvald hon. Hennes väg till att bli demokraternas kandidat var formad och upphöjd av den korruption och de normer som systemet byggt upp genom åren. Hon är på sätt och vis en manifestation av hela den politiska korruptionen. Den där flugan som hela tiden landade på hennes ansikte kanske betydde något…

I vilket fall så tror jag Trump är den bästa ledtråd vi har till vad alternativet till SD blir. Sverige är förvisso i en extremare situation än USA, så det blir antagligen inte en lika ”harmlöst” resultat. Svensk debatt har inget av den humor och lekfullhet som man kan se på 4chan. Här är det bara uppgivenhet och förtvivlan, och hat.

 

 

 

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.