Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.

Att leva i en tid som är ett enda stort skämt

Det är rätt ofta man hör defaitistiska uttalanden på nätet om invandringen; att det här är slutet för oss som folk eller för hela västvärlden i stort. Det kan säkert stämma, men det som irriterar mig mest är att vi i så fall går under på det mest patetiska vis möjligt.

Allt i vår värld har ett slut. Så att en civilisation går under kan man leva med, men att det sker genom infantilism och självgott hycklande är för mycket för mig. Om det var en invasion av mongoler som red in och dödade alla så fanns det ändå någon form av självrespekt kvar. Man kan till och med ärofyllt kämpa emot förgäves och känna sig nöjd med sin sista insats, om sånt tilltalar en. Men när en civilisation går under för att den fått vanföreställningar som gör den försvarslös, då är det inte ens tragiskt, det är bara patetiskt.

Hur förklarar man sig i framtiden när ens barnbarn frågar om den här perioden? Jag och en kompis skämtade lite om det där, typ:

Farfar: Och då fick vi vår första feministiska regering! Lett av det nu sedan länge nedlagda Framtidspartiet Socialdemokraterna.
Barnbarnet: Oj, vad bra! Vad genomförde de för feministiska reformer?
Farfar: Ja, eh… Jag minns inget särskilt, men de röstade i alla fall in Saudiarabien till FNs kvinnokommission.
Barnbarnet: …
Farfar: Ja alltså, feminism hade fått en lite annan betydelse då. Eller det var väl mest saker man bara sa. Man kallade sig feministisk och det räckte så. Det spelade mer roll vad man sa än vad man gjorde, förstår du.

Det var bara något vi skämtade om, men det är intressant hur absurt allting låter om man försöker förklara det för någon utanför vår diskurs. Vansinnet blir väldigt tydligt, och det tycks finnas en oändlig källa att ta ur. Om man så ville skulle det kunna bli en hel genre av det svenska vansinnet. Vår tids ”persiska brev”: ”Farfar Sven berättar hur det var förr”

Uppslagen är oändliga för barnbarnet att naivt fråga ”Hur gamla var barnen?”, ”Så då byggde man inga murar?” ”Så hur mycket tjänade man på invandringen?” ”Så då var man toleranta mot de med andra åsikter också?” ”Oj, trollfabriker och en rysk konspiration!” ”Men hur kunde man prioritera om man inte satte grupper mor varandra?”

Och farfar kan svara med ursäktande erkännanden som ovan, eller på samtida, hjärndöd svensk manér: ”#Inteallalastbilar” ”Ja, men de hade rätt av fel anledning” ”Det är män som är problemet” ”Did you just assume my gender?” ”Jag hör allt ekot av stöveltramp från 30-talet i dina frågor, ungjävel!”

Ok, nu blev det lite långt, men poängen är att vår samtid är ett enda stort skämt i andra tider. Komedier som Big, Mrs Doubtfire, osv har blivit verklighet. Gräver man i bidragssystemet så hittar man antagligen Länge leve Bernie också.

En film om en vuxen man som måste låtsas vara 14 för att få bättre boende som invandrare i Sverige kommer antagligen bli verklighet i framtiden. Det öppnar för allehanda komiska inslag när han ska spela fotboll med 14-åringar eller när refugees welcome och batikhäxor kommer med ihopsamlade nallar till han och hans kompisar och alla måste låtsas att det uppenbara inte är uppenbart.

Antagligen hysteriskt roligt i en annan tid. Men att verkligen leva i en komedi är inte det minsta roligt. 🙁

PKisternas förmåga att blanda ihop metod och värderingar. (om nationella provet)

Detta är antagligen det värsta jag någonsin sett.

Den här formen av indoktrinering är förstås väldigt skrämmande, särskilt om man har barn. Det som intresserar mig mest är dock hur det här försvaras på nätet av PKister.

För det finns en egenhet hos PKisterna att försvara allt som har med deras värderingar att göra och angripa allt som kan tänkas sägas av fiendesidan. Den sortens fundamentalism är förstås inget ovanligt. Det kan hända den bästa att man blir så engagerad i kampen att man missar målet. Men PKismen som ideologi är just fundamentalistisk till sin natur, och det här ämnet visar på det på ett intressant sätt.

Provet ursäktas med att ”det är de värderingar som skolan ska förmedla” eller att det är så självklara sanningar att det inte är något att bråka om, eller, förstås, att de som kritiserar provet har en tvivelaktig agenda. De menar att den här sortens metoder är ok om det är ett ”gott” budskap. Ändamålen helgar medlen alltså. Det är förstås en åsikt man kan hålla, men problemet är att det allt mer börjar bli den enda åsikten som blir kvar till sist. När vekligheten allt mer hinner ifatt dem och de måste backa från tidigare absoluta sanningar. ”Tiggare är inte organiserade” – ”Ok, de är organiserade”, ”Mitt Europa bygger inte murar” – ”Ok, vi stänger nog gränsen ett tag.” Eller när någon sa ungefär: ”SD hade rätt, men av fel anledning.”

Det enda som med säkerhet kommer finnas kvar i deras Värdegrund är systemet för att upprätthålla den. De strukturer som de inte kan backa ifrån är idén om att det finns en fiende att bekämpa med alla medel. De kan offra alla andra ”sanningar” om invandringens lönsamhet, kriminalitet, antalet genus osv. De kan till och med ge upp idén om att det finns ”offer” att försvara, men de kan aldrig backa från att det finns en fiende. Gör de det så faller hela lögnen, och lögnen är ju den egentliga Värdegrunden som de vill upprätthålla.

Vad skulle hända om de idag gick ut och sa ”Vi hade fel, extremhögern är inte så farlig som vi påstått.”? Då skulle ju deras metoder inte längre vara motiverade. Det finns inte längre någon anledning att dölja vissa nyheter för att inte ”spela SD i händer”, eller vinkla information för att stärka den egna sidans argument. Det skulle inte längre vara nödvändigt att förtydliga att man menar si eller så för att inte bli misstänkt för orena tankar; eller vakta på andra så de inte handlar, säger eller tänker fel.

Då upphör PKismen att existera, och kvar finns bara ansvaret för allt man gjort i dess namn. Alla som hindrats eller hjälpts för sina åsikters, alla som berikat sig på godhetspoäng och status på andras bekostnad, alla hemska saker som fått ske för att man ville hålla information hemlig från folket Osv. Därför är lögnen Värdegrundens kärna och metoderna det allra heligaste.

Det är det som är det intressanta med hur provet försvaras. Försvararna gör, utan att inse det själva, metoden till en del av sina värderingar. Jag tror det är så här en ideologi går från en samling idéer till ren fundamentalism. Metoder och verktyg för att driva igenom ideologins idéer, muteras till att bli del av dess idéer. Och råkar ett av verktygen som omvandlas till en del av ideologin vara makt, då är vi illa ute. Det är det som sker i PK-Sverige, och det var vad som skedde i Sovjet. Till sist är ideologins syfte enbart att behålla makten och inget annat. Metoden har blivit budskapet.

Det finns förstås en del skillnader mellan Sovjet och Sverige. Förtrycket kommer till uttryck på ett annat sätt i en maktlös, decentraliserad, konsensus-”demokrati” än i en stat med makten mer koncentrerad. Men det ligger lite utanför ämnet.

Kort om hur invandringen blivit den enda politiska frågan

Jag brukar inte kommentera nyheter här, det gör andra bättre. Men det här fenomenet är intressant på flera plan:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/40-000-aldre-undernarda-inom-omsorgen
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6450406 (om att ensamkommande kostat över 10 000 kr per dygn)

Om man jämför artiklarna framgår det förstås hur prioriteringarna ligger. Men det som förundrar mig är hur media och politiker har målat in sig i ett hörn med sina mörkanden och lögner. Just eftersom invandringens kostnader och hantering har urartat så fruktansvärt så har allt blivit en fråga om invandringen. Media kan inte längre skriva om fattigdom utan att ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Varje nyhet i stil med ”så fattig är stackars ensamstående 4-barnsmamman Lena” läses med invandringsslöseriet som jämförelse.Om inte PKismen faller snart så måste de börja mörka även alla negativa nyheter i allmänhet, för allt kan kopplas till invandringen.

När politikerna säger att det inte finns resurser har de samma problem. Uppenbarligen finns det resurser, men de tycker inte att det är en prioriterad fråga. När BB i Sollefteå ska läggas ner är det för att politikerna inte vill ha den kvar. Det går inte att skylla på resursbrist längre. Inte utan att göra det till en fråga om invandring.

Den lilla lögnen bara fortsätter att växa och är på väg att sluka allt. Ett samhälle som bygger på en lögn blir till sist tvungen att ljuga om allt. Upprätthållandet av lögnen blir dess verkliga värdegrund.

FB-inlägg Förklarar PKismen och råkar bli konservativ på köpet.

PKismen är på sätt och vis en process. I början var den en lite vänstervinklad modernism, men sen kom idén om social konstruktivism, jag skulle säga att det nog började med Gramsci som flyttade marxisternas fokus från produktionskrafterna till superstrukturen/kulturen och de intellektuella, de som producerade och reproducerade kulturen. Framförallt media, men även akademin m.m. Vänstern tog fasta på detta och infiltrerade media m.m.

Framväxten har skett gradvis genom att flytta gränserna för exempelvis vad som är rasism. Till en början var det bara en etablering av åsikten att ”vi måste värna de svaga” vilket ju inte låter så dumt, men allt eftersom så dras snaran åt och det blir socialt oacceptabelt att ens tänka vissa tankar.

Genom att etablera sin ideologi så etablerar man också tabun och normer hos människor och en uppmaning att övervaka och programmera varandra. Det är ena delen i eskaleringens orsak, att människor programmerar och hjäntvättar varandra samtidigt som det är ett ideal att vara känslig. Alltså blir det ett ideal att vara extrem, och ideologin blir mer och mer extrem.

Den andra delen handlar om relativismen. Eftersom kulturen är helt godtycklig enligt PKismen så är alla värderingar subjektiva, men PKismen har ändå gjort vissa värden heliga: de subjektiva upplevelserna hos ”de svaga”. ”De svaga” och deras beskyddare blir alltså en privilegierad klass som många vill vara del av, vilket eskalerar PKismen ytterligare. Människor söker efter sin egen lilla speciella egenskap som gör dem ”utsatta”.

De som tjänar på PKismen är de som är PK och som därmed kan göra en karriär på sin ideologiska tillhörighet eller offerroll. En person som Arnstad som verkar lida av någon sorts fascismparanoia kan komma fram på bekostnad av personer som tar för mycket hänsyn till verkligheten.

Som en bieffekt så tjänar exempelvis invandrare på politiken också, men det är mest en bieffekt, även om det är en allvarlig sådan.

Lögner och mörkläggning är en följd av att man kan. Media är i den positionen och de har den här totalitära ideologin, det är naturligt för dem att skydda dessa ”svaga” och de har tvingat politikerna att anpassa sig (vilket de ju är expert på). Det ger en moralisk belöning i att man känner sig, och uppfattas av övriga i eliten, som god. Det blir en god gärning att ljuga, mörka eller relativisera exempelvis ”svaga” IS-terroristers ageranden.

Poängen är att det inte finns någon tanke bakom alls. Det är en ideologi som urartar eftersom den innehåller idén om social konstruktivism. Kombinationen av ett relativistiskt perspektiv på kultur och värderingar, och insikten om att man kan manipulera människor till att skapa den kultur man önskar.

PKisterna hittade på ett värde trots sin relativism: ”Det pågår alltid en maktkamp mellan svaga och starka i samhället och vi måste värna de svag.” Relativismen gäller alltså bara ibland… PKismen är byggd helt utan grund.

Om jag inte redan sagt det så har nog några smartingar insett att även mitt förslag egentligen också är farligt. Även jag utgår från att kulturen är godtycklig och att vi ska påverka människors sätt att tänka och agera för att förändra kulturen. Med målet att kunna få bort PKismen.

Men social konstruktivismen som idé är livsfarlig, vilket vi ju sett med PKismen. Om man bara gör ett godtyckligt antagande om vad som är moraliskt rätt så kommer man att hamna i civilisationens dike oavsett. PKisterna bestämde att de svaga skulle värnas och då hamnade vi i det här diket. Om man istället bestämmer att PKismen är fel och utformar en ideologi efter det, var hamnar vi då?

Anti-PKismen som jag ser den är i stort sett det som PKismen påstår sig stå för. Det är en idé om att ingen ska diskrimineras för åsikter, ras, kön osv. Alltså inga subventioner till manshatkurser AKA genusvetande eller positiv särbehandling. Egentligen ligger min Anti-PKism väldigt nära klassisk liberalism. Yttrandefrihet, rationalism, demokrati och liknande frihetliga tankar. Frihet från socialt förtryck är väl det som känns starkast idag.

Vad är det för grundläggande värde för denna ideologi då? Det är antagligen idén om en mänsklig rättighet att vara fri. Om man utgår från den idén och tar social konstruktivism i beaktande så hamnar man i ett annat sorts dike. Då skulle en snarlik utveckling ske fast av mer frihetlig karaktär. Personer som jag skulle försöka övertyga andra till att ansluta sig till samma berättelse och på sikt etablera denna liberalism som den rätta ideologin. Det skulle ske samma loopar där vi programmerar varandra, inte till åsiktsförtryck utan till självständighet och individualism. Processen skulle antagligen ske långsammare eftersom media och stat inte tvingar på oss den, men samtidigt så tar den avstamp i en reaktion mot PKismen, som kanske ger den en speciell färg.

Det dike vi tillslut skulle landa i är troligen ett upplösande dike. Ett dike där nationalstaten ifrågasätts och där all form av tillhörighet utom de mest naturliga förskjuts. Ett anarkokapitalistiskt entreprenörsamhälle.

Men nu tror jag inte vi hamnar där eftersom vi är medvetna om den här insikten vid det laget, och vi kommer försöka tackla problemet genom att sätta ett värde i att alltid ha två motsatta ideologier i samhället. Det leder antagligen till en helt annan sorts dike av polarisering och konfrontationer, men det vågar jag inte spekulera längre i.

Däremot funderar jag om det inte finns ”hopp” (allt är ju tillfälligt i dessa ständiga dikeskörningar) om man kan hitta en moral. Jag tilltalas som sagt enormt mycket av Jordan Petersons idéer, och om jag tolkar honom rätt så finns en moral att hitta i vår mänsklighet. Existensen av vårt medvetande är ju något relativismen inte biter på, och därifrån kan man bygga upp ett moralsystem. Om det är det enda vi verkligen kan tro på, så bör ju medvetandets funktion avslöja något fundamentalt som inte heller relativismen rår på. Hjärnans uppbyggnad och funktioner är en följd av evolutionen, och vår kultur är ju en följd av det. Den enda moralen som i så fall är att lita på är den som uppstått naturligt ur vårt sätt att vara.

Detta bör leda till en konservativ ideologi där man återgår till en sorts biologisk grund. Peterson går till myterna och Berättelserna som den grunden skapat för att hitta den här moralen och värdegrunden, och jag tror han har rätt. I så fall faller ju idén om relativismen och social konstruktivismen. Det går fortfarande att manipulera människor och kultur, men man kan inte göra det med anspråk på att skapa ”sanningar”. Det finns fasta sanningar att hålla fast vid precis som innan ”guds död”.

Det leder väl till ytterligare en annan sorts dikeskörning på sikt, men jag tror inte det blir lika allvarligt och ofta när man har en karta att förhålla sig till igen.

Så… jag antar att jag just resonerade mig själv till att bli konservativ.:o

Angående terrordådet i Stockholm

Jag brukar inte skriva om dagsaktuella saker här; det är lite poängen med bloggen, att höja blicken och inte fastna i detaljerna. Det finns så många som gör ett bättre jobb att täcka de dagliga idiotierna från eliten och PKisterna. För min del försvann poängen med att uppröras över vansinnet när de ensamkommande barnen började bli medelålders och fick kosta 10 000 per natt i boendekostnader. Det har liksom passerat gränsen för vad som ens går att skämta om då. Vi lever i en tid som är ett absurt skämt. PKismens urspårning kan bara leda till än värre motsägelser, så jag lämnar den delen till de som orkar. Hatten av för Granskning Sverige som orkar. 🙂

Men terrordådet är trots allt en så pass avgörande händelse att den bör ge en större effekt. Samtidigt vet man ju aldrig i detta absurda tidevarv, media har ju fortfarande kontroll över det offentliga samtalet så det kanske kan tystas ner och vinklas ”rätt” ett tag till. Av vad jag läst (tar inte del av msms falskanyheter) så körde de samma stil som alltid med intervjuer med invandrare och prat om högerextrema och Breivik. Antagligen har någon kört storyn om någon muslim som hjälpt offren också. De brukar försöka hitta den vinkeln i alla andra terrordåd. Jag har inga förväntningar på att de ska bättra sig, däremot så förväntar jag mig att det är här de bränner det sista lilla förtroendet som de har kvar. Diskursen har börjat förändras ute i samhället och medias hantering av händelsen gör det uppenbart även för de mest naiva att kritikerna har rätt.

Det är dock en utveckling som kommer ske oavsett terrordåd. Det intressantare är hur diskussionen bland vanligt folk går kring hur politikerna skött sitt jobb. Dådet har förhoppningsvis effekten att väcka en känsla av allvar hos oss. Och i det nya allvarliga ljuset så ter sig politikerna än mer odugliga och värdelösa. Ta till exempel vilka som politikerna valt till att hantera IS-återvändare och islamisering. Alice Bah Kuhnke fick som demokratiminister ansvar för området våldsbejakande extremism, och Mona Sahlin fick uppdrag att vara nationell samordnare mot detsamma. Innan terrordådet gick det bra för politiker och media att vara nonchalanta. Man kunde lite svävande tala om att Sahlin gjort ett mycket bra arbete när hon avgick, utan att precisera. Alice Bah Kuhnke kunde tala om IS-krigare som om de bara var smygrökande tonåringar och inte som mördare som dödar oskyldiga; och media kunde låta henne hållas. I en normal värld hade någon frågat om Breivik skulle få släppas in i landet och ges fördelar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden efter dådet i Norge, om han hade haft svensk medborgarskap. Men både politiker och media vill inte göra frågan så allvarlig, så det fick passera. Samma sak med situationen i MP där Fridolin inte alls tog avstånd från islamisten Mehmet Kaplan utan beklagade att det blivit ”ohållbart” – med syftning på att media skrev om skandalen – inte att regeringen infiltrerats av en islamist. Och media lät det passera.

Men nu har det alla väntat på till sist hänt, och man börjar se allvaret i att släppa in hundratals IS-mördare i landet utan kontroll och utan påföljder. En intervju med Alice Bah Kuhnke eller liknande borde låta väldigt annorlunda efter att följderna av en sån inställning blivit uppenbara. Jag skriver ”borde” eftersom media fortfarande är de som ställer frågorna, och de kanske vill fortsätta låtsas som att hela mångkulturprojektet fortfarande är en bra idé.

Jag säger att ”det alla väntat på har hänt”, för precis alla visste att det här skulle hända. Det säger sig själv att om Sverige är främsta IS-krigar-exportören och släpper in precis vem som helst vind för våg, så kommer det att ske förr eller senare. Men hela den inställningen är väldigt makaber. Man vet att ett terrordåd kommer ske, men vägrar göra något åt problemet. När det nu skett så kommer inte frågan man kunde vänta sig: ”Hur kunde det ske?,” För vi vet mycket väl varför. Frågan blir snarare: ”Varför lät vi det här ske?,” Och för makten är det en väldigt farlig fråga för den väcker insikten om att PKisterna inom media och partier valde att låta det ske! Det är som att känna till ett planerat mord och inte försöka stoppa det.

När människor utan röst i desperation försökt få politiker och media att åtminstone diskutera ämnet, så har man trivialisera det och istället försökt flytta fokus till högerextremism och Breivik. Man har rent av angripit och förtalat de som försökt få lite vett och sans i debatten. Skulden ligger tung på våra makthavare och folk är med rätta förbannade.

En intressant sak med dagens Sverige är hur makten är de som ger oss orden och begreppen som bäst beskriver dem själva och det förtryck de vill dölja. Falska Nyheter och Informationsresistent är kanske de bästa exemplen. Men stolpskottet Löfven körde i valmanifestet ”Kära Framtid” (Ja, Sveriges kanske mesta föredettingparti kallar sig framtidspartiet) 2014 uttrycket ”Sverige håller på att gå sönder.” Det är än mer träffande idag än någonsin tidigare. För även om media och politiker helt plötsligt bytte fot och började sköta sin uppgift på allvar, så är all tilltro förstörd redan. Media och politiker såg till att det här terrordådet kunde ske, och det är bara det allra senaste och hittills mest dramatiska de orsakat. Vi är väldigt, väldigt många som hatar dem innerligt, och det går inte att hålla ihop ett samhälle där folket hatar sina ”folkvalda” och ”förtroendevalda.” Något måste ge vika, och det kan bara bli eliten.

Det kanske går att mildra stämningen något och undvika ett blodbad, men det politiska systemet vi har idag kan inte överleva. Och även om systemet görs om så är landet trasigt. Sprucket i tre delar: folket, invandrarna, och PKisterna. Folket kan inte lugnas innan de fått rättvisa, för den grupp som skulle lugna folket, vår tids präster, är media, och de är de mest hatade av alla.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.

FB-inlägg från kulturkrigstråden

Inget märkvärdigt, men eftersom inlägg ofta blir deletade där så sparar jag det på bloggen: https://www.flashback.org/sp60299067

Precis. Svensk kultur kommer att ta intryck av invandrarna, både som en grund för att definiera sig själva ”vi är såna som inte sexuellt antastar tjejer på musikfestivaler” och som ett imiterande, ”Vi kan också visa vårt missnöje med att elda bilar” t ex.

Det är en intressant situation, där PKismen ju egentligen delvis är en del av vår kultur (mycket har dock ingen egentlig förankring alls utanför Aftonbladets kulturredaktion), och släppt in en enorm mängd främlingar mot vår vilja, men som vi då tar intryck av i vårt angrepp mot PKism-delen av vår kultur.

Invandringen har ju medfört ett inflöde av homofobi, antisemitism och ett tänkande kring etnicitet som inte fanns på det sättet innan. En del av kritikerna mot PKismen finner ju ett extra stöd och inspiration där. Med andra ord så har PKismen lyckats etablera just den sortens ”synder” som den är emot. Den ursprungliga delen högerextrema, som innan var försvinnande få, har alltså på riktigt blivit kulturellt berikade, och tagit fasta på den sortens idéer som de har gemensamt med främlingarna.

Det är så mycket poetisk rättvisa och grekisk tragedi att man inte vet var man ska börja.

För dessutom har ju PKisterna själva stått modell för hur man ska göra. Jag jämförde nån gång med Sulla som med arméns hjälp strukturerade upp Rom så det skulle fungera och att ingen skulle kunna göra som honom, men ingen tittade på resultatet, alla såg bara metoden. PKisterna har ritat upp kartan för hur man ska arbeta för att förändra ett land, och styra utan att styra. Fostra medborgarna genom institutioner och media till att styra och kontrollera varandra för att upprätthålla den berättelse man valt. En nationalistisk regim kan göra precis samma sak, och skapa ett system för att hjärntvätta människor till att hjärntvätta varandra. En nationalistisk PKism.

Dessutom har man ju öppnat Pandoras box vad gäller metoder gentemot åsiktsmotståndare. Det finns nästan ingen gräns kvar längre för hur man kan missbruka sin maktposition. PKisterna har gett sina fiender en moralisk rätt att ge igen med samma mynt. Uthängningar, förstörda karriärer, och hjälpta karriärer för de egna, använda skolor att fostra fram PK-Jugend, använda skattepengarna till renaste propagandan, rikta forskningspengar till ideologins vetenskaper osv.

Det som ska sägas är att man inte gått till fysiskt våld, utan att det är ett socialt våld man använt sig av. Betydligt lömskare och svårare att bemöta.