Superhjältar och kommersialismens kulturella dialog

Det finns en föreställning om att kommersialismen har en negativ effekt på kulturen. Om att exempelvis genre-litteratur leder till schabloner och klichéer, att den industriella massproduktionen av nära nog identiska böcker konkurrerar ut och kväver det finare litteraturen. Men man måste se konstens roll i ett större sammanhang; inte bara dess relation till sin samtid eller människans historia, eller rent av hennes innersta väsen, utan också konstens roll i förhållande till sig själv. De missar den kulturella utvecklingens egna skönhet och spegling av mänskligheten. Konsten är just denna spegling av människans själ, det kan ske medvetet, men det är kanske en än klarare spegling när det sker omedvetet.

Det är en av existensens många paradoxer att frihet leder till begränsning, och begränsning leder till frihet. När USA grundades var dess ideal i någon mening just Frihet. Det var en ung nation som upplevde frihetens lycka och dess berusande optimism satte sin prägel på kulturen. Frihetskänslan var som den frihet som en nyrik känner över att inte längre vara begränsad, och kulturen fick en grundton av en sorts nyrik kitch. Till och med deras flagga är som ett uttryck för denna ”vulgära” kitch.

Men medan den uppblåsta frihetskänslan inte nöjde sig med simpla statyer utan knackade in sina presidenter i berget, så innebar friheten också en fri marknad. Och den fria marknaden är extremt effektiv på att skapa kultur. Även om den paradoxalt nog inte är särskilt befriande, utan tvingar skaparna att anpassa sig efter vad som går att sälja. Det ger en synnerligen aggressiv marknadsevolution där det som är lönsamt överlever och massproduceras i oändligheten medan det som inte duger snabbt försvinner. Om man går tillbaka och tittar på de tidiga superhjältarna eller pulphjältarna så märker man att det finns precis hur många som helst identiska varianter på samma teman. Miljardär vars föräldrar mördats och som bekämpar brott under hemlig identitet. Det som säljer kopieras och övrigt kasseras tills marknaden skapat den optimala karaktären.

Sett i ett längre perspektiv är detta en finjustering efter människans längtan och drömmar. De olika karaktärerna och historierna drar emot de rena arketyperna och marknadskrafterna tjänar kulturen i denna strävan. Men det finns också en skönhet i själva kopierandet och upprepandet. Där varje kopia erbjuder något nytt, och det värdefulla ligger i nyanser eller detaljer. Det är förstås en konst som kräver en enorm uthållighet för att uppskattas utan genvägar, men det är något märkvärdigt med det också. Det är en konst som är gjord för att vara uthärdlig när den upprepas. Det är en subtil skönhet i detaljer, i verk som gör sitt yttersta för att inte avvika. När man exponeras för tillräckligt mycket av denna ”billiga” konst så förblindas man för det vanliga, och det unika och avvikande framstår i skarp kontrast.

Varje upprepning av Batmans bakgrundshistoria är en del i en kulturell dialog i tiden. Avvikelserna är vad som talar för konstnären, hans tid och situation. Strävan efter att ständigt förnya sig och ge en ny vinkel på en gammal historia är vad som gör processen intressant.

Det är en konst som inte kan uppskattas i ett vakuum, utan som hela tiden förhåller sig till sig själv, och ställer frågor till arketyperna. Batmans relation till Jokern kommer upp gång på gång i ny form. Är de arketypiska tvillingar som inte kan fungera utan varandra? Hur skulle i så fall den ena påverkas om den andre försvann? Gång på gång ställs och besvaras sådana frågor och konsten blir en process, en dialog mellan olika tider.

Batman är särskilt intressant just för att han är pulphjälten som överlevde superhjältarna. Det finns några andra också, Fantomen och the Shadow t.ex., men Batman är också ett exempel på när konsten blivit medveten om sina egna symboler, eller åtminstone sin egen psykologi. Kanske är det ett exempel på hur ett kulturellt fenomen i sitt slutskede blir tillräckligt förädlad och kan överleva även in i nästa ålder. Efter Morris och Miller med fler, i postmodern anda, började dekonstruera Batman så blev medvetenheten om symbolismen än viktigare, och hela det mythos som redan innan var mättat av symbolism har fått Batman att byta skepnad ännu en gång. Man har blivit medveten om sin medvetenhet. Gotham City har blivit till en jungiansk drömvärld. Texterna har blivit poetiska och Batmans koppling till staden har blivit som en Arthur-legend, där gränsen mellan personen och hans rike suddas ut. De liksom symboliserar varandra. Jokerns ständigt skiftande bakgrund har gjorts till hans karaktärsdrag, oklarheten blir bara till ett uttryck för hans roll som kaos mot Batmans ordning. Ledgers Joker berättar olika historier varje gång, och Johns etablerar att det finns tre olika Jokrar.

Superman har det inte lika lätt att hitta en ny roll i postmodernismen. Likt de flesta gamla DC-hjältar är han mer en ikon än en hjälte. Hans gränslösa superkrafter, som blev allt extremare när de kom att definiera honom gentemot övriga hjältar, åtminstone fram till 80-talet, har blivit en belastning. I en tid som bryter ner ikonerna och tar ner dem till jorden, förmänskligar och förfular dem, så sticker han ut. Diskussionerna går om att hans krafter är för stora och att han inte går att relatera till, men det finns också en åsikt som jag tror pekar emot framtiden: att bevara hans ikonstatus.

Superman är solen. Det finns ett uppvaknat behov av ikoner som symboliserar ideal; och jag tror det är den rollen som Superman kommer fylla. De ”flawed heroes” och anti-hjältar som Punisher och Deadpool hör till den postmoderna eran, en tid som går emot sitt slut. Idag finns en längtan efter stabilitet, ideal och dygd, och jag tror det är nästa fas i kommersialismens kulturella dialog.

Som avslutning vill jag bara nämna en intressant observation om superskurkarna. Förvisso är Overwatch ett datorspel, även om de också har en serie, men jag tror att det är nästa medium för superhjältarna. I dagarna kommer en ny skurk att släppas: Moira. Ännu en galen vetenskapsman som går för långt i jakten på kunskap, men det som gör henne intressant är att hon är queer. Hennes utseende jämförs med Tilda Swinton, och ett skin som presenterats är en David Bowie variant. Hennes fokus är transhumanism och genetik, och hennes förmågor liknar en ond häxas förmåga att klösa/dra livskraft ur sitt offer. Det som gör henne intressant är hur hon tycks vara uttryck för en medvetenhet om ett nytt monster i kulturen. Den gränsöverskridande queerpersonen som genom hela sitt väsen signalerar förruttnelse och korruption. En smutsig, oren galenskap. En progressivism som gått för långt. Inte olik en trickster som hamnskiftande Loke. En uppgift som tycks som gjord för den kaotiske och oberäknelige Jokern.

PKisternas representationer av minoriteter inom populärkulturen

PKismens två ansikten

PKister ser det som sin heliga uppgift att representera minoriteter i populärkulturen i föreställningen av att det synliggör dessa och bryter vithetsnormer, heteronormativitet eller liknande normer som de uppfattar som dåliga. Star Trek: Discovery lägger större vikt vid att både kaptenen och number one är kvinnor och ”rasifierade” och att man har det ”första” öppna homosexuella förhållandet än något annat. I Doctor Who har Doktorn bytt kön, vilket hyllas som något efterlängtat. Och längst av alla går Marvel Comics som byter ut sina stora hjältar emot kvinnor och ”rasifierade” och därtill tappar fattningen över Trumps framgång så till den grad att de bestämmer sig för att Captain America är fascist. Allt detta är så ytterst viktigt och avgörande för PKisterna att det ses som en seger i sig att folk blir förbannade. De ser det som en seger emot den förtryckande majoriteten.

Detta är ett utmärkt exempel på PKismens två ansikten. Där de i ena stunden kan tala om det som en välgärning att hjälpa minoriteter att synas och påverka. Ett positivt bejakande. Medan man i nästa stund kan angripa den vita mannen och kalla honom för intolerant förtryckare. Blir de konfronterade för sina rasistiska eller sexistiska påhopp så använder man den förra metoden och frågar ”varför tycker du det är fel att hjälpa de marginaliserade?”, och man har därmed vänt den motiverade kritiken till något negativt och intolerant. Och om man inte blir kritiserad så kan man angripa fullt ut: ”Det handlar om alla män”. Man kan alltid backa till den förra, defensiva metoden, om man möter motstånd. Oftast är det olika delar av rörelsen som fyller de båda rollerna som en sorts good cop/bad cop. De defensiva tar dock aldrig avstånd eller angriper de hatarna inom de egna leden, utan de kan spela rollen som sansade och normala i jämförelse, och bli normaliserad av rörelsens ytterligheter. Den här metoden är typisk PKisterna. Deras ideologi bygger inte på logiska argument utan på argumentationsfel och fula knep av just den här typen.

Representation som metod för förnedring i ett kulturellt erövringskrig

Detta kommer också till uttryck på ett intressant sätt i representationen inom populärkulturen. För medan man låtsas, och delvis tror, att man vill hjälpa kvinnor, etniska minoriteter eller homosexuella genom att byta ut guden/superhjälten Thor till en kvinna med samma namn, byta ut Ironman till en svart tonårstjej, Ersätta Hulk med en kvinnlig Hulk, göra Iceman gay och så vidare, så går det inte att missta den skadeglädje som skiner igenom. Det handlar mer om att såra fiendens känslor än att ge någon utrymme.

Medan man kunde ha skapat nya superhjältar eller använt de som redan fanns – Black Panther, Storm, Luke Cage, Cloak, Northstar och mängder av kvinnliga hjältinnor – så ger man sig på de redan etablerade och ändrar eller byter ut dem. Det finns en nedlåtenhet gentemot minoriteterna i detta, att man inte ser dem som något som duger i sig utan att den vita mannens ikoner är mer värda och därför måste erövras. Det är helt enkelt ett kulturellt erövringskrig man sysslar med. Det som i andra fall skulle kallas kulturell appropriering. Sen finns det förstås en rent ekonomisk värderingsskillnad i att de etablerade hjältarna är populära och säljer bättre. Men det är bara ytterligare ett problem med det här beteendet, för det innebär att de har något som gör att de är populära, och rimligen är det kopplat till att de är hjältar som man kan relatera till, något fundamentalt som talar till läsarna. Att bryta ner dessa ikoner genom att byta ut dem innebär därför också en ekonomisk förlust, vilket märks om man ser till försäljningssiffrorna för de ”progressiva” superhjälteserier.

Det är två saker som är värt att notera angående detta. Dels innebär det att man som företag värderar sin ideologiska agenda högre än lönsamheten, vilket skvallrar om vilken enorm betydelse PKismen har när den till och med trumfar kapitalismen. Men det säger också något om hur lite man förstår att värdera symbolers kontinuitet. Man tycks tro att namn, ord och titlar bara är utbytbara etiketter, att Captain America enbart säljer på grund av namnet och att innehållet kan bytas ut utan problem.

Jag tror orsaken är att man påverkats av sina egna metoder. När man kan förskjuta begreppet rasist till att inkludera det mesta man ogillar eller tala om ”vem är egentligen svensk?” för att hjälpa sin ideologiska agenda då börjar man till sist se världen på det sättet också. Man förstår inte att symboler förlorar i värde om de inte har någon form av kontinuitet. Att den bild människor har av Captain America är vad som ger honom ett värde, att det är en gemensam föreställning i kulturen som inte går att göra våld på hur som helst. Eller än värre så är det precis det man inser och revideringarna tjänar enbart till att förstöra för den andre, och att hela fenomenet med kulturell förstörelse enbart bygger på hat.

När sårade känslor blir till en moralisk kompass

Men för att återgå till skadeglädjen som de känner över att angripa och skada sina motståndare, så märks det i deras reaktioner på kritik. De som protesterar mot den vårdslösa behandlingen av något som de älskar kan snabbt stämplas som intoleranta, Trumpanhängare eller rasister. Denna avhumanisering av fansen innebär ett berättigande av den elaka behandlingen av dem. PKismen har en tydlig aspekt av ondska och sadism som människor kan få leva ut utan skuldkänslor genom att man fördömer människor på det sättet. Detta godkända och uppmuntrade utlopp för grymhet är en del av det som lockar människor till PKismen.

En intressant effekt av detta sätt att tänka är att man då använder sina motståndare som kompass. Om någon blir provocerad eller upprörd så har man fått bekräftelse på att man gjort rätt. I sin extremaste form innebär detta att man kan skapa sin motståndare genom att såra henne och att attacken motiveras av dess effekt. Det leder till att man söker sig till de konflikter som sårar den andre allra mest. Representationen blir inte längre en fråga om att representera grupperingar enligt något system av statistik kring antal eller tidigare underrepresentation eller liknande. Det blir istället en representation utifrån vad man tror provocerar mest. Kombinationen svart man och vit kvinna blir enormt mycket vanligare än motsatsen i reklam och media. Representationen av latinos eller asiater i förhållande till svarta har samma problem. Det har gått så långt att man undrar om representationen av hudfärger följer någon mystisk logik där en svart kan representera två ljusare latinos, som om det var gråskalan man försökte balansera.

Som parentes vill jag också nämna ett exempel utanför populärkulturen: Utställningen Ecce Homo, där man passerade gränsen för när homosexuella slutar att vara det man vill försvara och istället blir ett tillhygge för att provocera och såra. Oftast försvaras den sortens kulturellt våld med att ”god konst måste kunna provocera” eller liknande rationaliseringar av beteendet. Dels har de drabbade utsetts till fiende för att de alls reagerar på övertrampet, men sedan motiverar man dessutom verket i sig som god konst för att det åsamkar någon skada och att detta på något vis är en primär egenskap hos god konst. Konsten reduceras till bara ännu ett tillhygge för PKisterna att använda emot, i detta fall, en kristen minoritet.

Representationens förminskande och förnedrande av minoriteter – Den vita mannens börda

Jag måste förstås också nämna hur otroligt obegriplig själva idén om representation egentligen är. För det började med ett rimligt antagande att det fanns en snedfördelning där demografin i landet inte riktigt motsvarades i amerikans media. Men sedan har det gått till att enskilda personer representerar en hel grupp. Man får Token-karaktärer som främst existerar för exempelvis sin etniska tillhörighet och inte som en riktig människa. Om någon existerar i en berättelse i första hand för sin hudfärg, så kommer allt att färgas av det. Som representant för svarta så kan han ju inte behandlas hur som helst utan att det blir ett angrepp på hela gruppen. Balansgången kräver att man aldrig någonsin bekräftar en fördom om det inte är en fördom gällande en offerroll. Den svarta killen kan inte stjäla cyklar, men det går utmärkt att låta honom ha en far han aldrig träffat.

PKisterna har alltså målat in sig i ett hörn när de använder personer som representanter för minoriteter. De kan bara göra platta karikatyrer eftersom deras tänkande är så låst vid representation. Den svarta mannen kan bara ha positiva egenskaper, och de enda negativa karaktärsdragen är sådana som är accepterade av gruppen. Det blir därför en idealiserad karaktär som, om han har någon brist i sin karaktär, är arg över hur han behandlas av de vita. Detta är exempel på det förtryck som PKisterna utövar på sig själva och deras rädsla för att göra fel, vilket driver dem till att skapa de plattaste möjliga karaktärer. Det är en av PKismens många paradoxer att deras iver att se till att minoriteterna blir representerade landar i att man tvingar in dem i rollen av en karikatyr.

Men nu kanske någon invänder att minoriteter själva kan skapa karaktärer som representerar den egna minoriteten utan att begränsas av PKismen. Ja, men dels är det en förfärlig inställning att man bara kan skapa verk fritt om det är kopplat till exempelvis ens egen ras, och dels har PKismens förtryck en effekt på urvalet av skapare, och vad värre är en direkt effekt på skaparna själva.

För medan PKisterna strävar efter att vara ”toleranta” och ”inkluderande” så är PKismen i sig vit och västerländsk och det är genom detta som urvalet av minoriteter sker. Man ser sig som de vita riddare som måste agera för att de svaga ska få utrymme; och man verkar inte medveten om hur mycket detta egentligen är en ännu mer uppblåst form av ”den vite mannens börda”. De svarta serieskaparna, till exempel, är precis som de svarta karaktärerna i serierna representanter för sin grupp. De måste passas in i den föreställning som PKisterna har av minoriteter. Det finns en uppmaning till att se sig som förtryckt och kräva sitt utrymme på den grunden, vilket gör att nästan bara de som är beredd att ta på sig offerrollen kommer fram. Man berättigar sin plats i rampljuset som offer och man skapar sina karaktärer utifrån den rollen.

Det finns förstås verkliga konstnärer som inte går att stoppa med några påtvingade roller och som kan skapa konst utan att låta sig begränsas av PKismens förtryck, men de är få, och lockelsen att hjälpa karriären genom att spela med i den vita, hetero-majoritetens spel är stor. PKismen är bara ännu ett kulturellt förtryck av minoriteter men med den twisten att PKisterna ser sig själva som goda när de förminskar både människor och karaktärer till svaga offer eller hjärtlösa förtryckare.

Jag ser också hur denna rädsla beskär och rånar kulturer och subkulturer på deras karaktär, eftersom en utväg som många skapare använder är att göra minoriteterna till en ”vem som helst”. Vilket i praktiken innebär att man gör dem till vit medelklass med en svart eller homosexuell yta. Det unika för deras kultur eller identitet suddas ut som om det var något farligt eller förbjudet. Anledningen är för att PKisterna är så rädda för att göra fel att allt som avviker hos minoriteterna blir skrämmande. Något som kan avslöja hur syndfullt rasistiska eller homofoba PKisterna egentligen är, och som därför måste undvikas. Det blir bara ännu en kulturimperialism där minoriteterna måste tvingas in i deras kultur eller i deras bild av dem som offer.

PKisternas mörka känslor återspeglas i deras verk. Exemplet Star Trek: Discovery

PKisterna själva domineras av dessa mörka känslor av skuld och skam över sin identitet, hat mot de med avvikande åsikter eller fel ras, kultur eller religion, rädsla över att vara syndfull enligt PKismens doktriner, och ett outtalat och nedlåtande förakt för minoriteternas kvalitéer. Dessa mörka känslor spiller över i deras verk också; oftast i en cynism eller nihilistisk och distansierande ironi.

Eftersom deras minoritetsrepresentanter är utvalda utifrån en föreställning om maktstrukturer av förtryckare och offer, så blir det också mönstret i deras berättelser. När Iceman ska komma ut som homosexuell så är det inför rena karikatyrer av homofoba, trångsynta föräldrar, som hämtade från en helt annan tid. Innan var han en normal människa (eller mutant snarare) som kunde i teorin ha samma djup som en vanlig människa, men när han ska representera homosexuella så blir han genast förminskad till den rollen, och hans konflikt blir kopplad till hans läggning. Och eftersom konflikter är en berättelses kärna så blir världen en spegling av PKisternas föreställning: Bittra, arga offer i en hatfylld värld. Rädslan stryper all frihet i skapandet, och den cyniska synen på värden, traditioner och symboler ger världen en känsla av grå meningslöshet.

Det är ingen slump att Star Trek: Discovery är både den mest forcerat inkluderande versionen av Star Trek och också den mörkaste och tråkigaste. En svart kvinna i huvudrollen kvävs av kraven på att vara i underläge och vara arg över förtrycket. En kvinnlig kapten kan inte ha brister, det skulle antyda något om kvinnor i ledarposition i allmänhet. Klingons som varit de onda, ska nu ses som utsatta, som en minoritet som är på väg att bli koloniserade. Är man inte förtryckare så är man offer.

Starfleet som genom alla år framställts som en god organisation som vill väl problematiseras till att bli lika grå och mörk som allt annat. Man har en föreställning om att man nyanserar genom att bryta ner alla traditioner och värden och göra världen mer ”äkta”, men man glömmer att i en värld av problematiserade gråskalor så finns det ingen att hålla på, inget värt att engagera sig i, när det inte finns något värt att kämpa för. Det finns inget vackert kvar, inte ens kvinnorna är attraktiva eftersom skönhet antagligen kan uppfattas som kränkande. Ingen får höja sig över någon annan för världen är ett förkroppsligat ”alla lika alla olika”. STD är en återspegling av PKisternas själva. Förkrympta små Gollum-varelser som inte tillåter sig eller någon annan några friheter eller någon glädje, utan ständigt ser en värld av förtryck, där inget är heligt utan bara problematiskt. Där inget storslaget, ädelt eller vackert kan finnas.

Tankar om konservatism i en demokrati

Jag kom att tänka på en sak angående ideologier i en demokrati. Folk verkar resonera utifrån hur de vill att samhället ska vara enligt deras ideologi som om demokratin inte fanns.

Men en demokratisk ideologi borde inte tänka så utan måste låta demokratin forma den. När en konservativ exempelvis tänker sig att staten bör sköta utbildningen av lärare så tänker man sig det i en idealisk situation där lärarna utbildas enligt de värderingar som man själv har, eller åtminstone så neutralt som möjligt.. Men då glömmer man att i en demokrati så kommer inte den egna ideologin dominera ensamt, utan andra ideologier med andra ideal kommer styra i perioder. En socialdemokratisk stat kommer använda utbildningssystemet för att påverka lärarna i sin riktning.

Frågan man bör ställa sig är alltså: vill vi ha det så här under en socialistisk eller liberal styrning av landet?

I en demokrati är det förnuftigt att hela tiden tänka sig ett värsta scenario när man avgör vad som är en rimlig ståndpunkt. Och den rimliga slutsatsen oavsett vilken demokratisk ideologi man tillhör bör vara att allt som påverkar människor sätt att tänka bör staten hållas borta ifrån. Enda alternativet är om man tänker sig att man kan komma undan med det genom att missbruka den makten så effektivt under sin tid vid makten att man därmed kan behålla makten permanent. Men det förutsätter att man tillhör en ideologi som ser det som rimligt att utöva den sortens makt emot människor. Liberaler kan inte göra det om de är genuina i sin respekt för individen. Socialister ser individen underordnad kollektivet och kan absolut tänka sig att indoktrinera människor särskilt som de har en idé om att ta del i en kamp.

Konservativa är snarlika socialister då de ser samhället som överordnat individerna, men till skillnad från socialisterna ser de det inte som en kamp och har därför inte samma tendens att se ändamålen som helgande av medlen. Medan utvecklandet av kampen är ett mål i sig för socialister, så är de grundläggande värderingarna det avgörande för de konservativa. Är det ok att använda sin makt till att indoktrinera människor enligt våra konservativa värderingar? Nej, knappast. Det skulle i så fall vara en annan konservatism än den jag tänker mig. En mindre demokratisk variant.

Konservatismen bör därför med hänsyn till att vi agerar i en demokrati göra liberalerna sällskap i avväpnandet av staten. Verktyg, som public service, föreningsbidrag, forskning och utbildning i ämnen som påverkar människors sätt att tänka m.m., bör därför inte skötas av staten.

Men man kan gå längre också och fundera över vilken makt som staten tagit ifrån medborgarna. T.ex. förbud mot vapeninnehav som ger en illvillig stat en avsevärd makt över individen och folket. Men också bristen på begränsningar för vilka lagar som staten kan stifta.

Liberaler och demokratiskt konservativa bör därför ha samma syn på statens utformning.

Alternativet är fascism eller möjligen en mystisk demokratisk fascism. En sorts mjuk fascism i klass med socialdemokrati, som är demokratiskt övertygad men som ser samhället som ett slagfält av idéer och inte räds att manipulera människor för att skapa sitt idealsamhälle.

Känslor, förtryck, ondska och mobbning

Det mest skrämmande är egentligen hur förtrycket utövas mot våra känslor. Vi tillåts vara ledsna och sörja, men inte vara arga. Jag tror inte det någonsin funnits ett så totalt förtryck  som det sociala och moraliska förtryck vi lever med nu. Inte på den här skalan.

 

PKismen jämfört med nazism och socialism

Både socialister och nazister har förstås gett sig på människors känslor, de har uppmanat till känslor av stolthet, ilska, samhörighet osv. Men de har aldrig försökt hindra vissa känslor. De hade gjort det om de kunnat. De kunde tala om behovet av att inte vara rädd eller arg, men de hade inte nått lika djupt in i människans själ för att det skulle kunna ha någon effekt. Varken nazisterna eller socialisterna gjorde känslor och tankar till avgörande om vad som var gott och ont. De onda var kapitalister, judar, folkförrädare eller klassförrädare, de bedömdes som onda efter etnicitet, klass eller efter sina handlingar. PKismens fokus är åsikter. Den som känner eller tänker fel är ond.

 

Socialismen och nazismens fiender är mer absoluta. En jude är en jude och det kan bli frågan om gränsdragningar i utseende eller släktforskning, men fienden är bestämd. PKismens fiende å andra sidan är inte så tydlig. Dess fiende gömmer sig i människans själ och det är deras moral istället som är absolut. Det finns hela tiden en misstänksamhet mot allt och alla. Vi är ständigt uppmärksamma på hur andra uttrycker sig. Deras ord och reaktioner avslöjar kanske vad som döljer sig i deras inre. Det leder till ett helt annat samhälle. Varenda människa är ständigt under utredning av alla andra för brott mot Värdegrunden, och man agerar förstås därefter. Alla beslut, allt från politiska till hur man ska formulera sig, ända ner till hur man ska tänka och känna, fattas som om man var under förhör av inkvisitionen. I ett sånt samhälle kan eliten uppmana till att inte vara rädda, och det blir till en order. Är du rädd är du kanske islamofob.

 

Jag är väl tvungen att lägga till att PKismens rasism är en omvänd variant. Medan nazisterna dömer en människa efter dess etnicitet, så friar PKisterna efter etnicitet. Försyndelser mot värdegrunden är förstås absolut, antingen är man ond eller också inte, men toleransen för vad som tabu beror på etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning och liknande. Hårdast krav har de på vita män, och de övriga bedöms mildare i egenskap av minoriteter eller specifikt kring vissa ämnen som berör deras grupp på något vis. Det är förstås grundat på exempelvis rasistiska idéer om att vissa kulturer är underlägsna och därför inte kan ställas till svars för felaktiga åsikter om homosexuella t.ex. Men det här är en parentes.

 

Fundamentalistisk sekt

Parallellen till fundamentalistisk religion är tydlig. Bara i en religiös sekt kan den här formen av förtryck utövas så totalt. Dina brott är inte bara ett brott mot samhällets ordning och något som du ska straffas för, det är också en synd som avslöjar dig som ond. Det är inte din handling som är ond eller gör dig ond, det är du som är ond! En socialist eller nazist blir ond enligt sin ideologi genom sina handlingar. Den som förråder sitt land blir av sin handling ond. Medan i PKismen så var man en ond människa redan innan, och handlingen bara avslöjade det.

 

I en sekt som PKismen så kan eliten alltså uppmana oss till att inte känna vissa känslor. Det kan inga andra göra. Goebbels kan uppmana till lydnad till partiet, eller till att inte uttrycka tvivel. Men han kan aldrig kräva att människor inte ska känna tvivel. Han är begränsad till att tala om vilka handlingar som förbjudna, eftersom det är handlingarna som avgör vem som är ond. Han kan inte ställa krav på våra själar och inre känslor och definiera förekomsten av vissa känslor som ett tecken på ondska. Det kan PKisterna. Tankar och känslor avslöjar din ondska, de är inte onda i sig, utan tecken på hur förtappad du är.

 

Ondskan som social konstruktion och vilket samhälle det gett oss

En intressant effekt av det sociala förtrycket är att den där ondskan uppfattas som smittsam. Det är inte bara dina ord och handlingar som kan avslöja att du är ond, även de som du umgås med. Om du tar en fika med en Sverigedemokrat är du genast avslöjad. Det visar på  hur vi antagligen alla är onda enligt PKismen, åtminstone alla etniska svenskar, och det visar också på hur PKismens definition av ondska är en synnerligen social konstruktion. Tanken att se hela PKismen som en lek där alla är skyldiga, men samtidigt måste anklaga varandra, kommer naturligt. En variant av det där sociala spelet maffia/varulv där alla är maffia och enbart försöker samla stöd för att hänga alla andra. Eller snarare, ett spel där alla har olika egenskaper och man försöker bli bland de sista kvar genom att stämpla vissa egenskaper som onda och hetsa de övriga mot varandra.

 

Men vad är det för ett sorts samhälle där de som är mest framgångsrika är de som är bäst på att övertyga andra om att deras medmänniskor är onda? Det är ju ett samhälle där mobbarna gjort sig till ledare. Det är ju ett samhälle som upphöjer intolerans till en dygd. Det är ju skolgårdens mobbning upphöjd till ideologi och statsskick.  Jag måste ha tänkt fel, för eliten sysslar väl inte med utfrysning och mobbning väl?

Problemet är demokratin!

Jag har gjort en del försök att förklara varför PKismen uppstod, och det här är ännu en. Det är dock den som jag just nu tror är den mest eller näst mest avgörande komponenten: Demokratin i ett informationssamhälle.

 

Demokratin blir äntligen ifrågasatt

Det politiska systemet med en symbolisk demokrati där politiker väljer varandra har visat sig väldigt skadlig i längden. De medgörligaste och minst självständiga kommer upp på toppen och väljer in allt extremare varianter av sig själv. Men även demokratin som system blir nu ifrågasatt, vilket är sunt. En stor del av våra problem är den självgoda övertygelsen om att vissa saker var eviga och perfekta.

Demokratin har aldrig på allvar ifrågasatts under hela min levnad. På sin höjd tramsiga citat om att det är det minst dåliga alternativet och att allt annat är sämre. Nu när demokratin avslöjats med sin allra största brist så går det äntligen att ha en seriös diskussion om dess för och nackdelar.

Det är självklart att det nuvarande systemet är trasigt och att ledningen aldrig ska få välja varandra. Den delen tar jag som självklar, att det är folket och inte partiet/politikerna som ska välja politikerna.

 

Demokratins styrkor och svagheter

De brister som jag vill diskutera är själva demokratin som system, även i dess renaste och mest demokratiska form. T.ex. allas maktlöshet, tendensen till likriktning av åsikter när allt blir en popularitetstävling, behovet av olika vägar till makten, nödvändigheten att vara medveten om var den verkliga makten finns.

Om man jämför med en diktatur så är demokratin både mer och mindre labil. En diktatur kan med eller utan yttre påverkan omkullkastas av folket eftersom dess legitimitet vilar på våldsmonopol eller kontroll. En demokratis legitimitet däremot vilar på folkets övertygelse om att det är de som är i kontroll. Den är inte helt olik en teokrati, där makten också upprätthålls av människor övertygelse.

Demokratins problem är dock att det inte finns något riktigt maktfokus. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Makten utövas istället genom konsensus, och det är väldigt farligt. De som kan påverka människor mest effektivt och etablera sin berättelse är de som har den verkliga makten.

Det som gör detta så extra farligt är att när makten utövas indirekt av personer utanför det officiella maktstrukturen så kan man inte skapa någon motkraft. Den officiella makten kan man splittra genom olika system som att alltid välja två konsuler, eller hålla val så ofta att folket kunde fungera som en motmakt. Men när makten är i privata händer när man har en effektiv informationsspridning så är det väldigt svårt att kontrollera den. Det behöver inte ens handla om konspirationer, utan det faller sig naturligt för de som har makt att försvara den, och snart så är hela den inofficiella makten förenad i åsikter som en följd av att de har gemensamma intressen i att bevara sin makt.

Det farliga är inte att en inofficiell grupp utövar denna makt, utan det handlar om det sätt som denna makt utövas i en demokrati. I en demokrati så regerar konsensus och det är en inbyggd uppmaning till att påverka människors tänkande. De som utövar makt blir de som kan påverka folks åsikter och det kommer alltid att leda till en likriktning i samhället. I praktiken blir ideologier som PKismen ofrånkomlig när all verklig makt handlar om att få alla att tycka lika.

För att ta ett exempel annat än PKismen och samtidigt se in i framtiden: Vad händer här näst när PKismen brutits mot verkligheten? Media är moraliskt, och snart ekonomiskt, konkursmässiga samtidigt som internet erbjuder nya aktörer som kan ta över.

Givet att man inte lärt sig något av den här utvecklingen, så kommer vi se samma sak hända igen. Internetstjärnor tar över medias mantel, och till en början är de fler och erbjuder mer varierade åsikter, men tids nog så faller de under sin egen besvärjelse precis som media har gjort. De blir några få stora som blir allt mer lika eftersom de påverkar varandras tankar och åsikter, och för att de har gemensamt intresse av att försvara sin makt, vilket även gör hela folket mer enkelspåriga.

Vilken riktning utvecklingen tar nästa gång är svårare att sia om, men det blir en likriktning, och ska man gissa så kommer det vara en reaktion mot PKismen. Kanske är alt-right-rörelsen en fingervisning.

 

Förslag på lösningar

Så demokratin har en tendens till att alltid dra mot extremism eftersom alla likriktas och ingen motkraft stoppar dem innan de krockar med verkligheten.

För att inte låta som en hjärndöd socialist, som enbart kritiserar ett system utan att erbjuda ett bättre alternativ, så ska jag göra ett försök att lägga fram lite idéer på hur .

De enkla lösningarna – om man vill ha demokrati, det är ju inte självklart – är att bygga in motkrafter och check and balance i systemet. Man skulle kanske kunna välja en kung på livstid med stort inflytande till exempel, och på så sätt delvis få en kraft som inte är lika fast i sin samtid som vanliga politiker. Han skulle blivit vald av väljare i en annan tid med andra, mindre radikala värderingar (eftersom ren demokrati leder till extremism) och därmed utgöra en motkraft. Livstidsuppdrag utgör både för- och nackdelar. Fördelen är förstås att det blir rätt långa regeringsperioder oftast, vilket är bra om man vill ha en motkraft från en annan tid. Och det innebär också en slumpfaktor som gör det besvärligare att spela ett politiskt spel när det inte är ett fast datum som kungen ”avgår”. Å andra sidan så går det förstås att bestämma datum om man vill… Det är inte så bra att systemet indirekt uppmanar till att döda kungen. Å andra sidan kanske jag är lite väl cynisk som ser livstidsperioder som en uppmaning till mord… Mer neutralt så innebär slumpen att nästa kung kan tillsättas i precis rätt eller precis fel tid. Han kan i vissa fall bli en medkraft precis när det är som minst önskvärt.

Men den där formen av försök att strukturellt komma åt problemet med ideologisk likriktning är antagligen inte så effektivt. Kanske innebär det istället att utvecklingen kan fortgå en längre tid just för att systemet hela tiden blockerar sig själv innan det spårar ur och därmed bygga upp för en episk urspårning när ”stjärnorna står rätt” så att säga.

Kanske bättre då att komplementera med en mer Petersonesque lösning och faktiskt etablera värderingar i samhället igen. Det är både en svårare lösning, men antagligen betydligt mera verkningsfull på sikt. Även när det går fel…

Om man kan hitta tillbaka till tidlösa värderingar så kan man kanske också hålla samhället i någon form av balans, även under ett så instabilt system som demokrati. En sorts balanserande kraft som vi alla bär med oss och som hindrar att vi rusar iväg för långt i någon riktning. Moralisk kompass som gör att vi inte behandlar människor som PKisterna behandlat folk, och framförallt att vi inte står tysta bredvid vid såna tillfällen.

Men värderingar är mer än bara en moralisk kompass. De är också anledningen till att Sverige var ett sånt fantastiskt land tills PKisterna började riva ner och förstöra allt. Det var ett resultat av de värderingar som var typiska för oss svenskar. Det var därför vi kunde känna tillit till varandra och motiveras att göra landet bättre. Allt som sker i ett samhälle är ett resultat och en spegling av de värderingar som dess innevånare håller.

Samma sak är sann för de invandrare som kommer hit. Deras samhällen är ett resultat av deras värderingar. Det vi ser nu är vad som händer med ett samhälle när den sortens värderingar förs in.

Tre korta tankar om makt, värden och offer

SVT censurerar buropen mot Löfven

Det första jag noterat är hur det inte längre bara handlar om att upprätthålla lögnen för PKisterna, utan att lögnerna och censuren allt mer övergått till att skydda sin egen makt från folket. Tidigare handlade censuren om att dölja invandringens skadeverkningar, senare handlade det även om att ljuga, vinkla och censurera avgränsande områden som påverkats av polariseringen. EU blev man till exempel tvungen att börja skydda från kritik när polariseringen gjort globaliseringen till en självklarhet för PKisterna. Brottsligheten har man också varit tvungen att dölja eftersom man insett att människor lätt gör den självklara kopplingen att brottsligheten ökat med invandringen.

Det senaste är dock att SVT såg sig tvungna att redigera bort buandet när Löfven skulle stjäla lite stjärnglans från Tre Kronor under hyllningarna efter guldet. Det är en klart ny censur som avslöjar att man nu känner sig tvungen att skydda makten. Man har börjat se folket som ett hot mot sin maktställning och övriga vid makten som sina allierade i kampen mot folket. Socialister och liberaler är inte längre motståndare utan förenade i sin anti-rasism och globalism, vilket jag tror att jag redan nämnt i någon post.  Det är makten mot folket.

PKisternas avsaknad av värderingar

Den andra tanken är PKisternas syn på värden. Jag har ju redan pratat om hur de tömmer orden på betydelse, mening, innehåll och därmed värde. Men diskussionen kring varför kapitalister inte agerar rationellt utan dansar med efter PKisternas pipa fick mig att fundera.

Det värsta exemplet jag känner till är Marvel Comics som gjorde en satsning för att bli mera PK och gjorde Thor till en kvinna, Ironman till en svart tonårstjej, Captain America till fascistledare osv. Med massor av politiskt propaganda också förstås.

Dels är det förstås väldigt osmart att alienera sin målgrupp, och nästan alltid dumt att tvinga på folk politik. Men inställningen fick mig att fundera över hur PKisterna ser på symboler och värden. Om man kan ta en superhjälte och byta ras, kön eller religion eller rent av göra hjälten till dess motsats som i fallet med Cap. America, då verkar man inte alls förstå sig på hur dessa symboler/arketyper fungerar. PKisterna verkar ha inställningen att allt är utbytbart och helt saknar värde. Den relativism som legat till grund för Social Konstruktivismen är fortfarande aktuell. De ser inga värden i nånting, och utgår ifrån att ingen annan gör det heller. När de retoriskt frågar sig ”vem är svensk egentligen?” så är det kanske på ett plan en genuin fråga. Deras verklighet är helt utan värden där ”svensk” bara är en titel utan mer innehåll än den man tillskriver den för stunden. Deras platta syn på kultur som enbart maträtter eller specifika traditioner är lika avslöjande. Kulturen är enormt djup, och anledningen till att den är så djup och att den genomsyrar hela vårt liv in i minsta detalj är just för att saker har värden för oss! Det är inte konstigt att PKister inte ser problemet med mångkultur när de själva lägger så lite värde i kulturen.

Terrorismen som religiöst offer

Den tredje tanken rör förstås terrordådet i Manchester. Vid det här laget börjar vi bli rätt avtrubbade. Muslimer har genomfört terrordåd i Europa så ofta och så brutalt att det inte ger riktigt samma respons längre. Är det någon som ens byter bakgrund till Storbritanniens flagga på facebook eller hashtaggar #prayforManchester längre? Och i så fall, känns det fortfarande som en handling, som om man ”gör” något, eller har det blivit mer en tradition än en reaktion? Är det bästa sättet att bemöta hotet att inte låta sig skrämmas utan fortsätta som vanligt? Den så kallade tomgångspolitikens lösning. Eller är det kanske dags att vakna upp och se problemet och försöka lösa det istället?

Man vill spontant fråga sig ”hur många måste dö innan man gör något?”, och det är något väldigt religiöst över hela fenomenet. Vi låter de här människorna dö för att vi tror på något. De är offer till det väsen som vi hoppas blidka genom att passivt låta dödandet fortgå. ”Om vi bara gör det här offret så kommer allt bli bra”. Så vad är det för väsen som kräver så fruktansvärda offer och varför? Är det till Huitzilopochtli för att solen ska fortsätta sin bana på himmelen?

Nej, det är förstås offer till PKismen och vår övertygelse om att hela ideologin är sann. För vad händer om vi slutar offra människor till PKismen? Solen kanske inte stannar, men precis som för Aztekerna så dör vår gud och världen går under. Om vi slutar offra så har vi tappat vår tro på PKismens verklighet och världen rasar samman. En ny värld måste uppstå och det kanske inte låter så farligt. Men varför offrar vi i så fall alla dessa människor? För att det är fruktansvärt skrämmande att ge upp den verklighet man har när man offrat så otroligt mycket för den. Att ge upp sin tro är att erkänna att alla dessa människooffer var helt i onödan, eller rent av att de var offer för att få fortsätta offra. Bättre då för våra överstepräster att fortsätta ceremonierna och säga sina heliga mantran ”Öppenhet, ett öppet samhälle, allas lika värde, inte låta oss skrämmas, inte alla muslimer, värdegrund, mänskliga rättigheter…”

 

 

 

 

PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

SD, Trump, Hitler och Kaos

Om nu Jordan Peterson är Messias, Roughly speaking, vad är alternativet, vad finns det mer där ute som valts ut?

 

Undergivna eller stridslystna

Medan han balanserar i mitten av ytterligheterna så faller de övriga motståndarna in i två olika fack. De undergivna som anpassar sig efter PKismens regler, och de stridslystna som anpassar sig efter PKisternas definitioner. Jordan Peterson själv brukar tala om att Hjälten måste just balansera mellan kaos och ordning. Kanske är det det här han menar.

De undergivna är den största gruppen och de som i Sverige bäst kommer till uttryck i SD. De försöker kritisera den rådande ordningen men samtidigt anpassa sig efter den. De tar avstånd från rasism och accepterar idén om att rasism är den viktigaste frågan. Jimmie Åkesson är lika mycket utvald av historien som Peterson, men av helt andra skäl. Han är utvald för att han är den harmlösaste och ofarligaste person som kan tänkas leda ett kritiskt parti. PKismens extrema intolerans och förtryck har lett till att precis på gränsen till vad som är acceptabelt hänger SD och Åkesson. ”Jag är inte rasist, men” är deras strids…-ursäktande? Allt de gör och säger sker med en orolig blick efter PKisternas godkännande. Ett radikalare SD hade varit omöjligt för då hade PKisternas rasande angrepp kunnat tyckas rimlig. De ligger precis på gränsen så att tillräckligt många kan se medias hyckleri och därmed överväga att rösta på SD.

Det hårda förtrycket gör att allt som är värre än SDs ursäktande invändingar är klassat som satan själv. Och allt fler hänvisas till den här gruppen: De stridslystna.

De stridslystna har i revolt och ilska mot förtryck och intolerans accepterat PKisternas definition istället för deras regler. ”Kallar ni mig rasist så är jag väl det då!”. Som i allt annat är det frågan om en gradskala, men PKisternas ständiga gränsförskjutande och omdefinierande gör att allt fler förflyttas allt längre ut på kanten. Om man är rasist även när man anser att det är skillnad mellan raser, eller ens kulturer osv. Då är ju egentligen alla rasister. ”Ok, enligt er definition är jag rasist”

Endast de som tagit steget fullt ut och accepterat sin roll som rasist kommer att dela dina tweets eller kommentarer. De som ens befattar sig med dig riskerar samma behandling: att bli kategoriserad som de utstötta rasisterna och inte längre ses som en likvärdig människa.

Notera att det inte bara är PKisterna som är orsaken här. Även vanliga människors tolerans för deras intolerans är avgörande. PKisterna förskjuter gränsen så långt de kan, medan folket säger stopp när det inte längre är trovärdigt. Att gränsen går först vid SD säger väldigt mycket om svenska folkets godtrogenhet och acceptans för förtryck. Vi har en del att fundera över när dammet lagt sig.

Poängen är att förtrycket skapar sitt eget motstånd. Om man gör reglerna för att få vara en del av de godkända för snäva så skapar man en stark motståndare som står för de rena ytterligheterna, och en svag motståndare som står för en väldigt tam kritik. Vill man inte acceptera SD så får man tids nog acceptera nazisterna! Och på ett sätt är det ju det PKisterna vill ha. De ropar efter en värdig motståndare som är lika ond som de är (känner sig) goda.

 

Vad är egentligen alternativet?

Ok, det där är en överdrift och misstolkning a la PKisterna. För det är SD som är Ordningens alternativ. Fortsätt i ungefär samma riktning fast lite långsammare. Behåll de maktstrukturer som vi har, men stoppa invandringen.  Alternativet till SD är klart radikalare, men det är något obestämt. Eftersom SD, som en följd av förtryckets omformande, har blivit otillräckligt så krävs radikalare lösningar. Men de lösningarna är något som uppstår ur Kaos och inte något som vi kan se komma. Det är svaren på (folk)Viljan.

Människor känner ilska, frustration, otrygghet. De ser fiender i PKister, främst media och politiker, och i invandrare. De lösningar som florerar är reformering av systemet men också revolution. Nazismen är osannolik, åtminstone i den form den en gång tog. Människan hittar alltid nya sätt att upprepa misstag, och man kan hävda att PKismen är ett exempel på ett upprepat misstag. En totalitär stat i ”demokratisk” tappning. Konsensusdiktaturen.

Det går inte att veta vilken väg kaos tar – det ingår förstås i dess natur – men man kan utgå ifrån att alla dessa känslor, åsikter och tankar om lösningar som flyter runt där ute är vad den kommer bygga på. Nazismen må vara osannolik just för att vi lärt oss något av vår historia, å andra sidan kanske den är sannolik just för att vi lärt oss något av vår historia också. Kanske har PKismen pressat oss så hårt att nazismen är precis vad vi önskar. Jag helgarderar mig här. 🙂

Hitler var lika historiskt utvald som Peterson, Åkesson eller Trump. Han var det perfekta kärlet för allt det hat som tyskarna kände. Han hade rätt egenskaper för att nå sin position och hans åsikter och idéer svarade mot tyskarnas känslor. Hitler did nothing wrong 😮 Han gjorde precis vad man förväntade sig. Peterson har ju t o m föreslagit att Hitlers syfte/mål, roughly speaking, var att begå självmord i en bunker. Vilket jag tolkar som ett Tysklands självutplånande raseri. Ett sorts nihilistiskt självskadebeteende där man drar ner hela världen i sin smärta och sorg.

 

Trump är bäst

Men jag nämnde Trump, och han kan antagligen fungera som ett bra exempel på hur nyckfull Kaos är när hon väljer ut sina förkämpar. Han är enligt mitt resonemang om darwinianskt val verkligen det bästa de kunde uppbåda. 🙂 Miljardären som blev arbetarnas val och som tycks vara precis motsatsen till hur en politiker ska vara. Hur kan han vara bäst?

Trump levde upp till precis allt det viktigaste som väljarna ville ha. Väljarna har lärt sig avsky PKister och politiker, de väljer därför den person som är så bufflig att han lyckas ”trigga” precis alla som väljarna avskyr och därmed är han också så långt ifrån en politiker man kan komma. Det ligger i hans natur att vara icke-PK, han kan inte hjälpa det, därför är han perfekt. Men framförallt var det hans hantering av media som jag tror avgjorde, för media är verkligen hatade, och hans buffliga stil (+leaksen ) lurade dem att avslöja sin agenda, och när han inte böjde sig för dem förlorade de sin makt.

”Men han ljuger ju!”  Det är inte ens ett problem, för allt är lögn idag, så det är bara att välja vilken lögn du trivs bäst med; medias eller Trumps. Jag tror till och med att någon beskrev det som att folk uppskattade hans lögner för att han var så nonchalant. Han brydde sig inte om att bli avslöjad. På något vis var han en ärligare lögnare.

Och vill man kan man kanske göra en sak av att Ordningens motkandidat, etablissemangets kandidat, var lika utvald hon. Hennes väg till att bli demokraternas kandidat var formad och upphöjd av den korruption och de normer som systemet byggt upp genom åren. Hon är på sätt och vis en manifestation av hela den politiska korruptionen. Den där flugan som hela tiden landade på hennes ansikte kanske betydde något…

I vilket fall så tror jag Trump är den bästa ledtråd vi har till vad alternativet till SD blir. Sverige är förvisso i en extremare situation än USA, så det blir antagligen inte en lika ”harmlöst” resultat. Svensk debatt har inget av den humor och lekfullhet som man kan se på 4chan. Här är det bara uppgivenhet och förtvivlan, och hat.

 

 

 

Att leva med lögnen

Det tillstånd vi lever i nu är intressant. (Om jag använder ordet intressant lite för ofta så får ni ursäkta, det är mitt sätt att hantera katastrofen på. Ett distansierat och analyserande sätt för att hålla den verkliga innebörden på avstånd.)

Det jag menar är intressant är att alla vet att man ljuger och alla låtsas som om de inte vet, åtminstone inte offentligt. När Magdalena Andersson stolt proklamerar att de tidigare tomma ladorna nu är smockfulla och Sveriges ekonomi går som tåget, då är det ingen som tror henne; och heller ingen som blir förvånad över att de ”räknat lite fel” och det blivit ett underskott istället för överskott i statens finanser.

Politiker ljuger, det är väl inget att hänga upp sig på? Skillnaden nu är att man inte längre lurar någon. Alla vet att Löfven inte klarar av att ta ansvar för Sverige, alla vet att invandringen inte är lönsam oavsett hur lång sikt man tänker sig. Isberget ligger rakt i färdriktningen, men ingen gör något utan man hummar bara om att ”vi tar ansvar” eller ”det ska vara ordning och reda”.

Men det stannar ju inte där. När eliten vet att ingen längre tror på lögnerna så har slutat anstränga sig. När Sverige är med och röstar in Saudierna i FNs kvinnokommission så orkar inte jämställdhetsminister Åsa Regnér ens försöka ljuga. Istället för att svara på frågor så har hon redan innan låtit författa ett skriftligt svar som hon lämnat till sin sekreterare.

Alla inser att regeringen, smartaste bästa tjejgänget, är som barn. Helt ansvarslösa och odugliga för sitt uppdrag. Och även de själva inser tydligen att vi förstått det och försöker inte ens hålla skenet uppe längre. Lögnen har upphört att vara en lögn och blivit bara en ritual.

Vi håller fast vid en tom lögn för att vi inte klarar att ge upp den. Det är inte sagan om kejsarens nya kläder vi upplever, det är något betydligt mörkare.

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.