Ett osammanhängande utkast till något som inte verkar bli något. ”Om Kapitalismens karaktär”

Det finns en del saker som jag tror marxismen har rätt om. Det främsta är synen på kapitalismen som ett ohållbart system. Det kapitalistiska systemet i sin renaste form innebär en skiktning av samhället. De dugliga, kompetenta, de med större resurser, blir enormt rika, inte i proportion till sitt övertag utan sett ur ett marknadsperspektiv. Zlatan tjänar inte dubbelt så mycket som en hälften så bra spelare utan snarare tusenfalt. Små skillnader får enorma effekter på marginalen, särskilt i marknader som är så oförlåtande som fotboll.

Kapitalismen i sin renaste form är därför ett elitistiskt system, en sorts social darwinism om man så vill. Systemet sorterar ut människor efter deras förmåga att lyckas under systemet, men inte i arbetare och borgare. Snarare svarar fördelningen av världens resurser i en perfekt kapitalism mer emot den fördelning vi ser i vår egen tids långt ifrån perfekta kapitalism. Där den rikaste procenten håller 50% av världens förmögenhet och nästa 10% håller 35% av världens förmögenhet osv. En kontinuerlig samhällspyramid. Detta är en direkt följd av hur extremt systemet belönar de med de mest värdefulla resurserna. Det är inte heller ett statiskt system utan processen eskalerar allt eftersom. De som exempelvis har bra genetiska förutsättningar för det som värderas i samhället eller en stor förmögenhet kommer att få framgångsrikare barn, allt annat lika.

Marx tänkte sig att det i längden är ohållbart med den utvecklingen och att arbetarna till sist kommer göra revolution. Det han inte tänkte på är att utvecklingen inte är ett nollsummespel, utan att den totala förmögenheten hela tiden växer och att även om skillnaden mellan de rika och de fattiga ökar så får de fattiga det bättre, åtminstone till en början. Om de inte är så fattiga att de hamnat i en fattigdomsfälla där resursåtgången för att hänga med i utvecklingen är större än överskottet från produktion och man därför sakta tvingas allt längre ner i fattigdom. De mest extrema exemplen är de fall där man lever så på marginalen att man sakta svälter bort. Och ur ett (social)darwinistiskt perspektiv är det antagligen intressant att svälten sätter genetiska spår på framtida generationer. Kapitalismen kan alltså, lite tillspetsat, sägas göra sitt avtryck på människans DNA, även i det korta perspektivet.

Denna fattigdomsgräns, där man dras ner i djupare fattigdom allt eftersom, är intressant att fundera kring om man vill förstå kapitalismens effekter på sikt. För i praktiken så är man i en fattigdomsfälla redan när ens egen tillväxt är lägre än snittet, givet att ens produktionskostnads andelsförhållande till den totala produktionen ligger stilla. Det vill säga den framtida avkastningen på ens resurser blir lägre och resurserna är därför också mindre värda. Du har arbetat ihop tillräckligt med pengar för att köpa en oxe som kan dra plogen, men din granne har arbetat ihop till en traktor och är än mer effektiv vilket sänker priset på potatisarna. Din lilla gård är därmed mindre lönsam trots oxen och dina framsteg blir hopplösa i förhållande till omvärldens snabbare utveckling.

Det kan tyckas som att Marx hade rätt om utvecklingen mot en elit och att min invändning enbart rör semantik, men den avgörande skillnaden är att världen skiktas i två ungefär lika stora delar och att det inte bara är en liten klick som blir vinnare i längden, utan ungefär hälften av världens befolkning.

Nu är förstås processen mer komplicerad än så om man ser runt i världen. Länder som industrialiseras lyfts plötsligt upp ur fattigdom, men det är bara effekten av ett samhälle som inte riktigt varit del av kapitalismen tidigare och som nu dras in i systemet, och där man plötsligt börjar värdera allt i termer av avkastning. Effektiviteten ökar och man får en större avkastning på sina resurser.

Detta kommer sig av att kapitalismens kärna är värderingen av avkastning som det högsta värdet och att vi har ett universellt mått i kronor och ören. När man i ett tidigare icke-kapitalistiskt land börjar tänka i vad allts monetära värde är så får man genast ett helt annat fokus på effektivitet. Fenomen som innan bara existerat kan plötsligt sättas siffror på. En vacker utsikt är svår att värdera… Tills man bygger ett bostadsområde där och ser att bostadspriserna där är 20% högre än på ett liknande ställe utan utsikt.

När allting plötsligt kan värderas enligt ett gemensamt mått så bryter de olika subsystemen samman när gränserna löses upp. Lojalitet, släktskap, vänskap, gåvor, ja allt som tidigare fungerat i skilda system kan nu värderas och ställas emot varandra. Din lojalitet som får dig att stanna hos arbetsgivaren till en lägre lön än på ett annat ställe kan värderas till just den skillnaden. Även om du vägrar att tänka så så kan du inte hindra andra från att göra det. Din arbetsgivare ser värdet i din uppoffring. Hans konkurrenter ser dig som en konkurrens fördel. Din hustru ifrågasätter varför du stannar kvar där när din tid kan användas bättre någon annanstans.

Både tid och rum och relationer blir underkastat kapitalismens mått. Till och med framtiden värderas och ditt hus blir mer än bara en bostad, den blir en investering. Alltings potential kan värderas idag. Visst, det kanske är svårt att värdera en framtida avkastning, men även denna värderingshandling inordnas i systemet och prognosens träffsäkerhet får ett värde.

Ett land som går från att oreflekterat låta sin kulturs normer styra dess förehavanden till att sätta ett mått på avkastning på allting upplever självklart enorm effektivisering. Om man av tradition använt en mark som betesmark, så blir den nu värderad efter dess högsta potential. Alternativkostnaden ställs mot kulturen.

Den kultur som man hade innan löses sakta upp när det finns en prislapp på den, och bara i de fall någon finner ett värde i dess existens lever den kvar som ett kommersiellt jippo i stil med julhandel eller halloween. Särskilt lönsamma kulturyttringar kan rent av exporteras eller bli en värdefull turistattraktion.

Kapitalismens brutala effektivitet kör över det gamla så självklart blir det en kraftig ökning av välståndet i landet. Lyckas man dessutom långsiktigt komma över snittet i tillväxt så kommer utvecklingen att fortsätta ett bra tag till. Då hör man till de som blir vinnare på kapitalismen.

Detta är en annan sida av kapitalismens ohållbarhet. När den slukat allt och gjort hela världen till en global marknad så börjar resan mot nollpunkten. När utjämningen har dödat alla övervinster och avkastningen blir nära noll. Ironiskt nog visar nationalekonomernas modeller över den perfekta marknaden just denna maximala entropi, när allt stannar av.

Om något så är idén om värdet av avkastning ett tecken på att det inte är människor som har idéer, utan idéerna som har människor. Vi och vår verklighet är bara som leksaker för idéerna. En plats för dem att förverkliga sitt väsen. Vi har inte kontroll över utvecklingen utan kastas runt efter idéernas ”vilja”.

En annan sak som Marx inte tänkte på är den egna rollen i utvecklingen, och den effekt som hotet om revolution har på systemet. Han försökte förstås skynda på processen genom att göra arbetarna medvetna om sin situation och därför kunna förenas i en identitet för att genomföra revolutionen, men han missade att ta hänsyn till den respons från det kapitalistiska samhället som det skulle få.

Den demokratiska utvecklingen i väst beror inte på några sansade demonstrerande socialdemokrater eller liberaler utan på hotet från de radikalare kommunisterna. Demokratin ledde till en omfördelning av resurserna i de demokratiska länderna, med följden att kommunisthotet avväpnades.

Marxisternas frustration över att den liberala demokratins och kapitalismens fördelar gjorde arbetarna ovilliga att revoltera är lite lustigt. Men de har en faktisk poäng. Kapitalismen kunde överleva genom att det demokratiska systemet – som marxisterna indirekt orsakat – tvingade fram en omfördelning av resurserna. Man köpte sig fri genom ”mutor” till arbetarna, samtidigt som den tillväxt som kapitalismen erbjöd gjorde att folk hela tiden blev lite rikare och upplevde en positiv utveckling.

Ytterligare ett problem var att kapitalismen i sig hade en sådan tvingande kraft att det knappast var möjligt att stå utanför. Den som inte deltog och belånade sig, bokstavligt och bildligt, för ytterligare maximera sin avkastning kom att förlora och hamna allt längre ner i hierarkin. Det gick inte att undvika kapitalismen om man inte redan hade en avsevärd förmögenhet att leva av.

Det är omöjligt att göra revolution mot något som gör alla rikare och som har ett moraliskt övertag då den erbjuder social mobilitet för de dugliga som underkastar sig systemet, och framförallt som tillåter demokrati som alternativ till revolution. Inte konstigt att marxisterna var frustrerade.

Dessutom finns en närmast moralisk dimension i kapitalismen som tydligast kommer till uttryck i the american dream. Föreställningen att man kan förbättra sin position i samhället bara man arbetar hårt och är duktig. Det är en idé om att de som lyckas i samhället är bra människor som förtjänar sin framgång, men också omvänt, att de som misslyckas är dåliga människor som förtjänar sin olycka. Det tenderar emot en hierarki som i förlängningen innebär ett moraliskt klassamhälle.

Det är inte en slump att revolutionerna skedde i underutvecklade länder som Ryssland och inte i de industrialiserade länderna som Marx hade förutspått. För i ett globalt perspektiv så utgör de de verkligt fattiga. Varken de vill det eller ej så är även de ryska bönderna indragna i kapitalismen. Marknaden sätter priset och de råkar bara vara de resurssvagare i det globala sammanhanget. Det är därför väldigt rimligt att det är där som kriserna utlöser den revolution som Marx förutsåg och orsakade. De länder som inte direkt är en del av kapitalismen, men som just av den anledningen drabbas av de kapitalistiska ländernas ökade effektivitet, särskilt om de har en svag regim.

Detta visar på att kapitalismen som system har en tendens till globalism. Den vill inte lämna något oexploaterat. Det ligger i dess natur att söka efter vägar in i områden som inte effektiviserats än. Dess strävan är mot att jämna ut alla ojämnheter på marknaden- för den ser allting som en marknad – och om ett land, ett företag eller en person inte är tillräckligt effektiv så försöker den tvinga den att bli det. Det är dess andra ohållbarhet att den ständigt strävar efter avkastning men samtidigt också verkar för dess utplåning.

De länder som inte ansluter sig till systemet kommer att bli förlorare och antingen knäckas ekonomiskt så att kriser leder till revolution. Den kris som Marx tänkte sig är alltså en internationell kris i det första skedet och inte kris mellan klasser inom länderna. Först därefter kommer den eventuella revolutionen i de underutvecklade länderna. Den ekonomiska belastning på arbetarklassen har exporterats till utvecklingsländer och klasskampen som ska utlösas av kriser kommer istället att utlösas i de fattigaste länderna bland de som verkligen lever på marginalen. Den ”utsugande” borgarklassen som de fattiga skulle krossa i revolutionen bor långt borta i en annan del av världen, så man får nöja sig med att krossa de rika i närområdet istället. Jag tror det är detta vi sett ske i icke-västerländska länder sedan industrialismen tog sin början.

Oavsett i vilken form den ofrånkomliga Stora Krisen kommer ta, om det blir peak oil eller, mer troligt, en skuldbubbla, eller kanske rent av en ny medvetenhet om kapitalismens brister, eller en kombination av flera varianter, så kommer stötvågen expandera genom hela systemet tills den når de svagaste delarna. De länder som har en svag regim samtidigt som en stor del av befolkningen lever nära marginalen. Det är inte troligt att det alls påminner om en marxistisk revolution. Troligare är att det blir lokala variationer kopplade till kultur, etnicitet eller religion som det som förenar revolutionärerna.

En intressant aspekt av hur dominobrickorna föll är hur marxismen tvingade fram demokrati, som i sin tur ledde till en omfördelning av resurser, vilket i sin tur ledde till en accelererad ekonomisk utveckling. Jag ska erkänna att detta är högst spekulativt från min sida, men jag tror att den omfördelning som demokratin tvingade fram innebar en efterfrågechock i systemet som motiverade belåning för investeringar för att möta den ökade efterfrågan, vilket är att jämföra med att växla upp hela ekonomin.

Marxismen har alltså indirekt bidragit till att förvärra kapitalismens instabilitet genom att tvinga fram en omfördelning som driver på vidare investeringar och som får ekonomin att växa av räntan. Kapitalismens stora problem idag är därför att skuldekonomin börjar likna ett pyramidspel

En annan detalj som är intressant är den upplösning av kontroll och ansvar som både demokratin och kapitalismen fört med sig. Det finns ingen ond kapitalist i cylinderhatt att hänga ifrån lyckstolen. Kapitalismen har gått över i ett upplösande av ägandet. Det är stora institut som förvaltar våra pensionspengar som tagit över kapitalistens roll. Det är strukturer som håller arbetaren fången i fabriken och inte människor. Visst förmannen i fabriken eller arrendatorn till marken är människor, men de kan alla hänvisa vidare i systemet till uppköpare eller banker, som i sin tur talar om marknaden.

Hur revolterar man emot detta? Var kan man vända sin ilska när alla är fångar i samma system? Marx beskrev förstås detta slaveri under systemet, där kapitalisterna är lika mycket fångar som arbetarna och tvingade att lyda under systemets krav på avkastning eller gå under. Men idag finns det en helt annan form av strukturer inom systemet som agerar som självständiga väsen.

Kapitalismen är som ett rasande odjur som vi låter dra plogen. Det finns en så explosiv kraft att det vore dåraktigt att inte utnyttja den, men samtidigt så hotar vårt beroende av odjuret utplåna oss. Självklart ska pensionerna kopplas till odjuret för att växa, för om vi inte gör det så kommer världen att springa ifrån oss. Vi är helt enkelt tvungna. Men när företagen mer ägs av opersonliga institut än av verkliga människor så börjar de leva sitt eget liv och får en egen vilja. Styrelsen består inte längre av människor för vilka företaget är en förlängning av dem själva och dess framgång eller motgång något som de upplever direkt. Styrelsen är administratörer som förvaltar företaget åt en diffus entitet bestående av anonyma fonder. Företaget agerar som ett omänskligt naturväsen som följer en enkelspårig vilja till avkastning.

Den globala och fria marknaden är som ett naturfenomen som vi är tvungna att anpassa oss efter. Men om vi bara finner oss i att denna kapitalistiska struktur är vår nya natur, något vi bara får acceptera som givet, då har vi en del ”naturlagar” som kan tyckas orättvisa. Det kommer ett hierarkiskt system på köpet som tydligt säger att vi inte är likvärdiga. Att betrakta kapitalismen som något naturligt innebär att vi också måste betrakta dessa orättvisor som naturliga.

När upplysningsfilosofer talade om naturrätt eller liberaler talade om friheter så var det i den vanliga världen där samhället fanns som ett skydd emot naturen, och man la upp regler för hur detta samhälle skulle förhålla sig till individerna. Man kunde kräva saker av samhället som bröt emot naturtillståndet, för samhället var den yttersta garanten av friheter och rättigheter. Men idag, när samhället står inför en ny natur som den inte rår på är situationen en annan. Den kapitalistiska naturen omfamnar samhället och samhället existerar inom detta ”naturliga” system. En spontan tanke är då att lösningen är ytterligare ett ”samhälle” för att hantera denna nya ”natur”. Ett samhälle som går utanpå den globala ekonomin och som kan betvinga den, precis som det gamla samhället kunde betvinga naturen.

Men hur kan man betvinga något som är så givande, som man är så beroende av? Den gamla naturen, den mänskliga naturen, den kunde man betvinga genom regler som alla inblandade hade fördel av. Genom samarbete snarare än konkurrens. Om samma tankesätt förs över till den kapitalistiska naturen så borde det finnas ett incitament för de som hamnat på fel sida fattigdomsgränsen att samarbeta, jag talar inte om något i stil med fackligt samarbete för det är lika mycket en del av kapitalismen som något annat, ett sätt att maximera den egna avkastningen. Jag talar om en brytning med värderingen av avkastning.

När de ursprungliga samhällena uppstod för att hantera naturen, framförallt den mänskliga naturen och dess tendens att göra våld på sig själv, alltså den starkares möjlighet att utnyttja de svagare, så var det en splittring och utbrytning från naturen. Det globaliseringen innebär är att ett samhälle har slukat alla andra samhällen och det är därför dess kapitalistiska system har blivit till vår nya natur. Det som krävs är att än en gång bryta sig loss från detta naturliga tillstånd och skapa ett nytt samhälle, ett samhälle i samhället om man så vill.

Men hur ska det gå till om varje försök att bryta sig loss eller avskärma sig innebär en lägre effektivitet något som i längden leder till att man blir en förlorare som blir relativt fattigare allt eftersom?

Lösningen är att bryta med det som håller det nuvarande systemet samman: kapitalet. Det går inte att bryta sig loss från en natur utan att lämna dess valuta. När de första samhällena uppstod så var det inte bara för att maximera mängden kalorier för medlemmarna, man införde också nya värden. Status, en gemensam kultur, föreställningar om helighet och så vidare.

Det kapitalismen och sekulariseringen har gjort är att utplåna alla andra värden än kapitalet. Allt ska kunna värderas i kronor och ören, och de få saker som inte kan växlas förringas till verktyg för kapitalismen. Kärlek, familj och vänner, självförverkligande, upplevelsen av att ha ett syfte, tillhörighet och trygghet, allt förminskas till en del av en marknadsföring och införlivas i ett varumärke.

Det låter kanske banalt, men det är för att dessa sentimentala värden har förminskats av kapitalismen genom att nyttjas som verktyg för manipulation eller grund för efterfrågan. De som känner en längtan efter något mer driver en hel genre av självhjälpsböcker och identitetsprodukter. Längtan efter detta ”något annat” har besudlats av det sätt som det utnyttjas. Och de som ger sig hän betraktas som dumskallar som låter sig bli manipulerade. De ses som patetiska stackare som försöker komma ur sin ensamhet och nå ut genom att belöna twitch-horor med donationer bara för att få höra dem nämna ens namn och få känna en sorts tillhörighet. Det kapitalistiska värdet har smutsat ner all annan strävan med sin cynism. Andra värden är något man har eller inte. Innehavet av dessa värden förminskas till något att visa upp för att bevisa sin framgång, och varje strävan för de som inte har något att visa upp blir till en studie i självförnedring.

Så hur bryter man sig ur detta och dessutom skapar ett samhälle? Anledningen till att det blir självförnedring att sträva emot andra värden är för att man ännu inte gett upp det kapitalistiska värdet än. Föreställningen att man byter bort något verkligt värde för en falsk illusion är för stark, för någots monetära värde är så självklart just för att allt kan växlas till kronor. Det är alltings ankare. Något som kärlek har inte samma självklarhet just eftersom det inte går att värdera, man vill automatiskt tänka kring ekonomiska värden när man säger värdera, och försök att beskriva kärlek landar i en tom ”ovärderligt”. Men det påståendet blir falskt när det faktiskt prövas. Om man faktiskt värderade sina barn högre än allt annat så borde man ju prioritera dem så också, men det gör man inte. För samhället belönar de som uppoffrar familj och vänner, och vi formas av detta till att faktiskt värdera övriga värden lägre.

Petersonismen Ett utkast till en ny ideologi

Min ideologi bygger på Jordan Petersons tankar som i sin tur bygger på bland annat existentialismen, Jung, Kristendomen, pragmatismen, Darwins evolutionsteorier m.m

Jag ska beskriva ideologin här. Bakgrunden kan ses i den andra videon eller läsas på bloggen.

Petersonismen lägger stort ansvar på individen istället för staten. Det handlar främst om ett moraliskt ansvar för sitt samhälle, men också för sin egen situation. Detta följer av Petersons betoning på det individuella ansvaret för sin situation.

Petersonismen lägger en stor vikt vid ärlighet.  Detta följer av Petersons uppmaning till att tala och agera sant och se var man hamnar.

Petersonismen lägger också en stor vikt vid moralen. Den moral som Peterson menar finns uttryckt i kulturens myter. Detta är dock inte statens sak att lägga sig i utan något som är individens ansvar.

Notera att petersonismen inte är moralistisk. Det finns inte en uppmaning till att övervaka andras moral, utan enbart sin egen. Med en särskild betoning på att vara ärlig mot sig själv.

Kulturen är Petersonismen riktmärke. Som en följd av att fokus är på individens ansvar och dennes ärlighet mot sig själv, så finns det inga självklara principer, som i andra ideologier, som ideologin strävar emot. Ärlighet och ansvar är förutsättningar för ideologin inte dess mål. Staten är bara tvungen att ge tillräcklig frihet för det individuella ansvaret.

Den vill alltså inte tvinga på medborgarna frihet som liberalismen för dess egen skull. Den vill tvinga dem till viss frihet så att de kan ta eget ansvar. Målet är alltså inte friheten, utan det är bara förutsättningen för ansvaret.

Den vill inte tvinga på dem en viss form av rättvisa som socialismen, men den kan sträva emot en viss rättvisa indirekt genom medborgarnas vilja. Den idé om rättvisa som finns i kulturen vid tillfället.

Däremot ligger den nära konservatismen med sin betoning på kulturen. Den vill ha en stat som inte inkräktar på individernas ansvar, men den har i sig inte en vilja att tvinga på individen några givna värden. Värderingarna kommer istället naturligt från den gemensamma kulturen, genom individernas agerande.

Den skiljer sig från konservatismen på samma sätt som från liberalism och socialism i att den inte har givna principer eller värderingar som den strävar emot. Den är i grunden existentialistisk och individen själv bestämmer vilka värderingar och vad som är samhällets mål. Det är istället upp till individen att välja sina principer, och upp till den enskilda politikern att välja sin politiska plattform, genom deras individuella handlande. Politikern har alltså inte lojalitet mot några principer givna av ideologin, utan han har sin lojalitet till sina väljare. Endast kravet på att inte inkräkta på individens ansvar.

Idealiskt så är han en person som står för sina egna principer och väljs in av de som delar hans principer, och blir på så sätt deras röst. En röst för en del av den gemensamma kulturen, vilket förstås ger det lokala samhället en större tyngd, mot staten. Tillsammans blir alltså politikerna inom Petersonismen, i teorin, en kör som uttrycker hela kulturens vilja.

Så även om inte ideologin har principer att sträva emot som de övriga ideologierna, så uppstår en indirekt riktning genom att politikerna svarar emot delar av folkviljan. Kulturen själv blir ideologins indirekta mål. Vilket ger en helt annan flexibilitet, när folket och därmed kulturen agerar som ett medvetande som kan anpassa sig efter utvecklingen.

Ansvar, ärlighet och moral är principer i ideologin, men det är inte något den strävar emot, utan något som ligger som dess grund för att individen ska kunna ta ansvar och driva kulturen. Det är den form av harmoni på alla nivåer som Peterson talar om. Existentialistism i kubik. Individen väljer sin identitet genom sina handlingar, ocxh därmed sina värderingar, sitt samhälle, sin framtid. Alltså en levd sanning. Han städar sitt rum och får ett ordnat samhälle.

Notera att äganderätt, jämlikhet, m.m. inte är nödvändiga för att forma en identitet och därmed påverka samhället. Men man kan anta att det sett till vår kultur är rättigheter som kommer försvaras även om de egentligen inte är nödvändiga för själva ideologin. Exakt vilka friheter som är nödvändiga för att skapa sig en identitet och värderingar kan förstås diskuteras. Friheter som yttrandefrihet och demokrati är troligen givna, eftersom det vore att begränsa individens effekt på kulturen om de begränsades.

Ideologin blir en balansgång mellan kaos och ordning. Mellan individ och kultur. Där kulturen lägger grunden för individen som skapar kulturen genom sina handlingar. Det handlar inte bara om hur individen påverkar andra, utan om hur han lever som exempel. Försöker han manipulera andra till att tänka som honom, så ska fokus ligga på hans handling. Han strävar emot ett manipulativt samhälle. Lyckas han vara ärlig så ser han att detta är fel, och han försöker därför leva mer som ett moraliskt ideal

Den ideologi som kan tyckas närmast på ytan är libertarianismen, men som märks har de helt olika grund. Libertarianismen har en individualistisk grund, medan Petersonismen har en existentiell grund. Petersonismen har individens ansvar som mål inte dens frihet. Existentialismen kräver dock en viss frihet, men den kan ge upp övriga friheter om det är kulturens vilja. Främst handlar skillnaden alltså om majoritetens tyranni. Petersonismen har inte ett självklart motstånd mot slaveri till exempel, även om det troligen är synnerligen osannolik utveckling sett till att den nuvarande kulturen, dess moral, och den strävan emot ett självförbättrande som följer av individuellt ansvar och ärlighet, vilket i förlängningen speglas i kulturen.

Libertarianismens mål är individens frihet. Petersonismens mål är det mål som individerna har tillsammans: Folkviljan.

Just det faktum att den till sin natur styrs av kulturen gör att den är helt olika i olika tider och i olika kulturer. Under 50-talet skulle den ha varit klart socialistisk, men med en särskild prägel som skiljer den från socialdemokratin. Den kan sträva emot en socialistisk rättvisa, men utan den omhändertagande och ansvarstagande staten som socialdemokraterna tänkte sig. Den skulle då försöka omfördela resurserna, men inte ta kontroll över samhällets institutioner.

I den nära framtida kulturen så skulle den antagligen ta en betydligt mycket mer libertariansk och nationalistisk inriktning som följd av att Pkismen förbrukat förtroendet för staten och för att invandringen leder till en uppvärdering av det svenska.

En omformulering av min ideologi. Ett utkast.

Pkismen (politisk korrekthet som ideologi) har visat hur man kan förändra samhället och kulturen genom att förändra normer. Genom att programmera människor till att programmera varandra och sig själva.

Man lär sig hur man ska reagera och agera när någon säger eller gör fel saker enligt Pkismen.

Det handlar om insikten om att kultur och samhälle är en social konstruktion. Och att man kan förändra människors sätt att tänka genom att förändra kulturen, och att man kan förändra kulturen genom att förändra människorna.

Genom att etablera en idé hos tillräckligt många så kan man få hela samhället att byta riktning. Särskilt om man har till gång till de resurser som media har.

Den nya paradigmen kommer handla om att alla är medvetna om detta och att kulturen förvandlas till ett slagfält.

Det är denna föreställning som ligger till grund för idéer som att ett sexistiskt skämt är något mycket allvarligt, eftersom man ser till hur det som norm förändrar vårt sätt att agera och tänka. Man säger att det är del av en våldtäktskultur, att det beteendet är vad som upprätthåller en viss kvinnosyn.

Stora delar av vänstern har förstått det här tänkandet, och de som lyssnar på mina andra videos har också insett hur även vi som är motståndare till Pkismen eller vänstern är med och upprätthåller deras PK-kultur genom vårt sätt att agera och följa normer.

Detta leder vidare till min ideologi. För det som kommer hända är att vanliga människor blir medvetna om denna koppling mellan normer och kultur, och hur väldigt lätt det varit att förändra kulturen och vårt tänkande.

Denna insikt kommer att få en effekt, och ideologerna kommer inleda en kamp om våra hjärnor, om vilka normer och värderingar vi ska ha, och den kultur som uppstår ur det.

Min ideologi är ett försök att svara på det här problemet. Om vanliga människor förstått detta så kommer de att reflektera mer över vilka ord de använder, vilka mönster de följer och vilka statusroller de tillskriver andra. Man kommer se världen som en plats för ömsesidig hjärntvätt.

Det kommer göra att människor frågar sig: Vem är mitt egentliga jag?

Frågan är större än så. För man har ju insett att ens beteende spelar en roll för vilket samhälle vi får. Man finner sig alltså i en situation där man inte vet vem man egentligen är, men vet att den identitet man väljer eller tilldelas kommer strukturera kultur och samhälle.

Denna existensiella kris påminner lite löst om John Rawls idé från En teori om rättvisa. Han tänkte sig ett sorts urtillstånd utanför verkligheten där människan inte vet vem de kommer vara i livet, men ska besluta vilka regler som ska gälla i samhället, och därmed är tvungna att skapa ett så rättvist samhälle som möjligt utifall de skulle hamna i en besvärlig position. Om det skulle visa sig att de blir handikappade så bör de ha skapat regler för samhället som minskar nackdelen med att vara handikappad, men samtidigt inte belastar systemet så mycket att det fick för negativ effekt på samhällets allmänna välstånd.

I den situation som människorna står inför i vår tid och framtid, så vet de inte vem de är, fullt ut, men de vet att det finns en koppling mellan deras identitet och det samhälle det resulterar i. De har en kultur och kulturen har gett dem deras värderingar, men de inser också att kulturen är en konstruktion som kan byggas om som man vill beroende på vilken identitet man väljer. Mänskligheten väljer alltså sin identitet och sin kultur samtidigt.

Man känner någorlunda till sina brister och styrkor fysiskt och mentalt, men man har ännu inte valt personlighet och värderingar. Man kan välja att vara icke-autentisk och följa strömmen och låta andra diktera vad som är sanning eller inte; eller också kan man välja sin egen identitet själv och därmed välja samhälle.

Eftersom ens agerande i världen påverkar världen genom de val man gör när man följer normer eller låter bli, eller om man försöker skapa nya normer, eller om man rent av försöker skapa normer hos sig själv som direkt syftar till att förändra andras normer.

Man gör sitt val av vem man ska vara genom sitt handlande. Det Peterson ibland pratar om som levd sanning. Ens agerande bestämmer vilken roll man tilldelar sig själv.

Ett bra sätt att se situationen är att tänka sig det som ett exempel på the butterfly effect. Den lilla förändringen i din personlighet kommer förändra hela framtiden, inte bara för dig utan för alla. Må vara att det kanske tar lång tid innan effekten blir särskilt stor. Betänk då om du skapar en hel identitet, vilken effekt det får på världen. Det är att jämföra med den förändring det skulle innebära för verkligheten om du aldrig varit född. Tänk då också på att du inte är ensam i detta val, utan att i praktiken hela mänskligheten fattar dessa val.

Dessutom så kan du välja en identitet som är designad för att påverka andra och förändra deras identitet. Du skulle till exempel kunna välja att vara en aggressiv intolerant person som kräver att alla lyder under dina övertygelser. Det är ett effektivt sätt att dominera andra människor och på så sätt göra ett än större impact på kulturen. Det är detta som Pkister och SJW sysslar med.Och våra identiteter låter dem hållas.

Men Pkisterna är inte reflekterande, de har insett att de kan dominera kulturen genom sitt beteende, men de har missat att de själva är lika påverkade av kulturen de skapar. Deras dominerande extremism, leder till en extremare kultur, och det gör dem än mer extrema. De har inte insett att det slår undan grunden för deras identitet. Den och deras värderingar blir lika godtyckliga och relativistiska som allt annat.

Om de skulle inse det skulle de stå inför samma problem som jag beskrev ovan. Insikten om att de väljer sin egen identitet och därmed kultur.

Det avgörande ögonblicket för den här utvecklingen är när medvetenheten om detta sjunkit in hos tillräckligt många för att nå en kritisk massa. Det är då som min ideologi, filosofi eller paradigm, kan förverkligas.

Min ideologi säger följande:

Du är ansvarig genom dina val att välja vem du är och du väljer därmed vilket samhälle som du strävar emot. Vi får det samhälle vi förtjänar.

En förutsättning för att du alls ska kunna skapa ett samhälle och en kultur du kan trivas i är att du är ärlig mot dig själv. Ärlighet är grunden, och det är det första valet.

Som peterson säger. ”Var ärlig och se vad som händer”

Om man istället väljer att vara falsk så får man det PK-samhälle vi har idag.

Den ideologi som jag föreslår tar fasta på detta, och lägger ansvaret på varje individ för vem den är och det samhälle den lever i.

Detta leder till att kulturen förändras i riktning mot ansvar och ärlighet. Men det har också den effekten att dessa ärliga autentiska människor lever ut sin sanning direkt. De kan inte bryta med sin kultur, men de kommer, medvetna om den betydelse deras val har och det ansvar de har, att förändra kulturen efter sin unika identitet.

Det innebär att ideologin inte har en röst utan en hel kör. Den strävar åt flera olika håll, med bara den gemensamma övertygelsen om personligt ansvar och vikten av ärlighet.

Ideologin har inte ett mål som liberalismen att befria människor, eller att ge människor en viss rättvisa, som socialismen. Utan dess mål är det mål som varje enskild individ väljer. Därför blir den inte enkelspårigt fixerad vid något utan uttryck för en gemensam allmänvilja, eller folksjäl. Den blir kulturen uttryckt som ideologi.

Detta innebär att den i praktiken blir ett kollektivt medvetande som kan anpassa sig efter folkets upplevda behov. Det enda som den är bunden vid är ärlighet och personligt ansvar. Därför har den alltid en strävan emot ett självförbättrande. Men den kommer också vara immun mot de låsningar som de övriga ideologierna har eftersom den hela tiden anpassar sig efter en folkvilja/själ.

Den kommer alltid vara kluven i två delar, eftersom det är så vi människor tänker. Vi definierar oss utifrån motsatser. Det blir en höger-kulturism och en vänster-kulturism. Det är en sund dynamik, precis som Peterson säger behöver de varandra för att få ett stabilt och dynamiskt samhälle.

Tillägg

Individen är alltså uppmanad till att agera ärligt i sitt egenintresse för att få den identitet, kultur och det samhälle den vill ha utifrån sin identitet.

Denna samtidighet i skapelsen av både identitet och kultur är intressant, där kulturen lägger en grund för identiteten men samtidigt blir skapad, åtminstone som idé, i samma ögonblick. Det är som två spegeltvillingar som vandrar genom historien tillsammans. När den ena förändras förändras också den andra, och de anpassar sig för att hantera de problem som de stöter på. När individen t.ex. skräms av en hotfull fiende, så anpassar den sin identitet till en mer krigisk sådan och kulturen svarar på de nya normerna och förändras den med. Men detta driver i sin tur på individens identitet i en krigisk riktning tills det orsakar problem och den försöker anpassa sig igen, med samma mönster.

Men när insikten om hur lätt man kunnat förändra kulturen uppstod hos vissa individer så har utvecklingen tagit en ny riktning. Det är att jämföra med ett virus i kulturen som kapat den och fått den att förändras på ett osunt sätt, och då också förvrida individernas identiteter till extremism. Det tillstånd vi är i idag, framförallt vad gäller alla dessa invandrare är det nya problem som vi drabbats av som följd av detta virus.

Anpassningen kommer innebära en förändring som tidigare fall, troligen med en högre värdering av den egna kulturen och en större fientlighet mot främmande kulturer.

Men problemet är att viruset i kulturen finns kvar. Denna idé om att man kan mutera både kulturen och individen. Det leder till att alla förändringar i kulturen som reaktioner på problem kommer spåra ur. Det är som om viruset satt sig på balanssinnet. Jag tror de rasistiska väderkvarnar man kämpat så hårt emot kommer bli verklighet just av den anledningen. Det kommer en överreaktion.

Dock så innebär medvetenheten om möjligheten att manipulera kulturen också en form av balansering. Om alla ideologier börjar dra och slita i kulturen så balanserar de ut varandra i stor utsträckning. Problemet är bara att den kraft och styrka som kampen förs med kommer driva iväg kulturen i en extrem riktning som det inte finns någon motkraft mot. Kulturens blinda fläck.

Det är det som skett med Pkismen. Det har inte funnits någon verklig motkraft mot antirasism och liknande. Så risken är antagligen mindre för ett nazistiskt maktövertagande eller en islamisering, än för något helt ur the blue corner. Det är per definition just det problem vi inte kan förutse som kommer drabba oss.

Det är därför jag ser det som viktigt att skapa en ideologi som strävar emot, och som har kulturen själv som sitt riktmärke. Men kanske innebär det bara att jag strävar emot just det problem vi inte kunnat förutse, att kulturell stagnation är vår nästa kris.

En kommande video om min nya ideologi ”Kulturismen”

Denna ideologi är inspirerad av Jordan Petersons tankar om att vara ärlig och ta ansvar men också utvecklad som en reaktion mot Pkismen.

Idén är väldigt enkel: Agera så att den framtid du får utifrån ditt handlande är den bästa för dig.

Poängen är att hela ansvaret för vår framtid läggs på dig som individ. Det är Kant’s kategoriska imperativ upphöjt till ideologi. Kombinerat med existentialistiska tankar om att du skapar din identitet genom ditt agerande, genom dina val. Ett sätt att se på det är att tänka sig the butterfly effect på den enskilda handlingen och tänka sig hur du i ögonblicket väljer mellan två helt olika framtider.

Man bör tänka sig det som att man som enskild individ förändrar sig själv genom att förändra sitt agerande, och att den effekt som denna nya identitet har på din omgivning expanderar genom hela samhället och att du i praktiken väljer vilken framtid du vill ha genom dessa identitetsskapande handlingsval du gör.

Det är alltså en ideologi som har en moralisk grund. Den utgår ifrån individens mål, men inte som liberalismen som strävar efter att befria individen så att den kan själv söka sitt mål, utan man uppmanar individen att själv ta ansvar för samhället. Det blir en uppmaning att vara mot andra som man själv vill bli behandlad.

Det innebär att samtliga individer strävar genom sitt moraliska handlande mot det samhälle som man själv skulle trivas bäst i. Resultatet blir ett samhälle som blir en sorts konsensus. Men det är mer än så, det är det samhälle som folksjälen väljer eftersom riktningen på samhället blir summan av alla våra ideal. En sorts kollektiv egoism som strävar efter det gemensamt bästa.

Det är lämpligt att jämföra detta med Pkismen för att göra det tydligare. Pkismen arbetar systematisk med att skapa ett samhälle där alla normer som man bedömt orättvisa ska förstöras. Syftet är att man genom att förändra normerna i samhället förändrar kulturen i samhället.

Denna ideologi bygger på medvetenheten om möjligheten att förändra kulturen, och därmed oss själva. Men medan Pkismen river ner normer med syftet att förändra kulturen och därmed människors sätt att vara, för att jämna ut vissa orättvisor, så utgår denna ideologi från varje individs värderingar istället för att låsa sig vid en bestämd sanning som Pkismen gjort. Man är medveten om de normer som formar samhället och väljer vilka som man ska hålla fast vid.

Det gör att denna ideologi svarar emot en allmänvilja eller en folksjäl och inte är någon falsk värdegrund pådyvlats uppifrån.

Kärnan i Pkismen är lögnen. Eftersom man ser hela existensen som en maktkamp mellan förtryckare och förtryckta, så är det ok att ljuga. Men i längden har det visat sig att den där lögnen växer eftersom samhället blir blint i det område det ljuger om. Invandringen fick inte kritiseras, och man var uppmanad att vinkla och mörka. Därmed så blev det hela tiden mer att ljuga om eftersom man inte kunde erkänna skadeverkan som följde av invandringen eller liknande.

Men denna ideologi, kulturismen, den uppmanar till att vara ärlig, eftersom man vill att andra människor ska vara ärliga, så är man tvungen att vara det själv. Men framförallt för att man måste vara ärlig emot sig själv så att man inte hamnar snett som Pkismen gjort. Det ger en helt annan utveckling. Till att börja med måste man vara ärlig om vad man vill ha för samhälle. Falska föreställningar om att man vill hjälpa män från mellanöstern försvinner då. Väldigt få svenskar är egentligen beredd att ge upp sina egna resurser för främlingar av en annan kultur. Men man är antagligen mer benägen att hjälpa de människor som är lik en själv. Som man känner samhörighet med.

Det är alltså inte givet var folksjälen står i relation till kollektivism-individualism. Det är upp till individen själv att välja i vilken utsträckning den vill sträva emot kollektivism eller individualism. Ideologin som sådan tar bara ställning för individualism vad gäller ansvar, och för kollektivism med hänsyn till den betydelse kulturen har för människor.

Förhållandet mellan individ och kultur bör klarläggas. Det går inte att vara individualist i ett vakuum. Det finns alltid en kulturell förutsättning som man är individualist inom. Den västerländska liberalismen kräver en västerländsk kultur. Det är därför omöjligt att ha generell liberalism i ett mångkulturellt samhälle. Den frihet man erbjuder måste ställa kulturella krav för att inte samhället ska slitas sönder. Kulturen kommer före friheten.

Men som Pkismen visat med förödande verkan så kan kulturen förändras efter ideologiska önskemål. Det innebär alltså att de normer som man som individ håller fast vid avgör hur kulturen ska vara. När man väljer att vara ärlig så blir kulturen ärligare på sikt, och om man dessutom lyckas etablera en föreställning om ärlighet som ideal, så kan man bygga upp en kritisk massa som skyndar på utvecklingen.

Det intressanta är, som vi märkt med Pkismen, att man inte är immun mot utvecklingen själv. När man genom sitt agerande förändrar kulturen så förändrar man alltså den grund man står på. Det gör att individerna drivs mot en allt mer extrem position. När man nu väl insett att kulturen är en social konstruktion så är denna tendens ofrånkomlig. Människor kommer att försöka förändra kulturen av ideologiska skäl, och det kommer driva dem mot extremism, som vi sett med Pkismen.

Min ideologi är därför ett svar på det. Den är en ideologi som lägger ansvaret på individen. Medan Pkismen haft oärliga och oansvariga individer, så har denna ideologi ärliga och ansvariga individer.

Pkismen kunde spåra ur för att det var acceptabelt att ljuga och ingen tog ansvar för att stå upp emot utvecklingen. Vi var omedvetna om den betydelse som dessa nya idéer om social konstruktion innebär i praktiken.

Men nu vet vi, och därför är det nödvändigt att kräva ansvar och ärlighet av individerna. Men även det kan gå fel om man inte samtidigt gör målet med ideologin individuell. Dvs, det får inte finnas en given sanning som i Pkismen, där man skulle ta del i en kamp mellan förtryckare och förtryckta, och därmed drogs mot allt mer extrema handlingar. Det paradoxala är att Pkismen genom detta sätt att se världen skapat konflikter just för att den konsekvent sett konflikter i allt. Och att man också genom att utnyttja makt för att omfördela maktförhållanden själv blev förtryckare. Det är också ur denna föreställning om kamp mellan gott och ont som dess kärna kommit, det är ok att ljuga om det tjänar Pkismens syfte. Det är också ur denna föreställning som deras omoraliska moral kommit, där människor bedöms olika beroende på hur de rankas i offerskalan.

Kulturismen däremot har inte en övergripande sanning på det sättet. Individen är själv pålagd ansvaret att avgöra vad som är önskvärt och rimligt. Detta ger kulturen en balanserande effekt. Människor kommer inte sitta passivt och se på när samhället blir extremare och hoppas på att politiker eller någon annan ska göra något åt situationen. Man har ett eget ansvar att säga nej.

*

Men det ger också en annan moral än Pkismens. Istället för att värdera moraliska handlingar utifrån hur andra, särskilt om det är såna som man förminskat till utsatta, kan tänkas uppleva situationen, så utgår man ifrån hur man själv skulle uppleva samma behandling. Men framförallt att det fokus som ligger på det egna ansvaret att agera på ett sätt som skapar en moralisk identitet, gör att moralen i den här ideologin blir en dygdmoral. Det är inte en pliktmoral där man har en plikt att följa, som att stå upp emot rasism, och det är inte heller en utilitaristisk moral som värderar världen i kränkthet. De formerna av moral som Pkismen erbjuder är för svaga människor som behöver regler och strukturer att förhålla sig till för att slippa det egna ansvaret. Man vill ha något annat att luta sig emot för att slippa hela tyngden av ett personligt ansvar.

Dygdmoralen som Kulturismen erbjuder är mycket strängare, hämtad från existentialismen. Genom ditt agerande skapar du den person du är, du är tvungen att själv avgöra vilken sorts människa du ska vara. När du väl fattat ditt val så kommer du att inta den ställningen och ditt eget agerande, din egen dygd blir din moraliska kompass. Du är ensam ansvarig.

*

Kanske uppfattas den här ideologin som luddig? Vad vill den konkret om den inte har någon motsvarighet till Pkismens dogmatiska kamp?

Det finns fyra punkter som är dess kärna som ofrånkomligt kommer ha en effekt på hur ideologin förändrar samhället. Ärlighet, Ansvar kultur och moral.

Ansvar är den grundläggande principen som kommer av insikten om att vi väljer vår kultur. Ansvar kommer troligen innebära att man inte bara lägger ansvar på sig själv utan att man också kräver ansvar av andra. Det är inte en självklarhet i ideologin i sig, men det faktum att ideoloogin har ett sådant fokus på ansvar kommer antagligen ofrånkomligt innebära att ansvar även ställs på andra. Det bryter klart emot det samhälle och den elit vi har idag.

I anslutning till ansvaret så kommer antagligen också moralen få en betydande plats. Moraliska krav på människor och kanske särskilt förtroendevalda eller andra personer med makt. Ljugande politiker och journalister kommer inte att accepteras på samma sätt skulle jag tro.

Kulturen får ett stort fokus också, och antagligen så kommer man att uppvärdera den egna kulturen eftersom den utgör grunden för ens moral och därmed hela ideologin. Det är anledningen till att jag har arbetsnamnet Kulturism. Jag tror man kommer försvara kulturen på ett annat sätt inom den här ideologin, och även se mer kritiskt på andra kulturer, särskilt de som drabbat oss genom invandringen.

Ärlighet är den svagare punkten och den bygger mer på behovet av att vara ärlig mot sig själv för att kunna avgöra vilken framtid man vill ha, och även som en motreaktion mot Pkismen.

Men var står då Kulturismen på en högervänster-skala?

Som jag påpekat har inte Kulturismen en tydlig inställning till kollektivism vs individualism. Snare så kommer det ofrånkomligt att bli två delar. En vänster-kulturalism och en höger kulturalism eftersom det inte finns någon övergripande sanning utan det bygger på individernas värderingar.

Jag ser denna polarisering i höger och vänster som både ofrånkomlig och sund. Det är ännu en styrka med ideologin. För om vi lärt oss något från Pkismen så är det faran med ett samhälle som blir enkelspårigt. Det måste alltid finnas en dynamik av höger och vänster, även om betydelserna förändras med tiden.

Troligen kommer högern lägga fokus på det egna ansvaret medan vänstern lägger fokus på den gemensamma kulturen. Men övergången är inte enkel och självklar eftersom de båda sidorna bundit upp sig kring gamla Pkistiska sanningar. Vänstern kanske är för fast vid mångkulturen för att kunna ta ställning för den inhemska kulturen.

Men antagligen känns det fortfarande oklart, så jag ska försöka förklara hur det skulle se ut i en konkret situation som vid ett riksdagsarbete. Även om det inte är självklart att det system vi har idag är vad kulturismen skulle välja.

Ett parti som har en kulturalistisk ideologi är annorlunda än andra partier eftersom deras ideologi inte är enkelspårig. Liberaler är fixerade vid frihet och socialister vid någon sorts rättvisa. Alla beslut och samarbeten de tar sig för är i ett idealtillstånd en strävan emot dessa mål. Även om de inte alltid har en utopisk föreställning så har de en bestämd riktning. Deras ideologier är låsta vid principer och alla kompromisser dem emellan blir en dålig blandning. Pkismen är ju en sådan kompromiss. Socialisternas fixering vid kamp och förtryck och kollektiv, kombinerat med liberalernas normupplösande gränslöshet.

Kulturismens fokus är inte dess principer, utan folksjälens ideal. För i någon mån så blir den kultur som byggs upp av alla individer en sorts intelligens, en sorts medvetet väsen. Den är inte låst vid principer på samma sätt utan anpassar sig efter situationen.

Kulturist-politiker skulle i så fall se till vad som folksjälen önskade sig. Den skulle alltså ha kulturen som sitt riktmärke. Den skulle sträva att vara den genomsnittlige svensken till nytta och inte låsa sig vid ideologiska fixeringar kring friheter eller rättvisa.

Men den skulle förstås också förhålla sig till de principer som kulturismen bygger på. Ärlighet skulle antagligen leda till att man krävde öppenhet från staten, Ansvar skulle antagligen innebära en stat som inte lägger sig i medborgarnas liv och inte utövar makt genom omhändertagande och bidrag. Kultur och moral skulle förstås sätta sin prägel på politiken, men till skillnad från övriga politiker så skulle det inte bara utgöra grunden för ens karaktär, utan det skulle också vara ett mål i sig själv. Dvs att bevarandet och skyddandet av den svenska kulturen är nödvändigt just för att den är själva grunden för ideologin.

Om man vill kan man kalla det för en kulturellt medveten konservatism. En konservatism som bygger på insikten att kulturen är sårbar och kan användas som vapen av andra ideologier.

Vad #Metoo har lärt mig om eliten, samhället och ideal

Det är en sak som blivit helt klar i och med #Metoo-fenomenet, att de som gapat värst om hur feministiska, toleranta och enastående de är har visat sig vara de allra mest ruttna människorna. Personer som Soran Ismail, Fredrik Virtanen och Oisin Cantwell är också de människor som provocerat folk allra mest genom att använda sin egen position som goda feminister som tillhygge mot andra. Deras karaktär märktes alltså redan i hur de nyttjade sin falska position som ”goda” uttolkare av gott och ont.

Det är ingen slump att den sortens människor kommer fram i vårt samhälle. PKismens ouppnåeliga ideal som driver mot allt mer extrema regler, både sociala och senare också juridiska, innebär att det blir nödvändigt att ljuga. Ingen är så perfekt att den duger enligt Pkismens krav, alla bär innerst inne på åsikter och kunskaper som är ”problematiska” eller ”hatfakta”. I ett sånt samhälle är det paradoxalt nog en enorm tillgång att vara omoralisk, åtminstone förslagen på att ljuga för både sig själv och andra.

Det är därför inte konstigt att personer som Virtanen, Ismail och Cantwell lyckas, eftersom det ofta finns en korrelation mellan lögner och andra moraliska brister. Människor som saknar moral eller empati har inga betänkligheter att ljuga medan andra hindras av sina gränser och principer. Toppen av samhället blir också en otrevlig plats för vanliga, hederliga människor, vilket förvärrar förruttnelsen i toppen.

Varför har vi fått dessa omöjliga och vansinniga ideal?

Det beror antagligen på en hel del olika saker som jag redan täckt i andra inlägg, men en sak som slog mig nyligen är hur synen på människan förändrats efter guds död.

Innan fanns det en föreställning av att gud var perfekt och att människan till sin natur var syndfull. Men när tron på gud försvann så försvann också den uppdelningen. Humanismen gjorde människan till alltings mått både som moralisk kompass i den mening att man skulle vara medmänsklig och att den enskilda människans upplevelse var avgörande för en handlings moraliska värde.

Denna människomoral kommer till ett intressant uttryck i PKismens moralsystem, där man gjort känslor till det yttersta måttet. Där någons uppfattning av att ha blivit kränkt sätter reglerna, och där de som utsetts till ”utsatta” får sina känslor värderade högre.

Men utöver moralen så finns det också en perfektion som nu hamnat i människors händer och jag tror det kan vara en orsak bakom de extrema idealen inom PKismen. Människan är inte längre tyngd av synd och gud har inte längre monopol på perfektionen. Det finns en perfektion att sträva mot för oss och det lägger också krav på oss att vi gör det.

Vi måste sträva mot att bli mer perfekta och vara ”progressiva”, medan vi samtidigt därtill tvingas ljuga både för oss själva och varandra. Utan arvssynd så finns ingen ursäkt. Perfektionen är inom räckhåll. Åtminstone för de ”privilegierade” svenskarna.

Tankar om konservatism i en demokrati

Jag kom att tänka på en sak angående ideologier i en demokrati. Folk verkar resonera utifrån hur de vill att samhället ska vara enligt deras ideologi som om demokratin inte fanns.

Men en demokratisk ideologi borde inte tänka så utan måste låta demokratin forma den. När en konservativ exempelvis tänker sig att staten bör sköta utbildningen av lärare så tänker man sig det i en idealisk situation där lärarna utbildas enligt de värderingar som man själv har, eller åtminstone så neutralt som möjligt.. Men då glömmer man att i en demokrati så kommer inte den egna ideologin dominera ensamt, utan andra ideologier med andra ideal kommer styra i perioder. En socialdemokratisk stat kommer använda utbildningssystemet för att påverka lärarna i sin riktning.

Frågan man bör ställa sig är alltså: vill vi ha det så här under en socialistisk eller liberal styrning av landet?

I en demokrati är det förnuftigt att hela tiden tänka sig ett värsta scenario när man avgör vad som är en rimlig ståndpunkt. Och den rimliga slutsatsen oavsett vilken demokratisk ideologi man tillhör bör vara att allt som påverkar människor sätt att tänka bör staten hållas borta ifrån. Enda alternativet är om man tänker sig att man kan komma undan med det genom att missbruka den makten så effektivt under sin tid vid makten att man därmed kan behålla makten permanent. Men det förutsätter att man tillhör en ideologi som ser det som rimligt att utöva den sortens makt emot människor. Liberaler kan inte göra det om de är genuina i sin respekt för individen. Socialister ser individen underordnad kollektivet och kan absolut tänka sig att indoktrinera människor särskilt som de har en idé om att ta del i en kamp.

Konservativa är snarlika socialister då de ser samhället som överordnat individerna, men till skillnad från socialisterna ser de det inte som en kamp och har därför inte samma tendens att se ändamålen som helgande av medlen. Medan utvecklandet av kampen är ett mål i sig för socialister, så är de grundläggande värderingarna det avgörande för de konservativa. Är det ok att använda sin makt till att indoktrinera människor enligt våra konservativa värderingar? Nej, knappast. Det skulle i så fall vara en annan konservatism än den jag tänker mig. En mindre demokratisk variant.

Konservatismen bör därför med hänsyn till att vi agerar i en demokrati göra liberalerna sällskap i avväpnandet av staten. Verktyg, som public service, föreningsbidrag, forskning och utbildning i ämnen som påverkar människors sätt att tänka m.m., bör därför inte skötas av staten.

Men man kan gå längre också och fundera över vilken makt som staten tagit ifrån medborgarna. T.ex. förbud mot vapeninnehav som ger en illvillig stat en avsevärd makt över individen och folket. Men också bristen på begränsningar för vilka lagar som staten kan stifta.

Liberaler och demokratiskt konservativa bör därför ha samma syn på statens utformning.

Alternativet är fascism eller möjligen en mystisk demokratisk fascism. En sorts mjuk fascism i klass med socialdemokrati, som är demokratiskt övertygad men som ser samhället som ett slagfält av idéer och inte räds att manipulera människor för att skapa sitt idealsamhälle.

FB-inlägg Förklarar PKismen och råkar bli konservativ på köpet.

PKismen är på sätt och vis en process. I början var den en lite vänstervinklad modernism, men sen kom idén om social konstruktivism, jag skulle säga att det nog började med Gramsci som flyttade marxisternas fokus från produktionskrafterna till superstrukturen/kulturen och de intellektuella, de som producerade och reproducerade kulturen. Framförallt media, men även akademin m.m. Vänstern tog fasta på detta och infiltrerade media m.m.

Framväxten har skett gradvis genom att flytta gränserna för exempelvis vad som är rasism. Till en början var det bara en etablering av åsikten att ”vi måste värna de svaga” vilket ju inte låter så dumt, men allt eftersom så dras snaran åt och det blir socialt oacceptabelt att ens tänka vissa tankar.

Genom att etablera sin ideologi så etablerar man också tabun och normer hos människor och en uppmaning att övervaka och programmera varandra. Det är ena delen i eskaleringens orsak, att människor programmerar och hjäntvättar varandra samtidigt som det är ett ideal att vara känslig. Alltså blir det ett ideal att vara extrem, och ideologin blir mer och mer extrem.

Den andra delen handlar om relativismen. Eftersom kulturen är helt godtycklig enligt PKismen så är alla värderingar subjektiva, men PKismen har ändå gjort vissa värden heliga: de subjektiva upplevelserna hos ”de svaga”. ”De svaga” och deras beskyddare blir alltså en privilegierad klass som många vill vara del av, vilket eskalerar PKismen ytterligare. Människor söker efter sin egen lilla speciella egenskap som gör dem ”utsatta”.

De som tjänar på PKismen är de som är PK och som därmed kan göra en karriär på sin ideologiska tillhörighet eller offerroll. En person som Arnstad som verkar lida av någon sorts fascismparanoia kan komma fram på bekostnad av personer som tar för mycket hänsyn till verkligheten.

Som en bieffekt så tjänar exempelvis invandrare på politiken också, men det är mest en bieffekt, även om det är en allvarlig sådan.

Lögner och mörkläggning är en följd av att man kan. Media är i den positionen och de har den här totalitära ideologin, det är naturligt för dem att skydda dessa ”svaga” och de har tvingat politikerna att anpassa sig (vilket de ju är expert på). Det ger en moralisk belöning i att man känner sig, och uppfattas av övriga i eliten, som god. Det blir en god gärning att ljuga, mörka eller relativisera exempelvis ”svaga” IS-terroristers ageranden.

Poängen är att det inte finns någon tanke bakom alls. Det är en ideologi som urartar eftersom den innehåller idén om social konstruktivism. Kombinationen av ett relativistiskt perspektiv på kultur och värderingar, och insikten om att man kan manipulera människor till att skapa den kultur man önskar.

PKisterna hittade på ett värde trots sin relativism: ”Det pågår alltid en maktkamp mellan svaga och starka i samhället och vi måste värna de svag.” Relativismen gäller alltså bara ibland… PKismen är byggd helt utan grund.

Om jag inte redan sagt det så har nog några smartingar insett att även mitt förslag egentligen också är farligt. Även jag utgår från att kulturen är godtycklig och att vi ska påverka människors sätt att tänka och agera för att förändra kulturen. Med målet att kunna få bort PKismen.

Men social konstruktivismen som idé är livsfarlig, vilket vi ju sett med PKismen. Om man bara gör ett godtyckligt antagande om vad som är moraliskt rätt så kommer man att hamna i civilisationens dike oavsett. PKisterna bestämde att de svaga skulle värnas och då hamnade vi i det här diket. Om man istället bestämmer att PKismen är fel och utformar en ideologi efter det, var hamnar vi då?

Anti-PKismen som jag ser den är i stort sett det som PKismen påstår sig stå för. Det är en idé om att ingen ska diskrimineras för åsikter, ras, kön osv. Alltså inga subventioner till manshatkurser AKA genusvetande eller positiv särbehandling. Egentligen ligger min Anti-PKism väldigt nära klassisk liberalism. Yttrandefrihet, rationalism, demokrati och liknande frihetliga tankar. Frihet från socialt förtryck är väl det som känns starkast idag.

Vad är det för grundläggande värde för denna ideologi då? Det är antagligen idén om en mänsklig rättighet att vara fri. Om man utgår från den idén och tar social konstruktivism i beaktande så hamnar man i ett annat sorts dike. Då skulle en snarlik utveckling ske fast av mer frihetlig karaktär. Personer som jag skulle försöka övertyga andra till att ansluta sig till samma berättelse och på sikt etablera denna liberalism som den rätta ideologin. Det skulle ske samma loopar där vi programmerar varandra, inte till åsiktsförtryck utan till självständighet och individualism. Processen skulle antagligen ske långsammare eftersom media och stat inte tvingar på oss den, men samtidigt så tar den avstamp i en reaktion mot PKismen, som kanske ger den en speciell färg.

Det dike vi tillslut skulle landa i är troligen ett upplösande dike. Ett dike där nationalstaten ifrågasätts och där all form av tillhörighet utom de mest naturliga förskjuts. Ett anarkokapitalistiskt entreprenörsamhälle.

Men nu tror jag inte vi hamnar där eftersom vi är medvetna om den här insikten vid det laget, och vi kommer försöka tackla problemet genom att sätta ett värde i att alltid ha två motsatta ideologier i samhället. Det leder antagligen till en helt annan sorts dike av polarisering och konfrontationer, men det vågar jag inte spekulera längre i.

Däremot funderar jag om det inte finns ”hopp” (allt är ju tillfälligt i dessa ständiga dikeskörningar) om man kan hitta en moral. Jag tilltalas som sagt enormt mycket av Jordan Petersons idéer, och om jag tolkar honom rätt så finns en moral att hitta i vår mänsklighet. Existensen av vårt medvetande är ju något relativismen inte biter på, och därifrån kan man bygga upp ett moralsystem. Om det är det enda vi verkligen kan tro på, så bör ju medvetandets funktion avslöja något fundamentalt som inte heller relativismen rår på. Hjärnans uppbyggnad och funktioner är en följd av evolutionen, och vår kultur är ju en följd av det. Den enda moralen som i så fall är att lita på är den som uppstått naturligt ur vårt sätt att vara.

Detta bör leda till en konservativ ideologi där man återgår till en sorts biologisk grund. Peterson går till myterna och Berättelserna som den grunden skapat för att hitta den här moralen och värdegrunden, och jag tror han har rätt. I så fall faller ju idén om relativismen och social konstruktivismen. Det går fortfarande att manipulera människor och kultur, men man kan inte göra det med anspråk på att skapa ”sanningar”. Det finns fasta sanningar att hålla fast vid precis som innan ”guds död”.

Det leder väl till ytterligare en annan sorts dikeskörning på sikt, men jag tror inte det blir lika allvarligt och ofta när man har en karta att förhålla sig till igen.

Så… jag antar att jag just resonerade mig själv till att bli konservativ.:o

Att spela språkspel med PKister

Problemet när man försöker diskutera med PKister är att de inte bara har sina ”argument” utan också hela spelplanen och alla domare på sin sida. Och de kan utan problem ändra reglerna när det passar. Ja, till och med du själv är med på deras sida.

Om man vill argumentera om invandringen som ett problem i form av kostnader och kriminalitet, så har de redan en fördel i att det är deras ämne och att diskussionen sker enligt deras mönster.
De har ritat upp spelplanen på ett sätt som gör att enda möjligheten att diskutera kritiskt om invandringen är att gå över till planhalvan för rasister. Dina argument kan vara hur fantastiska som helst, men argumenterandet måste ske i nazistisk lagtröja.

Så du känner dig tvungen att förklara inför publiken att lagtröjan är inte vald av dig utan att det är så diskursen ser ut, att alla som är kritiska till invandring tvingas slå ur den här positionen. Telepromptern påminner dock åskådarna om att det där argumentet är som hämtat ur nazisternas bruna bok. Så du känner dig tvungen att förtydliga att även det är ett av PKisternas trick, att de rasiststämplat allt som motståndarna kan tänkas säga. Men det är mer komplicerat än så, och du försöker förklara att det inte är någon specifik PKist som gjort det här utan att det snarare är mönster som vi själva lärt in genom att dagligen bombarderas av PKism av media och av oss själva, och att vi den vägen programmerats till ett beteende att reagera på vissa mönster som ”rasistiska.” I det här fallet är det det inlärda tankemönstret att när misstänkta rasister säger att de inte är rasister, då är de antagligen rasister. Varför skulle de annars känna sig tvungna att säga att de inte är rasister?

Du gör ett nytt försök att förklara. Men allt eftersom blir du medveten om att det inte behöver finnas varken publik eller motståndare, utan att du har fullt upp med att argumentera med dig själv. Du försöker finna övertygande argument mot den kritik du känner kommer riktas mot ditt argument, och mot det argumentet, och det och det… Hela samtidens förtryckarkultur tynger över dig.

Spelreglerna är så utformade att när du väl tog steget över till att ens försöka formulera en liten invändning mot invandringen, så blev du belagd med Misstanken. Dina åsikter förlorar i värde, och försöker du streta emot så dras du bara snabbare ner i misstankens kvicksand. Ligger du stilla så sjunker du långsammare när misstanken sakta växer: Varför tar han inte avstånd från rasism? Enda sättet att komma upp ur misstankens kvicksand är att ge upp,pudla och svära trohet till PKismen. ”Det jag tänkte var fel och rasistiskt, den värsta synden som finns.”

PKisternas spelplan är svart och vit; och det är grunden för hela systemet. När matchen började var alla på det vita laget, men när man inte hade någon domare längre – kung eller gud – så bestämde man sig för att man tillsammans skulle döma. Man kom överens om vilka regler som skulle gälla. Man skulle vara snäll, och den som inte var snäll dömdes till att bli motståndare. Men snart insåg några att begreppet ”snäll” inte var något exakt begrepp utan något som skiftade med tiden. Det flöt ändå på bra så länge alla var överens; det fanns värden från förr som man höll fast vid och som man kunde spela efter. Men så en dag ropade någon ”kränkt,” och förklarade att detta var en hemsk upplevelse som bara hen förstod, men det var ett allvarligt brott mot snällhetsregeln som skett. Eftersom ingen annan än den som blivit kränkt förstod hur allvarligt det var så borde ju hen vara den som avgjorde om det var ett regelbrott.

Förövaren dömdes att spela på motståndarlaget och för många fick sporten plötsligt en mening när det nu fanns motståndare att kämpa emot. Men regeln om kränkthet löste inte problemet med att det inte fanns några fasta regler, utan godtyckligheten flyttade bara vidare till begreppet kränkt. Vem som helst borde ju kunna bli kränkt och få bestämma över spelet. Den bärande pelaren för reglerna blev känslan, och de allra känsligaste och mest lättkränkta tog plats som domare. Och ur den enkla regeln uppstod plötsligt ett helt spelsystem. Det fanns nu en motståndare, som dessutom snabbt blev fler, och det fanns status att vinna genom att attackera dessa motståndare. Motståndarna utgjordes inte av pedofiler eller mördare, nej de var värre än så, de var såna som ifrågasatte hela spelsystemet och som hade andra åsikter. Såna som motsatte sig att de lättkränkta skulle döma. Det var ju något oerhört! Själva definitionen av god var ju att ta hänsyn till dessa lättkränkta stackare. Motståndarna var per definition det ondaste onda.

Nu har det här språkspelet rullat på ett tag och PKisterna har definierat spelplan och regler så fullständigt att de uppgått i en transcendental Värdegrund som trotsar alla definitioner och begrepp. Logiken har ingen makt över Värdegrunden, en sak kan vara både sann och falsk samtidigt. Och det finns inte längre något behov av att åkalla en viss regel för att försvara sin ståndpunkt, det räcker med att säga ”Värdegrund” så har man handlat rätt.

Men spelplanen har börjat se rätt underlig ut. Allt eftersom eskalerade kränktheten så att det till sist är fler i motståndarlaget än i det egna. Och inte nog med det, dessutom har systemet sorterat ut alla som tänker självständigt och som inte finner sig i att bli hunsad av medelmåttorna till att bli motståndare. Kvar på det goda, vita laget finns snart bara de kränkta och deras mest lojala fundamentalister. Dessutom ser de vita tröjorna inte så vita ut längre, i sin iver att vinna har de tagit till alla möjliga fula knep, och tröjorna har fläckats ner. Man har censurerat både sig själv och andra, man har varit intolerant, man har använt alla möjliga medel till att förtrycka, förnedra, förfölja, förlöjliga motståndarna. Med skam och skuld har man förstört människors liv, och allt detta med ett självgott flin. Det var ju inte riktiga människor man hetsade mot, utan nazister, rasister, patriarkatet, koloniala, nationalister, invandringskritiker, intoleranta, vita, heterosexuella, svenskar, män, lantisar, lågutbildade, arbetare. Såna är det helt rätt att hata.

Men PKisterna nöjer sig inte med det heller. I den ädla kampen så måste motståndarna verkligen förnedras också. Håna deras kultur. Ta deras pengar och ge till någon kränkt grupp som är särskilt avskydd av ”rasister”. Ge sanslöst överflöd till de invandrare som ljuger om ursprung och ålder, men låt det egna folkets dementa äta fil till middag. Låt invandrare begå gruppvåldtäkter och anklaga sedan ALLA män för att bära skuld, och placera naturligtvis alla som protesterar i motståndarlaget. Bara rasister kan protestera mot invandrares våldtäkter.

Sen en dag kanske några får nog och slår tillbaka. PKisterna kan då kvittra glatt ”HA! Precis som vi sa, de är rasister!” Äntligen har det stora hotet som de varnat för (och längtat efter) kommit. Tyvärr så har det dröjt för länge; och när man blir definierad av samhället som rasist, så är det en självbild man till sist accepterar. Allt fler motståndare spelar nu i den svarta lagtröjan med stolthet. Och ”rasist” börjar bli mer associerat med att vara rationell och att tänka självständigt. Att stå upp mot PKismens hegemoni är att ha ett enormt mod. Det blir modigt att vara rasist.

Om PKismens ockulta sida

Fortsätter prata om kopplingen mellan ockultism och PKism:

Jag hade lyssnat lite på Jordan Petersons Maps of Meaning igen (en farlig källa till inspiration för mig) och det slog mig att hans idéer påminde mycket om det lilla jag kände till om ockultism och Kabbalah. Så tanken var att gå vidare till PKismen, postmodernismen och relativismen ur ett ockult perspektiv.

Men naturligtvis gav det mer inspiration eftersom det stämde lite väl klockrent. Jag lyssnade på Psycho Sorcerers utläggning om magi (https://youtu.be/UovujD0EUxY) där han ger en väldigt vetenskaplig syn på magi (även det extremt inspirerande att jämföra med religionens vetenskapsanpassning!) och Alan Moores analys kring magi som konst (https://youtu.be/k1qACd0wHd0).

Väldigt förenklat kan man säga att den sort magi som Psycho Sorcerer talar om är ytterst sekulär(?). Magi är reducerad till psykologi. Det är likt självhjälpsböcker ett sätt att förändra sig själv, genom att förändra sitt undermedvetna genom självhypnos. Genom att upprepa saker om och om igen så förändrar man sig själv. En besvärjelse för att bli rik handlar om att ställa om sitt undermedvetna så att man blir mer uppmärksam på möjligheter. När man frammanar demoner eller änglar så är det delar av ens undermedvetna man kommer i kontakt med och sidor hos sig själv som man tycker väldigt illa om eller väldigt bra om.

Alan Moore å andra sidan talar om att språket är magi genom att det kan förändra folks medvetande. Han menar att konstnärer och författare är vår tids shamaner som utövar sin magi genom att förändra vår kultur, och att idag är det reklamare och PR-personer som utövar denna magi.

Det som slog mig var hur perfekt det passar ihop med PKismen. För det är ju precis så PKismen agerar. Genom att upprepa mantror om värdegrund, rasism, allas lika värde och liknande, som vid det här laget förlorat det mesta av sin betydelse och faktiskt blivit rena mantran, så programmeras vi om. Vi programmeras med en verklighetsbeskrivning där det absolut viktigaste ämnet är rasism, oavsett hur allvarligt problemet egentligen är. Men genom orden kan de omforma diskursen. Den sociala verkligheten omvandlas till att delas in rasister och goda. Även den mest rationella och sunda människan måste förhålla sig till deras uppdelning och i alla lägen kommentera kring rasismens betydelse, oavsett om han inser att rasismen är en icke-fråga i sammanhanget så finns en tyngd över honom att slänga in en brasklapp om att rasism är fel eller att det han säger inte ska tolkas som ett stöd för SD. Gör han inte det så känner han hela samhällets misstanke mot sig.

I en annan diskurs, utan detta åsiktsförtryck, så skulle frågan om främlingsfientlighet kunna hanteras som vilken annan fråga som helst. Man skulle tidigt kunna konstatera att det är inget större problem och något som inte förekommer i någon större utsträckning bland folk. Men eftersom vi haft den diskurs vi haft så har man faktiskt lyckas skapa det problem som man ville stoppa.

Ur ett ockultistiskt perspektiv så måste PKismen vara en magisk förbannelse! På något sätt så har postmodernisterna gjort en magisk ritual genom att etablera tankar och idéer hos oss. Vad värre är så är det en så storskalig ritual att vi alla deltar i den dagligen genom att upprepa deras mantran, genom att kontrollera varandras ordval – så att alla sjunger med i besvärjelsen – och genom att även motståndarna till PKismen förhåller sig och positionerar sig efter de mönster som PKisterna lagt ut.

På ett plan kan man kanske se PKismen som det sociala förtryckets demon, som de frammanat för att möta en annan demon som inte finns. Än. För ett återkommande tema inom ockultismen tycks vara att det måste finnas en jämnstark motkraft. I så fall är den kommande demonen precis det bruna mörker, som stiger upp ur ett grumligt vatten – av någon anledning iförd marschkängor – som PKisterna utlovat. Men vid det här laget är kanske PKismens fiende inte så mycket demon längre utan kanske snarare ses som en befriande ängel.

Det finns dock en trevlig tvist på mitt resonemang. Någonstans långt, långt borta i en virtuell verklighet har en kabbala av vita magiker (Jesus så mkt unintentional puns :O) samlats för att frammana sin version av detta bruna mörker ur det grumliga vattnet. I en betydligt trevligare demonisk form: En mer grön än brun groda, med ett lite illmarigt leende, stundom sjungandes på en liten visa:

”shadilay shadilay my freedom
shadilay shadilay oh no
shadilay shadilay oh dream or reality
shadilay shadilay oh no
(you) fly into my life, no it’s not finished
I will stop
set my sails, in the sky or at the bottom of the sea
I WILL BELIEVE IN YOU”