Att leva i en tid som är ett enda stort skämt

Det är rätt ofta man hör defaitistiska uttalanden på nätet om invandringen; att det här är slutet för oss som folk eller för hela västvärlden i stort. Det kan säkert stämma, men det som irriterar mig mest är att vi i så fall går under på det mest patetiska vis möjligt.

Allt i vår värld har ett slut. Så att en civilisation går under kan man leva med, men att det sker genom infantilism och självgott hycklande är för mycket för mig. Om det var en invasion av mongoler som red in och dödade alla så fanns det ändå någon form av självrespekt kvar. Man kan till och med ärofyllt kämpa emot förgäves och känna sig nöjd med sin sista insats, om sånt tilltalar en. Men när en civilisation går under för att den fått vanföreställningar som gör den försvarslös, då är det inte ens tragiskt, det är bara patetiskt.

Hur förklarar man sig i framtiden när ens barnbarn frågar om den här perioden? Jag och en kompis skämtade lite om det där, typ:

Farfar: Och då fick vi vår första feministiska regering! Lett av det nu sedan länge nedlagda Framtidspartiet Socialdemokraterna.
Barnbarnet: Oj, vad bra! Vad genomförde de för feministiska reformer?
Farfar: Ja, eh… Jag minns inget särskilt, men de röstade i alla fall in Saudiarabien till FNs kvinnokommission.
Barnbarnet: …
Farfar: Ja alltså, feminism hade fått en lite annan betydelse då. Eller det var väl mest saker man bara sa. Man kallade sig feministisk och det räckte så. Det spelade mer roll vad man sa än vad man gjorde, förstår du.

Det var bara något vi skämtade om, men det är intressant hur absurt allting låter om man försöker förklara det för någon utanför vår diskurs. Vansinnet blir väldigt tydligt, och det tycks finnas en oändlig källa att ta ur. Om man så ville skulle det kunna bli en hel genre av det svenska vansinnet. Vår tids ”persiska brev”: ”Farfar Sven berättar hur det var förr”

Uppslagen är oändliga för barnbarnet att naivt fråga ”Hur gamla var barnen?”, ”Så då byggde man inga murar?” ”Så hur mycket tjänade man på invandringen?” ”Så då var man toleranta mot de med andra åsikter också?” ”Oj, trollfabriker och en rysk konspiration!” ”Men hur kunde man prioritera om man inte satte grupper mor varandra?”

Och farfar kan svara med ursäktande erkännanden som ovan, eller på samtida, hjärndöd svensk manér: ”#Inteallalastbilar” ”Ja, men de hade rätt av fel anledning” ”Det är män som är problemet” ”Did you just assume my gender?” ”Jag hör allt ekot av stöveltramp från 30-talet i dina frågor, ungjävel!”

Ok, nu blev det lite långt, men poängen är att vår samtid är ett enda stort skämt i andra tider. Komedier som Big, Mrs Doubtfire, osv har blivit verklighet. Gräver man i bidragssystemet så hittar man antagligen Länge leve Bernie också.

En film om en vuxen man som måste låtsas vara 14 för att få bättre boende som invandrare i Sverige kommer antagligen bli verklighet i framtiden. Det öppnar för allehanda komiska inslag när han ska spela fotboll med 14-åringar eller när refugees welcome och batikhäxor kommer med ihopsamlade nallar till han och hans kompisar och alla måste låtsas att det uppenbara inte är uppenbart.

Antagligen hysteriskt roligt i en annan tid. Men att verkligen leva i en komedi är inte det minsta roligt. 🙁

Motsatsen till skrivkramp.

Jag har kämpat med att försöka göra en podcast; först om kulturmarxismen, sedan om parallellen mellan politikernas och kulturmarxisternas nyspråk och de esoteriska idéerna inom ockultismen om magi(ck).

Men varje försök slutar med att jag istället blir inspirerad av något annat. När jag forskade om postmodernismen kulturmarxism så fastnade jag för hur den närmast förutsåg och la ut grunden för hela PKismen långt innan. Inte i betydelsen att de gav instruktioner till hur det skulle genomföras, utan snarare en beskrivning av Pkismens agerande.

Saker som medias inflytande, demokratins avsaknad av en fast punkt där makten var fokuserad, och framförallt hur makten i en demokrati utövas genom institutioner som programmerar oss att utöva makt över varandra och styra och programmera varandra själva. Det senare ju precis vad jag själv kom fram till i min podcast, och jag lyckas inte hitta vart jag läst det. Jag börjar rent av tvivla på om det inte är något jag drömt ihop själv. Som jag minns det var det något som Foucault nämnde vid en föreläsning under sent 70-tal och som andra gick vidare med. Det ska vara kopplat till hans idéer om ”biopower.”

I vilket fall så var kopplingen så omtumlande att jag inte kunde göra en ny podcast innan jag tänkt klart kring vad det får för implikationer. Särskilt tanken på hur ny kunskap hos människan och hennes kultur förändrar henne i grunden så pass att de nya insikterna inte ens behöver vara sanna utan blir det av att förändra kulturen. Alltså om människan blivit medveten om en detalj i sin karaktär och genast börjar använda sig av det och att hela kulturen förvandlas av den lilla insikten.

För att ta ett simpelt exempel: Någon feminist insåg att det fanns härskartekniker (som hon förstås i klassiskt, sexistisk manér namngav Manliga Härskartekniker), vilket i sig inte är någon större insikt, men eftersom idén föddes i ett samhällsklimat som behärskades av feministiska idéer så lyftes härskarteknik-idén fram som något Stort och Viktigt. Det passade deras narrativ om att de var förtryckta. Men genom att idén gav namn åt ett fenomen och gavs betydelse inom ramen för den rådande diskursen så fick den en större effekt än man kunde tro. Inte bara det att man kunde börja jaga män som utövare av dessa härskartekniker, det tycks också som att man inte kunde undgå att förändras av idéerna och kopiera beteendet själva. Det skedde liksom en förstärkning av nyttjandet av härskartekniker i samhället från feministiskt håll. Det blir nästan en fråga om hönan och ägget. Kom idén före fenomenet? Jag får en bild av den romerska diktatorn Sulla som med sin armé försökte återställa Rom till den ordning som fanns innan. Men ingen ser till den ordning han försökt etablera hos människor, alla ser bara den metod han använde för att åstadkomma det.

Nog om det. Jag försökte istället göra en podcast som skulle byta spår med jämna mellanrum för att ge podcasten en bättre dynamik och inte bli så jäkla tråkiga predikningar om mina åsikter. En mer sökande, spekulerande inställning.

Men jag körde snabbt fast. Jag inledde med en vardaglig utläggning om hur politiker använder språket, och hur de hela tiden omedvetet lyfter fram sina brister. Hur de talar om Ansvar, vikten av att vara Vara Tydliga, och att de skulle ordna Ordning och Reda. Idén är att politikerna är väl medvetna om vad folk efterfrågar; exakt de egenskaper de inte har! Men eftersom de lever i en värld av narrativ och berättelser så är ord mer värda än handling. De börjar därför rapa upp Ansvar, Tydlig, Ordning, i alla intervjuer, just det de inte klarar av. En något banal insikt kanske, men tanken var att det skulle öppna för en rejäl vändning och gå över till ordens magiska innebörd.

Fortsättningen har flyttats till min andra blogg: filosofen i paradiset AKA papperskorgen

Försening av kulturmarxismen och lite prat om inspiration

Jag försökte göra klart avsnittet om kulturmarxismen i dagarna, men det gav mig sån inspiration att jag helt tappade tråden och kände att jag nog måste bli ”klar” med lite andra delar innan jag skriver klart manuset till Kulturmarxism-avsnittet.

Problemet är att ämnet är så fantastiskt inspirerande för mer filosofiska frågor att jag blir tvungen att först formulera mina egna åsikter för att hitta en fast grund att stå på innan jag kan göra ämnet rättvisa. Så jag flyttade fokus till en mer personlig livsåskådning som ännu är helt ny för mig. Efter att ha lyssnat på Jordan Petersons utläggningar om mytologier, evolutionära sanningar m.m. så fick jag en så annorlunda världsbild att jag ännu inte riktigt säkert kan säga var jag står, och det är ”problematiskt.” 🙂

Jag hoppas kunna göra ett avsnitt om Jordan Peterson snart också, för det var han som fick mig att vilja göra en podcast från första början. För de som inte känner till honom kan jag bjuda på en liten teaser: Han har en kristen bakgrund och har försökt förena sin tro med den moderna vetenskapen, men till skillnad från de flesta andra försöker han inte hitta luckor i vetenskapen där gud kan gömma sig, eller genom logiska kullerbyttor i stil med Thomas av Aquinos orörliga rörare och allt det där. Han hämtar sina idéer istället från Jungs kollektiva undermedvetna och hävdar att de gamla mytologierna innehåller djupa sanningar som inte exakt kan fångas i ord. Han talar om att verkligheten som vi ser den är ett resultat av evolutionen och att ”sanningen” är den som hjälpt oss att överleva, och att den sanningen finns sparad i mytologierna.

Traditioner och kultur har för honom ett enormt värde av samma skäl. Men kopplingen är inte helt enkelt och han utelämnar hur detta passar in i en kristen tro, troligen för att det blir en helt skruvad religion där berättelserna har ett högre värde än verkligheten. Det spelar ingen roll om Jesus som dog på korset var gud eller inte, poängen är att budskapet som berättelsen om Jesus ger oss innehåller de där djupa sanningarna som är sprungna ur vårt eget väsen, som formats under miljoner års lidande och umbäranden genom evolutionen. Det är åtminstone min tolkning och det är åtminstone för mig väldigt svårt att argumentera emot, och det öppnar upp för en helt ny tro. Kanske får religionen en mytologisk revival i vår sci-fi-framtid? 🙂

I vilket fall så sköt jag på kulturmarxism-avsnittet och försökte istället formulera min egen livsåskådning i form av en ideologi, som jag tänkte posta på Flashback, men texten blev allt för lång så jag ska därför posta den i delar här på bloggen och kanske göra ett hårt nedkortat inlägg på Flashback sen. Tanken var att försöka formulera en ideologi utifrån idén att ha ett långt perspektiv på utvecklingen, att inte fatta beslut utifrån vad som är ”rätt” idag enligt våra värderingar, utan fatta beslut utifrån det samhälle som är ”rätt” i framtiden. Det är mer komplicerat än vad det låter och det får väldigt stora implikationer på allt. Jag tror det kan resultera i rätt så intressanta sci fi-ideologier av det utopiska slaget.