Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.

FB-Inlägg om orsakerna till situationen i Sverige

inlägg
1. Det politiska systemet.

Politiker bestämmer vilka du kan rösta på. Enda möjligheten att komma fram är alltså att vara lydig mot partiledningen. Endast sanna konformister kan i längden lyckas i en sån miljö. Och det är de konformisterna som snart sitter i partiledningen. Det blir en rundgång i systemet med allt mer odugliga och lydiga människor som helt saknar förmåga att tänka självständigt. Ingen vettig människa hade röstat på de riksdagsmän vi har idag om de fått välja.

Det demokratiska systemet sprider ut makten. Det finns inte längre en makt samlad hos en eller ett par personer, utan makten utövas istället av en hord tjänstemän på myndigheter och institut i samhället. Detta gör att makt bäst utövas genom att förändra opinion, diskurs och kultur. Media har stor makt här, men även politiker använder sig av den här makten genom institut som skolor och värdegrundskurser. Man etablerar hos människor en idé om att de måste övervaka och programmera varandra. Folket styrs genom att lära dem styra varandra. Folk lär sig vad som är PK och vilka gränsdragningar och positioner som finns i diskursen.

Politikernas makt är dock stark över människors karriärer och tillsättande av tjänster. Följden blir att de placerar sina vänner och personer som tänker som de på alla höga positioner, och med tiden sprider sig den effekten över hela samhället. För att lyckas göra karriär så måste du ha rätt åsikter, och de åsikterna är PKismen som media fostrat de lydiga politikerna till.

2. Media. Detta är de värsta förövarna förstås.

Media kontrollerar berättelsen och kan den vägen förändra kulturen och diskursen i samhället, men de påverkar också politikerna som i förlängningen skapar systemet som programmerar människor att vara PK och att fostra varandra att vara mer PK.

Eftersom vi enligt punkt 1 har odugliga politiker som är specialister på att lyda och inte sticka ut, så får media en enorm makt genom möjligheten till drev. Det behöver inte ens finnas någon grund för dreven, det räcker med att man inte betalat tv-avgift eller att opinionssiffrorna är lite lägre. Politikernas främsta talang är därför förmågan att vara undergivna pudlar gentemot media och aldrig riktigt ta ställning till något. Ta till AKBs och Lööfs hantering av att M kanske ville fälla regeringen och regera med stöd av SD- fast utan att samarbeta med SD – och C kanske skulle fälla regeringen. Sen backar man naturligtvis från de redan vaga uttalandena, som mest var tomma utspel, och ”förtydligar” genom att bli ännu otydligare.

Media är uttolkare av politiken och blir för politikerna den egentliga målgruppen för politiken. Om inte media gillar idéerna så kommer det presenteras för folket som ondska eller idioti. Följden är att politiker avskärmas än mer från folket och driver bara den politik som kan godkännas av media.

3. PKismens polariserande och relativistiska natur.

PKismen är en lömsk ideologi som smugit sig på oss. De flesta vet inte att de är PKister, eftersom det varit en process av att flytta gränser. Klart man är emot rasism liksom, men då flyttar PKismen gränsen för vad som är rasism.

PKismen är en hatideologi, som kommer ut marxismen via kulturmarxismen. Den behöver en fiende att hata och offer att värna. Men problemet är att PKismen vunnit sin makt innan den var riktigt färdigformulerad. Till skillnad från andra ideologier så är det inte någon skarp tänkare eller någon ledare som formulerar och sätter gränder för ideologin. Den rollen har getts till ”offren.” Eftersom allt är relativt enligt PKismen så är det helt godtyckligt vilken berättelse eller sanning som gäller, så varför inte låta offren avgöra? Man har gjort ”offergrupperna” och deras känsliga medhjälpare till uttolkare av vad som är sant eller rätt, endast med sina känslor som grund. Känner någon sig kränkt, så har ett brott begåtts.

Dessa kränkta offer och godhetsapostlar blir alltså de som formulerar PKismen medan den redan kontrollerar samhället via politiker, media och den programmering/fostran vi själva utför på varandra. Problemet är att det i PKismen finns en dygd i att vara känslig, särskilt å andras vägar. Därför eskalerar PKismen och urartar fullständigt, vilket förstås genast överförs på själva samhället som den styr över. Extremisterna är alltså de som bestämmer hur vårt samhälle ska vara! Känsloextremisterna formulerar samhällets ideologi, media etablerar den och de lydiga politikerna bygger upp systemet för att fostra oss till att fostra och styra varandra. Detta är det egentliga statsskicket i Sverige!

Kampmomentet i PKismen ska inte underskattas heller. Makten och överheten ropar uppmuntringar och hejar på när vi revolterar mot ”makten.” De menar då patriarkatet eller rasistiska strukturer, och inte den egentliga makten förstås. Men även om det tycks genomskinligt att makthavarna lär oss i skolan att kämpa för feminism och jämställdhet, och att de hyllar en upprorisk vänsteranda, så fungerar det. PKister lycka skapa en kampkänsla hos många. De har ett mål och en fiende och det ger den där extra energin till att kämpa för kvinnorna i bolagsstyrelserna och att kämpa emot patriarkal snöskottning. Men det gör också att man kan behandla vissa människor hur illa som helst. De som inte är godkända av narrativet och kan klassas som rasister blir avhumaniserade. Dessa kan förföljas och hängas ut, vilket gör PKismen än mer oemotsagd, när det blir socialt farligt att säga vad man tycker.

Jag har försökt reda ut det här på min blogg och i den troligen kortlivade podcasten: http://ormeniparadiset.se/2017/02/21…ens-psykologi/
http://ormeniparadiset.se/2017/02/27…ns-utveckling/

Som antagligen framgår så är nyckeln till förändring att svara med samma mynt och förändra vår kultur och diskurs genom liknande metoder. Vi har inte media, men vi har internet. Och vi har fördelen att verkligheten stämmer bättre med vår karta.

Edit: Glömde förstås svenskarnas egen roll i eländet. Svenskarna har blivit för självgoda och slöa, och därför tappat den skärpa som behövs för att stoppa den sorts förskjutningar som skett. Det är praktiskt för politiker att få 4 istället för 3 år på sig att genomföra sin politik, men det är också en kraftig minskning av det redan minimala inflytande folket haft, till exempel. Vi behöver lära av andra kulturer och tidsepoker och inte utgå från att alla är som vi, eller kommer bli som vi bara de får en värdegrundskurs.

Att spela språkspel med PKister

Problemet när man försöker diskutera med PKister är att de inte bara har sina ”argument” utan också hela spelplanen och alla domare på sin sida. Och de kan utan problem ändra reglerna när det passar. Ja, till och med du själv är med på deras sida.

Om man vill argumentera om invandringen som ett problem i form av kostnader och kriminalitet, så har de redan en fördel i att det är deras ämne och att diskussionen sker enligt deras mönster.
De har ritat upp spelplanen på ett sätt som gör att enda möjligheten att diskutera kritiskt om invandringen är att gå över till planhalvan för rasister. Dina argument kan vara hur fantastiska som helst, men argumenterandet måste ske i nazistisk lagtröja.

Så du känner dig tvungen att förklara inför publiken att lagtröjan är inte vald av dig utan att det är så diskursen ser ut, att alla som är kritiska till invandring tvingas slå ur den här positionen. Telepromptern påminner dock åskådarna om att det där argumentet är som hämtat ur nazisternas bruna bok. Så du känner dig tvungen att förtydliga att även det är ett av PKisternas trick, att de rasiststämplat allt som motståndarna kan tänkas säga. Men det är mer komplicerat än så, och du försöker förklara att det inte är någon specifik PKist som gjort det här utan att det snarare är mönster som vi själva lärt in genom att dagligen bombarderas av PKism av media och av oss själva, och att vi den vägen programmerats till ett beteende att reagera på vissa mönster som ”rasistiska.” I det här fallet är det det inlärda tankemönstret att när misstänkta rasister säger att de inte är rasister, då är de antagligen rasister. Varför skulle de annars känna sig tvungna att säga att de inte är rasister?

Du gör ett nytt försök att förklara. Men allt eftersom blir du medveten om att det inte behöver finnas varken publik eller motståndare, utan att du har fullt upp med att argumentera med dig själv. Du försöker finna övertygande argument mot den kritik du känner kommer riktas mot ditt argument, och mot det argumentet, och det och det… Hela samtidens förtryckarkultur tynger över dig.

Spelreglerna är så utformade att när du väl tog steget över till att ens försöka formulera en liten invändning mot invandringen, så blev du belagd med Misstanken. Dina åsikter förlorar i värde, och försöker du streta emot så dras du bara snabbare ner i misstankens kvicksand. Ligger du stilla så sjunker du långsammare när misstanken sakta växer: Varför tar han inte avstånd från rasism? Enda sättet att komma upp ur misstankens kvicksand är att ge upp,pudla och svära trohet till PKismen. ”Det jag tänkte var fel och rasistiskt, den värsta synden som finns.”

PKisternas spelplan är svart och vit; och det är grunden för hela systemet. När matchen började var alla på det vita laget, men när man inte hade någon domare längre – kung eller gud – så bestämde man sig för att man tillsammans skulle döma. Man kom överens om vilka regler som skulle gälla. Man skulle vara snäll, och den som inte var snäll dömdes till att bli motståndare. Men snart insåg några att begreppet ”snäll” inte var något exakt begrepp utan något som skiftade med tiden. Det flöt ändå på bra så länge alla var överens; det fanns värden från förr som man höll fast vid och som man kunde spela efter. Men så en dag ropade någon ”kränkt,” och förklarade att detta var en hemsk upplevelse som bara hen förstod, men det var ett allvarligt brott mot snällhetsregeln som skett. Eftersom ingen annan än den som blivit kränkt förstod hur allvarligt det var så borde ju hen vara den som avgjorde om det var ett regelbrott.

Förövaren dömdes att spela på motståndarlaget och för många fick sporten plötsligt en mening när det nu fanns motståndare att kämpa emot. Men regeln om kränkthet löste inte problemet med att det inte fanns några fasta regler, utan godtyckligheten flyttade bara vidare till begreppet kränkt. Vem som helst borde ju kunna bli kränkt och få bestämma över spelet. Den bärande pelaren för reglerna blev känslan, och de allra känsligaste och mest lättkränkta tog plats som domare. Och ur den enkla regeln uppstod plötsligt ett helt spelsystem. Det fanns nu en motståndare, som dessutom snabbt blev fler, och det fanns status att vinna genom att attackera dessa motståndare. Motståndarna utgjordes inte av pedofiler eller mördare, nej de var värre än så, de var såna som ifrågasatte hela spelsystemet och som hade andra åsikter. Såna som motsatte sig att de lättkränkta skulle döma. Det var ju något oerhört! Själva definitionen av god var ju att ta hänsyn till dessa lättkränkta stackare. Motståndarna var per definition det ondaste onda.

Nu har det här språkspelet rullat på ett tag och PKisterna har definierat spelplan och regler så fullständigt att de uppgått i en transcendental Värdegrund som trotsar alla definitioner och begrepp. Logiken har ingen makt över Värdegrunden, en sak kan vara både sann och falsk samtidigt. Och det finns inte längre något behov av att åkalla en viss regel för att försvara sin ståndpunkt, det räcker med att säga ”Värdegrund” så har man handlat rätt.

Men spelplanen har börjat se rätt underlig ut. Allt eftersom eskalerade kränktheten så att det till sist är fler i motståndarlaget än i det egna. Och inte nog med det, dessutom har systemet sorterat ut alla som tänker självständigt och som inte finner sig i att bli hunsad av medelmåttorna till att bli motståndare. Kvar på det goda, vita laget finns snart bara de kränkta och deras mest lojala fundamentalister. Dessutom ser de vita tröjorna inte så vita ut längre, i sin iver att vinna har de tagit till alla möjliga fula knep, och tröjorna har fläckats ner. Man har censurerat både sig själv och andra, man har varit intolerant, man har använt alla möjliga medel till att förtrycka, förnedra, förfölja, förlöjliga motståndarna. Med skam och skuld har man förstört människors liv, och allt detta med ett självgott flin. Det var ju inte riktiga människor man hetsade mot, utan nazister, rasister, patriarkatet, koloniala, nationalister, invandringskritiker, intoleranta, vita, heterosexuella, svenskar, män, lantisar, lågutbildade, arbetare. Såna är det helt rätt att hata.

Men PKisterna nöjer sig inte med det heller. I den ädla kampen så måste motståndarna verkligen förnedras också. Håna deras kultur. Ta deras pengar och ge till någon kränkt grupp som är särskilt avskydd av ”rasister”. Ge sanslöst överflöd till de invandrare som ljuger om ursprung och ålder, men låt det egna folkets dementa äta fil till middag. Låt invandrare begå gruppvåldtäkter och anklaga sedan ALLA män för att bära skuld, och placera naturligtvis alla som protesterar i motståndarlaget. Bara rasister kan protestera mot invandrares våldtäkter.

Sen en dag kanske några får nog och slår tillbaka. PKisterna kan då kvittra glatt ”HA! Precis som vi sa, de är rasister!” Äntligen har det stora hotet som de varnat för (och längtat efter) kommit. Tyvärr så har det dröjt för länge; och när man blir definierad av samhället som rasist, så är det en självbild man till sist accepterar. Allt fler motståndare spelar nu i den svarta lagtröjan med stolthet. Och ”rasist” börjar bli mer associerat med att vara rationell och att tänka självständigt. Att stå upp mot PKismens hegemoni är att ha ett enormt mod. Det blir modigt att vara rasist.