Min kritik mot Zizeks kommentar om Jordan Peterson

Artikeln:
http://www.independent.co.uk/voices/jordan-peterson-clinical-psychologist-canada-popularity-convincing-why-left-wing-alt-right-cathy-a8208301.html

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. ”Facts are facts,” he likes to say, before going on to say that ”the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory” and that to conceive of gender as a social construct is ”as bad as claiming the world is flat”.

Först och främst så är det lite udda att Zizek kritiserar någon annan för att bygga på overifierade teorier. Sedan antyder han att dessa uttalanden av Peterson är falska och att det var just dessa som Peterson hänvisade till som fakta.

Det behöver inte innebära att Zizek använder sig av fula knep, utan snarare skulle jag tro att det är en del i hans vanliga svammel. Hans resonemang reder, vad jag vet, aldrig ut något, utan hans metod är snarare att beröra ämnen och lämna dem innan hans ord hinner få betydelse.

Han går i vilket fall vidare och antyder att Petersons kritik  mot politisk korrekthet inte är något äkta utan i klass med nazisternas antisemitism:

Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

 

Han hävdar alltså först att nazisterna inte var övertygade i sin syn på judar, utan att ideologin byggde på ett behov av samhörighet och identitet, och att antisemitismen då bara fungerade som ett verktyg för detta. Det är ett gravt postmodernt tänkande att tro att människor inte har några övertygelser utan bara använder det för sitt poserande.

Om något så skulle jag säga att det är ett speglande av sig själv i andra. Postmodernisterna saknar övertygelser, för de är i grunden relativister, därför behöver de åsikter för sitt poserande. De kan inte själva ha några äkta övertygelser, därför tror de att alla andra är lika falska.

Men helt utan självinsikt så fortsätter han:

the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

Notera hur han använder citationstecken för att ifrågasätta postmodernism, islamifiering, och invandringens problem. Låt mig omformulera den texten lite:

the anti-immigrant ”populists” deal with the problem of the ”refugees”: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the Islamification of Europe, and they get caught in a series of ”obvious absurdities”. For them, ”refugees” who ”flee” ”terror” are ”equalised with the terrorists” they are ”escaping” from, ”oblivious” to the ”obvious” ”fact” that, while there are probably among the ”refugees” also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are ”desperate” people looking for a better life.

Utöver att fungera som ett exempel på det missbruk av språket och kampen om berättelsen som postmodernisterna sysslar med med dessa ständiga citationstecken, och hur deras omdefiniering av ord gör att man måste göra samma sak själv när man kommenterar deras ordval, så är frågan vilken version som är korrekt.

Zizek antyder att alla dessa föreställningar som han motsätter sig är patologiska och enbart existerar för att motivera något annat. Det är ju en bekväm inställning. Men vad har han för grund för sina åsikter? Jag och Peterson förhåller oss till verkligheten. Jag noterar att alla inte är flyktingar, att islam faktiskt utgör ett hot genom sitt beteende, sina uppmaningar och sin intolerans. Jag ser att människor ljuger och mörkar i linje med det jag kallar PKism och Peterson kallar postmodernism eller politisk korrekthet.

Zizek å andra sidan befinner sig helt i berättelsen. Han har inte backat upp sina påståenden om att postmodernismen inte finns, eller att nazismen inte bygger på antisemitism. För skulle han göra det så måste han frångå sina postmoderna teorier eller klargöra vad det är som avgör vad som är patologiskt och vad som är genuint. I så fall måste han erkänna att det är han själv som avgör det, att hela hans tankesystem bygger på godtycklighet, att han valt att inte värdera sina egna åsikter enligt samma teorier.

För om det är något som är patologiskt så är det postmodernisternas åsikter. De kan avfärda andras övertygelser som inbillningar eller psykologiska försvar eller vad som helst, för de ser världen som helt relativistisk där sanningar är subjektiva skapelser. Därför är deras egna åsikter rakt igenom falska enligt deras egna teorier, de kan omöjligt tro på båda sakerna samtidigt, inte utan att landa i paradoxer och mysticism.

Alla andra kan ha verkliga övertygelser, för de tror på vad de tror på.

In other words, the cause of problems which are immanent to today’s global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Från ingenstans kommer nu påståendet att invandringskritikerna är sexister också. Rasism-anklagelsen är ju lättare att se koppling till. Men Zizeks verkliga briljans skiner igenom när han konstaterar problemet med lögner är att de påstås vara sanna. Det vill säga något som ingår i själva definitionen av en lögn. Postmodernism när det är som allra mest skarpsynt. I Sverige är det förbjudet att vara kriminell.

Men om jag ska vara snäll så kanske han faktiskt menar att rasisterna och sexisterna eller invandringskritikerna har rätt (delvis).  Det talar förstås emot hans tidigare användningar av citationstecken eller påståendet att problemen beror på kapitalismen och inte invandrarna, men det ligger i linje med hans systematiska undvikande från att någonsin säga något meningsfullt och genomtänkt, utan alltid säga emot sig själv. Självklart utvecklar han inte vad han menar, det skulle ju göra att han var tvungen att stå för något. Gubevars.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Ojoj. Nu är han igång på allvar. I sin iver att inte behöva stå för något så ska han kritisera vänstern också, men råkar då erkänna den politiska korrekthetens existens, även om han håller fast vid att använda citationstecken. Han erkänner också, precis som jag och Peterson hävdar, att PKisterna ljuger. Det är dess kärna.

All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist.

the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

Så tydligen så existerar PKismen/politisk korrekthet, och han ger en fullgod beskrivning av den, även om hans omtolkning av vad som hände i Rotherham är överslätande.

Men detta är ju just de ””problem”” som ”populisterna” talat om. Notera hur smidigt och lätt han glider runt och argumenterar för det som han kritiserade i början av texten. Från ”sanning” till sanning. Sanningen  är bara några citationstecken bort för dessa postmodernister.

Naturligtvis kommer samma kritik mot invandringskritikerna, att de använder sig av ogrundade rykten om våldtäkter. Vi kan skylla på hans okunskap om att det inte finns något behov av ”ogrundade rykten” när det gäller våldtäkter och övergrepp utförda av invandrare.

Jag vill dock lyfta fram denna del: The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss. Invandringskritikernas frustration är alltså äkta, men deras förlust är bara en upplevelse. Var kommer denna upplevelse ifrån då, Herr Zizek? Och vad är det som avgör vad som är autentiskt eller bara upplevt? Just ja, det är du som godtyckligt avgör det. Eller finns det en ”delvis sanning” där ute i verkligheten som du antyder? Eller är allt bara propaganda i berättelsevärlden? Hur kommer det sig att du har friheten att göra små utflykter i verkligheten och att dina åsikter och dina uppfattningar du hämtar där  inte bygger på en ”upplevelse”?

Jag får också en upplevelse nu, av att du bara är en clown som drar sig i näsan och sluddrar och svamlar utan att ha något meningsfullt att tillföra.

 

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.

Bortsett från det falska påhoppet om att Peterson skulle vara konspirationsteoretiker, så är påståendet om att Peterson (eller hans teorier) skulle vara totalt blind för exakt det som Peterson talar om zizekism när den är som bäst. 100% svammel.

Han har dock rätt om att PKisterna inte har något med den autentiska vänstern att göra. Dock inkluderar jag honom bland PKister och postmodernister. Han har inget med genuin vänster att göra.

Han avslutar:

Peterson addresses what many of us feel goes wrong in the PC universe of obsessive regulation – the problem with him does not reside in his theories but in the partial truths that sustain them. If the left is not able to address these limitations of its own project, it is fighting a lost battle.

Om han hade något att tillföra eller något att säga så hade han kunnat förklarat vad som gör dessa sanningar till delvisa sanningar, men det är inte i hans intresse. Han vill vara kritikern som inte behöver stå för nånting.

Problem, och upplevelser av dem, uppstår av sig själv ur det kapitalistiska samhället. Det kan leda till genuina känslor, men dessa känslor resulterar bara i patologiska reaktioner. Det mystiska, opreciserade problemet uppstår ur kapitalismens mörka inre, främlingar anklagas för gruppvåldtäkt på patologisk grund, om de begått handlingen då är det bara en delvis sanning. Detta är väldigt olyckligt för på dessa delvisa sanningar kan man bygga teorier.

Zizek gör sig bättre som talare än som skribent. Av den enkla anledningen att han då kan avleda lyssnaren genom att sluddra upphetsat och dra sig i näsan och för att man inte så lätt kan gå tillbaka och reda ut hans motsägelsefulla röra.

Om varför empati är en usel moralisk måttstock

När humanismen ersatte gud med människan som alltings mått så innebar det också att den mänskliga upplevelsen och känslorna blev till våra värderingar. Det var en nödlösning för att hantera relativismens godtycke.

När vi värderar en handlings moraliska värde så utgår vi inte från den drabbades perspektiv eller perspektivet av en genomsnittlig människa. Vi utgår ifrån oss själva och sätter oss in i den andres situation.

Den situation som för en person som lever under svåra förhållanden skulle värderas som normal blir för oss fullständigt otänkbart och förfärligt. Det innebär därmed en överhet för den västerländska moralen. Desto bättre och mer skyddat liv man lever desto känsligare blir man, och det innebär att denna rikemansmoral, på grund av denna känslighet, ses som högre, mer empatisk.

Moralen blir förvrängd till att handla om hur man som privilegierad, vit kvinna skulle uppleva exempelvis rasism om man var en utsatt minoritet. Denna hyperkänslighet blir till mått för hur en människa ska leva för att vara moralisk, vilket innebär en omöjlig uppgift. Ingen kan klara dessa extrema krav. Vilket i sin tur leder till en förljugenhet när man inte klarar att leva upp till detta. I förlängningen får man det förljugna samhälle som vi lever i idag.

När man fortfarande hade en gud att jämföra med frågade man sig istället ”hur tycker gud man ska göra?”. Man fick en distans till handlingen och situationen när det var funderingar kring hur någon annan skulle tolka situationen. Det var dessutom ett väsen som man tillskrev ett rationellt sinne, och moralen blev därför en moral tolkad i andrahand utifrån en idealiserad Andres uppfattning. Utan gud så står man istället i empatisk direktkontakt med situationen och den superkänslighet man har som följd av sitt skyddade liv gör det mesta outhärdligt.

Det är att jämföra med ett rättssystem som låter offret avgöra straffet helt utan begränsningar. Varje övertramp ses som något fruktansvärt ur det egna perspektivet, och det är också anledningen till den mystiska relativismen som PK-isterna bedömer saker enligt. I en värld där allt är fruktansvärt så blir skillnaden mellan en våldtäkt eller ett terrordåd och fel pronomen eller en upplevd ”mansplaining” närmast likvärdiga. Det är rent av så att det senare blir värre just för att det är något man faktiskt kan relatera till själv i sin skyddade position som västerländsk kvinna. En hysterisk moral utan gråskalor. Ja, rent av en moral där nästan allt är svart.

Det är kanske inte nödvändigt med en gud för att ha en fungerande moral, men man bör åtminstone ha något högre att värdera utifrån. Principer, kultur, folkgemenskap eller mänskligheten skulle kunna fungera som alternativ, men jag tror att man på något plan behöver en föreställning om en personlighet som fäller omdömen. Sedan kvittar det om det är en folksjäl, en förfadersande eller liknande; det behövs någon för oss att förhålla oss till. Någon idealiserad som vi ständigt anpassar efter våra ideal.

PK-isternas förhållande till förlåtelsen

Jag tänkte bara kort kommentera en insikt jag fått om hur förlåtelse används av PK-ister. Det är inte min idé utan något som serietecknaren Ethan van Sciver (som för övrigt gjort teckningarna i Jordan Petersons nya bok) nämnde helt kort apropå att en nyhetssajt pekat ut honom som kontroversiell. Detta är min spontana vidareutveckling av hans idé.

Att be om förlåtelse har blivit ett vapen i PK-samhället. När SJW kräver en ursäkt för något, oftast något helt harmlöst som de bestämt är problematiskt, så är det en del i deras metod att kräva underkastelse. Om du ber om ursäkt för din handling, låt säga något tramsigt som att sitta bredbent, ”manspreading” eller för att ens invända emot någon ”viktig” manifestation, så har de fått dig att godkänna deras skeva världsbild och acceptera din skuld. Din handling blir erkänd som en del i patriarkala, rasistiska eller liknande strukturer.

Det är också anledningen till att PK-ister aldrig ber om ursäkt eller tar avstånd från andra PK-isters ytterligheter. Det är att erkänna en gräns för PK-ismen.

Detta hänger samman med deras syn på synden, vilket jag varit inne på tidigare. Den som gör fel är för normala människor inte en genuint dålig människa av den anledningen. Handlingen i sig är dålig, inte människan. Men för PK-ister så finns hela tiden en tanke om att man avslöjar sitt egentliga väsen genom sina handlingar. En sexistisk kommentar är inte bara dålig i sig, utan är också ett avslöjande vilken sorts människa man är.

Av den anledningen är att be om förlåtelse en syndabekännelse. Ett erkännande om hur syndfull man är som vit, heterosexuell eller man. Man erkänner hur man utgör en del av strukturerna eller är besmittad med en syndig ”fobi”.

Det är därför omöjligt för en PK-ist att be om förlåtelse. Det är att erkänna en synd, som intolerans, vilket skulle innebära ett erkännande av andra strukturer och fobier inom själva PK-ismen. Det är att ge fienden ett erkännande, och att det monopol man har över rätt och fel är falskt; men dessutom att man faktiskt är en dålig människa.

Superhjältar och kommersialismens kulturella dialog

Det finns en föreställning om att kommersialismen har en negativ effekt på kulturen. Om att exempelvis genre-litteratur leder till schabloner och klichéer, att den industriella massproduktionen av nära nog identiska böcker konkurrerar ut och kväver det finare litteraturen. Men man måste se konstens roll i ett större sammanhang; inte bara dess relation till sin samtid eller människans historia, eller rent av hennes innersta väsen, utan också konstens roll i förhållande till sig själv. De missar den kulturella utvecklingens egna skönhet och spegling av mänskligheten. Konsten är just denna spegling av människans själ, det kan ske medvetet, men det är kanske en än klarare spegling när det sker omedvetet.

Det är en av existensens många paradoxer att frihet leder till begränsning, och begränsning leder till frihet. När USA grundades var dess ideal i någon mening just Frihet. Det var en ung nation som upplevde frihetens lycka och dess berusande optimism satte sin prägel på kulturen. Frihetskänslan var som den frihet som en nyrik känner över att inte längre vara begränsad, och kulturen fick en grundton av en sorts nyrik kitch. Till och med deras flagga är som ett uttryck för denna ”vulgära” kitch.

Men medan den uppblåsta frihetskänslan inte nöjde sig med simpla statyer utan knackade in sina presidenter i berget, så innebar friheten också en fri marknad. Och den fria marknaden är extremt effektiv på att skapa kultur. Även om den paradoxalt nog inte är särskilt befriande, utan tvingar skaparna att anpassa sig efter vad som går att sälja. Det ger en synnerligen aggressiv marknadsevolution där det som är lönsamt överlever och massproduceras i oändligheten medan det som inte duger snabbt försvinner. Om man går tillbaka och tittar på de tidiga superhjältarna eller pulphjältarna så märker man att det finns precis hur många som helst identiska varianter på samma teman. Miljardär vars föräldrar mördats och som bekämpar brott under hemlig identitet. Det som säljer kopieras och övrigt kasseras tills marknaden skapat den optimala karaktären.

Sett i ett längre perspektiv är detta en finjustering efter människans längtan och drömmar. De olika karaktärerna och historierna drar emot de rena arketyperna och marknadskrafterna tjänar kulturen i denna strävan. Men det finns också en skönhet i själva kopierandet och upprepandet. Där varje kopia erbjuder något nytt, och det värdefulla ligger i nyanser eller detaljer. Det är förstås en konst som kräver en enorm uthållighet för att uppskattas utan genvägar, men det är något märkvärdigt med det också. Det är en konst som är gjord för att vara uthärdlig när den upprepas. Det är en subtil skönhet i detaljer, i verk som gör sitt yttersta för att inte avvika. När man exponeras för tillräckligt mycket av denna ”billiga” konst så förblindas man för det vanliga, och det unika och avvikande framstår i skarp kontrast.

Varje upprepning av Batmans bakgrundshistoria är en del i en kulturell dialog i tiden. Avvikelserna är vad som talar för konstnären, hans tid och situation. Strävan efter att ständigt förnya sig och ge en ny vinkel på en gammal historia är vad som gör processen intressant.

Det är en konst som inte kan uppskattas i ett vakuum, utan som hela tiden förhåller sig till sig själv, och ställer frågor till arketyperna. Batmans relation till Jokern kommer upp gång på gång i ny form. Är de arketypiska tvillingar som inte kan fungera utan varandra? Hur skulle i så fall den ena påverkas om den andre försvann? Gång på gång ställs och besvaras sådana frågor och konsten blir en process, en dialog mellan olika tider.

Batman är särskilt intressant just för att han är pulphjälten som överlevde superhjältarna. Det finns några andra också, Fantomen och the Shadow t.ex., men Batman är också ett exempel på när konsten blivit medveten om sina egna symboler, eller åtminstone sin egen psykologi. Kanske är det ett exempel på hur ett kulturellt fenomen i sitt slutskede blir tillräckligt förädlad och kan överleva även in i nästa ålder. Efter Morris och Miller med fler, i postmodern anda, började dekonstruera Batman så blev medvetenheten om symbolismen än viktigare, och hela det mythos som redan innan var mättat av symbolism har fått Batman att byta skepnad ännu en gång. Man har blivit medveten om sin medvetenhet. Gotham City har blivit till en jungiansk drömvärld. Texterna har blivit poetiska och Batmans koppling till staden har blivit som en Arthur-legend, där gränsen mellan personen och hans rike suddas ut. De liksom symboliserar varandra. Jokerns ständigt skiftande bakgrund har gjorts till hans karaktärsdrag, oklarheten blir bara till ett uttryck för hans roll som kaos mot Batmans ordning. Ledgers Joker berättar olika historier varje gång, och Johns etablerar att det finns tre olika Jokrar.

Superman har det inte lika lätt att hitta en ny roll i postmodernismen. Likt de flesta gamla DC-hjältar är han mer en ikon än en hjälte. Hans gränslösa superkrafter, som blev allt extremare när de kom att definiera honom gentemot övriga hjältar, åtminstone fram till 80-talet, har blivit en belastning. I en tid som bryter ner ikonerna och tar ner dem till jorden, förmänskligar och förfular dem, så sticker han ut. Diskussionerna går om att hans krafter är för stora och att han inte går att relatera till, men det finns också en åsikt som jag tror pekar emot framtiden: att bevara hans ikonstatus.

Superman är solen. Det finns ett uppvaknat behov av ikoner som symboliserar ideal; och jag tror det är den rollen som Superman kommer fylla. De ”flawed heroes” och anti-hjältar som Punisher och Deadpool hör till den postmoderna eran, en tid som går emot sitt slut. Idag finns en längtan efter stabilitet, ideal och dygd, och jag tror det är nästa fas i kommersialismens kulturella dialog.

Som avslutning vill jag bara nämna en intressant observation om superskurkarna. Förvisso är Overwatch ett datorspel, även om de också har en serie, men jag tror att det är nästa medium för superhjältarna. I dagarna kommer en ny skurk att släppas: Moira. Ännu en galen vetenskapsman som går för långt i jakten på kunskap, men det som gör henne intressant är att hon är queer. Hennes utseende jämförs med Tilda Swinton, och ett skin som presenterats är en David Bowie variant. Hennes fokus är transhumanism och genetik, och hennes förmågor liknar en ond häxas förmåga att klösa/dra livskraft ur sitt offer. Det som gör henne intressant är hur hon tycks vara uttryck för en medvetenhet om ett nytt monster i kulturen. Den gränsöverskridande queerpersonen som genom hela sitt väsen signalerar förruttnelse och korruption. En smutsig, oren galenskap. En progressivism som gått för långt. Inte olik en trickster som hamnskiftande Loke. En uppgift som tycks som gjord för den kaotiske och oberäknelige Jokern.

PKisternas representationer av minoriteter inom populärkulturen

PKismens två ansikten

PKister ser det som sin heliga uppgift att representera minoriteter i populärkulturen i föreställningen av att det synliggör dessa och bryter vithetsnormer, heteronormativitet eller liknande normer som de uppfattar som dåliga. Star Trek: Discovery lägger större vikt vid att både kaptenen och number one är kvinnor och ”rasifierade” och att man har det ”första” öppna homosexuella förhållandet än något annat. I Doctor Who har Doktorn bytt kön, vilket hyllas som något efterlängtat. Och längst av alla går Marvel Comics som byter ut sina stora hjältar emot kvinnor och ”rasifierade” och därtill tappar fattningen över Trumps framgång så till den grad att de bestämmer sig för att Captain America är fascist. Allt detta är så ytterst viktigt och avgörande för PKisterna att det ses som en seger i sig att folk blir förbannade. De ser det som en seger emot den förtryckande majoriteten.

Detta är ett utmärkt exempel på PKismens två ansikten. Där de i ena stunden kan tala om det som en välgärning att hjälpa minoriteter att synas och påverka. Ett positivt bejakande. Medan man i nästa stund kan angripa den vita mannen och kalla honom för intolerant förtryckare. Blir de konfronterade för sina rasistiska eller sexistiska påhopp så använder man den förra metoden och frågar ”varför tycker du det är fel att hjälpa de marginaliserade?”, och man har därmed vänt den motiverade kritiken till något negativt och intolerant. Och om man inte blir kritiserad så kan man angripa fullt ut: ”Det handlar om alla män”. Man kan alltid backa till den förra, defensiva metoden, om man möter motstånd. Oftast är det olika delar av rörelsen som fyller de båda rollerna som en sorts good cop/bad cop. De defensiva tar dock aldrig avstånd eller angriper de hatarna inom de egna leden, utan de kan spela rollen som sansade och normala i jämförelse, och bli normaliserad av rörelsens ytterligheter. Den här metoden är typisk PKisterna. Deras ideologi bygger inte på logiska argument utan på argumentationsfel och fula knep av just den här typen.

Representation som metod för förnedring i ett kulturellt erövringskrig

Detta kommer också till uttryck på ett intressant sätt i representationen inom populärkulturen. För medan man låtsas, och delvis tror, att man vill hjälpa kvinnor, etniska minoriteter eller homosexuella genom att byta ut guden/superhjälten Thor till en kvinna med samma namn, byta ut Ironman till en svart tonårstjej, Ersätta Hulk med en kvinnlig Hulk, göra Iceman gay och så vidare, så går det inte att missta den skadeglädje som skiner igenom. Det handlar mer om att såra fiendens känslor än att ge någon utrymme.

Medan man kunde ha skapat nya superhjältar eller använt de som redan fanns – Black Panther, Storm, Luke Cage, Cloak, Northstar och mängder av kvinnliga hjältinnor – så ger man sig på de redan etablerade och ändrar eller byter ut dem. Det finns en nedlåtenhet gentemot minoriteterna i detta, att man inte ser dem som något som duger i sig utan att den vita mannens ikoner är mer värda och därför måste erövras. Det är helt enkelt ett kulturellt erövringskrig man sysslar med. Det som i andra fall skulle kallas kulturell appropriering. Sen finns det förstås en rent ekonomisk värderingsskillnad i att de etablerade hjältarna är populära och säljer bättre. Men det är bara ytterligare ett problem med det här beteendet, för det innebär att de har något som gör att de är populära, och rimligen är det kopplat till att de är hjältar som man kan relatera till, något fundamentalt som talar till läsarna. Att bryta ner dessa ikoner genom att byta ut dem innebär därför också en ekonomisk förlust, vilket märks om man ser till försäljningssiffrorna för de ”progressiva” superhjälteserier.

Det är två saker som är värt att notera angående detta. Dels innebär det att man som företag värderar sin ideologiska agenda högre än lönsamheten, vilket skvallrar om vilken enorm betydelse PKismen har när den till och med trumfar kapitalismen. Men det säger också något om hur lite man förstår att värdera symbolers kontinuitet. Man tycks tro att namn, ord och titlar bara är utbytbara etiketter, att Captain America enbart säljer på grund av namnet och att innehållet kan bytas ut utan problem.

Jag tror orsaken är att man påverkats av sina egna metoder. När man kan förskjuta begreppet rasist till att inkludera det mesta man ogillar eller tala om ”vem är egentligen svensk?” för att hjälpa sin ideologiska agenda då börjar man till sist se världen på det sättet också. Man förstår inte att symboler förlorar i värde om de inte har någon form av kontinuitet. Att den bild människor har av Captain America är vad som ger honom ett värde, att det är en gemensam föreställning i kulturen som inte går att göra våld på hur som helst. Eller än värre så är det precis det man inser och revideringarna tjänar enbart till att förstöra för den andre, och att hela fenomenet med kulturell förstörelse enbart bygger på hat.

När sårade känslor blir till en moralisk kompass

Men för att återgå till skadeglädjen som de känner över att angripa och skada sina motståndare, så märks det i deras reaktioner på kritik. De som protesterar mot den vårdslösa behandlingen av något som de älskar kan snabbt stämplas som intoleranta, Trumpanhängare eller rasister. Denna avhumanisering av fansen innebär ett berättigande av den elaka behandlingen av dem. PKismen har en tydlig aspekt av ondska och sadism som människor kan få leva ut utan skuldkänslor genom att man fördömer människor på det sättet. Detta godkända och uppmuntrade utlopp för grymhet är en del av det som lockar människor till PKismen.

En intressant effekt av detta sätt att tänka är att man då använder sina motståndare som kompass. Om någon blir provocerad eller upprörd så har man fått bekräftelse på att man gjort rätt. I sin extremaste form innebär detta att man kan skapa sin motståndare genom att såra henne och att attacken motiveras av dess effekt. Det leder till att man söker sig till de konflikter som sårar den andre allra mest. Representationen blir inte längre en fråga om att representera grupperingar enligt något system av statistik kring antal eller tidigare underrepresentation eller liknande. Det blir istället en representation utifrån vad man tror provocerar mest. Kombinationen svart man och vit kvinna blir enormt mycket vanligare än motsatsen i reklam och media. Representationen av latinos eller asiater i förhållande till svarta har samma problem. Det har gått så långt att man undrar om representationen av hudfärger följer någon mystisk logik där en svart kan representera två ljusare latinos, som om det var gråskalan man försökte balansera.

Som parentes vill jag också nämna ett exempel utanför populärkulturen: Utställningen Ecce Homo, där man passerade gränsen för när homosexuella slutar att vara det man vill försvara och istället blir ett tillhygge för att provocera och såra. Oftast försvaras den sortens kulturellt våld med att ”god konst måste kunna provocera” eller liknande rationaliseringar av beteendet. Dels har de drabbade utsetts till fiende för att de alls reagerar på övertrampet, men sedan motiverar man dessutom verket i sig som god konst för att det åsamkar någon skada och att detta på något vis är en primär egenskap hos god konst. Konsten reduceras till bara ännu ett tillhygge för PKisterna att använda emot, i detta fall, en kristen minoritet.

Representationens förminskande och förnedrande av minoriteter – Den vita mannens börda

Jag måste förstås också nämna hur otroligt obegriplig själva idén om representation egentligen är. För det började med ett rimligt antagande att det fanns en snedfördelning där demografin i landet inte riktigt motsvarades i amerikans media. Men sedan har det gått till att enskilda personer representerar en hel grupp. Man får Token-karaktärer som främst existerar för exempelvis sin etniska tillhörighet och inte som en riktig människa. Om någon existerar i en berättelse i första hand för sin hudfärg, så kommer allt att färgas av det. Som representant för svarta så kan han ju inte behandlas hur som helst utan att det blir ett angrepp på hela gruppen. Balansgången kräver att man aldrig någonsin bekräftar en fördom om det inte är en fördom gällande en offerroll. Den svarta killen kan inte stjäla cyklar, men det går utmärkt att låta honom ha en far han aldrig träffat.

PKisterna har alltså målat in sig i ett hörn när de använder personer som representanter för minoriteter. De kan bara göra platta karikatyrer eftersom deras tänkande är så låst vid representation. Den svarta mannen kan bara ha positiva egenskaper, och de enda negativa karaktärsdragen är sådana som är accepterade av gruppen. Det blir därför en idealiserad karaktär som, om han har någon brist i sin karaktär, är arg över hur han behandlas av de vita. Detta är exempel på det förtryck som PKisterna utövar på sig själva och deras rädsla för att göra fel, vilket driver dem till att skapa de plattaste möjliga karaktärer. Det är en av PKismens många paradoxer att deras iver att se till att minoriteterna blir representerade landar i att man tvingar in dem i rollen av en karikatyr.

Men nu kanske någon invänder att minoriteter själva kan skapa karaktärer som representerar den egna minoriteten utan att begränsas av PKismen. Ja, men dels är det en förfärlig inställning att man bara kan skapa verk fritt om det är kopplat till exempelvis ens egen ras, och dels har PKismens förtryck en effekt på urvalet av skapare, och vad värre är en direkt effekt på skaparna själva.

För medan PKisterna strävar efter att vara ”toleranta” och ”inkluderande” så är PKismen i sig vit och västerländsk och det är genom detta som urvalet av minoriteter sker. Man ser sig som de vita riddare som måste agera för att de svaga ska få utrymme; och man verkar inte medveten om hur mycket detta egentligen är en ännu mer uppblåst form av ”den vite mannens börda”. De svarta serieskaparna, till exempel, är precis som de svarta karaktärerna i serierna representanter för sin grupp. De måste passas in i den föreställning som PKisterna har av minoriteter. Det finns en uppmaning till att se sig som förtryckt och kräva sitt utrymme på den grunden, vilket gör att nästan bara de som är beredd att ta på sig offerrollen kommer fram. Man berättigar sin plats i rampljuset som offer och man skapar sina karaktärer utifrån den rollen.

Det finns förstås verkliga konstnärer som inte går att stoppa med några påtvingade roller och som kan skapa konst utan att låta sig begränsas av PKismens förtryck, men de är få, och lockelsen att hjälpa karriären genom att spela med i den vita, hetero-majoritetens spel är stor. PKismen är bara ännu ett kulturellt förtryck av minoriteter men med den twisten att PKisterna ser sig själva som goda när de förminskar både människor och karaktärer till svaga offer eller hjärtlösa förtryckare.

Jag ser också hur denna rädsla beskär och rånar kulturer och subkulturer på deras karaktär, eftersom en utväg som många skapare använder är att göra minoriteterna till en ”vem som helst”. Vilket i praktiken innebär att man gör dem till vit medelklass med en svart eller homosexuell yta. Det unika för deras kultur eller identitet suddas ut som om det var något farligt eller förbjudet. Anledningen är för att PKisterna är så rädda för att göra fel att allt som avviker hos minoriteterna blir skrämmande. Något som kan avslöja hur syndfullt rasistiska eller homofoba PKisterna egentligen är, och som därför måste undvikas. Det blir bara ännu en kulturimperialism där minoriteterna måste tvingas in i deras kultur eller i deras bild av dem som offer.

PKisternas mörka känslor återspeglas i deras verk. Exemplet Star Trek: Discovery

PKisterna själva domineras av dessa mörka känslor av skuld och skam över sin identitet, hat mot de med avvikande åsikter eller fel ras, kultur eller religion, rädsla över att vara syndfull enligt PKismens doktriner, och ett outtalat och nedlåtande förakt för minoriteternas kvalitéer. Dessa mörka känslor spiller över i deras verk också; oftast i en cynism eller nihilistisk och distansierande ironi.

Eftersom deras minoritetsrepresentanter är utvalda utifrån en föreställning om maktstrukturer av förtryckare och offer, så blir det också mönstret i deras berättelser. När Iceman ska komma ut som homosexuell så är det inför rena karikatyrer av homofoba, trångsynta föräldrar, som hämtade från en helt annan tid. Innan var han en normal människa (eller mutant snarare) som kunde i teorin ha samma djup som en vanlig människa, men när han ska representera homosexuella så blir han genast förminskad till den rollen, och hans konflikt blir kopplad till hans läggning. Och eftersom konflikter är en berättelses kärna så blir världen en spegling av PKisternas föreställning: Bittra, arga offer i en hatfylld värld. Rädslan stryper all frihet i skapandet, och den cyniska synen på värden, traditioner och symboler ger världen en känsla av grå meningslöshet.

Det är ingen slump att Star Trek: Discovery är både den mest forcerat inkluderande versionen av Star Trek och också den mörkaste och tråkigaste. En svart kvinna i huvudrollen kvävs av kraven på att vara i underläge och vara arg över förtrycket. En kvinnlig kapten kan inte ha brister, det skulle antyda något om kvinnor i ledarposition i allmänhet. Klingons som varit de onda, ska nu ses som utsatta, som en minoritet som är på väg att bli koloniserade. Är man inte förtryckare så är man offer.

Starfleet som genom alla år framställts som en god organisation som vill väl problematiseras till att bli lika grå och mörk som allt annat. Man har en föreställning om att man nyanserar genom att bryta ner alla traditioner och värden och göra världen mer ”äkta”, men man glömmer att i en värld av problematiserade gråskalor så finns det ingen att hålla på, inget värt att engagera sig i, när det inte finns något värt att kämpa för. Det finns inget vackert kvar, inte ens kvinnorna är attraktiva eftersom skönhet antagligen kan uppfattas som kränkande. Ingen får höja sig över någon annan för världen är ett förkroppsligat ”alla lika alla olika”. STD är en återspegling av PKisternas själva. Förkrympta små Gollum-varelser som inte tillåter sig eller någon annan några friheter eller någon glädje, utan ständigt ser en värld av förtryck, där inget är heligt utan bara problematiskt. Där inget storslaget, ädelt eller vackert kan finnas.

Känslor, förtryck, ondska och mobbning

Det mest skrämmande är egentligen hur förtrycket utövas mot våra känslor. Vi tillåts vara ledsna och sörja, men inte vara arga. Jag tror inte det någonsin funnits ett så totalt förtryck  som det sociala och moraliska förtryck vi lever med nu. Inte på den här skalan.

 

PKismen jämfört med nazism och socialism

Både socialister och nazister har förstås gett sig på människors känslor, de har uppmanat till känslor av stolthet, ilska, samhörighet osv. Men de har aldrig försökt hindra vissa känslor. De hade gjort det om de kunnat. De kunde tala om behovet av att inte vara rädd eller arg, men de hade inte nått lika djupt in i människans själ för att det skulle kunna ha någon effekt. Varken nazisterna eller socialisterna gjorde känslor och tankar till avgörande om vad som var gott och ont. De onda var kapitalister, judar, folkförrädare eller klassförrädare, de bedömdes som onda efter etnicitet, klass eller efter sina handlingar. PKismens fokus är åsikter. Den som känner eller tänker fel är ond.

 

Socialismen och nazismens fiender är mer absoluta. En jude är en jude och det kan bli frågan om gränsdragningar i utseende eller släktforskning, men fienden är bestämd. PKismens fiende å andra sidan är inte så tydlig. Dess fiende gömmer sig i människans själ och det är deras moral istället som är absolut. Det finns hela tiden en misstänksamhet mot allt och alla. Vi är ständigt uppmärksamma på hur andra uttrycker sig. Deras ord och reaktioner avslöjar kanske vad som döljer sig i deras inre. Det leder till ett helt annat samhälle. Varenda människa är ständigt under utredning av alla andra för brott mot Värdegrunden, och man agerar förstås därefter. Alla beslut, allt från politiska till hur man ska formulera sig, ända ner till hur man ska tänka och känna, fattas som om man var under förhör av inkvisitionen. I ett sånt samhälle kan eliten uppmana till att inte vara rädda, och det blir till en order. Är du rädd är du kanske islamofob.

 

Jag är väl tvungen att lägga till att PKismens rasism är en omvänd variant. Medan nazisterna dömer en människa efter dess etnicitet, så friar PKisterna efter etnicitet. Försyndelser mot värdegrunden är förstås absolut, antingen är man ond eller också inte, men toleransen för vad som tabu beror på etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning och liknande. Hårdast krav har de på vita män, och de övriga bedöms mildare i egenskap av minoriteter eller specifikt kring vissa ämnen som berör deras grupp på något vis. Det är förstås grundat på exempelvis rasistiska idéer om att vissa kulturer är underlägsna och därför inte kan ställas till svars för felaktiga åsikter om homosexuella t.ex. Men det här är en parentes.

 

Fundamentalistisk sekt

Parallellen till fundamentalistisk religion är tydlig. Bara i en religiös sekt kan den här formen av förtryck utövas så totalt. Dina brott är inte bara ett brott mot samhällets ordning och något som du ska straffas för, det är också en synd som avslöjar dig som ond. Det är inte din handling som är ond eller gör dig ond, det är du som är ond! En socialist eller nazist blir ond enligt sin ideologi genom sina handlingar. Den som förråder sitt land blir av sin handling ond. Medan i PKismen så var man en ond människa redan innan, och handlingen bara avslöjade det.

 

I en sekt som PKismen så kan eliten alltså uppmana oss till att inte känna vissa känslor. Det kan inga andra göra. Goebbels kan uppmana till lydnad till partiet, eller till att inte uttrycka tvivel. Men han kan aldrig kräva att människor inte ska känna tvivel. Han är begränsad till att tala om vilka handlingar som förbjudna, eftersom det är handlingarna som avgör vem som är ond. Han kan inte ställa krav på våra själar och inre känslor och definiera förekomsten av vissa känslor som ett tecken på ondska. Det kan PKisterna. Tankar och känslor avslöjar din ondska, de är inte onda i sig, utan tecken på hur förtappad du är.

 

Ondskan som social konstruktion och vilket samhälle det gett oss

En intressant effekt av det sociala förtrycket är att den där ondskan uppfattas som smittsam. Det är inte bara dina ord och handlingar som kan avslöja att du är ond, även de som du umgås med. Om du tar en fika med en Sverigedemokrat är du genast avslöjad. Det visar på  hur vi antagligen alla är onda enligt PKismen, åtminstone alla etniska svenskar, och det visar också på hur PKismens definition av ondska är en synnerligen social konstruktion. Tanken att se hela PKismen som en lek där alla är skyldiga, men samtidigt måste anklaga varandra, kommer naturligt. En variant av det där sociala spelet maffia/varulv där alla är maffia och enbart försöker samla stöd för att hänga alla andra. Eller snarare, ett spel där alla har olika egenskaper och man försöker bli bland de sista kvar genom att stämpla vissa egenskaper som onda och hetsa de övriga mot varandra.

 

Men vad är det för ett sorts samhälle där de som är mest framgångsrika är de som är bäst på att övertyga andra om att deras medmänniskor är onda? Det är ju ett samhälle där mobbarna gjort sig till ledare. Det är ju ett samhälle som upphöjer intolerans till en dygd. Det är ju skolgårdens mobbning upphöjd till ideologi och statsskick.  Jag måste ha tänkt fel, för eliten sysslar väl inte med utfrysning och mobbning väl?

PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.