Superhjältar och kommersialismens kulturella dialog

Det finns en föreställning om att kommersialismen har en negativ effekt på kulturen. Om att exempelvis genre-litteratur leder till schabloner och klichéer, att den industriella massproduktionen av nära nog identiska böcker konkurrerar ut och kväver det finare litteraturen. Men man måste se konstens roll i ett större sammanhang; inte bara dess relation till sin samtid eller människans historia, eller rent av hennes innersta väsen, utan också konstens roll i förhållande till sig själv. De missar den kulturella utvecklingens egna skönhet och spegling av mänskligheten. Konsten är just denna spegling av människans själ, det kan ske medvetet, men det är kanske en än klarare spegling när det sker omedvetet.

Det är en av existensens många paradoxer att frihet leder till begränsning, och begränsning leder till frihet. När USA grundades var dess ideal i någon mening just Frihet. Det var en ung nation som upplevde frihetens lycka och dess berusande optimism satte sin prägel på kulturen. Frihetskänslan var som den frihet som en nyrik känner över att inte längre vara begränsad, och kulturen fick en grundton av en sorts nyrik kitch. Till och med deras flagga är som ett uttryck för denna ”vulgära” kitch.

Men medan den uppblåsta frihetskänslan inte nöjde sig med simpla statyer utan knackade in sina presidenter i berget, så innebar friheten också en fri marknad. Och den fria marknaden är extremt effektiv på att skapa kultur. Även om den paradoxalt nog inte är särskilt befriande, utan tvingar skaparna att anpassa sig efter vad som går att sälja. Det ger en synnerligen aggressiv marknadsevolution där det som är lönsamt överlever och massproduceras i oändligheten medan det som inte duger snabbt försvinner. Om man går tillbaka och tittar på de tidiga superhjältarna eller pulphjältarna så märker man att det finns precis hur många som helst identiska varianter på samma teman. Miljardär vars föräldrar mördats och som bekämpar brott under hemlig identitet. Det som säljer kopieras och övrigt kasseras tills marknaden skapat den optimala karaktären.

Sett i ett längre perspektiv är detta en finjustering efter människans längtan och drömmar. De olika karaktärerna och historierna drar emot de rena arketyperna och marknadskrafterna tjänar kulturen i denna strävan. Men det finns också en skönhet i själva kopierandet och upprepandet. Där varje kopia erbjuder något nytt, och det värdefulla ligger i nyanser eller detaljer. Det är förstås en konst som kräver en enorm uthållighet för att uppskattas utan genvägar, men det är något märkvärdigt med det också. Det är en konst som är gjord för att vara uthärdlig när den upprepas. Det är en subtil skönhet i detaljer, i verk som gör sitt yttersta för att inte avvika. När man exponeras för tillräckligt mycket av denna ”billiga” konst så förblindas man för det vanliga, och det unika och avvikande framstår i skarp kontrast.

Varje upprepning av Batmans bakgrundshistoria är en del i en kulturell dialog i tiden. Avvikelserna är vad som talar för konstnären, hans tid och situation. Strävan efter att ständigt förnya sig och ge en ny vinkel på en gammal historia är vad som gör processen intressant.

Det är en konst som inte kan uppskattas i ett vakuum, utan som hela tiden förhåller sig till sig själv, och ställer frågor till arketyperna. Batmans relation till Jokern kommer upp gång på gång i ny form. Är de arketypiska tvillingar som inte kan fungera utan varandra? Hur skulle i så fall den ena påverkas om den andre försvann? Gång på gång ställs och besvaras sådana frågor och konsten blir en process, en dialog mellan olika tider.

Batman är särskilt intressant just för att han är pulphjälten som överlevde superhjältarna. Det finns några andra också, Fantomen och the Shadow t.ex., men Batman är också ett exempel på när konsten blivit medveten om sina egna symboler, eller åtminstone sin egen psykologi. Kanske är det ett exempel på hur ett kulturellt fenomen i sitt slutskede blir tillräckligt förädlad och kan överleva även in i nästa ålder. Efter Morris och Miller med fler, i postmodern anda, började dekonstruera Batman så blev medvetenheten om symbolismen än viktigare, och hela det mythos som redan innan var mättat av symbolism har fått Batman att byta skepnad ännu en gång. Man har blivit medveten om sin medvetenhet. Gotham City har blivit till en jungiansk drömvärld. Texterna har blivit poetiska och Batmans koppling till staden har blivit som en Arthur-legend, där gränsen mellan personen och hans rike suddas ut. De liksom symboliserar varandra. Jokerns ständigt skiftande bakgrund har gjorts till hans karaktärsdrag, oklarheten blir bara till ett uttryck för hans roll som kaos mot Batmans ordning. Ledgers Joker berättar olika historier varje gång, och Johns etablerar att det finns tre olika Jokrar.

Superman har det inte lika lätt att hitta en ny roll i postmodernismen. Likt de flesta gamla DC-hjältar är han mer en ikon än en hjälte. Hans gränslösa superkrafter, som blev allt extremare när de kom att definiera honom gentemot övriga hjältar, åtminstone fram till 80-talet, har blivit en belastning. I en tid som bryter ner ikonerna och tar ner dem till jorden, förmänskligar och förfular dem, så sticker han ut. Diskussionerna går om att hans krafter är för stora och att han inte går att relatera till, men det finns också en åsikt som jag tror pekar emot framtiden: att bevara hans ikonstatus.

Superman är solen. Det finns ett uppvaknat behov av ikoner som symboliserar ideal; och jag tror det är den rollen som Superman kommer fylla. De ”flawed heroes” och anti-hjältar som Punisher och Deadpool hör till den postmoderna eran, en tid som går emot sitt slut. Idag finns en längtan efter stabilitet, ideal och dygd, och jag tror det är nästa fas i kommersialismens kulturella dialog.

Som avslutning vill jag bara nämna en intressant observation om superskurkarna. Förvisso är Overwatch ett datorspel, även om de också har en serie, men jag tror att det är nästa medium för superhjältarna. I dagarna kommer en ny skurk att släppas: Moira. Ännu en galen vetenskapsman som går för långt i jakten på kunskap, men det som gör henne intressant är att hon är queer. Hennes utseende jämförs med Tilda Swinton, och ett skin som presenterats är en David Bowie variant. Hennes fokus är transhumanism och genetik, och hennes förmågor liknar en ond häxas förmåga att klösa/dra livskraft ur sitt offer. Det som gör henne intressant är hur hon tycks vara uttryck för en medvetenhet om ett nytt monster i kulturen. Den gränsöverskridande queerpersonen som genom hela sitt väsen signalerar förruttnelse och korruption. En smutsig, oren galenskap. En progressivism som gått för långt. Inte olik en trickster som hamnskiftande Loke. En uppgift som tycks som gjord för den kaotiske och oberäknelige Jokern.

PKisternas representationer av minoriteter inom populärkulturen

PKismens två ansikten

PKister ser det som sin heliga uppgift att representera minoriteter i populärkulturen i föreställningen av att det synliggör dessa och bryter vithetsnormer, heteronormativitet eller liknande normer som de uppfattar som dåliga. Star Trek: Discovery lägger större vikt vid att både kaptenen och number one är kvinnor och ”rasifierade” och att man har det ”första” öppna homosexuella förhållandet än något annat. I Doctor Who har Doktorn bytt kön, vilket hyllas som något efterlängtat. Och längst av alla går Marvel Comics som byter ut sina stora hjältar emot kvinnor och ”rasifierade” och därtill tappar fattningen över Trumps framgång så till den grad att de bestämmer sig för att Captain America är fascist. Allt detta är så ytterst viktigt och avgörande för PKisterna att det ses som en seger i sig att folk blir förbannade. De ser det som en seger emot den förtryckande majoriteten.

Detta är ett utmärkt exempel på PKismens två ansikten. Där de i ena stunden kan tala om det som en välgärning att hjälpa minoriteter att synas och påverka. Ett positivt bejakande. Medan man i nästa stund kan angripa den vita mannen och kalla honom för intolerant förtryckare. Blir de konfronterade för sina rasistiska eller sexistiska påhopp så använder man den förra metoden och frågar ”varför tycker du det är fel att hjälpa de marginaliserade?”, och man har därmed vänt den motiverade kritiken till något negativt och intolerant. Och om man inte blir kritiserad så kan man angripa fullt ut: ”Det handlar om alla män”. Man kan alltid backa till den förra, defensiva metoden, om man möter motstånd. Oftast är det olika delar av rörelsen som fyller de båda rollerna som en sorts good cop/bad cop. De defensiva tar dock aldrig avstånd eller angriper de hatarna inom de egna leden, utan de kan spela rollen som sansade och normala i jämförelse, och bli normaliserad av rörelsens ytterligheter. Den här metoden är typisk PKisterna. Deras ideologi bygger inte på logiska argument utan på argumentationsfel och fula knep av just den här typen.

Representation som metod för förnedring i ett kulturellt erövringskrig

Detta kommer också till uttryck på ett intressant sätt i representationen inom populärkulturen. För medan man låtsas, och delvis tror, att man vill hjälpa kvinnor, etniska minoriteter eller homosexuella genom att byta ut guden/superhjälten Thor till en kvinna med samma namn, byta ut Ironman till en svart tonårstjej, Ersätta Hulk med en kvinnlig Hulk, göra Iceman gay och så vidare, så går det inte att missta den skadeglädje som skiner igenom. Det handlar mer om att såra fiendens känslor än att ge någon utrymme.

Medan man kunde ha skapat nya superhjältar eller använt de som redan fanns – Black Panther, Storm, Luke Cage, Cloak, Northstar och mängder av kvinnliga hjältinnor – så ger man sig på de redan etablerade och ändrar eller byter ut dem. Det finns en nedlåtenhet gentemot minoriteterna i detta, att man inte ser dem som något som duger i sig utan att den vita mannens ikoner är mer värda och därför måste erövras. Det är helt enkelt ett kulturellt erövringskrig man sysslar med. Det som i andra fall skulle kallas kulturell appropriering. Sen finns det förstås en rent ekonomisk värderingsskillnad i att de etablerade hjältarna är populära och säljer bättre. Men det är bara ytterligare ett problem med det här beteendet, för det innebär att de har något som gör att de är populära, och rimligen är det kopplat till att de är hjältar som man kan relatera till, något fundamentalt som talar till läsarna. Att bryta ner dessa ikoner genom att byta ut dem innebär därför också en ekonomisk förlust, vilket märks om man ser till försäljningssiffrorna för de ”progressiva” superhjälteserier.

Det är två saker som är värt att notera angående detta. Dels innebär det att man som företag värderar sin ideologiska agenda högre än lönsamheten, vilket skvallrar om vilken enorm betydelse PKismen har när den till och med trumfar kapitalismen. Men det säger också något om hur lite man förstår att värdera symbolers kontinuitet. Man tycks tro att namn, ord och titlar bara är utbytbara etiketter, att Captain America enbart säljer på grund av namnet och att innehållet kan bytas ut utan problem.

Jag tror orsaken är att man påverkats av sina egna metoder. När man kan förskjuta begreppet rasist till att inkludera det mesta man ogillar eller tala om ”vem är egentligen svensk?” för att hjälpa sin ideologiska agenda då börjar man till sist se världen på det sättet också. Man förstår inte att symboler förlorar i värde om de inte har någon form av kontinuitet. Att den bild människor har av Captain America är vad som ger honom ett värde, att det är en gemensam föreställning i kulturen som inte går att göra våld på hur som helst. Eller än värre så är det precis det man inser och revideringarna tjänar enbart till att förstöra för den andre, och att hela fenomenet med kulturell förstörelse enbart bygger på hat.

När sårade känslor blir till en moralisk kompass

Men för att återgå till skadeglädjen som de känner över att angripa och skada sina motståndare, så märks det i deras reaktioner på kritik. De som protesterar mot den vårdslösa behandlingen av något som de älskar kan snabbt stämplas som intoleranta, Trumpanhängare eller rasister. Denna avhumanisering av fansen innebär ett berättigande av den elaka behandlingen av dem. PKismen har en tydlig aspekt av ondska och sadism som människor kan få leva ut utan skuldkänslor genom att man fördömer människor på det sättet. Detta godkända och uppmuntrade utlopp för grymhet är en del av det som lockar människor till PKismen.

En intressant effekt av detta sätt att tänka är att man då använder sina motståndare som kompass. Om någon blir provocerad eller upprörd så har man fått bekräftelse på att man gjort rätt. I sin extremaste form innebär detta att man kan skapa sin motståndare genom att såra henne och att attacken motiveras av dess effekt. Det leder till att man söker sig till de konflikter som sårar den andre allra mest. Representationen blir inte längre en fråga om att representera grupperingar enligt något system av statistik kring antal eller tidigare underrepresentation eller liknande. Det blir istället en representation utifrån vad man tror provocerar mest. Kombinationen svart man och vit kvinna blir enormt mycket vanligare än motsatsen i reklam och media. Representationen av latinos eller asiater i förhållande till svarta har samma problem. Det har gått så långt att man undrar om representationen av hudfärger följer någon mystisk logik där en svart kan representera två ljusare latinos, som om det var gråskalan man försökte balansera.

Som parentes vill jag också nämna ett exempel utanför populärkulturen: Utställningen Ecce Homo, där man passerade gränsen för när homosexuella slutar att vara det man vill försvara och istället blir ett tillhygge för att provocera och såra. Oftast försvaras den sortens kulturellt våld med att ”god konst måste kunna provocera” eller liknande rationaliseringar av beteendet. Dels har de drabbade utsetts till fiende för att de alls reagerar på övertrampet, men sedan motiverar man dessutom verket i sig som god konst för att det åsamkar någon skada och att detta på något vis är en primär egenskap hos god konst. Konsten reduceras till bara ännu ett tillhygge för PKisterna att använda emot, i detta fall, en kristen minoritet.

Representationens förminskande och förnedrande av minoriteter – Den vita mannens börda

Jag måste förstås också nämna hur otroligt obegriplig själva idén om representation egentligen är. För det började med ett rimligt antagande att det fanns en snedfördelning där demografin i landet inte riktigt motsvarades i amerikans media. Men sedan har det gått till att enskilda personer representerar en hel grupp. Man får Token-karaktärer som främst existerar för exempelvis sin etniska tillhörighet och inte som en riktig människa. Om någon existerar i en berättelse i första hand för sin hudfärg, så kommer allt att färgas av det. Som representant för svarta så kan han ju inte behandlas hur som helst utan att det blir ett angrepp på hela gruppen. Balansgången kräver att man aldrig någonsin bekräftar en fördom om det inte är en fördom gällande en offerroll. Den svarta killen kan inte stjäla cyklar, men det går utmärkt att låta honom ha en far han aldrig träffat.

PKisterna har alltså målat in sig i ett hörn när de använder personer som representanter för minoriteter. De kan bara göra platta karikatyrer eftersom deras tänkande är så låst vid representation. Den svarta mannen kan bara ha positiva egenskaper, och de enda negativa karaktärsdragen är sådana som är accepterade av gruppen. Det blir därför en idealiserad karaktär som, om han har någon brist i sin karaktär, är arg över hur han behandlas av de vita. Detta är exempel på det förtryck som PKisterna utövar på sig själva och deras rädsla för att göra fel, vilket driver dem till att skapa de plattaste möjliga karaktärer. Det är en av PKismens många paradoxer att deras iver att se till att minoriteterna blir representerade landar i att man tvingar in dem i rollen av en karikatyr.

Men nu kanske någon invänder att minoriteter själva kan skapa karaktärer som representerar den egna minoriteten utan att begränsas av PKismen. Ja, men dels är det en förfärlig inställning att man bara kan skapa verk fritt om det är kopplat till exempelvis ens egen ras, och dels har PKismens förtryck en effekt på urvalet av skapare, och vad värre är en direkt effekt på skaparna själva.

För medan PKisterna strävar efter att vara ”toleranta” och ”inkluderande” så är PKismen i sig vit och västerländsk och det är genom detta som urvalet av minoriteter sker. Man ser sig som de vita riddare som måste agera för att de svaga ska få utrymme; och man verkar inte medveten om hur mycket detta egentligen är en ännu mer uppblåst form av ”den vite mannens börda”. De svarta serieskaparna, till exempel, är precis som de svarta karaktärerna i serierna representanter för sin grupp. De måste passas in i den föreställning som PKisterna har av minoriteter. Det finns en uppmaning till att se sig som förtryckt och kräva sitt utrymme på den grunden, vilket gör att nästan bara de som är beredd att ta på sig offerrollen kommer fram. Man berättigar sin plats i rampljuset som offer och man skapar sina karaktärer utifrån den rollen.

Det finns förstås verkliga konstnärer som inte går att stoppa med några påtvingade roller och som kan skapa konst utan att låta sig begränsas av PKismens förtryck, men de är få, och lockelsen att hjälpa karriären genom att spela med i den vita, hetero-majoritetens spel är stor. PKismen är bara ännu ett kulturellt förtryck av minoriteter men med den twisten att PKisterna ser sig själva som goda när de förminskar både människor och karaktärer till svaga offer eller hjärtlösa förtryckare.

Jag ser också hur denna rädsla beskär och rånar kulturer och subkulturer på deras karaktär, eftersom en utväg som många skapare använder är att göra minoriteterna till en ”vem som helst”. Vilket i praktiken innebär att man gör dem till vit medelklass med en svart eller homosexuell yta. Det unika för deras kultur eller identitet suddas ut som om det var något farligt eller förbjudet. Anledningen är för att PKisterna är så rädda för att göra fel att allt som avviker hos minoriteterna blir skrämmande. Något som kan avslöja hur syndfullt rasistiska eller homofoba PKisterna egentligen är, och som därför måste undvikas. Det blir bara ännu en kulturimperialism där minoriteterna måste tvingas in i deras kultur eller i deras bild av dem som offer.

PKisternas mörka känslor återspeglas i deras verk. Exemplet Star Trek: Discovery

PKisterna själva domineras av dessa mörka känslor av skuld och skam över sin identitet, hat mot de med avvikande åsikter eller fel ras, kultur eller religion, rädsla över att vara syndfull enligt PKismens doktriner, och ett outtalat och nedlåtande förakt för minoriteternas kvalitéer. Dessa mörka känslor spiller över i deras verk också; oftast i en cynism eller nihilistisk och distansierande ironi.

Eftersom deras minoritetsrepresentanter är utvalda utifrån en föreställning om maktstrukturer av förtryckare och offer, så blir det också mönstret i deras berättelser. När Iceman ska komma ut som homosexuell så är det inför rena karikatyrer av homofoba, trångsynta föräldrar, som hämtade från en helt annan tid. Innan var han en normal människa (eller mutant snarare) som kunde i teorin ha samma djup som en vanlig människa, men när han ska representera homosexuella så blir han genast förminskad till den rollen, och hans konflikt blir kopplad till hans läggning. Och eftersom konflikter är en berättelses kärna så blir världen en spegling av PKisternas föreställning: Bittra, arga offer i en hatfylld värld. Rädslan stryper all frihet i skapandet, och den cyniska synen på värden, traditioner och symboler ger världen en känsla av grå meningslöshet.

Det är ingen slump att Star Trek: Discovery är både den mest forcerat inkluderande versionen av Star Trek och också den mörkaste och tråkigaste. En svart kvinna i huvudrollen kvävs av kraven på att vara i underläge och vara arg över förtrycket. En kvinnlig kapten kan inte ha brister, det skulle antyda något om kvinnor i ledarposition i allmänhet. Klingons som varit de onda, ska nu ses som utsatta, som en minoritet som är på väg att bli koloniserade. Är man inte förtryckare så är man offer.

Starfleet som genom alla år framställts som en god organisation som vill väl problematiseras till att bli lika grå och mörk som allt annat. Man har en föreställning om att man nyanserar genom att bryta ner alla traditioner och värden och göra världen mer ”äkta”, men man glömmer att i en värld av problematiserade gråskalor så finns det ingen att hålla på, inget värt att engagera sig i, när det inte finns något värt att kämpa för. Det finns inget vackert kvar, inte ens kvinnorna är attraktiva eftersom skönhet antagligen kan uppfattas som kränkande. Ingen får höja sig över någon annan för världen är ett förkroppsligat ”alla lika alla olika”. STD är en återspegling av PKisternas själva. Förkrympta små Gollum-varelser som inte tillåter sig eller någon annan några friheter eller någon glädje, utan ständigt ser en värld av förtryck, där inget är heligt utan bara problematiskt. Där inget storslaget, ädelt eller vackert kan finnas.