Om varför empati är en usel moralisk måttstock

När humanismen ersatte gud med människan som alltings mått så innebar det också att den mänskliga upplevelsen och känslorna blev till våra värderingar. Det var en nödlösning för att hantera relativismens godtycke.

När vi värderar en handlings moraliska värde så utgår vi inte från den drabbades perspektiv eller perspektivet av en genomsnittlig människa. Vi utgår ifrån oss själva och sätter oss in i den andres situation.

Den situation som för en person som lever under svåra förhållanden skulle värderas som normal blir för oss fullständigt otänkbart och förfärligt. Det innebär därmed en överhet för den västerländska moralen. Desto bättre och mer skyddat liv man lever desto känsligare blir man, och det innebär att denna rikemansmoral, på grund av denna känslighet, ses som högre, mer empatisk.

Moralen blir förvrängd till att handla om hur man som privilegierad, vit kvinna skulle uppleva exempelvis rasism om man var en utsatt minoritet. Denna hyperkänslighet blir till mått för hur en människa ska leva för att vara moralisk, vilket innebär en omöjlig uppgift. Ingen kan klara dessa extrema krav. Vilket i sin tur leder till en förljugenhet när man inte klarar att leva upp till detta. I förlängningen får man det förljugna samhälle som vi lever i idag.

När man fortfarande hade en gud att jämföra med frågade man sig istället ”hur tycker gud man ska göra?”. Man fick en distans till handlingen och situationen när det var funderingar kring hur någon annan skulle tolka situationen. Det var dessutom ett väsen som man tillskrev ett rationellt sinne, och moralen blev därför en moral tolkad i andrahand utifrån en idealiserad Andres uppfattning. Utan gud så står man istället i empatisk direktkontakt med situationen och den superkänslighet man har som följd av sitt skyddade liv gör det mesta outhärdligt.

Det är att jämföra med ett rättssystem som låter offret avgöra straffet helt utan begränsningar. Varje övertramp ses som något fruktansvärt ur det egna perspektivet, och det är också anledningen till den mystiska relativismen som PK-isterna bedömer saker enligt. I en värld där allt är fruktansvärt så blir skillnaden mellan en våldtäkt eller ett terrordåd och fel pronomen eller en upplevd ”mansplaining” närmast likvärdiga. Det är rent av så att det senare blir värre just för att det är något man faktiskt kan relatera till själv i sin skyddade position som västerländsk kvinna. En hysterisk moral utan gråskalor. Ja, rent av en moral där nästan allt är svart.

Det är kanske inte nödvändigt med en gud för att ha en fungerande moral, men man bör åtminstone ha något högre att värdera utifrån. Principer, kultur, folkgemenskap eller mänskligheten skulle kunna fungera som alternativ, men jag tror att man på något plan behöver en föreställning om en personlighet som fäller omdömen. Sedan kvittar det om det är en folksjäl, en förfadersande eller liknande; det behövs någon för oss att förhålla oss till. Någon idealiserad som vi ständigt anpassar efter våra ideal.

SD, Trump, Hitler och Kaos

Om nu Jordan Peterson är Messias, Roughly speaking, vad är alternativet, vad finns det mer där ute som valts ut?

 

Undergivna eller stridslystna

Medan han balanserar i mitten av ytterligheterna så faller de övriga motståndarna in i två olika fack. De undergivna som anpassar sig efter PKismens regler, och de stridslystna som anpassar sig efter PKisternas definitioner. Jordan Peterson själv brukar tala om att Hjälten måste just balansera mellan kaos och ordning. Kanske är det det här han menar.

De undergivna är den största gruppen och de som i Sverige bäst kommer till uttryck i SD. De försöker kritisera den rådande ordningen men samtidigt anpassa sig efter den. De tar avstånd från rasism och accepterar idén om att rasism är den viktigaste frågan. Jimmie Åkesson är lika mycket utvald av historien som Peterson, men av helt andra skäl. Han är utvald för att han är den harmlösaste och ofarligaste person som kan tänkas leda ett kritiskt parti. PKismens extrema intolerans och förtryck har lett till att precis på gränsen till vad som är acceptabelt hänger SD och Åkesson. ”Jag är inte rasist, men” är deras strids…-ursäktande? Allt de gör och säger sker med en orolig blick efter PKisternas godkännande. Ett radikalare SD hade varit omöjligt för då hade PKisternas rasande angrepp kunnat tyckas rimlig. De ligger precis på gränsen så att tillräckligt många kan se medias hyckleri och därmed överväga att rösta på SD.

Det hårda förtrycket gör att allt som är värre än SDs ursäktande invändingar är klassat som satan själv. Och allt fler hänvisas till den här gruppen: De stridslystna.

De stridslystna har i revolt och ilska mot förtryck och intolerans accepterat PKisternas definition istället för deras regler. ”Kallar ni mig rasist så är jag väl det då!”. Som i allt annat är det frågan om en gradskala, men PKisternas ständiga gränsförskjutande och omdefinierande gör att allt fler förflyttas allt längre ut på kanten. Om man är rasist även när man anser att det är skillnad mellan raser, eller ens kulturer osv. Då är ju egentligen alla rasister. ”Ok, enligt er definition är jag rasist”

Endast de som tagit steget fullt ut och accepterat sin roll som rasist kommer att dela dina tweets eller kommentarer. De som ens befattar sig med dig riskerar samma behandling: att bli kategoriserad som de utstötta rasisterna och inte längre ses som en likvärdig människa.

Notera att det inte bara är PKisterna som är orsaken här. Även vanliga människors tolerans för deras intolerans är avgörande. PKisterna förskjuter gränsen så långt de kan, medan folket säger stopp när det inte längre är trovärdigt. Att gränsen går först vid SD säger väldigt mycket om svenska folkets godtrogenhet och acceptans för förtryck. Vi har en del att fundera över när dammet lagt sig.

Poängen är att förtrycket skapar sitt eget motstånd. Om man gör reglerna för att få vara en del av de godkända för snäva så skapar man en stark motståndare som står för de rena ytterligheterna, och en svag motståndare som står för en väldigt tam kritik. Vill man inte acceptera SD så får man tids nog acceptera nazisterna! Och på ett sätt är det ju det PKisterna vill ha. De ropar efter en värdig motståndare som är lika ond som de är (känner sig) goda.

 

Vad är egentligen alternativet?

Ok, det där är en överdrift och misstolkning a la PKisterna. För det är SD som är Ordningens alternativ. Fortsätt i ungefär samma riktning fast lite långsammare. Behåll de maktstrukturer som vi har, men stoppa invandringen.  Alternativet till SD är klart radikalare, men det är något obestämt. Eftersom SD, som en följd av förtryckets omformande, har blivit otillräckligt så krävs radikalare lösningar. Men de lösningarna är något som uppstår ur Kaos och inte något som vi kan se komma. Det är svaren på (folk)Viljan.

Människor känner ilska, frustration, otrygghet. De ser fiender i PKister, främst media och politiker, och i invandrare. De lösningar som florerar är reformering av systemet men också revolution. Nazismen är osannolik, åtminstone i den form den en gång tog. Människan hittar alltid nya sätt att upprepa misstag, och man kan hävda att PKismen är ett exempel på ett upprepat misstag. En totalitär stat i ”demokratisk” tappning. Konsensusdiktaturen.

Det går inte att veta vilken väg kaos tar – det ingår förstås i dess natur – men man kan utgå ifrån att alla dessa känslor, åsikter och tankar om lösningar som flyter runt där ute är vad den kommer bygga på. Nazismen må vara osannolik just för att vi lärt oss något av vår historia, å andra sidan kanske den är sannolik just för att vi lärt oss något av vår historia också. Kanske har PKismen pressat oss så hårt att nazismen är precis vad vi önskar. Jag helgarderar mig här. 🙂

Hitler var lika historiskt utvald som Peterson, Åkesson eller Trump. Han var det perfekta kärlet för allt det hat som tyskarna kände. Han hade rätt egenskaper för att nå sin position och hans åsikter och idéer svarade mot tyskarnas känslor. Hitler did nothing wrong 😮 Han gjorde precis vad man förväntade sig. Peterson har ju t o m föreslagit att Hitlers syfte/mål, roughly speaking, var att begå självmord i en bunker. Vilket jag tolkar som ett Tysklands självutplånande raseri. Ett sorts nihilistiskt självskadebeteende där man drar ner hela världen i sin smärta och sorg.

 

Trump är bäst

Men jag nämnde Trump, och han kan antagligen fungera som ett bra exempel på hur nyckfull Kaos är när hon väljer ut sina förkämpar. Han är enligt mitt resonemang om darwinianskt val verkligen det bästa de kunde uppbåda. 🙂 Miljardären som blev arbetarnas val och som tycks vara precis motsatsen till hur en politiker ska vara. Hur kan han vara bäst?

Trump levde upp till precis allt det viktigaste som väljarna ville ha. Väljarna har lärt sig avsky PKister och politiker, de väljer därför den person som är så bufflig att han lyckas ”trigga” precis alla som väljarna avskyr och därmed är han också så långt ifrån en politiker man kan komma. Det ligger i hans natur att vara icke-PK, han kan inte hjälpa det, därför är han perfekt. Men framförallt var det hans hantering av media som jag tror avgjorde, för media är verkligen hatade, och hans buffliga stil (+leaksen ) lurade dem att avslöja sin agenda, och när han inte böjde sig för dem förlorade de sin makt.

”Men han ljuger ju!”  Det är inte ens ett problem, för allt är lögn idag, så det är bara att välja vilken lögn du trivs bäst med; medias eller Trumps. Jag tror till och med att någon beskrev det som att folk uppskattade hans lögner för att han var så nonchalant. Han brydde sig inte om att bli avslöjad. På något vis var han en ärligare lögnare.

Och vill man kan man kanske göra en sak av att Ordningens motkandidat, etablissemangets kandidat, var lika utvald hon. Hennes väg till att bli demokraternas kandidat var formad och upphöjd av den korruption och de normer som systemet byggt upp genom åren. Hon är på sätt och vis en manifestation av hela den politiska korruptionen. Den där flugan som hela tiden landade på hennes ansikte kanske betydde något…

I vilket fall så tror jag Trump är den bästa ledtråd vi har till vad alternativet till SD blir. Sverige är förvisso i en extremare situation än USA, så det blir antagligen inte en lika ”harmlöst” resultat. Svensk debatt har inget av den humor och lekfullhet som man kan se på 4chan. Här är det bara uppgivenhet och förtvivlan, och hat.

 

 

 

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.

 

 

Jordan Peterson väcker tankar om religionen.

Den senaste diskussionen mellan Peterson och Harris var betydligt bättre än den första. Harris kommer fortfarande in med en inställning att han ska hitta fel i Petersons resonemang, men Peterson är betydligt mycket mer medgörlig och nästan undergiven denna gång. Så diskussionen blir bättre men får en något speciell färg av deras inställning. Det liknar nästan ett förhör där den sekulära världskyrkan ska kontrollera att inte broder Peterson är en kättare som har religiösa idéer.

I vilket fall så var det en sak som slog mig när jag lyssnade. Om Peterson har rätt och de mytologiska historierna innehåller fundamentala sanningar och det går att ur mytologiernas arketyper på något sätt skapa en gud, så får det väldigt intressanta följder. Tyvärr redde de aldrig ut exakt hur steget från arketyper till religion ser ut även om Harris lyfte frågan. Hans iver att hitta fel gjorde dock att utläggningen tog en annan riktning om vanföreställningar istället.

I vilket fall så började jag skriva en kommentar till klippet där jag frågade mig just det, och försökte på retoriskt vis lägga fram vad jag trodde kunde vara en möjlig idé hos Peterson; och det är min tolkning av hans idé om sanning. Som jag förstått Peterson så är vår sanningsuppfattning och hela världsuppfattning en följd av evolutionen. Alltså att vår uppfattning av världen är ett resultat av detta. Inte bara enkla saker som att vi ser viss elektromagnetisk strålning som en viss färg, att vi kan uppleva skillnader i temperatur, att vi kan uppleva fysiska objekt på allehanda sätt. Utan jag menar även de åskådningsformer och förståndskategorier som Kant talar om (Kant dyker av någon anledning alltid upp när jag filosoferar, jag slutar aldrig att imponeras av hur en människa kan vara så skarp som han). Alltså att vårt sätt att tänka formar världen genom att se den som rum och tid, och att vi använder oss av förståndskategorierna (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet)(hämtat från wikipedia) för att förstå den. Hur världen egentligen är beskaffad vet vi inget om, utan vi är underkastade att tänka på samma sätt som alla andra djur som följt liknande evolution.

(Jag blir lite sugen på att utforska det här med vad evolutionen säger om den yttersta verkligheten egentligen; det måste ju finnas en anledning till att vårt sätt att tänka tog den här svängen ursprungligen. Eller varför evolutionen som system alls manifesterade sig i världen och hur dess verkliga väsen ter sig utan människan. Men det är en svår fråga som jag får återkomma till.)

Alternativt så finns ingen objektiv verklighet, och i så fall är hela verkligheten en skapelse av en gud/medvetande oavsett. Men det är en annan fråga.

I vilket fall så innebär det här en hel del riktigt coola saker. För det första så innebär det att ”världen” är skapad av oss, eller snarare att evolutionen skapat oss på ett visst sätt som får oss att skapa/uppleva världen som den är. Inte den objektiva världen där utanför vår fattningsförmåga förstås, men den tredimensionella världen som har en riktning i tiden. Den enda värld som egentligen finns för oss.

Så, min egen idé om hur Peterson skulle kunna lösa det här problemet med att gå från arketyper till gud då: Arketyperna är på sitt eget sätt en spegling av vår evolutionära hjärna. De följer mönster som finns inbyggda i oss och de har en direkt effekt på verkligheten genom oss. Vi tar på oss roller som Ledare, Lojal följare, Förrädare, Ensamvarg, den gode fadern osv. Av psykologiska skäl tar vi dessa roller för att göra livet lättare. Om man misslyckas i skolan och hoppar av t.ex., då tar man rollen som Drop-out för att känna att det finns en sorts ordning. Att vara ”sig själv” (vi är aldrig ett tomt medvetande) och misslyckas är enormt jobbigt, då ger det trygghet att känna att man följer ett mönster och agerar som en Drop-out. Sartre pratade om det här som att vi är utelämnade i fullständig frihet och utan mening, och att vi för att hantera det faller in i roller. Det är helt omöjligt att leva fullständigt fri och nihilistisk, utan vi kommer automatiskt att inordna oss och verkligheten i ett system av mening och syfte. Jag tror att medvetenhet om det här öppnar dörren för att förändra både sitt liv och sin verklighet. Vill man råda bot på PKismen i samhället så kan man göra det genom att välja en ny roll och formulera en ny värdegrund för sig själv. Ofta räcker det dock med att sätta sig ner och skriva för att hitta och formulera vad man verkligen tror på. Själv har jag tagit på mig en roll av intellektuell högljudd kritiker av den rådande ordningen, men även drag av rebell och oborstad lantis. Därigenom kan jag bekvämt arbeta mot de mål som jag värderar.

(Det slår mig att man kanske kunde göra för myterna likadant som Kant gjort med verkligheten; att reda ut vilka åskådningsformer och förståndskategorier som finns för myterna. Det får bli ett senare projekt. 🙂 )

Men det är en parentes. Poängen är att arketyperna och berättelserna lever i en annan verklighet, men påverkar den vanliga verkligheten. I myternas verklighet existerar gud som någon form av arketyp, kanske den gode fadern eller den fördömande domaren. Han har inte samma sorts verklighet som t.ex ett bord, eftersom ett bords-fenomen existerar av någon yttre anledning i den objektiva verkligheten; troligen. Det skulle ju kunna vara så att det inte existerar någon yttre verklighet utan att allt är vårt medvetandes skapelser och i så fall kan gud vara lika verklig som ett bord, då det enda verklighetskriteriet är hur pass övertygad vi är om någots existens.

Oavsett hur verklig gud är så är han vår skapelse, precis som vår värld är vår skapelse. Och det jag ville komma fram till är att gud, berättelserna och verkligheten är speglingar av vårt sammanlagda medvetande. Det öppnar för intressanta tolkningar som att ”vi alla bär på en del av det gudomliga” eller att gud verkligen skapat världen i den mening att gud utgörs av vårt sammanlagda medvetande som skapat världen genom att omforma den objektiva verkligheten. Återkommande idéer i mytologi och religion, och kanske ett litet bevis för att Petersons tes om att myterna och religionerna innehåller fundamentala sanningar. Det innebär också att man likt gnostikerna kan se världen som en plats där vi är inlåsta i fysiska kroppar och inte kan nå den högre verkligheten, vilket då skulle vara den objektiva verkligheten utanför vår fattningsförmåga; och hur gud bara är en Demiurg en lägre gud, dels för att han är skapad av oss, och dels för att han skapat en imperfekt värld. Det skulle i så fall kunna finnas en högre gudom, och det räcker med att fundera kring vilken sorts gud vi skulle drömma ihop om vi hade mindre mänskliga begränsningar av vårt tänkande.

Det är alltså en rätt skräpig gud vi byggt upp här. Jag har ju redan beskrivit hur mänsklighetens ”uppväxt” var miljoner år av lidande och sexuell lusta, dessa störda varelser har alltså skapat en gud efter sina ideal… Men man ser också hur guden utvecklats från den gammaltestamentliga guden, till en allt mäktigare och fredligare gud, och i vår tid en allt mer marginaliserad gud som mest fungerar som en låtsaskompis och orörlig rörare.

Kan man tro på en sån gud om man är medveten om det här? Nja, inte utan hjälp. Man kan mena att det är nyttigt att ha en så idealiserad idé att följa och inspireras av. Det gör oss till ”bättre” människor, enligt de kriterier vi redan satt upp för vad som är gott, men vi har en symbol att samlas kring och därmed förstärka det goda i samhället. Men funktionalitet är en dålig motivation för religioner. En bättre motivation är i så fall idén om att det finns något utöver verkligheten och att gud är en aspekt av den högre verkligheten. Det vill säga att den gud vi skapat är en dålig kopia av den egentliga guden som finns bakom gränsen för vår fattningsförmåga, alltså i den objektiva verkligheten.

För att dra en parallell till religionens utveckling så kan man jämföra med hur man först dyrkade gud i statyer och tänkte sig att guden bodde i den. Sedan att statyerna bara symboliserade guden och att man egentligen dyrkade den riktiga guden som bodde i himmelen, sen insåg man att det gud var nog mer än bara en i gänget av gudar och att det nog snarare var en enda gud och de andra var antingen falska eller aspekter av guden. Sen insåg man att den enda allsmäktiga guden nog var mer än bara beskrivningen av honom, han övergick nog snarare vår fattningsförmåga och alla försök att beskriva honom var att förminska honom.

Det är så man måste tänka för att tro på gud. Den gud vi skulle dyrka må vara en demiurg och otillräcklig, men det är precis som att dyrka en staty av guden, vi dyrkar det vår fattningsförmåga klarar av, det vi dyrkar är inte stenstatyn eller demiurgen utan det vi inte kan fatta eller formulera. Demiurgen är inte den verkliga guden, utan bara ett mellansteg som vi använder oss av för att ens kunna nå den högre andligheten. Precis som Jesus eller helgonen eller bothisatwor eller Vishnus avatarer osv. alla är en rörelse i den andra riktningen. När gud blir för avlägsen bortom vår fattningsförmåga behöver vi länkar till att nå honom, varelser som är mer människor och som vi kan förstå och efterlikna.

Men nu invänder antagligen någon att det här inte bevisar guds existens, bara existensen av en tankekonstruktion som jag påstår ska efterlikna den obeskrivliga guden. Mitt motargument är att vår existens sker i en helt okänd värld och det finns inte bevis för just något annat än att vi har ett medvetande. Oavsett ståndpunkt så tar man avstamp i en tro. Tron att den yttre verkligheten existerar t.ex. När man som materialist kritiserar religionen att vara en påhittad skapelse utan grund, så gör man det från antaganden som också saknar grund. De krav på bevis som man lägger fram är precis lika godtyckliga. Även om vi är överens om en massa saker så som den fysiska världens existens och hela Kants åskådningsform och förståelsekategorier stämmer exakt överens med verkligheten, så är beviskraven ogrundade. Kritikerna kan inte hävda att man ska utgå från att vissa sanningar existerar för att ifrågasätta att någon utgår från att andra sanningar existerar. Man kan bara kräva bevis inom samma kontext-system.

Det går inte att ifrågasätta guds existens helt enkelt. Lika lite som en religion kan ifrågasätta vetenskapens fakta om världen ur ett religiöst perspektiv.

Den enda utgångspunkt vi kan lita på är existensen av vårt medvetande och utifrån det kan man kanske nå vissa sanningar, utifrån hur det verkar vara uppbyggt. Och en del i dess uppbyggnad är vår tendens till tro på en högre andlighet oavsett om det aldrig framträtt något fenomen som motiverat oss att tro. Men det är antagligen omöjligt att leda något till bevis utifrån vårt medvetande, lika lite som en termometer kan bevisa att det är en katt i rummet.

Jag är långt ifrån klar med det här ämnet, men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis kan jag fundera lite kring de två olika möjligheterna för existensens beskaffenhet: En värld med bara ett medvetande och en värld med en objektiv verklighet. Kanske finns det någon sanning om existensens väsen att gräva fram där. 🙂 Jag tror det är omöjligt att undvika en andlig komponent oavsett.