Ett osammanhängande utkast till något som inte verkar bli något. ”Om Kapitalismens karaktär”

Det finns en del saker som jag tror marxismen har rätt om. Det främsta är synen på kapitalismen som ett ohållbart system. Det kapitalistiska systemet i sin renaste form innebär en skiktning av samhället. De dugliga, kompetenta, de med större resurser, blir enormt rika, inte i proportion till sitt övertag utan sett ur ett marknadsperspektiv. Zlatan tjänar inte dubbelt så mycket som en hälften så bra spelare utan snarare tusenfalt. Små skillnader får enorma effekter på marginalen, särskilt i marknader som är så oförlåtande som fotboll.

Kapitalismen i sin renaste form är därför ett elitistiskt system, en sorts social darwinism om man så vill. Systemet sorterar ut människor efter deras förmåga att lyckas under systemet, men inte i arbetare och borgare. Snarare svarar fördelningen av världens resurser i en perfekt kapitalism mer emot den fördelning vi ser i vår egen tids långt ifrån perfekta kapitalism. Där den rikaste procenten håller 50% av världens förmögenhet och nästa 10% håller 35% av världens förmögenhet osv. En kontinuerlig samhällspyramid. Detta är en direkt följd av hur extremt systemet belönar de med de mest värdefulla resurserna. Det är inte heller ett statiskt system utan processen eskalerar allt eftersom. De som exempelvis har bra genetiska förutsättningar för det som värderas i samhället eller en stor förmögenhet kommer att få framgångsrikare barn, allt annat lika.

Marx tänkte sig att det i längden är ohållbart med den utvecklingen och att arbetarna till sist kommer göra revolution. Det han inte tänkte på är att utvecklingen inte är ett nollsummespel, utan att den totala förmögenheten hela tiden växer och att även om skillnaden mellan de rika och de fattiga ökar så får de fattiga det bättre, åtminstone till en början. Om de inte är så fattiga att de hamnat i en fattigdomsfälla där resursåtgången för att hänga med i utvecklingen är större än överskottet från produktion och man därför sakta tvingas allt längre ner i fattigdom. De mest extrema exemplen är de fall där man lever så på marginalen att man sakta svälter bort. Och ur ett (social)darwinistiskt perspektiv är det antagligen intressant att svälten sätter genetiska spår på framtida generationer. Kapitalismen kan alltså, lite tillspetsat, sägas göra sitt avtryck på människans DNA, även i det korta perspektivet.

Denna fattigdomsgräns, där man dras ner i djupare fattigdom allt eftersom, är intressant att fundera kring om man vill förstå kapitalismens effekter på sikt. För i praktiken så är man i en fattigdomsfälla redan när ens egen tillväxt är lägre än snittet, givet att ens produktionskostnads andelsförhållande till den totala produktionen ligger stilla. Det vill säga den framtida avkastningen på ens resurser blir lägre och resurserna är därför också mindre värda. Du har arbetat ihop tillräckligt med pengar för att köpa en oxe som kan dra plogen, men din granne har arbetat ihop till en traktor och är än mer effektiv vilket sänker priset på potatisarna. Din lilla gård är därmed mindre lönsam trots oxen och dina framsteg blir hopplösa i förhållande till omvärldens snabbare utveckling.

Det kan tyckas som att Marx hade rätt om utvecklingen mot en elit och att min invändning enbart rör semantik, men den avgörande skillnaden är att världen skiktas i två ungefär lika stora delar och att det inte bara är en liten klick som blir vinnare i längden, utan ungefär hälften av världens befolkning.

Nu är förstås processen mer komplicerad än så om man ser runt i världen. Länder som industrialiseras lyfts plötsligt upp ur fattigdom, men det är bara effekten av ett samhälle som inte riktigt varit del av kapitalismen tidigare och som nu dras in i systemet, och där man plötsligt börjar värdera allt i termer av avkastning. Effektiviteten ökar och man får en större avkastning på sina resurser.

Detta kommer sig av att kapitalismens kärna är värderingen av avkastning som det högsta värdet och att vi har ett universellt mått i kronor och ören. När man i ett tidigare icke-kapitalistiskt land börjar tänka i vad allts monetära värde är så får man genast ett helt annat fokus på effektivitet. Fenomen som innan bara existerat kan plötsligt sättas siffror på. En vacker utsikt är svår att värdera… Tills man bygger ett bostadsområde där och ser att bostadspriserna där är 20% högre än på ett liknande ställe utan utsikt.

När allting plötsligt kan värderas enligt ett gemensamt mått så bryter de olika subsystemen samman när gränserna löses upp. Lojalitet, släktskap, vänskap, gåvor, ja allt som tidigare fungerat i skilda system kan nu värderas och ställas emot varandra. Din lojalitet som får dig att stanna hos arbetsgivaren till en lägre lön än på ett annat ställe kan värderas till just den skillnaden. Även om du vägrar att tänka så så kan du inte hindra andra från att göra det. Din arbetsgivare ser värdet i din uppoffring. Hans konkurrenter ser dig som en konkurrens fördel. Din hustru ifrågasätter varför du stannar kvar där när din tid kan användas bättre någon annanstans.

Både tid och rum och relationer blir underkastat kapitalismens mått. Till och med framtiden värderas och ditt hus blir mer än bara en bostad, den blir en investering. Alltings potential kan värderas idag. Visst, det kanske är svårt att värdera en framtida avkastning, men även denna värderingshandling inordnas i systemet och prognosens träffsäkerhet får ett värde.

Ett land som går från att oreflekterat låta sin kulturs normer styra dess förehavanden till att sätta ett mått på avkastning på allting upplever självklart enorm effektivisering. Om man av tradition använt en mark som betesmark, så blir den nu värderad efter dess högsta potential. Alternativkostnaden ställs mot kulturen.

Den kultur som man hade innan löses sakta upp när det finns en prislapp på den, och bara i de fall någon finner ett värde i dess existens lever den kvar som ett kommersiellt jippo i stil med julhandel eller halloween. Särskilt lönsamma kulturyttringar kan rent av exporteras eller bli en värdefull turistattraktion.

Kapitalismens brutala effektivitet kör över det gamla så självklart blir det en kraftig ökning av välståndet i landet. Lyckas man dessutom långsiktigt komma över snittet i tillväxt så kommer utvecklingen att fortsätta ett bra tag till. Då hör man till de som blir vinnare på kapitalismen.

Detta är en annan sida av kapitalismens ohållbarhet. När den slukat allt och gjort hela världen till en global marknad så börjar resan mot nollpunkten. När utjämningen har dödat alla övervinster och avkastningen blir nära noll. Ironiskt nog visar nationalekonomernas modeller över den perfekta marknaden just denna maximala entropi, när allt stannar av.

Om något så är idén om värdet av avkastning ett tecken på att det inte är människor som har idéer, utan idéerna som har människor. Vi och vår verklighet är bara som leksaker för idéerna. En plats för dem att förverkliga sitt väsen. Vi har inte kontroll över utvecklingen utan kastas runt efter idéernas ”vilja”.

En annan sak som Marx inte tänkte på är den egna rollen i utvecklingen, och den effekt som hotet om revolution har på systemet. Han försökte förstås skynda på processen genom att göra arbetarna medvetna om sin situation och därför kunna förenas i en identitet för att genomföra revolutionen, men han missade att ta hänsyn till den respons från det kapitalistiska samhället som det skulle få.

Den demokratiska utvecklingen i väst beror inte på några sansade demonstrerande socialdemokrater eller liberaler utan på hotet från de radikalare kommunisterna. Demokratin ledde till en omfördelning av resurserna i de demokratiska länderna, med följden att kommunisthotet avväpnades.

Marxisternas frustration över att den liberala demokratins och kapitalismens fördelar gjorde arbetarna ovilliga att revoltera är lite lustigt. Men de har en faktisk poäng. Kapitalismen kunde överleva genom att det demokratiska systemet – som marxisterna indirekt orsakat – tvingade fram en omfördelning av resurserna. Man köpte sig fri genom ”mutor” till arbetarna, samtidigt som den tillväxt som kapitalismen erbjöd gjorde att folk hela tiden blev lite rikare och upplevde en positiv utveckling.

Ytterligare ett problem var att kapitalismen i sig hade en sådan tvingande kraft att det knappast var möjligt att stå utanför. Den som inte deltog och belånade sig, bokstavligt och bildligt, för ytterligare maximera sin avkastning kom att förlora och hamna allt längre ner i hierarkin. Det gick inte att undvika kapitalismen om man inte redan hade en avsevärd förmögenhet att leva av.

Det är omöjligt att göra revolution mot något som gör alla rikare och som har ett moraliskt övertag då den erbjuder social mobilitet för de dugliga som underkastar sig systemet, och framförallt som tillåter demokrati som alternativ till revolution. Inte konstigt att marxisterna var frustrerade.

Dessutom finns en närmast moralisk dimension i kapitalismen som tydligast kommer till uttryck i the american dream. Föreställningen att man kan förbättra sin position i samhället bara man arbetar hårt och är duktig. Det är en idé om att de som lyckas i samhället är bra människor som förtjänar sin framgång, men också omvänt, att de som misslyckas är dåliga människor som förtjänar sin olycka. Det tenderar emot en hierarki som i förlängningen innebär ett moraliskt klassamhälle.

Det är inte en slump att revolutionerna skedde i underutvecklade länder som Ryssland och inte i de industrialiserade länderna som Marx hade förutspått. För i ett globalt perspektiv så utgör de de verkligt fattiga. Varken de vill det eller ej så är även de ryska bönderna indragna i kapitalismen. Marknaden sätter priset och de råkar bara vara de resurssvagare i det globala sammanhanget. Det är därför väldigt rimligt att det är där som kriserna utlöser den revolution som Marx förutsåg och orsakade. De länder som inte direkt är en del av kapitalismen, men som just av den anledningen drabbas av de kapitalistiska ländernas ökade effektivitet, särskilt om de har en svag regim.

Detta visar på att kapitalismen som system har en tendens till globalism. Den vill inte lämna något oexploaterat. Det ligger i dess natur att söka efter vägar in i områden som inte effektiviserats än. Dess strävan är mot att jämna ut alla ojämnheter på marknaden- för den ser allting som en marknad – och om ett land, ett företag eller en person inte är tillräckligt effektiv så försöker den tvinga den att bli det. Det är dess andra ohållbarhet att den ständigt strävar efter avkastning men samtidigt också verkar för dess utplåning.

De länder som inte ansluter sig till systemet kommer att bli förlorare och antingen knäckas ekonomiskt så att kriser leder till revolution. Den kris som Marx tänkte sig är alltså en internationell kris i det första skedet och inte kris mellan klasser inom länderna. Först därefter kommer den eventuella revolutionen i de underutvecklade länderna. Den ekonomiska belastning på arbetarklassen har exporterats till utvecklingsländer och klasskampen som ska utlösas av kriser kommer istället att utlösas i de fattigaste länderna bland de som verkligen lever på marginalen. Den ”utsugande” borgarklassen som de fattiga skulle krossa i revolutionen bor långt borta i en annan del av världen, så man får nöja sig med att krossa de rika i närområdet istället. Jag tror det är detta vi sett ske i icke-västerländska länder sedan industrialismen tog sin början.

Oavsett i vilken form den ofrånkomliga Stora Krisen kommer ta, om det blir peak oil eller, mer troligt, en skuldbubbla, eller kanske rent av en ny medvetenhet om kapitalismens brister, eller en kombination av flera varianter, så kommer stötvågen expandera genom hela systemet tills den når de svagaste delarna. De länder som har en svag regim samtidigt som en stor del av befolkningen lever nära marginalen. Det är inte troligt att det alls påminner om en marxistisk revolution. Troligare är att det blir lokala variationer kopplade till kultur, etnicitet eller religion som det som förenar revolutionärerna.

En intressant aspekt av hur dominobrickorna föll är hur marxismen tvingade fram demokrati, som i sin tur ledde till en omfördelning av resurser, vilket i sin tur ledde till en accelererad ekonomisk utveckling. Jag ska erkänna att detta är högst spekulativt från min sida, men jag tror att den omfördelning som demokratin tvingade fram innebar en efterfrågechock i systemet som motiverade belåning för investeringar för att möta den ökade efterfrågan, vilket är att jämföra med att växla upp hela ekonomin.

Marxismen har alltså indirekt bidragit till att förvärra kapitalismens instabilitet genom att tvinga fram en omfördelning som driver på vidare investeringar och som får ekonomin att växa av räntan. Kapitalismens stora problem idag är därför att skuldekonomin börjar likna ett pyramidspel

En annan detalj som är intressant är den upplösning av kontroll och ansvar som både demokratin och kapitalismen fört med sig. Det finns ingen ond kapitalist i cylinderhatt att hänga ifrån lyckstolen. Kapitalismen har gått över i ett upplösande av ägandet. Det är stora institut som förvaltar våra pensionspengar som tagit över kapitalistens roll. Det är strukturer som håller arbetaren fången i fabriken och inte människor. Visst förmannen i fabriken eller arrendatorn till marken är människor, men de kan alla hänvisa vidare i systemet till uppköpare eller banker, som i sin tur talar om marknaden.

Hur revolterar man emot detta? Var kan man vända sin ilska när alla är fångar i samma system? Marx beskrev förstås detta slaveri under systemet, där kapitalisterna är lika mycket fångar som arbetarna och tvingade att lyda under systemets krav på avkastning eller gå under. Men idag finns det en helt annan form av strukturer inom systemet som agerar som självständiga väsen.

Kapitalismen är som ett rasande odjur som vi låter dra plogen. Det finns en så explosiv kraft att det vore dåraktigt att inte utnyttja den, men samtidigt så hotar vårt beroende av odjuret utplåna oss. Självklart ska pensionerna kopplas till odjuret för att växa, för om vi inte gör det så kommer världen att springa ifrån oss. Vi är helt enkelt tvungna. Men när företagen mer ägs av opersonliga institut än av verkliga människor så börjar de leva sitt eget liv och får en egen vilja. Styrelsen består inte längre av människor för vilka företaget är en förlängning av dem själva och dess framgång eller motgång något som de upplever direkt. Styrelsen är administratörer som förvaltar företaget åt en diffus entitet bestående av anonyma fonder. Företaget agerar som ett omänskligt naturväsen som följer en enkelspårig vilja till avkastning.

Den globala och fria marknaden är som ett naturfenomen som vi är tvungna att anpassa oss efter. Men om vi bara finner oss i att denna kapitalistiska struktur är vår nya natur, något vi bara får acceptera som givet, då har vi en del ”naturlagar” som kan tyckas orättvisa. Det kommer ett hierarkiskt system på köpet som tydligt säger att vi inte är likvärdiga. Att betrakta kapitalismen som något naturligt innebär att vi också måste betrakta dessa orättvisor som naturliga.

När upplysningsfilosofer talade om naturrätt eller liberaler talade om friheter så var det i den vanliga världen där samhället fanns som ett skydd emot naturen, och man la upp regler för hur detta samhälle skulle förhålla sig till individerna. Man kunde kräva saker av samhället som bröt emot naturtillståndet, för samhället var den yttersta garanten av friheter och rättigheter. Men idag, när samhället står inför en ny natur som den inte rår på är situationen en annan. Den kapitalistiska naturen omfamnar samhället och samhället existerar inom detta ”naturliga” system. En spontan tanke är då att lösningen är ytterligare ett ”samhälle” för att hantera denna nya ”natur”. Ett samhälle som går utanpå den globala ekonomin och som kan betvinga den, precis som det gamla samhället kunde betvinga naturen.

Men hur kan man betvinga något som är så givande, som man är så beroende av? Den gamla naturen, den mänskliga naturen, den kunde man betvinga genom regler som alla inblandade hade fördel av. Genom samarbete snarare än konkurrens. Om samma tankesätt förs över till den kapitalistiska naturen så borde det finnas ett incitament för de som hamnat på fel sida fattigdomsgränsen att samarbeta, jag talar inte om något i stil med fackligt samarbete för det är lika mycket en del av kapitalismen som något annat, ett sätt att maximera den egna avkastningen. Jag talar om en brytning med värderingen av avkastning.

När de ursprungliga samhällena uppstod för att hantera naturen, framförallt den mänskliga naturen och dess tendens att göra våld på sig själv, alltså den starkares möjlighet att utnyttja de svagare, så var det en splittring och utbrytning från naturen. Det globaliseringen innebär är att ett samhälle har slukat alla andra samhällen och det är därför dess kapitalistiska system har blivit till vår nya natur. Det som krävs är att än en gång bryta sig loss från detta naturliga tillstånd och skapa ett nytt samhälle, ett samhälle i samhället om man så vill.

Men hur ska det gå till om varje försök att bryta sig loss eller avskärma sig innebär en lägre effektivitet något som i längden leder till att man blir en förlorare som blir relativt fattigare allt eftersom?

Lösningen är att bryta med det som håller det nuvarande systemet samman: kapitalet. Det går inte att bryta sig loss från en natur utan att lämna dess valuta. När de första samhällena uppstod så var det inte bara för att maximera mängden kalorier för medlemmarna, man införde också nya värden. Status, en gemensam kultur, föreställningar om helighet och så vidare.

Det kapitalismen och sekulariseringen har gjort är att utplåna alla andra värden än kapitalet. Allt ska kunna värderas i kronor och ören, och de få saker som inte kan växlas förringas till verktyg för kapitalismen. Kärlek, familj och vänner, självförverkligande, upplevelsen av att ha ett syfte, tillhörighet och trygghet, allt förminskas till en del av en marknadsföring och införlivas i ett varumärke.

Det låter kanske banalt, men det är för att dessa sentimentala värden har förminskats av kapitalismen genom att nyttjas som verktyg för manipulation eller grund för efterfrågan. De som känner en längtan efter något mer driver en hel genre av självhjälpsböcker och identitetsprodukter. Längtan efter detta ”något annat” har besudlats av det sätt som det utnyttjas. Och de som ger sig hän betraktas som dumskallar som låter sig bli manipulerade. De ses som patetiska stackare som försöker komma ur sin ensamhet och nå ut genom att belöna twitch-horor med donationer bara för att få höra dem nämna ens namn och få känna en sorts tillhörighet. Det kapitalistiska värdet har smutsat ner all annan strävan med sin cynism. Andra värden är något man har eller inte. Innehavet av dessa värden förminskas till något att visa upp för att bevisa sin framgång, och varje strävan för de som inte har något att visa upp blir till en studie i självförnedring.

Så hur bryter man sig ur detta och dessutom skapar ett samhälle? Anledningen till att det blir självförnedring att sträva emot andra värden är för att man ännu inte gett upp det kapitalistiska värdet än. Föreställningen att man byter bort något verkligt värde för en falsk illusion är för stark, för någots monetära värde är så självklart just för att allt kan växlas till kronor. Det är alltings ankare. Något som kärlek har inte samma självklarhet just eftersom det inte går att värdera, man vill automatiskt tänka kring ekonomiska värden när man säger värdera, och försök att beskriva kärlek landar i en tom ”ovärderligt”. Men det påståendet blir falskt när det faktiskt prövas. Om man faktiskt värderade sina barn högre än allt annat så borde man ju prioritera dem så också, men det gör man inte. För samhället belönar de som uppoffrar familj och vänner, och vi formas av detta till att faktiskt värdera övriga värden lägre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.