En kommande video om min nya ideologi ”Kulturismen”

Denna ideologi är inspirerad av Jordan Petersons tankar om att vara ärlig och ta ansvar men också utvecklad som en reaktion mot Pkismen.

Idén är väldigt enkel: Agera så att den framtid du får utifrån ditt handlande är den bästa för dig.

Poängen är att hela ansvaret för vår framtid läggs på dig som individ. Det är Kant’s kategoriska imperativ upphöjt till ideologi. Kombinerat med existentialistiska tankar om att du skapar din identitet genom ditt agerande, genom dina val. Ett sätt att se på det är att tänka sig the butterfly effect på den enskilda handlingen och tänka sig hur du i ögonblicket väljer mellan två helt olika framtider.

Man bör tänka sig det som att man som enskild individ förändrar sig själv genom att förändra sitt agerande, och att den effekt som denna nya identitet har på din omgivning expanderar genom hela samhället och att du i praktiken väljer vilken framtid du vill ha genom dessa identitetsskapande handlingsval du gör.

Det är alltså en ideologi som har en moralisk grund. Den utgår ifrån individens mål, men inte som liberalismen som strävar efter att befria individen så att den kan själv söka sitt mål, utan man uppmanar individen att själv ta ansvar för samhället. Det blir en uppmaning att vara mot andra som man själv vill bli behandlad.

Det innebär att samtliga individer strävar genom sitt moraliska handlande mot det samhälle som man själv skulle trivas bäst i. Resultatet blir ett samhälle som blir en sorts konsensus. Men det är mer än så, det är det samhälle som folksjälen väljer eftersom riktningen på samhället blir summan av alla våra ideal. En sorts kollektiv egoism som strävar efter det gemensamt bästa.

Det är lämpligt att jämföra detta med Pkismen för att göra det tydligare. Pkismen arbetar systematisk med att skapa ett samhälle där alla normer som man bedömt orättvisa ska förstöras. Syftet är att man genom att förändra normerna i samhället förändrar kulturen i samhället.

Denna ideologi bygger på medvetenheten om möjligheten att förändra kulturen, och därmed oss själva. Men medan Pkismen river ner normer med syftet att förändra kulturen och därmed människors sätt att vara, för att jämna ut vissa orättvisor, så utgår denna ideologi från varje individs värderingar istället för att låsa sig vid en bestämd sanning som Pkismen gjort. Man är medveten om de normer som formar samhället och väljer vilka som man ska hålla fast vid.

Det gör att denna ideologi svarar emot en allmänvilja eller en folksjäl och inte är någon falsk värdegrund pådyvlats uppifrån.

Kärnan i Pkismen är lögnen. Eftersom man ser hela existensen som en maktkamp mellan förtryckare och förtryckta, så är det ok att ljuga. Men i längden har det visat sig att den där lögnen växer eftersom samhället blir blint i det område det ljuger om. Invandringen fick inte kritiseras, och man var uppmanad att vinkla och mörka. Därmed så blev det hela tiden mer att ljuga om eftersom man inte kunde erkänna skadeverkan som följde av invandringen eller liknande.

Men denna ideologi, kulturismen, den uppmanar till att vara ärlig, eftersom man vill att andra människor ska vara ärliga, så är man tvungen att vara det själv. Men framförallt för att man måste vara ärlig emot sig själv så att man inte hamnar snett som Pkismen gjort. Det ger en helt annan utveckling. Till att börja med måste man vara ärlig om vad man vill ha för samhälle. Falska föreställningar om att man vill hjälpa män från mellanöstern försvinner då. Väldigt få svenskar är egentligen beredd att ge upp sina egna resurser för främlingar av en annan kultur. Men man är antagligen mer benägen att hjälpa de människor som är lik en själv. Som man känner samhörighet med.

Det är alltså inte givet var folksjälen står i relation till kollektivism-individualism. Det är upp till individen själv att välja i vilken utsträckning den vill sträva emot kollektivism eller individualism. Ideologin som sådan tar bara ställning för individualism vad gäller ansvar, och för kollektivism med hänsyn till den betydelse kulturen har för människor.

Förhållandet mellan individ och kultur bör klarläggas. Det går inte att vara individualist i ett vakuum. Det finns alltid en kulturell förutsättning som man är individualist inom. Den västerländska liberalismen kräver en västerländsk kultur. Det är därför omöjligt att ha generell liberalism i ett mångkulturellt samhälle. Den frihet man erbjuder måste ställa kulturella krav för att inte samhället ska slitas sönder. Kulturen kommer före friheten.

Men som Pkismen visat med förödande verkan så kan kulturen förändras efter ideologiska önskemål. Det innebär alltså att de normer som man som individ håller fast vid avgör hur kulturen ska vara. När man väljer att vara ärlig så blir kulturen ärligare på sikt, och om man dessutom lyckas etablera en föreställning om ärlighet som ideal, så kan man bygga upp en kritisk massa som skyndar på utvecklingen.

Det intressanta är, som vi märkt med Pkismen, att man inte är immun mot utvecklingen själv. När man genom sitt agerande förändrar kulturen så förändrar man alltså den grund man står på. Det gör att individerna drivs mot en allt mer extrem position. När man nu väl insett att kulturen är en social konstruktion så är denna tendens ofrånkomlig. Människor kommer att försöka förändra kulturen av ideologiska skäl, och det kommer driva dem mot extremism, som vi sett med Pkismen.

Min ideologi är därför ett svar på det. Den är en ideologi som lägger ansvaret på individen. Medan Pkismen haft oärliga och oansvariga individer, så har denna ideologi ärliga och ansvariga individer.

Pkismen kunde spåra ur för att det var acceptabelt att ljuga och ingen tog ansvar för att stå upp emot utvecklingen. Vi var omedvetna om den betydelse som dessa nya idéer om social konstruktion innebär i praktiken.

Men nu vet vi, och därför är det nödvändigt att kräva ansvar och ärlighet av individerna. Men även det kan gå fel om man inte samtidigt gör målet med ideologin individuell. Dvs, det får inte finnas en given sanning som i Pkismen, där man skulle ta del i en kamp mellan förtryckare och förtryckta, och därmed drogs mot allt mer extrema handlingar. Det paradoxala är att Pkismen genom detta sätt att se världen skapat konflikter just för att den konsekvent sett konflikter i allt. Och att man också genom att utnyttja makt för att omfördela maktförhållanden själv blev förtryckare. Det är också ur denna föreställning om kamp mellan gott och ont som dess kärna kommit, det är ok att ljuga om det tjänar Pkismens syfte. Det är också ur denna föreställning som deras omoraliska moral kommit, där människor bedöms olika beroende på hur de rankas i offerskalan.

Kulturismen däremot har inte en övergripande sanning på det sättet. Individen är själv pålagd ansvaret att avgöra vad som är önskvärt och rimligt. Detta ger kulturen en balanserande effekt. Människor kommer inte sitta passivt och se på när samhället blir extremare och hoppas på att politiker eller någon annan ska göra något åt situationen. Man har ett eget ansvar att säga nej.

*

Men det ger också en annan moral än Pkismens. Istället för att värdera moraliska handlingar utifrån hur andra, särskilt om det är såna som man förminskat till utsatta, kan tänkas uppleva situationen, så utgår man ifrån hur man själv skulle uppleva samma behandling. Men framförallt att det fokus som ligger på det egna ansvaret att agera på ett sätt som skapar en moralisk identitet, gör att moralen i den här ideologin blir en dygdmoral. Det är inte en pliktmoral där man har en plikt att följa, som att stå upp emot rasism, och det är inte heller en utilitaristisk moral som värderar världen i kränkthet. De formerna av moral som Pkismen erbjuder är för svaga människor som behöver regler och strukturer att förhålla sig till för att slippa det egna ansvaret. Man vill ha något annat att luta sig emot för att slippa hela tyngden av ett personligt ansvar.

Dygdmoralen som Kulturismen erbjuder är mycket strängare, hämtad från existentialismen. Genom ditt agerande skapar du den person du är, du är tvungen att själv avgöra vilken sorts människa du ska vara. När du väl fattat ditt val så kommer du att inta den ställningen och ditt eget agerande, din egen dygd blir din moraliska kompass. Du är ensam ansvarig.

*

Kanske uppfattas den här ideologin som luddig? Vad vill den konkret om den inte har någon motsvarighet till Pkismens dogmatiska kamp?

Det finns fyra punkter som är dess kärna som ofrånkomligt kommer ha en effekt på hur ideologin förändrar samhället. Ärlighet, Ansvar kultur och moral.

Ansvar är den grundläggande principen som kommer av insikten om att vi väljer vår kultur. Ansvar kommer troligen innebära att man inte bara lägger ansvar på sig själv utan att man också kräver ansvar av andra. Det är inte en självklarhet i ideologin i sig, men det faktum att ideoloogin har ett sådant fokus på ansvar kommer antagligen ofrånkomligt innebära att ansvar även ställs på andra. Det bryter klart emot det samhälle och den elit vi har idag.

I anslutning till ansvaret så kommer antagligen också moralen få en betydande plats. Moraliska krav på människor och kanske särskilt förtroendevalda eller andra personer med makt. Ljugande politiker och journalister kommer inte att accepteras på samma sätt skulle jag tro.

Kulturen får ett stort fokus också, och antagligen så kommer man att uppvärdera den egna kulturen eftersom den utgör grunden för ens moral och därmed hela ideologin. Det är anledningen till att jag har arbetsnamnet Kulturism. Jag tror man kommer försvara kulturen på ett annat sätt inom den här ideologin, och även se mer kritiskt på andra kulturer, särskilt de som drabbat oss genom invandringen.

Ärlighet är den svagare punkten och den bygger mer på behovet av att vara ärlig mot sig själv för att kunna avgöra vilken framtid man vill ha, och även som en motreaktion mot Pkismen.

Men var står då Kulturismen på en högervänster-skala?

Som jag påpekat har inte Kulturismen en tydlig inställning till kollektivism vs individualism. Snare så kommer det ofrånkomligt att bli två delar. En vänster-kulturalism och en höger kulturalism eftersom det inte finns någon övergripande sanning utan det bygger på individernas värderingar.

Jag ser denna polarisering i höger och vänster som både ofrånkomlig och sund. Det är ännu en styrka med ideologin. För om vi lärt oss något från Pkismen så är det faran med ett samhälle som blir enkelspårigt. Det måste alltid finnas en dynamik av höger och vänster, även om betydelserna förändras med tiden.

Troligen kommer högern lägga fokus på det egna ansvaret medan vänstern lägger fokus på den gemensamma kulturen. Men övergången är inte enkel och självklar eftersom de båda sidorna bundit upp sig kring gamla Pkistiska sanningar. Vänstern kanske är för fast vid mångkulturen för att kunna ta ställning för den inhemska kulturen.

Men antagligen känns det fortfarande oklart, så jag ska försöka förklara hur det skulle se ut i en konkret situation som vid ett riksdagsarbete. Även om det inte är självklart att det system vi har idag är vad kulturismen skulle välja.

Ett parti som har en kulturalistisk ideologi är annorlunda än andra partier eftersom deras ideologi inte är enkelspårig. Liberaler är fixerade vid frihet och socialister vid någon sorts rättvisa. Alla beslut och samarbeten de tar sig för är i ett idealtillstånd en strävan emot dessa mål. Även om de inte alltid har en utopisk föreställning så har de en bestämd riktning. Deras ideologier är låsta vid principer och alla kompromisser dem emellan blir en dålig blandning. Pkismen är ju en sådan kompromiss. Socialisternas fixering vid kamp och förtryck och kollektiv, kombinerat med liberalernas normupplösande gränslöshet.

Kulturismens fokus är inte dess principer, utan folksjälens ideal. För i någon mån så blir den kultur som byggs upp av alla individer en sorts intelligens, en sorts medvetet väsen. Den är inte låst vid principer på samma sätt utan anpassar sig efter situationen.

Kulturist-politiker skulle i så fall se till vad som folksjälen önskade sig. Den skulle alltså ha kulturen som sitt riktmärke. Den skulle sträva att vara den genomsnittlige svensken till nytta och inte låsa sig vid ideologiska fixeringar kring friheter eller rättvisa.

Men den skulle förstås också förhålla sig till de principer som kulturismen bygger på. Ärlighet skulle antagligen leda till att man krävde öppenhet från staten, Ansvar skulle antagligen innebära en stat som inte lägger sig i medborgarnas liv och inte utövar makt genom omhändertagande och bidrag. Kultur och moral skulle förstås sätta sin prägel på politiken, men till skillnad från övriga politiker så skulle det inte bara utgöra grunden för ens karaktär, utan det skulle också vara ett mål i sig själv. Dvs att bevarandet och skyddandet av den svenska kulturen är nödvändigt just för att den är själva grunden för ideologin.

Om man vill kan man kalla det för en kulturellt medveten konservatism. En konservatism som bygger på insikten att kulturen är sårbar och kan användas som vapen av andra ideologier.

Lämna ett svar