Petersonismen Ett utkast till en ny ideologi

Min ideologi bygger på Jordan Petersons tankar som i sin tur bygger på bland annat existentialismen, Jung, Kristendomen, pragmatismen, Darwins evolutionsteorier m.m

Jag ska beskriva ideologin här. Bakgrunden kan ses i den andra videon eller läsas på bloggen.

Petersonismen lägger stort ansvar på individen istället för staten. Det handlar främst om ett moraliskt ansvar för sitt samhälle, men också för sin egen situation. Detta följer av Petersons betoning på det individuella ansvaret för sin situation.

Petersonismen lägger en stor vikt vid ärlighet.  Detta följer av Petersons uppmaning till att tala och agera sant och se var man hamnar.

Petersonismen lägger också en stor vikt vid moralen. Den moral som Peterson menar finns uttryckt i kulturens myter. Detta är dock inte statens sak att lägga sig i utan något som är individens ansvar.

Notera att petersonismen inte är moralistisk. Det finns inte en uppmaning till att övervaka andras moral, utan enbart sin egen. Med en särskild betoning på att vara ärlig mot sig själv.

Kulturen är Petersonismen riktmärke. Som en följd av att fokus är på individens ansvar och dennes ärlighet mot sig själv, så finns det inga självklara principer, som i andra ideologier, som ideologin strävar emot. Ärlighet och ansvar är förutsättningar för ideologin inte dess mål. Staten är bara tvungen att ge tillräcklig frihet för det individuella ansvaret.

Den vill alltså inte tvinga på medborgarna frihet som liberalismen för dess egen skull. Den vill tvinga dem till viss frihet så att de kan ta eget ansvar. Målet är alltså inte friheten, utan det är bara förutsättningen för ansvaret.

Den vill inte tvinga på dem en viss form av rättvisa som socialismen, men den kan sträva emot en viss rättvisa indirekt genom medborgarnas vilja. Den idé om rättvisa som finns i kulturen vid tillfället.

Däremot ligger den nära konservatismen med sin betoning på kulturen. Den vill ha en stat som inte inkräktar på individernas ansvar, men den har i sig inte en vilja att tvinga på individen några givna värden. Värderingarna kommer istället naturligt från den gemensamma kulturen, genom individernas agerande.

Den skiljer sig från konservatismen på samma sätt som från liberalism och socialism i att den inte har givna principer eller värderingar som den strävar emot. Den är i grunden existentialistisk och individen själv bestämmer vilka värderingar och vad som är samhällets mål. Det är istället upp till individen att välja sina principer, och upp till den enskilda politikern att välja sin politiska plattform, genom deras individuella handlande. Politikern har alltså inte lojalitet mot några principer givna av ideologin, utan han har sin lojalitet till sina väljare. Endast kravet på att inte inkräkta på individens ansvar.

Idealiskt så är han en person som står för sina egna principer och väljs in av de som delar hans principer, och blir på så sätt deras röst. En röst för en del av den gemensamma kulturen, vilket förstås ger det lokala samhället en större tyngd, mot staten. Tillsammans blir alltså politikerna inom Petersonismen, i teorin, en kör som uttrycker hela kulturens vilja.

Så även om inte ideologin har principer att sträva emot som de övriga ideologierna, så uppstår en indirekt riktning genom att politikerna svarar emot delar av folkviljan. Kulturen själv blir ideologins indirekta mål. Vilket ger en helt annan flexibilitet, när folket och därmed kulturen agerar som ett medvetande som kan anpassa sig efter utvecklingen.

Ansvar, ärlighet och moral är principer i ideologin, men det är inte något den strävar emot, utan något som ligger som dess grund för att individen ska kunna ta ansvar och driva kulturen. Det är den form av harmoni på alla nivåer som Peterson talar om. Existentialistism i kubik. Individen väljer sin identitet genom sina handlingar, ocxh därmed sina värderingar, sitt samhälle, sin framtid. Alltså en levd sanning. Han städar sitt rum och får ett ordnat samhälle.

Notera att äganderätt, jämlikhet, m.m. inte är nödvändiga för att forma en identitet och därmed påverka samhället. Men man kan anta att det sett till vår kultur är rättigheter som kommer försvaras även om de egentligen inte är nödvändiga för själva ideologin. Exakt vilka friheter som är nödvändiga för att skapa sig en identitet och värderingar kan förstås diskuteras. Friheter som yttrandefrihet och demokrati är troligen givna, eftersom det vore att begränsa individens effekt på kulturen om de begränsades.

Ideologin blir en balansgång mellan kaos och ordning. Mellan individ och kultur. Där kulturen lägger grunden för individen som skapar kulturen genom sina handlingar. Det handlar inte bara om hur individen påverkar andra, utan om hur han lever som exempel. Försöker han manipulera andra till att tänka som honom, så ska fokus ligga på hans handling. Han strävar emot ett manipulativt samhälle. Lyckas han vara ärlig så ser han att detta är fel, och han försöker därför leva mer som ett moraliskt ideal

Den ideologi som kan tyckas närmast på ytan är libertarianismen, men som märks har de helt olika grund. Libertarianismen har en individualistisk grund, medan Petersonismen har en existentiell grund. Petersonismen har individens ansvar som mål inte dens frihet. Existentialismen kräver dock en viss frihet, men den kan ge upp övriga friheter om det är kulturens vilja. Främst handlar skillnaden alltså om majoritetens tyranni. Petersonismen har inte ett självklart motstånd mot slaveri till exempel, även om det troligen är synnerligen osannolik utveckling sett till att den nuvarande kulturen, dess moral, och den strävan emot ett självförbättrande som följer av individuellt ansvar och ärlighet, vilket i förlängningen speglas i kulturen.

Libertarianismens mål är individens frihet. Petersonismens mål är det mål som individerna har tillsammans: Folkviljan.

Just det faktum att den till sin natur styrs av kulturen gör att den är helt olika i olika tider och i olika kulturer. Under 50-talet skulle den ha varit klart socialistisk, men med en särskild prägel som skiljer den från socialdemokratin. Den kan sträva emot en socialistisk rättvisa, men utan den omhändertagande och ansvarstagande staten som socialdemokraterna tänkte sig. Den skulle då försöka omfördela resurserna, men inte ta kontroll över samhällets institutioner.

I den nära framtida kulturen så skulle den antagligen ta en betydligt mycket mer libertariansk och nationalistisk inriktning som följd av att Pkismen förbrukat förtroendet för staten och för att invandringen leder till en uppvärdering av det svenska.

Min kritik mot Zizeks kommentar om Jordan Peterson

Artikeln:
http://www.independent.co.uk/voices/jordan-peterson-clinical-psychologist-canada-popularity-convincing-why-left-wing-alt-right-cathy-a8208301.html

It is easy to discern the cracks in his advocacy of cold facts against “political correctness”: not only is he often relying on unverified theories, but the big problem is the paranoiac construct which he uses to interpret what he sees as facts. ”Facts are facts,” he likes to say, before going on to say that ”the idea that women were oppressed throughout history is an appalling theory” and that to conceive of gender as a social construct is ”as bad as claiming the world is flat”.

Först och främst så är det lite udda att Zizek kritiserar någon annan för att bygga på overifierade teorier. Sedan antyder han att dessa uttalanden av Peterson är falska och att det var just dessa som Peterson hänvisade till som fakta.

Det behöver inte innebära att Zizek använder sig av fula knep, utan snarare skulle jag tro att det är en del i hans vanliga svammel. Hans resonemang reder, vad jag vet, aldrig ut något, utan hans metod är snarare att beröra ämnen och lämna dem innan hans ord hinner få betydelse.

Han går i vilket fall vidare och antyder att Petersons kritik  mot politisk korrekthet inte är något äkta utan i klass med nazisternas antisemitism:

Along the same lines, one could say that, even if most of the Nazi claims about the Jews were true (they exploit Germans, they seduce German girls, and so on) – which they are not, of course – their anti-Semitism would still be (and was) a pathological phenomenon because it repressed the true reason why the Nazis needed anti-Semitism in order to sustain their ideological position. In the Nazi vision, their society is an organic whole of harmonious collaboration, so an external intruder is needed to account for divisions and antagonisms.

 

Han hävdar alltså först att nazisterna inte var övertygade i sin syn på judar, utan att ideologin byggde på ett behov av samhörighet och identitet, och att antisemitismen då bara fungerade som ett verktyg för detta. Det är ett gravt postmodernt tänkande att tro att människor inte har några övertygelser utan bara använder det för sitt poserande.

Om något så skulle jag säga att det är ett speglande av sig själv i andra. Postmodernisterna saknar övertygelser, för de är i grunden relativister, därför behöver de åsikter för sitt poserande. De kan inte själva ha några äkta övertygelser, därför tror de att alla andra är lika falska.

Men helt utan självinsikt så fortsätter han:

the anti-immigrant populists deal with the “problem” of the refugees: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the “Islamification” of Europe, and they get caught in a series of obvious absurdities. For them, refugees who flee terror are equalised with the terrorists they are escaping from, oblivious to the obvious fact that, while there are probably among the refugees also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are desperate people looking for a better life.

Notera hur han använder citationstecken för att ifrågasätta postmodernism, islamifiering, och invandringens problem. Låt mig omformulera den texten lite:

the anti-immigrant ”populists” deal with the problem of the ”refugees”: they approach it in the atmosphere of fear, of the incoming struggle against the Islamification of Europe, and they get caught in a series of ”obvious absurdities”. For them, ”refugees” who ”flee” ”terror” are ”equalised with the terrorists” they are ”escaping” from, ”oblivious” to the ”obvious” ”fact” that, while there are probably among the ”refugees” also terrorists, rapists, criminals and so on, the large majority are ”desperate” people looking for a better life.

Utöver att fungera som ett exempel på det missbruk av språket och kampen om berättelsen som postmodernisterna sysslar med med dessa ständiga citationstecken, och hur deras omdefiniering av ord gör att man måste göra samma sak själv när man kommenterar deras ordval, så är frågan vilken version som är korrekt.

Zizek antyder att alla dessa föreställningar som han motsätter sig är patologiska och enbart existerar för att motivera något annat. Det är ju en bekväm inställning. Men vad har han för grund för sina åsikter? Jag och Peterson förhåller oss till verkligheten. Jag noterar att alla inte är flyktingar, att islam faktiskt utgör ett hot genom sitt beteende, sina uppmaningar och sin intolerans. Jag ser att människor ljuger och mörkar i linje med det jag kallar PKism och Peterson kallar postmodernism eller politisk korrekthet.

Zizek å andra sidan befinner sig helt i berättelsen. Han har inte backat upp sina påståenden om att postmodernismen inte finns, eller att nazismen inte bygger på antisemitism. För skulle han göra det så måste han frångå sina postmoderna teorier eller klargöra vad det är som avgör vad som är patologiskt och vad som är genuint. I så fall måste han erkänna att det är han själv som avgör det, att hela hans tankesystem bygger på godtycklighet, att han valt att inte värdera sina egna åsikter enligt samma teorier.

För om det är något som är patologiskt så är det postmodernisternas åsikter. De kan avfärda andras övertygelser som inbillningar eller psykologiska försvar eller vad som helst, för de ser världen som helt relativistisk där sanningar är subjektiva skapelser. Därför är deras egna åsikter rakt igenom falska enligt deras egna teorier, de kan omöjligt tro på båda sakerna samtidigt, inte utan att landa i paradoxer och mysticism.

Alla andra kan ha verkliga övertygelser, för de tror på vad de tror på.

In other words, the cause of problems which are immanent to today’s global capitalism is projected onto an external intruder. Anti-immigrant racism and sexism is not dangerous because it lies; it is at its most dangerous when its lie is presented in the form of a (partial) factual truth.

Från ingenstans kommer nu påståendet att invandringskritikerna är sexister också. Rasism-anklagelsen är ju lättare att se koppling till. Men Zizeks verkliga briljans skiner igenom när han konstaterar problemet med lögner är att de påstås vara sanna. Det vill säga något som ingår i själva definitionen av en lögn. Postmodernism när det är som allra mest skarpsynt. I Sverige är det förbjudet att vara kriminell.

Men om jag ska vara snäll så kanske han faktiskt menar att rasisterna och sexisterna eller invandringskritikerna har rätt (delvis).  Det talar förstås emot hans tidigare användningar av citationstecken eller påståendet att problemen beror på kapitalismen och inte invandrarna, men det ligger i linje med hans systematiska undvikande från att någonsin säga något meningsfullt och genomtänkt, utan alltid säga emot sig själv. Självklart utvecklar han inte vad han menar, det skulle ju göra att han var tvungen att stå för något. Gubevars.

Unfortunately, the liberal, left-wing reaction to anti-immigrant populism is no better. Populism and leftie “political correctness” practice the two complementary forms of lying which follow the classic distinction between hysteria and obsessional neurosis: a hysteric tells the truth in the guise of a lie (what it says is literally not true, but the lie expresses in a false form an authentic complaint), while what an obsessional neurotic claims is literally true, but it is a truth which serves a lie.

Ojoj. Nu är han igång på allvar. I sin iver att inte behöva stå för något så ska han kritisera vänstern också, men råkar då erkänna den politiska korrekthetens existens, även om han håller fast vid att använda citationstecken. Han erkänner också, precis som jag och Peterson hävdar, att PKisterna ljuger. Det är dess kärna.

All too often, PC liberals proceed in a similar way: they pass in silence over actual differences in the “ways of life” between refugees and Europeans since mentioning them may be seen to promote Eurocentrism. Recall the Rotherham sex abuse scandal, where the race of the perpetrators was downplayed in case anything in the case could be interpreted as racist.

PC partisans also practice this “lying with truth”: in its fight against racism and sexism, it mostly quotes crucial facts, but it often gives them a wrong twist.

the PC left uses its true points (detecting sexism and racism in language and so on) to reassert its moral superiority and thus prevent true social change.

Så tydligen så existerar PKismen/politisk korrekthet, och han ger en fullgod beskrivning av den, även om hans omtolkning av vad som hände i Rotherham är överslätande.

Men detta är ju just de ””problem”” som ”populisterna” talat om. Notera hur smidigt och lätt han glider runt och argumenterar för det som han kritiserade i början av texten. Från ”sanning” till sanning. Sanningen  är bara några citationstecken bort för dessa postmodernister.

Naturligtvis kommer samma kritik mot invandringskritikerna, att de använder sig av ogrundade rykten om våldtäkter. Vi kan skylla på hans okunskap om att det inte finns något behov av ”ogrundade rykten” när det gäller våldtäkter och övergrepp utförda av invandrare.

Jag vill dock lyfta fram denna del: The populist protest displaces onto the external enemy the authentic frustration and sense of loss. Invandringskritikernas frustration är alltså äkta, men deras förlust är bara en upplevelse. Var kommer denna upplevelse ifrån då, Herr Zizek? Och vad är det som avgör vad som är autentiskt eller bara upplevt? Just ja, det är du som godtyckligt avgör det. Eller finns det en ”delvis sanning” där ute i verkligheten som du antyder? Eller är allt bara propaganda i berättelsevärlden? Hur kommer det sig att du har friheten att göra små utflykter i verkligheten och att dina åsikter och dina uppfattningar du hämtar där  inte bygger på en ”upplevelse”?

Jag får också en upplevelse nu, av att du bara är en clown som drar sig i näsan och sluddrar och svamlar utan att ha något meningsfullt att tillföra.

 

And this is why Peterson’s outbursts have such an effect. His crazy conspiracy theory about LGBT+ rights and #MeToo as the final offshoots of the Marxist project to destroy the West is, of course, ridiculous. It is totally blind for the inner antagonisms and inconsistencies of the liberal project itself: the tension between liberals who are ready to condone racist and sexist jokes on account of the freedom of speech and the PC regulators who want to censor them as an obstacle to the freedom and dignity of the victims of such jokes has nothing to do with the authentic left.

Bortsett från det falska påhoppet om att Peterson skulle vara konspirationsteoretiker, så är påståendet om att Peterson (eller hans teorier) skulle vara totalt blind för exakt det som Peterson talar om zizekism när den är som bäst. 100% svammel.

Han har dock rätt om att PKisterna inte har något med den autentiska vänstern att göra. Dock inkluderar jag honom bland PKister och postmodernister. Han har inget med genuin vänster att göra.

Han avslutar:

Peterson addresses what many of us feel goes wrong in the PC universe of obsessive regulation – the problem with him does not reside in his theories but in the partial truths that sustain them. If the left is not able to address these limitations of its own project, it is fighting a lost battle.

Om han hade något att tillföra eller något att säga så hade han kunnat förklarat vad som gör dessa sanningar till delvisa sanningar, men det är inte i hans intresse. Han vill vara kritikern som inte behöver stå för nånting.

Problem, och upplevelser av dem, uppstår av sig själv ur det kapitalistiska samhället. Det kan leda till genuina känslor, men dessa känslor resulterar bara i patologiska reaktioner. Det mystiska, opreciserade problemet uppstår ur kapitalismens mörka inre, främlingar anklagas för gruppvåldtäkt på patologisk grund, om de begått handlingen då är det bara en delvis sanning. Detta är väldigt olyckligt för på dessa delvisa sanningar kan man bygga teorier.

Zizek gör sig bättre som talare än som skribent. Av den enkla anledningen att han då kan avleda lyssnaren genom att sluddra upphetsat och dra sig i näsan och för att man inte så lätt kan gå tillbaka och reda ut hans motsägelsefulla röra.

En omformulering av min ideologi. Ett utkast.

Pkismen (politisk korrekthet som ideologi) har visat hur man kan förändra samhället och kulturen genom att förändra normer. Genom att programmera människor till att programmera varandra och sig själva.

Man lär sig hur man ska reagera och agera när någon säger eller gör fel saker enligt Pkismen.

Det handlar om insikten om att kultur och samhälle är en social konstruktion. Och att man kan förändra människors sätt att tänka genom att förändra kulturen, och att man kan förändra kulturen genom att förändra människorna.

Genom att etablera en idé hos tillräckligt många så kan man få hela samhället att byta riktning. Särskilt om man har till gång till de resurser som media har.

Den nya paradigmen kommer handla om att alla är medvetna om detta och att kulturen förvandlas till ett slagfält.

Det är denna föreställning som ligger till grund för idéer som att ett sexistiskt skämt är något mycket allvarligt, eftersom man ser till hur det som norm förändrar vårt sätt att agera och tänka. Man säger att det är del av en våldtäktskultur, att det beteendet är vad som upprätthåller en viss kvinnosyn.

Stora delar av vänstern har förstått det här tänkandet, och de som lyssnar på mina andra videos har också insett hur även vi som är motståndare till Pkismen eller vänstern är med och upprätthåller deras PK-kultur genom vårt sätt att agera och följa normer.

Detta leder vidare till min ideologi. För det som kommer hända är att vanliga människor blir medvetna om denna koppling mellan normer och kultur, och hur väldigt lätt det varit att förändra kulturen och vårt tänkande.

Denna insikt kommer att få en effekt, och ideologerna kommer inleda en kamp om våra hjärnor, om vilka normer och värderingar vi ska ha, och den kultur som uppstår ur det.

Min ideologi är ett försök att svara på det här problemet. Om vanliga människor förstått detta så kommer de att reflektera mer över vilka ord de använder, vilka mönster de följer och vilka statusroller de tillskriver andra. Man kommer se världen som en plats för ömsesidig hjärntvätt.

Det kommer göra att människor frågar sig: Vem är mitt egentliga jag?

Frågan är större än så. För man har ju insett att ens beteende spelar en roll för vilket samhälle vi får. Man finner sig alltså i en situation där man inte vet vem man egentligen är, men vet att den identitet man väljer eller tilldelas kommer strukturera kultur och samhälle.

Denna existensiella kris påminner lite löst om John Rawls idé från En teori om rättvisa. Han tänkte sig ett sorts urtillstånd utanför verkligheten där människan inte vet vem de kommer vara i livet, men ska besluta vilka regler som ska gälla i samhället, och därmed är tvungna att skapa ett så rättvist samhälle som möjligt utifall de skulle hamna i en besvärlig position. Om det skulle visa sig att de blir handikappade så bör de ha skapat regler för samhället som minskar nackdelen med att vara handikappad, men samtidigt inte belastar systemet så mycket att det fick för negativ effekt på samhällets allmänna välstånd.

I den situation som människorna står inför i vår tid och framtid, så vet de inte vem de är, fullt ut, men de vet att det finns en koppling mellan deras identitet och det samhälle det resulterar i. De har en kultur och kulturen har gett dem deras värderingar, men de inser också att kulturen är en konstruktion som kan byggas om som man vill beroende på vilken identitet man väljer. Mänskligheten väljer alltså sin identitet och sin kultur samtidigt.

Man känner någorlunda till sina brister och styrkor fysiskt och mentalt, men man har ännu inte valt personlighet och värderingar. Man kan välja att vara icke-autentisk och följa strömmen och låta andra diktera vad som är sanning eller inte; eller också kan man välja sin egen identitet själv och därmed välja samhälle.

Eftersom ens agerande i världen påverkar världen genom de val man gör när man följer normer eller låter bli, eller om man försöker skapa nya normer, eller om man rent av försöker skapa normer hos sig själv som direkt syftar till att förändra andras normer.

Man gör sitt val av vem man ska vara genom sitt handlande. Det Peterson ibland pratar om som levd sanning. Ens agerande bestämmer vilken roll man tilldelar sig själv.

Ett bra sätt att se situationen är att tänka sig det som ett exempel på the butterfly effect. Den lilla förändringen i din personlighet kommer förändra hela framtiden, inte bara för dig utan för alla. Må vara att det kanske tar lång tid innan effekten blir särskilt stor. Betänk då om du skapar en hel identitet, vilken effekt det får på världen. Det är att jämföra med den förändring det skulle innebära för verkligheten om du aldrig varit född. Tänk då också på att du inte är ensam i detta val, utan att i praktiken hela mänskligheten fattar dessa val.

Dessutom så kan du välja en identitet som är designad för att påverka andra och förändra deras identitet. Du skulle till exempel kunna välja att vara en aggressiv intolerant person som kräver att alla lyder under dina övertygelser. Det är ett effektivt sätt att dominera andra människor och på så sätt göra ett än större impact på kulturen. Det är detta som Pkister och SJW sysslar med.Och våra identiteter låter dem hållas.

Men Pkisterna är inte reflekterande, de har insett att de kan dominera kulturen genom sitt beteende, men de har missat att de själva är lika påverkade av kulturen de skapar. Deras dominerande extremism, leder till en extremare kultur, och det gör dem än mer extrema. De har inte insett att det slår undan grunden för deras identitet. Den och deras värderingar blir lika godtyckliga och relativistiska som allt annat.

Om de skulle inse det skulle de stå inför samma problem som jag beskrev ovan. Insikten om att de väljer sin egen identitet och därmed kultur.

Det avgörande ögonblicket för den här utvecklingen är när medvetenheten om detta sjunkit in hos tillräckligt många för att nå en kritisk massa. Det är då som min ideologi, filosofi eller paradigm, kan förverkligas.

Min ideologi säger följande:

Du är ansvarig genom dina val att välja vem du är och du väljer därmed vilket samhälle som du strävar emot. Vi får det samhälle vi förtjänar.

En förutsättning för att du alls ska kunna skapa ett samhälle och en kultur du kan trivas i är att du är ärlig mot dig själv. Ärlighet är grunden, och det är det första valet.

Som peterson säger. ”Var ärlig och se vad som händer”

Om man istället väljer att vara falsk så får man det PK-samhälle vi har idag.

Den ideologi som jag föreslår tar fasta på detta, och lägger ansvaret på varje individ för vem den är och det samhälle den lever i.

Detta leder till att kulturen förändras i riktning mot ansvar och ärlighet. Men det har också den effekten att dessa ärliga autentiska människor lever ut sin sanning direkt. De kan inte bryta med sin kultur, men de kommer, medvetna om den betydelse deras val har och det ansvar de har, att förändra kulturen efter sin unika identitet.

Det innebär att ideologin inte har en röst utan en hel kör. Den strävar åt flera olika håll, med bara den gemensamma övertygelsen om personligt ansvar och vikten av ärlighet.

Ideologin har inte ett mål som liberalismen att befria människor, eller att ge människor en viss rättvisa, som socialismen. Utan dess mål är det mål som varje enskild individ väljer. Därför blir den inte enkelspårigt fixerad vid något utan uttryck för en gemensam allmänvilja, eller folksjäl. Den blir kulturen uttryckt som ideologi.

Detta innebär att den i praktiken blir ett kollektivt medvetande som kan anpassa sig efter folkets upplevda behov. Det enda som den är bunden vid är ärlighet och personligt ansvar. Därför har den alltid en strävan emot ett självförbättrande. Men den kommer också vara immun mot de låsningar som de övriga ideologierna har eftersom den hela tiden anpassar sig efter en folkvilja/själ.

Den kommer alltid vara kluven i två delar, eftersom det är så vi människor tänker. Vi definierar oss utifrån motsatser. Det blir en höger-kulturism och en vänster-kulturism. Det är en sund dynamik, precis som Peterson säger behöver de varandra för att få ett stabilt och dynamiskt samhälle.

Tillägg

Individen är alltså uppmanad till att agera ärligt i sitt egenintresse för att få den identitet, kultur och det samhälle den vill ha utifrån sin identitet.

Denna samtidighet i skapelsen av både identitet och kultur är intressant, där kulturen lägger en grund för identiteten men samtidigt blir skapad, åtminstone som idé, i samma ögonblick. Det är som två spegeltvillingar som vandrar genom historien tillsammans. När den ena förändras förändras också den andra, och de anpassar sig för att hantera de problem som de stöter på. När individen t.ex. skräms av en hotfull fiende, så anpassar den sin identitet till en mer krigisk sådan och kulturen svarar på de nya normerna och förändras den med. Men detta driver i sin tur på individens identitet i en krigisk riktning tills det orsakar problem och den försöker anpassa sig igen, med samma mönster.

Men när insikten om hur lätt man kunnat förändra kulturen uppstod hos vissa individer så har utvecklingen tagit en ny riktning. Det är att jämföra med ett virus i kulturen som kapat den och fått den att förändras på ett osunt sätt, och då också förvrida individernas identiteter till extremism. Det tillstånd vi är i idag, framförallt vad gäller alla dessa invandrare är det nya problem som vi drabbats av som följd av detta virus.

Anpassningen kommer innebära en förändring som tidigare fall, troligen med en högre värdering av den egna kulturen och en större fientlighet mot främmande kulturer.

Men problemet är att viruset i kulturen finns kvar. Denna idé om att man kan mutera både kulturen och individen. Det leder till att alla förändringar i kulturen som reaktioner på problem kommer spåra ur. Det är som om viruset satt sig på balanssinnet. Jag tror de rasistiska väderkvarnar man kämpat så hårt emot kommer bli verklighet just av den anledningen. Det kommer en överreaktion.

Dock så innebär medvetenheten om möjligheten att manipulera kulturen också en form av balansering. Om alla ideologier börjar dra och slita i kulturen så balanserar de ut varandra i stor utsträckning. Problemet är bara att den kraft och styrka som kampen förs med kommer driva iväg kulturen i en extrem riktning som det inte finns någon motkraft mot. Kulturens blinda fläck.

Det är det som skett med Pkismen. Det har inte funnits någon verklig motkraft mot antirasism och liknande. Så risken är antagligen mindre för ett nazistiskt maktövertagande eller en islamisering, än för något helt ur the blue corner. Det är per definition just det problem vi inte kan förutse som kommer drabba oss.

Det är därför jag ser det som viktigt att skapa en ideologi som strävar emot, och som har kulturen själv som sitt riktmärke. Men kanske innebär det bara att jag strävar emot just det problem vi inte kunnat förutse, att kulturell stagnation är vår nästa kris.

En kommande video om min nya ideologi ”Kulturismen”

Denna ideologi är inspirerad av Jordan Petersons tankar om att vara ärlig och ta ansvar men också utvecklad som en reaktion mot Pkismen.

Idén är väldigt enkel: Agera så att den framtid du får utifrån ditt handlande är den bästa för dig.

Poängen är att hela ansvaret för vår framtid läggs på dig som individ. Det är Kant’s kategoriska imperativ upphöjt till ideologi. Kombinerat med existentialistiska tankar om att du skapar din identitet genom ditt agerande, genom dina val. Ett sätt att se på det är att tänka sig the butterfly effect på den enskilda handlingen och tänka sig hur du i ögonblicket väljer mellan två helt olika framtider.

Man bör tänka sig det som att man som enskild individ förändrar sig själv genom att förändra sitt agerande, och att den effekt som denna nya identitet har på din omgivning expanderar genom hela samhället och att du i praktiken väljer vilken framtid du vill ha genom dessa identitetsskapande handlingsval du gör.

Det är alltså en ideologi som har en moralisk grund. Den utgår ifrån individens mål, men inte som liberalismen som strävar efter att befria individen så att den kan själv söka sitt mål, utan man uppmanar individen att själv ta ansvar för samhället. Det blir en uppmaning att vara mot andra som man själv vill bli behandlad.

Det innebär att samtliga individer strävar genom sitt moraliska handlande mot det samhälle som man själv skulle trivas bäst i. Resultatet blir ett samhälle som blir en sorts konsensus. Men det är mer än så, det är det samhälle som folksjälen väljer eftersom riktningen på samhället blir summan av alla våra ideal. En sorts kollektiv egoism som strävar efter det gemensamt bästa.

Det är lämpligt att jämföra detta med Pkismen för att göra det tydligare. Pkismen arbetar systematisk med att skapa ett samhälle där alla normer som man bedömt orättvisa ska förstöras. Syftet är att man genom att förändra normerna i samhället förändrar kulturen i samhället.

Denna ideologi bygger på medvetenheten om möjligheten att förändra kulturen, och därmed oss själva. Men medan Pkismen river ner normer med syftet att förändra kulturen och därmed människors sätt att vara, för att jämna ut vissa orättvisor, så utgår denna ideologi från varje individs värderingar istället för att låsa sig vid en bestämd sanning som Pkismen gjort. Man är medveten om de normer som formar samhället och väljer vilka som man ska hålla fast vid.

Det gör att denna ideologi svarar emot en allmänvilja eller en folksjäl och inte är någon falsk värdegrund pådyvlats uppifrån.

Kärnan i Pkismen är lögnen. Eftersom man ser hela existensen som en maktkamp mellan förtryckare och förtryckta, så är det ok att ljuga. Men i längden har det visat sig att den där lögnen växer eftersom samhället blir blint i det område det ljuger om. Invandringen fick inte kritiseras, och man var uppmanad att vinkla och mörka. Därmed så blev det hela tiden mer att ljuga om eftersom man inte kunde erkänna skadeverkan som följde av invandringen eller liknande.

Men denna ideologi, kulturismen, den uppmanar till att vara ärlig, eftersom man vill att andra människor ska vara ärliga, så är man tvungen att vara det själv. Men framförallt för att man måste vara ärlig emot sig själv så att man inte hamnar snett som Pkismen gjort. Det ger en helt annan utveckling. Till att börja med måste man vara ärlig om vad man vill ha för samhälle. Falska föreställningar om att man vill hjälpa män från mellanöstern försvinner då. Väldigt få svenskar är egentligen beredd att ge upp sina egna resurser för främlingar av en annan kultur. Men man är antagligen mer benägen att hjälpa de människor som är lik en själv. Som man känner samhörighet med.

Det är alltså inte givet var folksjälen står i relation till kollektivism-individualism. Det är upp till individen själv att välja i vilken utsträckning den vill sträva emot kollektivism eller individualism. Ideologin som sådan tar bara ställning för individualism vad gäller ansvar, och för kollektivism med hänsyn till den betydelse kulturen har för människor.

Förhållandet mellan individ och kultur bör klarläggas. Det går inte att vara individualist i ett vakuum. Det finns alltid en kulturell förutsättning som man är individualist inom. Den västerländska liberalismen kräver en västerländsk kultur. Det är därför omöjligt att ha generell liberalism i ett mångkulturellt samhälle. Den frihet man erbjuder måste ställa kulturella krav för att inte samhället ska slitas sönder. Kulturen kommer före friheten.

Men som Pkismen visat med förödande verkan så kan kulturen förändras efter ideologiska önskemål. Det innebär alltså att de normer som man som individ håller fast vid avgör hur kulturen ska vara. När man väljer att vara ärlig så blir kulturen ärligare på sikt, och om man dessutom lyckas etablera en föreställning om ärlighet som ideal, så kan man bygga upp en kritisk massa som skyndar på utvecklingen.

Det intressanta är, som vi märkt med Pkismen, att man inte är immun mot utvecklingen själv. När man genom sitt agerande förändrar kulturen så förändrar man alltså den grund man står på. Det gör att individerna drivs mot en allt mer extrem position. När man nu väl insett att kulturen är en social konstruktion så är denna tendens ofrånkomlig. Människor kommer att försöka förändra kulturen av ideologiska skäl, och det kommer driva dem mot extremism, som vi sett med Pkismen.

Min ideologi är därför ett svar på det. Den är en ideologi som lägger ansvaret på individen. Medan Pkismen haft oärliga och oansvariga individer, så har denna ideologi ärliga och ansvariga individer.

Pkismen kunde spåra ur för att det var acceptabelt att ljuga och ingen tog ansvar för att stå upp emot utvecklingen. Vi var omedvetna om den betydelse som dessa nya idéer om social konstruktion innebär i praktiken.

Men nu vet vi, och därför är det nödvändigt att kräva ansvar och ärlighet av individerna. Men även det kan gå fel om man inte samtidigt gör målet med ideologin individuell. Dvs, det får inte finnas en given sanning som i Pkismen, där man skulle ta del i en kamp mellan förtryckare och förtryckta, och därmed drogs mot allt mer extrema handlingar. Det paradoxala är att Pkismen genom detta sätt att se världen skapat konflikter just för att den konsekvent sett konflikter i allt. Och att man också genom att utnyttja makt för att omfördela maktförhållanden själv blev förtryckare. Det är också ur denna föreställning om kamp mellan gott och ont som dess kärna kommit, det är ok att ljuga om det tjänar Pkismens syfte. Det är också ur denna föreställning som deras omoraliska moral kommit, där människor bedöms olika beroende på hur de rankas i offerskalan.

Kulturismen däremot har inte en övergripande sanning på det sättet. Individen är själv pålagd ansvaret att avgöra vad som är önskvärt och rimligt. Detta ger kulturen en balanserande effekt. Människor kommer inte sitta passivt och se på när samhället blir extremare och hoppas på att politiker eller någon annan ska göra något åt situationen. Man har ett eget ansvar att säga nej.

*

Men det ger också en annan moral än Pkismens. Istället för att värdera moraliska handlingar utifrån hur andra, särskilt om det är såna som man förminskat till utsatta, kan tänkas uppleva situationen, så utgår man ifrån hur man själv skulle uppleva samma behandling. Men framförallt att det fokus som ligger på det egna ansvaret att agera på ett sätt som skapar en moralisk identitet, gör att moralen i den här ideologin blir en dygdmoral. Det är inte en pliktmoral där man har en plikt att följa, som att stå upp emot rasism, och det är inte heller en utilitaristisk moral som värderar världen i kränkthet. De formerna av moral som Pkismen erbjuder är för svaga människor som behöver regler och strukturer att förhålla sig till för att slippa det egna ansvaret. Man vill ha något annat att luta sig emot för att slippa hela tyngden av ett personligt ansvar.

Dygdmoralen som Kulturismen erbjuder är mycket strängare, hämtad från existentialismen. Genom ditt agerande skapar du den person du är, du är tvungen att själv avgöra vilken sorts människa du ska vara. När du väl fattat ditt val så kommer du att inta den ställningen och ditt eget agerande, din egen dygd blir din moraliska kompass. Du är ensam ansvarig.

*

Kanske uppfattas den här ideologin som luddig? Vad vill den konkret om den inte har någon motsvarighet till Pkismens dogmatiska kamp?

Det finns fyra punkter som är dess kärna som ofrånkomligt kommer ha en effekt på hur ideologin förändrar samhället. Ärlighet, Ansvar kultur och moral.

Ansvar är den grundläggande principen som kommer av insikten om att vi väljer vår kultur. Ansvar kommer troligen innebära att man inte bara lägger ansvar på sig själv utan att man också kräver ansvar av andra. Det är inte en självklarhet i ideologin i sig, men det faktum att ideoloogin har ett sådant fokus på ansvar kommer antagligen ofrånkomligt innebära att ansvar även ställs på andra. Det bryter klart emot det samhälle och den elit vi har idag.

I anslutning till ansvaret så kommer antagligen också moralen få en betydande plats. Moraliska krav på människor och kanske särskilt förtroendevalda eller andra personer med makt. Ljugande politiker och journalister kommer inte att accepteras på samma sätt skulle jag tro.

Kulturen får ett stort fokus också, och antagligen så kommer man att uppvärdera den egna kulturen eftersom den utgör grunden för ens moral och därmed hela ideologin. Det är anledningen till att jag har arbetsnamnet Kulturism. Jag tror man kommer försvara kulturen på ett annat sätt inom den här ideologin, och även se mer kritiskt på andra kulturer, särskilt de som drabbat oss genom invandringen.

Ärlighet är den svagare punkten och den bygger mer på behovet av att vara ärlig mot sig själv för att kunna avgöra vilken framtid man vill ha, och även som en motreaktion mot Pkismen.

Men var står då Kulturismen på en högervänster-skala?

Som jag påpekat har inte Kulturismen en tydlig inställning till kollektivism vs individualism. Snare så kommer det ofrånkomligt att bli två delar. En vänster-kulturalism och en höger kulturalism eftersom det inte finns någon övergripande sanning utan det bygger på individernas värderingar.

Jag ser denna polarisering i höger och vänster som både ofrånkomlig och sund. Det är ännu en styrka med ideologin. För om vi lärt oss något från Pkismen så är det faran med ett samhälle som blir enkelspårigt. Det måste alltid finnas en dynamik av höger och vänster, även om betydelserna förändras med tiden.

Troligen kommer högern lägga fokus på det egna ansvaret medan vänstern lägger fokus på den gemensamma kulturen. Men övergången är inte enkel och självklar eftersom de båda sidorna bundit upp sig kring gamla Pkistiska sanningar. Vänstern kanske är för fast vid mångkulturen för att kunna ta ställning för den inhemska kulturen.

Men antagligen känns det fortfarande oklart, så jag ska försöka förklara hur det skulle se ut i en konkret situation som vid ett riksdagsarbete. Även om det inte är självklart att det system vi har idag är vad kulturismen skulle välja.

Ett parti som har en kulturalistisk ideologi är annorlunda än andra partier eftersom deras ideologi inte är enkelspårig. Liberaler är fixerade vid frihet och socialister vid någon sorts rättvisa. Alla beslut och samarbeten de tar sig för är i ett idealtillstånd en strävan emot dessa mål. Även om de inte alltid har en utopisk föreställning så har de en bestämd riktning. Deras ideologier är låsta vid principer och alla kompromisser dem emellan blir en dålig blandning. Pkismen är ju en sådan kompromiss. Socialisternas fixering vid kamp och förtryck och kollektiv, kombinerat med liberalernas normupplösande gränslöshet.

Kulturismens fokus är inte dess principer, utan folksjälens ideal. För i någon mån så blir den kultur som byggs upp av alla individer en sorts intelligens, en sorts medvetet väsen. Den är inte låst vid principer på samma sätt utan anpassar sig efter situationen.

Kulturist-politiker skulle i så fall se till vad som folksjälen önskade sig. Den skulle alltså ha kulturen som sitt riktmärke. Den skulle sträva att vara den genomsnittlige svensken till nytta och inte låsa sig vid ideologiska fixeringar kring friheter eller rättvisa.

Men den skulle förstås också förhålla sig till de principer som kulturismen bygger på. Ärlighet skulle antagligen leda till att man krävde öppenhet från staten, Ansvar skulle antagligen innebära en stat som inte lägger sig i medborgarnas liv och inte utövar makt genom omhändertagande och bidrag. Kultur och moral skulle förstås sätta sin prägel på politiken, men till skillnad från övriga politiker så skulle det inte bara utgöra grunden för ens karaktär, utan det skulle också vara ett mål i sig själv. Dvs att bevarandet och skyddandet av den svenska kulturen är nödvändigt just för att den är själva grunden för ideologin.

Om man vill kan man kalla det för en kulturellt medveten konservatism. En konservatism som bygger på insikten att kulturen är sårbar och kan användas som vapen av andra ideologier.