Om varför empati är en usel moralisk måttstock

När humanismen ersatte gud med människan som alltings mått så innebar det också att den mänskliga upplevelsen och känslorna blev till våra värderingar. Det var en nödlösning för att hantera relativismens godtycke.

När vi värderar en handlings moraliska värde så utgår vi inte från den drabbades perspektiv eller perspektivet av en genomsnittlig människa. Vi utgår ifrån oss själva och sätter oss in i den andres situation.

Den situation som för en person som lever under svåra förhållanden skulle värderas som normal blir för oss fullständigt otänkbart och förfärligt. Det innebär därmed en överhet för den västerländska moralen. Desto bättre och mer skyddat liv man lever desto känsligare blir man, och det innebär att denna rikemansmoral, på grund av denna känslighet, ses som högre, mer empatisk.

Moralen blir förvrängd till att handla om hur man som privilegierad, vit kvinna skulle uppleva exempelvis rasism om man var en utsatt minoritet. Denna hyperkänslighet blir till mått för hur en människa ska leva för att vara moralisk, vilket innebär en omöjlig uppgift. Ingen kan klara dessa extrema krav. Vilket i sin tur leder till en förljugenhet när man inte klarar att leva upp till detta. I förlängningen får man det förljugna samhälle som vi lever i idag.

När man fortfarande hade en gud att jämföra med frågade man sig istället ”hur tycker gud man ska göra?”. Man fick en distans till handlingen och situationen när det var funderingar kring hur någon annan skulle tolka situationen. Det var dessutom ett väsen som man tillskrev ett rationellt sinne, och moralen blev därför en moral tolkad i andrahand utifrån en idealiserad Andres uppfattning. Utan gud så står man istället i empatisk direktkontakt med situationen och den superkänslighet man har som följd av sitt skyddade liv gör det mesta outhärdligt.

Det är att jämföra med ett rättssystem som låter offret avgöra straffet helt utan begränsningar. Varje övertramp ses som något fruktansvärt ur det egna perspektivet, och det är också anledningen till den mystiska relativismen som PK-isterna bedömer saker enligt. I en värld där allt är fruktansvärt så blir skillnaden mellan en våldtäkt eller ett terrordåd och fel pronomen eller en upplevd ”mansplaining” närmast likvärdiga. Det är rent av så att det senare blir värre just för att det är något man faktiskt kan relatera till själv i sin skyddade position som västerländsk kvinna. En hysterisk moral utan gråskalor. Ja, rent av en moral där nästan allt är svart.

Det är kanske inte nödvändigt med en gud för att ha en fungerande moral, men man bör åtminstone ha något högre att värdera utifrån. Principer, kultur, folkgemenskap eller mänskligheten skulle kunna fungera som alternativ, men jag tror att man på något plan behöver en föreställning om en personlighet som fäller omdömen. Sedan kvittar det om det är en folksjäl, en förfadersande eller liknande; det behövs någon för oss att förhålla oss till. Någon idealiserad som vi ständigt anpassar efter våra ideal.

PK-isternas förhållande till förlåtelsen

Jag tänkte bara kort kommentera en insikt jag fått om hur förlåtelse används av PK-ister. Det är inte min idé utan något som serietecknaren Ethan van Sciver (som för övrigt gjort teckningarna i Jordan Petersons nya bok) nämnde helt kort apropå att en nyhetssajt pekat ut honom som kontroversiell. Detta är min spontana vidareutveckling av hans idé.

Att be om förlåtelse har blivit ett vapen i PK-samhället. När SJW kräver en ursäkt för något, oftast något helt harmlöst som de bestämt är problematiskt, så är det en del i deras metod att kräva underkastelse. Om du ber om ursäkt för din handling, låt säga något tramsigt som att sitta bredbent, ”manspreading” eller för att ens invända emot någon ”viktig” manifestation, så har de fått dig att godkänna deras skeva världsbild och acceptera din skuld. Din handling blir erkänd som en del i patriarkala, rasistiska eller liknande strukturer.

Det är också anledningen till att PK-ister aldrig ber om ursäkt eller tar avstånd från andra PK-isters ytterligheter. Det är att erkänna en gräns för PK-ismen.

Detta hänger samman med deras syn på synden, vilket jag varit inne på tidigare. Den som gör fel är för normala människor inte en genuint dålig människa av den anledningen. Handlingen i sig är dålig, inte människan. Men för PK-ister så finns hela tiden en tanke om att man avslöjar sitt egentliga väsen genom sina handlingar. En sexistisk kommentar är inte bara dålig i sig, utan är också ett avslöjande vilken sorts människa man är.

Av den anledningen är att be om förlåtelse en syndabekännelse. Ett erkännande om hur syndfull man är som vit, heterosexuell eller man. Man erkänner hur man utgör en del av strukturerna eller är besmittad med en syndig ”fobi”.

Det är därför omöjligt för en PK-ist att be om förlåtelse. Det är att erkänna en synd, som intolerans, vilket skulle innebära ett erkännande av andra strukturer och fobier inom själva PK-ismen. Det är att ge fienden ett erkännande, och att det monopol man har över rätt och fel är falskt; men dessutom att man faktiskt är en dålig människa.