Vad #Metoo har lärt mig om eliten, samhället och ideal

Det är en sak som blivit helt klar i och med #Metoo-fenomenet, att de som gapat värst om hur feministiska, toleranta och enastående de är har visat sig vara de allra mest ruttna människorna. Personer som Soran Ismail, Fredrik Virtanen och Oisin Cantwell är också de människor som provocerat folk allra mest genom att använda sin egen position som goda feminister som tillhygge mot andra. Deras karaktär märktes alltså redan i hur de nyttjade sin falska position som ”goda” uttolkare av gott och ont.

Det är ingen slump att den sortens människor kommer fram i vårt samhälle. PKismens ouppnåeliga ideal som driver mot allt mer extrema regler, både sociala och senare också juridiska, innebär att det blir nödvändigt att ljuga. Ingen är så perfekt att den duger enligt Pkismens krav, alla bär innerst inne på åsikter och kunskaper som är ”problematiska” eller ”hatfakta”. I ett sånt samhälle är det paradoxalt nog en enorm tillgång att vara omoralisk, åtminstone förslagen på att ljuga för både sig själv och andra.

Det är därför inte konstigt att personer som Virtanen, Ismail och Cantwell lyckas, eftersom det ofta finns en korrelation mellan lögner och andra moraliska brister. Människor som saknar moral eller empati har inga betänkligheter att ljuga medan andra hindras av sina gränser och principer. Toppen av samhället blir också en otrevlig plats för vanliga, hederliga människor, vilket förvärrar förruttnelsen i toppen.

Varför har vi fått dessa omöjliga och vansinniga ideal?

Det beror antagligen på en hel del olika saker som jag redan täckt i andra inlägg, men en sak som slog mig nyligen är hur synen på människan förändrats efter guds död.

Innan fanns det en föreställning av att gud var perfekt och att människan till sin natur var syndfull. Men när tron på gud försvann så försvann också den uppdelningen. Humanismen gjorde människan till alltings mått både som moralisk kompass i den mening att man skulle vara medmänsklig och att den enskilda människans upplevelse var avgörande för en handlings moraliska värde.

Denna människomoral kommer till ett intressant uttryck i PKismens moralsystem, där man gjort känslor till det yttersta måttet. Där någons uppfattning av att ha blivit kränkt sätter reglerna, och där de som utsetts till ”utsatta” får sina känslor värderade högre.

Men utöver moralen så finns det också en perfektion som nu hamnat i människors händer och jag tror det kan vara en orsak bakom de extrema idealen inom PKismen. Människan är inte längre tyngd av synd och gud har inte längre monopol på perfektionen. Det finns en perfektion att sträva mot för oss och det lägger också krav på oss att vi gör det.

Vi måste sträva mot att bli mer perfekta och vara ”progressiva”, medan vi samtidigt därtill tvingas ljuga både för oss själva och varandra. Utan arvssynd så finns ingen ursäkt. Perfektionen är inom räckhåll. Åtminstone för de ”privilegierade” svenskarna.

1 reaktion till “Vad #Metoo har lärt mig om eliten, samhället och ideal”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.