Vad #Metoo har lärt mig om eliten, samhället och ideal

Det är en sak som blivit helt klar i och med #Metoo-fenomenet, att de som gapat värst om hur feministiska, toleranta och enastående de är har visat sig vara de allra mest ruttna människorna. Personer som Soran Ismail, Fredrik Virtanen och Oisin Cantwell är också de människor som provocerat folk allra mest genom att använda sin egen position som goda feminister som tillhygge mot andra. Deras karaktär märktes alltså redan i hur de nyttjade sin falska position som ”goda” uttolkare av gott och ont.

Det är ingen slump att den sortens människor kommer fram i vårt samhälle. PKismens ouppnåeliga ideal som driver mot allt mer extrema regler, både sociala och senare också juridiska, innebär att det blir nödvändigt att ljuga. Ingen är så perfekt att den duger enligt Pkismens krav, alla bär innerst inne på åsikter och kunskaper som är ”problematiska” eller ”hatfakta”. I ett sånt samhälle är det paradoxalt nog en enorm tillgång att vara omoralisk, åtminstone förslagen på att ljuga för både sig själv och andra.

Det är därför inte konstigt att personer som Virtanen, Ismail och Cantwell lyckas, eftersom det ofta finns en korrelation mellan lögner och andra moraliska brister. Människor som saknar moral eller empati har inga betänkligheter att ljuga medan andra hindras av sina gränser och principer. Toppen av samhället blir också en otrevlig plats för vanliga, hederliga människor, vilket förvärrar förruttnelsen i toppen.

Varför har vi fått dessa omöjliga och vansinniga ideal?

Det beror antagligen på en hel del olika saker som jag redan täckt i andra inlägg, men en sak som slog mig nyligen är hur synen på människan förändrats efter guds död.

Innan fanns det en föreställning av att gud var perfekt och att människan till sin natur var syndfull. Men när tron på gud försvann så försvann också den uppdelningen. Humanismen gjorde människan till alltings mått både som moralisk kompass i den mening att man skulle vara medmänsklig och att den enskilda människans upplevelse var avgörande för en handlings moraliska värde.

Denna människomoral kommer till ett intressant uttryck i PKismens moralsystem, där man gjort känslor till det yttersta måttet. Där någons uppfattning av att ha blivit kränkt sätter reglerna, och där de som utsetts till ”utsatta” får sina känslor värderade högre.

Men utöver moralen så finns det också en perfektion som nu hamnat i människors händer och jag tror det kan vara en orsak bakom de extrema idealen inom PKismen. Människan är inte längre tyngd av synd och gud har inte längre monopol på perfektionen. Det finns en perfektion att sträva mot för oss och det lägger också krav på oss att vi gör det.

Vi måste sträva mot att bli mer perfekta och vara ”progressiva”, medan vi samtidigt därtill tvingas ljuga både för oss själva och varandra. Utan arvssynd så finns ingen ursäkt. Perfektionen är inom räckhåll. Åtminstone för de ”privilegierade” svenskarna.

Superhjältar och kommersialismens kulturella dialog

Det finns en föreställning om att kommersialismen har en negativ effekt på kulturen. Om att exempelvis genre-litteratur leder till schabloner och klichéer, att den industriella massproduktionen av nära nog identiska böcker konkurrerar ut och kväver det finare litteraturen. Men man måste se konstens roll i ett större sammanhang; inte bara dess relation till sin samtid eller människans historia, eller rent av hennes innersta väsen, utan också konstens roll i förhållande till sig själv. De missar den kulturella utvecklingens egna skönhet och spegling av mänskligheten. Konsten är just denna spegling av människans själ, det kan ske medvetet, men det är kanske en än klarare spegling när det sker omedvetet.

Det är en av existensens många paradoxer att frihet leder till begränsning, och begränsning leder till frihet. När USA grundades var dess ideal i någon mening just Frihet. Det var en ung nation som upplevde frihetens lycka och dess berusande optimism satte sin prägel på kulturen. Frihetskänslan var som den frihet som en nyrik känner över att inte längre vara begränsad, och kulturen fick en grundton av en sorts nyrik kitch. Till och med deras flagga är som ett uttryck för denna ”vulgära” kitch.

Men medan den uppblåsta frihetskänslan inte nöjde sig med simpla statyer utan knackade in sina presidenter i berget, så innebar friheten också en fri marknad. Och den fria marknaden är extremt effektiv på att skapa kultur. Även om den paradoxalt nog inte är särskilt befriande, utan tvingar skaparna att anpassa sig efter vad som går att sälja. Det ger en synnerligen aggressiv marknadsevolution där det som är lönsamt överlever och massproduceras i oändligheten medan det som inte duger snabbt försvinner. Om man går tillbaka och tittar på de tidiga superhjältarna eller pulphjältarna så märker man att det finns precis hur många som helst identiska varianter på samma teman. Miljardär vars föräldrar mördats och som bekämpar brott under hemlig identitet. Det som säljer kopieras och övrigt kasseras tills marknaden skapat den optimala karaktären.

Sett i ett längre perspektiv är detta en finjustering efter människans längtan och drömmar. De olika karaktärerna och historierna drar emot de rena arketyperna och marknadskrafterna tjänar kulturen i denna strävan. Men det finns också en skönhet i själva kopierandet och upprepandet. Där varje kopia erbjuder något nytt, och det värdefulla ligger i nyanser eller detaljer. Det är förstås en konst som kräver en enorm uthållighet för att uppskattas utan genvägar, men det är något märkvärdigt med det också. Det är en konst som är gjord för att vara uthärdlig när den upprepas. Det är en subtil skönhet i detaljer, i verk som gör sitt yttersta för att inte avvika. När man exponeras för tillräckligt mycket av denna ”billiga” konst så förblindas man för det vanliga, och det unika och avvikande framstår i skarp kontrast.

Varje upprepning av Batmans bakgrundshistoria är en del i en kulturell dialog i tiden. Avvikelserna är vad som talar för konstnären, hans tid och situation. Strävan efter att ständigt förnya sig och ge en ny vinkel på en gammal historia är vad som gör processen intressant.

Det är en konst som inte kan uppskattas i ett vakuum, utan som hela tiden förhåller sig till sig själv, och ställer frågor till arketyperna. Batmans relation till Jokern kommer upp gång på gång i ny form. Är de arketypiska tvillingar som inte kan fungera utan varandra? Hur skulle i så fall den ena påverkas om den andre försvann? Gång på gång ställs och besvaras sådana frågor och konsten blir en process, en dialog mellan olika tider.

Batman är särskilt intressant just för att han är pulphjälten som överlevde superhjältarna. Det finns några andra också, Fantomen och the Shadow t.ex., men Batman är också ett exempel på när konsten blivit medveten om sina egna symboler, eller åtminstone sin egen psykologi. Kanske är det ett exempel på hur ett kulturellt fenomen i sitt slutskede blir tillräckligt förädlad och kan överleva även in i nästa ålder. Efter Morris och Miller med fler, i postmodern anda, började dekonstruera Batman så blev medvetenheten om symbolismen än viktigare, och hela det mythos som redan innan var mättat av symbolism har fått Batman att byta skepnad ännu en gång. Man har blivit medveten om sin medvetenhet. Gotham City har blivit till en jungiansk drömvärld. Texterna har blivit poetiska och Batmans koppling till staden har blivit som en Arthur-legend, där gränsen mellan personen och hans rike suddas ut. De liksom symboliserar varandra. Jokerns ständigt skiftande bakgrund har gjorts till hans karaktärsdrag, oklarheten blir bara till ett uttryck för hans roll som kaos mot Batmans ordning. Ledgers Joker berättar olika historier varje gång, och Johns etablerar att det finns tre olika Jokrar.

Superman har det inte lika lätt att hitta en ny roll i postmodernismen. Likt de flesta gamla DC-hjältar är han mer en ikon än en hjälte. Hans gränslösa superkrafter, som blev allt extremare när de kom att definiera honom gentemot övriga hjältar, åtminstone fram till 80-talet, har blivit en belastning. I en tid som bryter ner ikonerna och tar ner dem till jorden, förmänskligar och förfular dem, så sticker han ut. Diskussionerna går om att hans krafter är för stora och att han inte går att relatera till, men det finns också en åsikt som jag tror pekar emot framtiden: att bevara hans ikonstatus.

Superman är solen. Det finns ett uppvaknat behov av ikoner som symboliserar ideal; och jag tror det är den rollen som Superman kommer fylla. De ”flawed heroes” och anti-hjältar som Punisher och Deadpool hör till den postmoderna eran, en tid som går emot sitt slut. Idag finns en längtan efter stabilitet, ideal och dygd, och jag tror det är nästa fas i kommersialismens kulturella dialog.

Som avslutning vill jag bara nämna en intressant observation om superskurkarna. Förvisso är Overwatch ett datorspel, även om de också har en serie, men jag tror att det är nästa medium för superhjältarna. I dagarna kommer en ny skurk att släppas: Moira. Ännu en galen vetenskapsman som går för långt i jakten på kunskap, men det som gör henne intressant är att hon är queer. Hennes utseende jämförs med Tilda Swinton, och ett skin som presenterats är en David Bowie variant. Hennes fokus är transhumanism och genetik, och hennes förmågor liknar en ond häxas förmåga att klösa/dra livskraft ur sitt offer. Det som gör henne intressant är hur hon tycks vara uttryck för en medvetenhet om ett nytt monster i kulturen. Den gränsöverskridande queerpersonen som genom hela sitt väsen signalerar förruttnelse och korruption. En smutsig, oren galenskap. En progressivism som gått för långt. Inte olik en trickster som hamnskiftande Loke. En uppgift som tycks som gjord för den kaotiske och oberäknelige Jokern.