Att leva i en tid som är ett enda stort skämt

Det är rätt ofta man hör defaitistiska uttalanden på nätet om invandringen; att det här är slutet för oss som folk eller för hela västvärlden i stort. Det kan säkert stämma, men det som irriterar mig mest är att vi i så fall går under på det mest patetiska vis möjligt.

Allt i vår värld har ett slut. Så att en civilisation går under kan man leva med, men att det sker genom infantilism och självgott hycklande är för mycket för mig. Om det var en invasion av mongoler som red in och dödade alla så fanns det ändå någon form av självrespekt kvar. Man kan till och med ärofyllt kämpa emot förgäves och känna sig nöjd med sin sista insats, om sånt tilltalar en. Men när en civilisation går under för att den fått vanföreställningar som gör den försvarslös, då är det inte ens tragiskt, det är bara patetiskt.

Hur förklarar man sig i framtiden när ens barnbarn frågar om den här perioden? Jag och en kompis skämtade lite om det där, typ:

Farfar: Och då fick vi vår första feministiska regering! Lett av det nu sedan länge nedlagda Framtidspartiet Socialdemokraterna.
Barnbarnet: Oj, vad bra! Vad genomförde de för feministiska reformer?
Farfar: Ja, eh… Jag minns inget särskilt, men de röstade i alla fall in Saudiarabien till FNs kvinnokommission.
Barnbarnet: …
Farfar: Ja alltså, feminism hade fått en lite annan betydelse då. Eller det var väl mest saker man bara sa. Man kallade sig feministisk och det räckte så. Det spelade mer roll vad man sa än vad man gjorde, förstår du.

Det var bara något vi skämtade om, men det är intressant hur absurt allting låter om man försöker förklara det för någon utanför vår diskurs. Vansinnet blir väldigt tydligt, och det tycks finnas en oändlig källa att ta ur. Om man så ville skulle det kunna bli en hel genre av det svenska vansinnet. Vår tids ”persiska brev”: ”Farfar Sven berättar hur det var förr”

Uppslagen är oändliga för barnbarnet att naivt fråga ”Hur gamla var barnen?”, ”Så då byggde man inga murar?” ”Så hur mycket tjänade man på invandringen?” ”Så då var man toleranta mot de med andra åsikter också?” ”Oj, trollfabriker och en rysk konspiration!” ”Men hur kunde man prioritera om man inte satte grupper mor varandra?”

Och farfar kan svara med ursäktande erkännanden som ovan, eller på samtida, hjärndöd svensk manér: ”#Inteallalastbilar” ”Ja, men de hade rätt av fel anledning” ”Det är män som är problemet” ”Did you just assume my gender?” ”Jag hör allt ekot av stöveltramp från 30-talet i dina frågor, ungjävel!”

Ok, nu blev det lite långt, men poängen är att vår samtid är ett enda stort skämt i andra tider. Komedier som Big, Mrs Doubtfire, osv har blivit verklighet. Gräver man i bidragssystemet så hittar man antagligen Länge leve Bernie också.

En film om en vuxen man som måste låtsas vara 14 för att få bättre boende som invandrare i Sverige kommer antagligen bli verklighet i framtiden. Det öppnar för allehanda komiska inslag när han ska spela fotboll med 14-åringar eller när refugees welcome och batikhäxor kommer med ihopsamlade nallar till han och hans kompisar och alla måste låtsas att det uppenbara inte är uppenbart.

Antagligen hysteriskt roligt i en annan tid. Men att verkligen leva i en komedi är inte det minsta roligt. 🙁

PKisternas förmåga att blanda ihop metod och värderingar. (om nationella provet)

Detta är antagligen det värsta jag någonsin sett.

Den här formen av indoktrinering är förstås väldigt skrämmande, särskilt om man har barn. Det som intresserar mig mest är dock hur det här försvaras på nätet av PKister.

För det finns en egenhet hos PKisterna att försvara allt som har med deras värderingar att göra och angripa allt som kan tänkas sägas av fiendesidan. Den sortens fundamentalism är förstås inget ovanligt. Det kan hända den bästa att man blir så engagerad i kampen att man missar målet. Men PKismen som ideologi är just fundamentalistisk till sin natur, och det här ämnet visar på det på ett intressant sätt.

Provet ursäktas med att ”det är de värderingar som skolan ska förmedla” eller att det är så självklara sanningar att det inte är något att bråka om, eller, förstås, att de som kritiserar provet har en tvivelaktig agenda. De menar att den här sortens metoder är ok om det är ett ”gott” budskap. Ändamålen helgar medlen alltså. Det är förstås en åsikt man kan hålla, men problemet är att det allt mer börjar bli den enda åsikten som blir kvar till sist. När vekligheten allt mer hinner ifatt dem och de måste backa från tidigare absoluta sanningar. ”Tiggare är inte organiserade” – ”Ok, de är organiserade”, ”Mitt Europa bygger inte murar” – ”Ok, vi stänger nog gränsen ett tag.” Eller när någon sa ungefär: ”SD hade rätt, men av fel anledning.”

Det enda som med säkerhet kommer finnas kvar i deras Värdegrund är systemet för att upprätthålla den. De strukturer som de inte kan backa ifrån är idén om att det finns en fiende att bekämpa med alla medel. De kan offra alla andra ”sanningar” om invandringens lönsamhet, kriminalitet, antalet genus osv. De kan till och med ge upp idén om att det finns ”offer” att försvara, men de kan aldrig backa från att det finns en fiende. Gör de det så faller hela lögnen, och lögnen är ju den egentliga Värdegrunden som de vill upprätthålla.

Vad skulle hända om de idag gick ut och sa ”Vi hade fel, extremhögern är inte så farlig som vi påstått.”? Då skulle ju deras metoder inte längre vara motiverade. Det finns inte längre någon anledning att dölja vissa nyheter för att inte ”spela SD i händer”, eller vinkla information för att stärka den egna sidans argument. Det skulle inte längre vara nödvändigt att förtydliga att man menar si eller så för att inte bli misstänkt för orena tankar; eller vakta på andra så de inte handlar, säger eller tänker fel.

Då upphör PKismen att existera, och kvar finns bara ansvaret för allt man gjort i dess namn. Alla som hindrats eller hjälpts för sina åsikters, alla som berikat sig på godhetspoäng och status på andras bekostnad, alla hemska saker som fått ske för att man ville hålla information hemlig från folket Osv. Därför är lögnen Värdegrundens kärna och metoderna det allra heligaste.

Det är det som är det intressanta med hur provet försvaras. Försvararna gör, utan att inse det själva, metoden till en del av sina värderingar. Jag tror det är så här en ideologi går från en samling idéer till ren fundamentalism. Metoder och verktyg för att driva igenom ideologins idéer, muteras till att bli del av dess idéer. Och råkar ett av verktygen som omvandlas till en del av ideologin vara makt, då är vi illa ute. Det är det som sker i PK-Sverige, och det var vad som skedde i Sovjet. Till sist är ideologins syfte enbart att behålla makten och inget annat. Metoden har blivit budskapet.

Det finns förstås en del skillnader mellan Sovjet och Sverige. Förtrycket kommer till uttryck på ett annat sätt i en maktlös, decentraliserad, konsensus-”demokrati” än i en stat med makten mer koncentrerad. Men det ligger lite utanför ämnet.