Känslor, förtryck, ondska och mobbning

Det mest skrämmande är egentligen hur förtrycket utövas mot våra känslor. Vi tillåts vara ledsna och sörja, men inte vara arga. Jag tror inte det någonsin funnits ett så totalt förtryck  som det sociala och moraliska förtryck vi lever med nu. Inte på den här skalan.

 

PKismen jämfört med nazism och socialism

Både socialister och nazister har förstås gett sig på människors känslor, de har uppmanat till känslor av stolthet, ilska, samhörighet osv. Men de har aldrig försökt hindra vissa känslor. De hade gjort det om de kunnat. De kunde tala om behovet av att inte vara rädd eller arg, men de hade inte nått lika djupt in i människans själ för att det skulle kunna ha någon effekt. Varken nazisterna eller socialisterna gjorde känslor och tankar till avgörande om vad som var gott och ont. De onda var kapitalister, judar, folkförrädare eller klassförrädare, de bedömdes som onda efter etnicitet, klass eller efter sina handlingar. PKismens fokus är åsikter. Den som känner eller tänker fel är ond.

 

Socialismen och nazismens fiender är mer absoluta. En jude är en jude och det kan bli frågan om gränsdragningar i utseende eller släktforskning, men fienden är bestämd. PKismens fiende å andra sidan är inte så tydlig. Dess fiende gömmer sig i människans själ och det är deras moral istället som är absolut. Det finns hela tiden en misstänksamhet mot allt och alla. Vi är ständigt uppmärksamma på hur andra uttrycker sig. Deras ord och reaktioner avslöjar kanske vad som döljer sig i deras inre. Det leder till ett helt annat samhälle. Varenda människa är ständigt under utredning av alla andra för brott mot Värdegrunden, och man agerar förstås därefter. Alla beslut, allt från politiska till hur man ska formulera sig, ända ner till hur man ska tänka och känna, fattas som om man var under förhör av inkvisitionen. I ett sånt samhälle kan eliten uppmana till att inte vara rädda, och det blir till en order. Är du rädd är du kanske islamofob.

 

Jag är väl tvungen att lägga till att PKismens rasism är en omvänd variant. Medan nazisterna dömer en människa efter dess etnicitet, så friar PKisterna efter etnicitet. Försyndelser mot värdegrunden är förstås absolut, antingen är man ond eller också inte, men toleransen för vad som tabu beror på etnicitet, kulturell bakgrund, sexuell läggning och liknande. Hårdast krav har de på vita män, och de övriga bedöms mildare i egenskap av minoriteter eller specifikt kring vissa ämnen som berör deras grupp på något vis. Det är förstås grundat på exempelvis rasistiska idéer om att vissa kulturer är underlägsna och därför inte kan ställas till svars för felaktiga åsikter om homosexuella t.ex. Men det här är en parentes.

 

Fundamentalistisk sekt

Parallellen till fundamentalistisk religion är tydlig. Bara i en religiös sekt kan den här formen av förtryck utövas så totalt. Dina brott är inte bara ett brott mot samhällets ordning och något som du ska straffas för, det är också en synd som avslöjar dig som ond. Det är inte din handling som är ond eller gör dig ond, det är du som är ond! En socialist eller nazist blir ond enligt sin ideologi genom sina handlingar. Den som förråder sitt land blir av sin handling ond. Medan i PKismen så var man en ond människa redan innan, och handlingen bara avslöjade det.

 

I en sekt som PKismen så kan eliten alltså uppmana oss till att inte känna vissa känslor. Det kan inga andra göra. Goebbels kan uppmana till lydnad till partiet, eller till att inte uttrycka tvivel. Men han kan aldrig kräva att människor inte ska känna tvivel. Han är begränsad till att tala om vilka handlingar som förbjudna, eftersom det är handlingarna som avgör vem som är ond. Han kan inte ställa krav på våra själar och inre känslor och definiera förekomsten av vissa känslor som ett tecken på ondska. Det kan PKisterna. Tankar och känslor avslöjar din ondska, de är inte onda i sig, utan tecken på hur förtappad du är.

 

Ondskan som social konstruktion och vilket samhälle det gett oss

En intressant effekt av det sociala förtrycket är att den där ondskan uppfattas som smittsam. Det är inte bara dina ord och handlingar som kan avslöja att du är ond, även de som du umgås med. Om du tar en fika med en Sverigedemokrat är du genast avslöjad. Det visar på  hur vi antagligen alla är onda enligt PKismen, åtminstone alla etniska svenskar, och det visar också på hur PKismens definition av ondska är en synnerligen social konstruktion. Tanken att se hela PKismen som en lek där alla är skyldiga, men samtidigt måste anklaga varandra, kommer naturligt. En variant av det där sociala spelet maffia/varulv där alla är maffia och enbart försöker samla stöd för att hänga alla andra. Eller snarare, ett spel där alla har olika egenskaper och man försöker bli bland de sista kvar genom att stämpla vissa egenskaper som onda och hetsa de övriga mot varandra.

 

Men vad är det för ett sorts samhälle där de som är mest framgångsrika är de som är bäst på att övertyga andra om att deras medmänniskor är onda? Det är ju ett samhälle där mobbarna gjort sig till ledare. Det är ju ett samhälle som upphöjer intolerans till en dygd. Det är ju skolgårdens mobbning upphöjd till ideologi och statsskick.  Jag måste ha tänkt fel, för eliten sysslar väl inte med utfrysning och mobbning väl?

Problemet är demokratin!

Jag har gjort en del försök att förklara varför PKismen uppstod, och det här är ännu en. Det är dock den som jag just nu tror är den mest eller näst mest avgörande komponenten: Demokratin i ett informationssamhälle.

 

Demokratin blir äntligen ifrågasatt

Det politiska systemet med en symbolisk demokrati där politiker väljer varandra har visat sig väldigt skadlig i längden. De medgörligaste och minst självständiga kommer upp på toppen och väljer in allt extremare varianter av sig själv. Men även demokratin som system blir nu ifrågasatt, vilket är sunt. En stor del av våra problem är den självgoda övertygelsen om att vissa saker var eviga och perfekta.

Demokratin har aldrig på allvar ifrågasatts under hela min levnad. På sin höjd tramsiga citat om att det är det minst dåliga alternativet och att allt annat är sämre. Nu när demokratin avslöjats med sin allra största brist så går det äntligen att ha en seriös diskussion om dess för och nackdelar.

Det är självklart att det nuvarande systemet är trasigt och att ledningen aldrig ska få välja varandra. Den delen tar jag som självklar, att det är folket och inte partiet/politikerna som ska välja politikerna.

 

Demokratins styrkor och svagheter

De brister som jag vill diskutera är själva demokratin som system, även i dess renaste och mest demokratiska form. T.ex. allas maktlöshet, tendensen till likriktning av åsikter när allt blir en popularitetstävling, behovet av olika vägar till makten, nödvändigheten att vara medveten om var den verkliga makten finns.

Om man jämför med en diktatur så är demokratin både mer och mindre labil. En diktatur kan med eller utan yttre påverkan omkullkastas av folket eftersom dess legitimitet vilar på våldsmonopol eller kontroll. En demokratis legitimitet däremot vilar på folkets övertygelse om att det är de som är i kontroll. Den är inte helt olik en teokrati, där makten också upprätthålls av människor övertygelse.

Demokratins problem är dock att det inte finns något riktigt maktfokus. Det finns ingen som verkligen har kontroll. Makten utövas istället genom konsensus, och det är väldigt farligt. De som kan påverka människor mest effektivt och etablera sin berättelse är de som har den verkliga makten.

Det som gör detta så extra farligt är att när makten utövas indirekt av personer utanför det officiella maktstrukturen så kan man inte skapa någon motkraft. Den officiella makten kan man splittra genom olika system som att alltid välja två konsuler, eller hålla val så ofta att folket kunde fungera som en motmakt. Men när makten är i privata händer när man har en effektiv informationsspridning så är det väldigt svårt att kontrollera den. Det behöver inte ens handla om konspirationer, utan det faller sig naturligt för de som har makt att försvara den, och snart så är hela den inofficiella makten förenad i åsikter som en följd av att de har gemensamma intressen i att bevara sin makt.

Det farliga är inte att en inofficiell grupp utövar denna makt, utan det handlar om det sätt som denna makt utövas i en demokrati. I en demokrati så regerar konsensus och det är en inbyggd uppmaning till att påverka människors tänkande. De som utövar makt blir de som kan påverka folks åsikter och det kommer alltid att leda till en likriktning i samhället. I praktiken blir ideologier som PKismen ofrånkomlig när all verklig makt handlar om att få alla att tycka lika.

För att ta ett exempel annat än PKismen och samtidigt se in i framtiden: Vad händer här näst när PKismen brutits mot verkligheten? Media är moraliskt, och snart ekonomiskt, konkursmässiga samtidigt som internet erbjuder nya aktörer som kan ta över.

Givet att man inte lärt sig något av den här utvecklingen, så kommer vi se samma sak hända igen. Internetstjärnor tar över medias mantel, och till en början är de fler och erbjuder mer varierade åsikter, men tids nog så faller de under sin egen besvärjelse precis som media har gjort. De blir några få stora som blir allt mer lika eftersom de påverkar varandras tankar och åsikter, och för att de har gemensamt intresse av att försvara sin makt, vilket även gör hela folket mer enkelspåriga.

Vilken riktning utvecklingen tar nästa gång är svårare att sia om, men det blir en likriktning, och ska man gissa så kommer det vara en reaktion mot PKismen. Kanske är alt-right-rörelsen en fingervisning.

 

Förslag på lösningar

Så demokratin har en tendens till att alltid dra mot extremism eftersom alla likriktas och ingen motkraft stoppar dem innan de krockar med verkligheten.

För att inte låta som en hjärndöd socialist, som enbart kritiserar ett system utan att erbjuda ett bättre alternativ, så ska jag göra ett försök att lägga fram lite idéer på hur .

De enkla lösningarna – om man vill ha demokrati, det är ju inte självklart – är att bygga in motkrafter och check and balance i systemet. Man skulle kanske kunna välja en kung på livstid med stort inflytande till exempel, och på så sätt delvis få en kraft som inte är lika fast i sin samtid som vanliga politiker. Han skulle blivit vald av väljare i en annan tid med andra, mindre radikala värderingar (eftersom ren demokrati leder till extremism) och därmed utgöra en motkraft. Livstidsuppdrag utgör både för- och nackdelar. Fördelen är förstås att det blir rätt långa regeringsperioder oftast, vilket är bra om man vill ha en motkraft från en annan tid. Och det innebär också en slumpfaktor som gör det besvärligare att spela ett politiskt spel när det inte är ett fast datum som kungen ”avgår”. Å andra sidan så går det förstås att bestämma datum om man vill… Det är inte så bra att systemet indirekt uppmanar till att döda kungen. Å andra sidan kanske jag är lite väl cynisk som ser livstidsperioder som en uppmaning till mord… Mer neutralt så innebär slumpen att nästa kung kan tillsättas i precis rätt eller precis fel tid. Han kan i vissa fall bli en medkraft precis när det är som minst önskvärt.

Men den där formen av försök att strukturellt komma åt problemet med ideologisk likriktning är antagligen inte så effektivt. Kanske innebär det istället att utvecklingen kan fortgå en längre tid just för att systemet hela tiden blockerar sig själv innan det spårar ur och därmed bygga upp för en episk urspårning när ”stjärnorna står rätt” så att säga.

Kanske bättre då att komplementera med en mer Petersonesque lösning och faktiskt etablera värderingar i samhället igen. Det är både en svårare lösning, men antagligen betydligt mera verkningsfull på sikt. Även när det går fel…

Om man kan hitta tillbaka till tidlösa värderingar så kan man kanske också hålla samhället i någon form av balans, även under ett så instabilt system som demokrati. En sorts balanserande kraft som vi alla bär med oss och som hindrar att vi rusar iväg för långt i någon riktning. Moralisk kompass som gör att vi inte behandlar människor som PKisterna behandlat folk, och framförallt att vi inte står tysta bredvid vid såna tillfällen.

Men värderingar är mer än bara en moralisk kompass. De är också anledningen till att Sverige var ett sånt fantastiskt land tills PKisterna började riva ner och förstöra allt. Det var ett resultat av de värderingar som var typiska för oss svenskar. Det var därför vi kunde känna tillit till varandra och motiveras att göra landet bättre. Allt som sker i ett samhälle är ett resultat och en spegling av de värderingar som dess innevånare håller.

Samma sak är sann för de invandrare som kommer hit. Deras samhällen är ett resultat av deras värderingar. Det vi ser nu är vad som händer med ett samhälle när den sortens värderingar förs in.

Tre korta tankar om makt, värden och offer

SVT censurerar buropen mot Löfven

Det första jag noterat är hur det inte längre bara handlar om att upprätthålla lögnen för PKisterna, utan att lögnerna och censuren allt mer övergått till att skydda sin egen makt från folket. Tidigare handlade censuren om att dölja invandringens skadeverkningar, senare handlade det även om att ljuga, vinkla och censurera avgränsande områden som påverkats av polariseringen. EU blev man till exempel tvungen att börja skydda från kritik när polariseringen gjort globaliseringen till en självklarhet för PKisterna. Brottsligheten har man också varit tvungen att dölja eftersom man insett att människor lätt gör den självklara kopplingen att brottsligheten ökat med invandringen.

Det senaste är dock att SVT såg sig tvungna att redigera bort buandet när Löfven skulle stjäla lite stjärnglans från Tre Kronor under hyllningarna efter guldet. Det är en klart ny censur som avslöjar att man nu känner sig tvungen att skydda makten. Man har börjat se folket som ett hot mot sin maktställning och övriga vid makten som sina allierade i kampen mot folket. Socialister och liberaler är inte längre motståndare utan förenade i sin anti-rasism och globalism, vilket jag tror att jag redan nämnt i någon post.  Det är makten mot folket.

PKisternas avsaknad av värderingar

Den andra tanken är PKisternas syn på värden. Jag har ju redan pratat om hur de tömmer orden på betydelse, mening, innehåll och därmed värde. Men diskussionen kring varför kapitalister inte agerar rationellt utan dansar med efter PKisternas pipa fick mig att fundera.

Det värsta exemplet jag känner till är Marvel Comics som gjorde en satsning för att bli mera PK och gjorde Thor till en kvinna, Ironman till en svart tonårstjej, Captain America till fascistledare osv. Med massor av politiskt propaganda också förstås.

Dels är det förstås väldigt osmart att alienera sin målgrupp, och nästan alltid dumt att tvinga på folk politik. Men inställningen fick mig att fundera över hur PKisterna ser på symboler och värden. Om man kan ta en superhjälte och byta ras, kön eller religion eller rent av göra hjälten till dess motsats som i fallet med Cap. America, då verkar man inte alls förstå sig på hur dessa symboler/arketyper fungerar. PKisterna verkar ha inställningen att allt är utbytbart och helt saknar värde. Den relativism som legat till grund för Social Konstruktivismen är fortfarande aktuell. De ser inga värden i nånting, och utgår ifrån att ingen annan gör det heller. När de retoriskt frågar sig ”vem är svensk egentligen?” så är det kanske på ett plan en genuin fråga. Deras verklighet är helt utan värden där ”svensk” bara är en titel utan mer innehåll än den man tillskriver den för stunden. Deras platta syn på kultur som enbart maträtter eller specifika traditioner är lika avslöjande. Kulturen är enormt djup, och anledningen till att den är så djup och att den genomsyrar hela vårt liv in i minsta detalj är just för att saker har värden för oss! Det är inte konstigt att PKister inte ser problemet med mångkultur när de själva lägger så lite värde i kulturen.

Terrorismen som religiöst offer

Den tredje tanken rör förstås terrordådet i Manchester. Vid det här laget börjar vi bli rätt avtrubbade. Muslimer har genomfört terrordåd i Europa så ofta och så brutalt att det inte ger riktigt samma respons längre. Är det någon som ens byter bakgrund till Storbritanniens flagga på facebook eller hashtaggar #prayforManchester längre? Och i så fall, känns det fortfarande som en handling, som om man ”gör” något, eller har det blivit mer en tradition än en reaktion? Är det bästa sättet att bemöta hotet att inte låta sig skrämmas utan fortsätta som vanligt? Den så kallade tomgångspolitikens lösning. Eller är det kanske dags att vakna upp och se problemet och försöka lösa det istället?

Man vill spontant fråga sig ”hur många måste dö innan man gör något?”, och det är något väldigt religiöst över hela fenomenet. Vi låter de här människorna dö för att vi tror på något. De är offer till det väsen som vi hoppas blidka genom att passivt låta dödandet fortgå. ”Om vi bara gör det här offret så kommer allt bli bra”. Så vad är det för väsen som kräver så fruktansvärda offer och varför? Är det till Huitzilopochtli för att solen ska fortsätta sin bana på himmelen?

Nej, det är förstås offer till PKismen och vår övertygelse om att hela ideologin är sann. För vad händer om vi slutar offra människor till PKismen? Solen kanske inte stannar, men precis som för Aztekerna så dör vår gud och världen går under. Om vi slutar offra så har vi tappat vår tro på PKismens verklighet och världen rasar samman. En ny värld måste uppstå och det kanske inte låter så farligt. Men varför offrar vi i så fall alla dessa människor? För att det är fruktansvärt skrämmande att ge upp den verklighet man har när man offrat så otroligt mycket för den. Att ge upp sin tro är att erkänna att alla dessa människooffer var helt i onödan, eller rent av att de var offer för att få fortsätta offra. Bättre då för våra överstepräster att fortsätta ceremonierna och säga sina heliga mantran ”Öppenhet, ett öppet samhälle, allas lika värde, inte låta oss skrämmas, inte alla muslimer, värdegrund, mänskliga rättigheter…”

 

 

 

 

PR-samhället som förklaring till PKismen

Jag började den här bloggen som en bas för en podcast som jag ville göra för att reda ut begreppet PKism. Det blev bara 2 avsnitt av podcasten. Dels för att podcasting kanske inte riktigt är min grej. Jag klarade t.ex. inte av att skriva stödord utan att det snabbt blev till långa texter istället. Så det tycktes naturligt att posta dessa långa texter som blogginlägg istället när jag ändå skrivit dem.

Den andra anledningen till att podcasten dog var för att jag mitt i processen insåg att min förklaring till PKismen var alldeles för enkel, och att det snarare var så mycket mer som spelade in. En kultur uppstår inte av bara en handfull orsaker. Så jag övergick till att fundera ut vad jag egentligen tänkte genom att skriva och formulera mina tankar i blogginlägg.

I den här posten tänkte jag lägga fram ett exempel på varför PKismen kunde uppstå. Ett exempel som påminner om tidigare tankar om demokratin och media, men som lägger ett annat fokus på PR och darwinsk utvecklingsteori (jag har ingen aning om det ordet betyder något annat, det är bara vad jag kommit att kalla min metod).

I ett demokratiskt samhälle så sker med tiden en förskjutning från vad något innebär till hur något uppfattas. För politikerna är det viktigare att uppfattas som kompetenta än att faktiskt vara det. De må tycka vad de vill om folket, men de är trots allt beroende av deras röster vart tredje eller vart fjärde år ungefär.

I ett modernt samhälle har också media vuxit till en verklig maktfaktor, och egentligen är det de som har makten. De fungerar som uttolkare av allt som händer, och för politikerna så blir det livsviktigt att anpassa sig efter medias åsikter eftersom media är de som avgör hur ett politiskt beslut ska uppfattas.

Politikerna som redan är utvalda av varandra och därmed medgörliga konformister är väldigt effektiva på att anpassa sig efter medias åsikter, men framförallt är de medvetna om vad som INTE är ok.

Det är väldigt värdefullt att agera, tala, och i förlängningen tänka som media vill, men det avgörande är att inte agera på ett sätt som kan väcka kritik.

Det är som om man lämnat över styret av landet till PR-avdelningen. Allt som sker är ur perspektivet av hur det kan uppfattas, och även om det är bra att ge ett positivt intryck så är det viktigare att aldrig ge ett negativt intryck. Det innebär att den kultur som uppstår är en ängslig kultur av människor som inte vill sticka ut. De mest framgångsrika är de som inte kan kritiseras.

För att få en darwinsk spinn på den här historien så kan man tänka sig att vilken sorts berättelse som kan vinna i ett PR-samhälle. För att en berättelse ska lyckas så måste den vara den mest harmlösa och naiva, rent barnsliga berättelsen. Den sorts berättelse som är ett ideal i sig själv och som inte går att kritisera utan att själv framstå i negativt ljus. Det blir en sorts barnsaga i stil med Bamse, där det viktigaste är att vara snäll och där alla egentligen är snälla.

När en sån infantil berättelse väl är etablerad kan den inte angripas utan att man hämtar sina argument inom berättelsens ramverk. Och det är den andra delen i skapandet av PKismens berättelse. Den perfekta berättelsens i ett PR-samhälle är också en berättelse som inte bara saknar vassa kanter att kritisera den för, utan som dessutom inte i sig själv innehåller några vassa verktyg att kritisera den med. När den väl vunnit som förklarande berättelse så blir hela utvecklingen förlamad till verkligheten kommit så i konflikt med berättelsen att något måste ge vika. Och verkligheten kan vara något väldigt absolut har det visat sig…

För att förklara lite bättre med vad jag menar: En berättelse som dominerar i samhället kan bara angripas med sitt eget språk, sin egen diskurs. Vill du kritisera PKismen inom PKismen så måste du t.ex. angripa invandringspolitiken för att den är ineffektiv i att hjälpa utsatta, att det är ”bättre att hjälpa på plats”. Du kan inte hämta argument utifrån  och säga ”Sverige är svenskarnas och vi har ingen plikt som folk att hjälpa främlingar”. Ett sånt argument kommer från en annan förklaringsmodell/berättelse, och är oanvändbar för att övertyga de inom denna berättelse.

Tyvärr har det inte funnits någon motberättelse eftersom Snällhetsberättelsen varit så fullständigt dominerande. Och den Darwinska processen har förstås fortsatt att finslipa berättelsen genom åren. När till och med kritikerna håller med om att man ska hjälpa människor i andra länder så stärks ju den förklaringen och den värderingen, och berättelsen har blivit allt mer extrem och allt mindre tolerant.

SD, Trump, Hitler och Kaos

Om nu Jordan Peterson är Messias, Roughly speaking, vad är alternativet, vad finns det mer där ute som valts ut?

 

Undergivna eller stridslystna

Medan han balanserar i mitten av ytterligheterna så faller de övriga motståndarna in i två olika fack. De undergivna som anpassar sig efter PKismens regler, och de stridslystna som anpassar sig efter PKisternas definitioner. Jordan Peterson själv brukar tala om att Hjälten måste just balansera mellan kaos och ordning. Kanske är det det här han menar.

De undergivna är den största gruppen och de som i Sverige bäst kommer till uttryck i SD. De försöker kritisera den rådande ordningen men samtidigt anpassa sig efter den. De tar avstånd från rasism och accepterar idén om att rasism är den viktigaste frågan. Jimmie Åkesson är lika mycket utvald av historien som Peterson, men av helt andra skäl. Han är utvald för att han är den harmlösaste och ofarligaste person som kan tänkas leda ett kritiskt parti. PKismens extrema intolerans och förtryck har lett till att precis på gränsen till vad som är acceptabelt hänger SD och Åkesson. ”Jag är inte rasist, men” är deras strids…-ursäktande? Allt de gör och säger sker med en orolig blick efter PKisternas godkännande. Ett radikalare SD hade varit omöjligt för då hade PKisternas rasande angrepp kunnat tyckas rimlig. De ligger precis på gränsen så att tillräckligt många kan se medias hyckleri och därmed överväga att rösta på SD.

Det hårda förtrycket gör att allt som är värre än SDs ursäktande invändingar är klassat som satan själv. Och allt fler hänvisas till den här gruppen: De stridslystna.

De stridslystna har i revolt och ilska mot förtryck och intolerans accepterat PKisternas definition istället för deras regler. ”Kallar ni mig rasist så är jag väl det då!”. Som i allt annat är det frågan om en gradskala, men PKisternas ständiga gränsförskjutande och omdefinierande gör att allt fler förflyttas allt längre ut på kanten. Om man är rasist även när man anser att det är skillnad mellan raser, eller ens kulturer osv. Då är ju egentligen alla rasister. ”Ok, enligt er definition är jag rasist”

Endast de som tagit steget fullt ut och accepterat sin roll som rasist kommer att dela dina tweets eller kommentarer. De som ens befattar sig med dig riskerar samma behandling: att bli kategoriserad som de utstötta rasisterna och inte längre ses som en likvärdig människa.

Notera att det inte bara är PKisterna som är orsaken här. Även vanliga människors tolerans för deras intolerans är avgörande. PKisterna förskjuter gränsen så långt de kan, medan folket säger stopp när det inte längre är trovärdigt. Att gränsen går först vid SD säger väldigt mycket om svenska folkets godtrogenhet och acceptans för förtryck. Vi har en del att fundera över när dammet lagt sig.

Poängen är att förtrycket skapar sitt eget motstånd. Om man gör reglerna för att få vara en del av de godkända för snäva så skapar man en stark motståndare som står för de rena ytterligheterna, och en svag motståndare som står för en väldigt tam kritik. Vill man inte acceptera SD så får man tids nog acceptera nazisterna! Och på ett sätt är det ju det PKisterna vill ha. De ropar efter en värdig motståndare som är lika ond som de är (känner sig) goda.

 

Vad är egentligen alternativet?

Ok, det där är en överdrift och misstolkning a la PKisterna. För det är SD som är Ordningens alternativ. Fortsätt i ungefär samma riktning fast lite långsammare. Behåll de maktstrukturer som vi har, men stoppa invandringen.  Alternativet till SD är klart radikalare, men det är något obestämt. Eftersom SD, som en följd av förtryckets omformande, har blivit otillräckligt så krävs radikalare lösningar. Men de lösningarna är något som uppstår ur Kaos och inte något som vi kan se komma. Det är svaren på (folk)Viljan.

Människor känner ilska, frustration, otrygghet. De ser fiender i PKister, främst media och politiker, och i invandrare. De lösningar som florerar är reformering av systemet men också revolution. Nazismen är osannolik, åtminstone i den form den en gång tog. Människan hittar alltid nya sätt att upprepa misstag, och man kan hävda att PKismen är ett exempel på ett upprepat misstag. En totalitär stat i ”demokratisk” tappning. Konsensusdiktaturen.

Det går inte att veta vilken väg kaos tar – det ingår förstås i dess natur – men man kan utgå ifrån att alla dessa känslor, åsikter och tankar om lösningar som flyter runt där ute är vad den kommer bygga på. Nazismen må vara osannolik just för att vi lärt oss något av vår historia, å andra sidan kanske den är sannolik just för att vi lärt oss något av vår historia också. Kanske har PKismen pressat oss så hårt att nazismen är precis vad vi önskar. Jag helgarderar mig här. 🙂

Hitler var lika historiskt utvald som Peterson, Åkesson eller Trump. Han var det perfekta kärlet för allt det hat som tyskarna kände. Han hade rätt egenskaper för att nå sin position och hans åsikter och idéer svarade mot tyskarnas känslor. Hitler did nothing wrong 😮 Han gjorde precis vad man förväntade sig. Peterson har ju t o m föreslagit att Hitlers syfte/mål, roughly speaking, var att begå självmord i en bunker. Vilket jag tolkar som ett Tysklands självutplånande raseri. Ett sorts nihilistiskt självskadebeteende där man drar ner hela världen i sin smärta och sorg.

 

Trump är bäst

Men jag nämnde Trump, och han kan antagligen fungera som ett bra exempel på hur nyckfull Kaos är när hon väljer ut sina förkämpar. Han är enligt mitt resonemang om darwinianskt val verkligen det bästa de kunde uppbåda. 🙂 Miljardären som blev arbetarnas val och som tycks vara precis motsatsen till hur en politiker ska vara. Hur kan han vara bäst?

Trump levde upp till precis allt det viktigaste som väljarna ville ha. Väljarna har lärt sig avsky PKister och politiker, de väljer därför den person som är så bufflig att han lyckas ”trigga” precis alla som väljarna avskyr och därmed är han också så långt ifrån en politiker man kan komma. Det ligger i hans natur att vara icke-PK, han kan inte hjälpa det, därför är han perfekt. Men framförallt var det hans hantering av media som jag tror avgjorde, för media är verkligen hatade, och hans buffliga stil (+leaksen ) lurade dem att avslöja sin agenda, och när han inte böjde sig för dem förlorade de sin makt.

”Men han ljuger ju!”  Det är inte ens ett problem, för allt är lögn idag, så det är bara att välja vilken lögn du trivs bäst med; medias eller Trumps. Jag tror till och med att någon beskrev det som att folk uppskattade hans lögner för att han var så nonchalant. Han brydde sig inte om att bli avslöjad. På något vis var han en ärligare lögnare.

Och vill man kan man kanske göra en sak av att Ordningens motkandidat, etablissemangets kandidat, var lika utvald hon. Hennes väg till att bli demokraternas kandidat var formad och upphöjd av den korruption och de normer som systemet byggt upp genom åren. Hon är på sätt och vis en manifestation av hela den politiska korruptionen. Den där flugan som hela tiden landade på hennes ansikte kanske betydde något…

I vilket fall så tror jag Trump är den bästa ledtråd vi har till vad alternativet till SD blir. Sverige är förvisso i en extremare situation än USA, så det blir antagligen inte en lika ”harmlöst” resultat. Svensk debatt har inget av den humor och lekfullhet som man kan se på 4chan. Här är det bara uppgivenhet och förtvivlan, och hat.

 

 

 

Att leva med lögnen

Det tillstånd vi lever i nu är intressant. (Om jag använder ordet intressant lite för ofta så får ni ursäkta, det är mitt sätt att hantera katastrofen på. Ett distansierat och analyserande sätt för att hålla den verkliga innebörden på avstånd.)

Det jag menar är intressant är att alla vet att man ljuger och alla låtsas som om de inte vet, åtminstone inte offentligt. När Magdalena Andersson stolt proklamerar att de tidigare tomma ladorna nu är smockfulla och Sveriges ekonomi går som tåget, då är det ingen som tror henne; och heller ingen som blir förvånad över att de ”räknat lite fel” och det blivit ett underskott istället för överskott i statens finanser.

Politiker ljuger, det är väl inget att hänga upp sig på? Skillnaden nu är att man inte längre lurar någon. Alla vet att Löfven inte klarar av att ta ansvar för Sverige, alla vet att invandringen inte är lönsam oavsett hur lång sikt man tänker sig. Isberget ligger rakt i färdriktningen, men ingen gör något utan man hummar bara om att ”vi tar ansvar” eller ”det ska vara ordning och reda”.

Men det stannar ju inte där. När eliten vet att ingen längre tror på lögnerna så har slutat anstränga sig. När Sverige är med och röstar in Saudierna i FNs kvinnokommission så orkar inte jämställdhetsminister Åsa Regnér ens försöka ljuga. Istället för att svara på frågor så har hon redan innan låtit författa ett skriftligt svar som hon lämnat till sin sekreterare.

Alla inser att regeringen, smartaste bästa tjejgänget, är som barn. Helt ansvarslösa och odugliga för sitt uppdrag. Och även de själva inser tydligen att vi förstått det och försöker inte ens hålla skenet uppe längre. Lögnen har upphört att vara en lögn och blivit bara en ritual.

Vi håller fast vid en tom lögn för att vi inte klarar att ge upp den. Det är inte sagan om kejsarens nya kläder vi upplever, det är något betydligt mörkare.

Jordan Peterson som en manifestation av en vilja och ett motstånd

Det här är en del av mitt femte försök att formulera de här idéerna i text. Det är ett uppgivet försök, medvetet om att problemet är att jag inte själv helt förstår vad det är jag vill ha sagt, att ämnet är för stort, och att jag därför bäst gör ett försök att intuitivt bara säga vad jag vill ha sagt för att få sinnesro.

Tanken rör samspelet mellan PKismen och dess motståndare. Hur de skapar och formar varandra genom att definiera varandra och sig själva dynamiskt. I det här inlägget berör jag Jordan Peterson och darwiniansk (enligt min hemmasnickrade definition) utvaldhet. Andra delar som kanske blir klar senare rör PKismen och dess motståndare som Jungs Persona/Skugga och hur PKismens motståndare uttrycker sig som en reaktion på PKismen i form av ett fritt Kaos mot PKismens dogmatism.

Peterson är utvald av historien

Peterson är darwinskt utvald för sin förmåga att hantera kritiken men samtidigt inneha tidsandans Vilja. Det finns oändligt med människor som vill säga ”Det räcker nu. Det är nog nu.”, men väldigt, väldigt få kan göra det under full storm som Peterson kunde.

Peterson är alltså en skapelse av de båda världarna. Dels PKismens oförlåtande, ordmärkande nymoralism som inte tolererar… ja, i stort sett nånting. Men han måste också hämta styrka av kritikerna mot förtrycket för att verkligen ha den nödvändiga motivationen för att orka med denna gigantiska uppgift. Viljan kan man säga är det material på vilken PKist-förtrycket gör sitt avtryck.

Det krävs en enorm kraft för att axla den här uppgiften och Peterson kunde inte vara på så många andra sätt. Styrkan i det hat och det förtryck mot oliktänkande som PKismen har skruvats upp till har också gett Hjälten hans styrka. Förtryckets sociala karaktär har gett denna styrka dess särskilda karaktär: hans otroliga integritet, samlade lugn, hans exceptionella förmåga att formulera sina tankar så exakt, hans totala ärlighet och hederlighet. Som han själv säger: ”Hade det funnits minsta sak i min historia att angripa så hade de gjort det.” Förtrycket kräver ett helgon, ingen annan kan överleva.

Kritikernas bidrag är i sig ett resultat av förtrycket.  Det är PKismen som förbjudit vissa saker och därmed gjort dem till alltings fokus. PKismen har valt ut sina fiender. Det är därför ingen slump att det är en vit man från Kanada som tar kampen. Det är där (eller i Sverige) det absolut största förtrycket finns och därmed också bara där som den starkaste Hjälten kan ”uppstå”.

De starkaste och öppnaste kritikerna i Sverige är inte några etniska svenskar, utan tvärtom är det personer med invandrarbakgrund. Anledningen är förstås att det är så mycket lättare för dem att kritisera utan att drabbas av hela den storm av hat som PKismen kan piska upp mot vita. De gör ett jättejobb, men Hjälten måste vara en vit man för att allt ska ställas på sin spets. Den episka slutstriden kan inte skötas av någon kompis, den måste man ta själv.

Peterson är utvald av historien för denna roll. I en annan tid hade han levt ett normalt liv men nu har han både formats och valts ut för den här uppgiften. Och det kan vara intressant att fundera på vad hans idéer och karaktär säger om oss och vår tid. Särskilt hans jungianska religionsteorier skvallrar om en intressant framtid. Var kanske den religiösa övertygelsen en nödvändighet också för att ha motivation och övertygelse till att ta kampen? Och i så fall, var det också nödvändigt med just den här typen av darwinistjungiansk tro?

 

Petersons tro

Här blir det mer spekulativt. Är en viss religiös eller ideologisk övertygelse bättre lämpad i den där darwinianska processen. Förtrycket kräver förstås en ytterst intelligent, välartikulerad och hederlig person, men det i sin tur påverkar förstås också vilken sorts övertygelse som är möjlig att ha för Hjälten. En person med den sortens egenskaper som förtrycket kräver kommer med nödvändighet också ha angripit sin egen tro med samma allvar och kan inte nöja sig med en vanlig kristen tro. Petersons tro är den tro som en exceptionellt intelligent och nitisk person skulle ”välja”, och därmed är han kanske också den Hjälte som blåser liv i kristendomen och andligheten mitt i ateismens tid.

Det öppnar förstås upp för andra frågor om vilka andra krafter som är inblandade utöver det uppenbara förtrycket och dess motreaktion. Är människors behov av religion, tro och värderingar inblandad på något vis? För om man går till PKismens kärna så är det lögnen och upprätthållandet av lögnen, och dess grund är nihilismen och relativismen. Peterson är den främsta av kritikerna; utvald för sin förmåga att stå emot PKismens krafter, men han är också utvecklad ur kritiken, Viljan, och det är inte bara en enkel kritik mot förtrycket, det är också en kritik av PKismens hela väsen.

Petersons budskap om sanningen som det högsta är ett direkt svar på PKismens lögn. Om lögner för att upprätthålla Lögnen har gett oss PKist-samhället, så är det väl rimligt att börja fundera över vad som händer om man istället börjar tala sanning och agera ärligt. Himmelriket på jorden? Det låter som PKismens motsats om inte annat.

Peterson vilja att komma åt problemet med nihilismen är en lika direkt reaktion på PKismens grund. PKismen är det sjuka träd som växer ur en lös och näringsfattig jord. En fast grund av värderingar och en känsla av mening är vad människor idag outtalat ropar efter. Utan övertygande värden och en känsla av mening så är lögnen lika god som sanningen.

Så ja. Jag tror att Peterson teorier är lika mycket utvalda av historien som hans karaktär. Det är vad mänskligheten, åtminstone den västerländska, behöver. Jag tror att Peterson är början på en ny andlig väckelse. Om inte annat så har han fört in frågan om moral och värderingar i folks medvetande, och jag har svårt att se att det skulle lämna oss opåverkade.

 

 

Svenska Institutets skandal och samhällets vänsteraktivism

Jag gör ett undantag igen och kommenterar en dagsaktuell händelse. Skandalen att svenska institutet åsiktsregistrerat människor för att kunna blockera dem från sitt twitterkonto är förstås väldigt allvarligt. Och de har inte gjort saken bättre genom att vägra lämna ut listan som en offentlig handling utan istället förstört den. Betänk att romerna som fanns med i polisens register ersattes med 5000 kr var. Här har vi 12 000 personer som bör få åtminstone samma ersättning för att de registrerats och kallats ”[såna] som ägnar sig åt drev, hot, hat och hets mot migranter, kvinnor och HBTQ-personer, men även mot organisationer som är engagerade i mänskliga rättigheter. Dessa konton har ofta högerextrem och/eller nynazistisk inriktning och hetsar även till våld.”

Det som tydligen hänt är att en vänsterextremist fått härja på Sveriges officiella twitter-konto och även importerat sitt eget filter till kontot för att stänga ute de som har fel åsikter. Det är heller inte första gången Svenska Institutet avslöjas som statsfinansierad aktivism. Tidigare har det varit en rad vänsterradikala som getts utrymme, och även en rasist (rasist mot svenskar förstås).

Det stora problemet är dock att det är så här det ser ut på alla institut i samhället. Överallt finns denna vänsteraktivism i väggarna. Man talar om strukturell rasism som ett problem, men det verkliga problemet är strukturell vänsteraktivism. Det ordnas kurser i PKisternas ideologi, om vithetsnormer och genustänk, och man upprättar styrdokument och formulerar värdegrunder utifrån den ideologin. Det blir ett ideal att följa för de som vill lyckas inom organisationen. Till sist blir det till och med lagar för att fortsätta det här förtrycket. Det blir så naturligt.

Det är det här som är det stora hindret för att kunna gå vidare efter att lögnen fallit. Det går inte att rensa ut en sån här ohyra, man måste riva ner och bygga nytt.

Jag har tidigare tänkt så kring SVT/SR, att det är så genomruttet att det inte går att ha kvar, utan det måste läggas ner och eventuellt starta upp en ny version där den främsta meriten bland de sökande till tjänster är att de aldrig haft något med svensk media att göra innan.  Men jag tror man får inse att även om SVT/SR antagligen hör till de värsta så är det så överallt. Ideologins dogmer har etablerats i allt och alla. Se till exempel vad skolverket tycker är rimliga frågor på ett nationellt prov.

Men vad händer när man rivit ner alla gamla institutioner och byggt nytt? Polariseringen finns fortfarande kvar. De människor som berikat sig socialt, psykologiskt, kulturellt och ekonomiskt på att trycka ner och förnedra andra människor bor mitt ibland oss. Där till någon miljon invandrare som bekostats av de nedtryckta och som hånfullt höjts upp till skyarna av eliten. Hatet kan bli rent explosivt.

Det svenska samhället har slitits i tu av PKismen. Tro inte som PKisterna att svenskar är så överlägset mycket bättre än andra människor. Vi kan mycket väl få ett eget Rwanda när kontrollen släpper och majoriteten vill kräva sin rätt. Invandrarna kan jag känna sympati för, men för PKisterna finns inga såna känslor. Tvärtom.

Språkets upplösning

Vi lever i en tid av fullständig kaos och upplösning. Inte bara rent politiskt och samhälleligt, där PKismen splittrat partier och nation, utan på ett fundamentalt sätt som ryckt undan hela vår grund och vänt på alla begrepp.

Postmodernismens relativism och PKismens politiska agenda har genom idén om socialkonstruktivism skiftat alla ord och begrepps betydelse för att passa deras intressen. Det är förstås inget nytt att ord och begrepp manipuleras för att påverka människor, men med socialkonstruktivismen så har det skett med en helt annan intensitet och medvetenhet. När det legat i deras intressen att bredda betydelsen av ord som rasism, flykting eller barn, så har de gjort det. Men ord som för lättvindigt förändras förlorar också i värde när deras betydelse blir oklar eller upplevs som godtycklig.

Socialkonstruktivismen är ett verktyg som visat sig väldigt kraftfullt för att omforma samhället. När ett ord får en ny mening dras också nya gränser i världen. Insikten att ord har sån makt över våra liv har gjort oss medvetna också om de berättelser som styr oss i våra liv och som formar hela vårat samhälle.

Det har blivit något som vi öppet talar om som ”Vi ska inte låta rasisterna få kontroll över berättelsen”. Det kan låta som ett av många tomma uttryck som PKister slänger sig med, men det finns ett verkligt allvar bakom också, även om de inte alltid förstår det själva. Innebörden är att orden fått en magisk betydelse. De kan förändra Berättelsen och förändra hela vårt sätt att tänka och uppleva. Vill man kan man göra rasism till det absolut farligaste hotet och göra det till hela samhällets fokus att stoppa rasismen, vilket är vad som skett.

Berättelsen om rasismen som det stora hotet har format samhället så fullständigt att samtliga av de etablerade partierna gjort det till sin främsta uppgift att stoppa ett annat partis ”rasistiska” inflytande. Alla andra frågor, t o m regeringsmakten är helt irrelevanta i jämförelse. Gränserna har öppnats för att släppa in miljoner människor med en helt annan kultur som fullständigt förändrat nationens demografi. Och allt detta bara för att man någon gång började göra rasism till det absolut onda. D e t är verklig magi!

Nu ska sägas att kärnan i den här utvecklingen inte är rasismen, det är bara dess starkaste manifestation, utan kärnan är idén om att allt är en maktkamp mellan de med makt och de utan. Offer och förövare, och att vi måste hjälpa offren och därmed också angripa förövarna/makten. Det går tillbaka till Foucaults teorier, även om han antagligen inte ska lastas för vantolkningen att det är vår uppgift att ta del i kampen.

 

Ordens makt

Men poängen med den här texten är att tala om kaos och upplösning och hur det kommit till uttryck. För det är en intressant process att följa; hur vi lärt oss att ord är makt och att vi genom orden kan förändra Berättelsen för att passa våra ändamål. Vi bestämde – egentligen helt godtyckligt – att trots relativismen så fanns det en uppgift för oss att ta sida i maktkampen.

Men just i dessa dagar börjar det gå upp ett ljus för många, även om de inte riktigt kan formulera tanken i ord så märker de att det är något absurt som hänt: Om kärnan i vårt värdesystem är att hjälpa de svaga och attackera och störta Makten… Vem är Makten egentligen?

När socialkonstruktivismen visat vilken extrem makt som finns i orden, och vi har förändrats av den nya insikten till att försöka kontrollera vilken berättelse som ska gälla, då har det också uppstått en ny maktordning, och därmed också en ny fiende: De som kontrollerar berättelsen och som bestämt att vi ska bekämpa makten!

Den förvirrande känslan av absurditet är alltså sprungen ur den oartikulerade insikten att det är Makten som uppmanar oss till att kämpa emot ”makten” och försvara ”offren” för ”maktens” förtryck.

 

Paradoxernas orsak

De som besitter makt över ordet; politiker, media, universitet osv. talar om för oss att det är vita heterosexuella män, patriarkatet som har makten, och att man genom normkritik ska krossa deras normer. Och att offren/de maktlösa är invandrare, muslimer, kvinnor, homosexuella osv.

Det blir bisarrt när maktlösa människor försöker försvara sig och angrips från ovan av människor som påstår sig stå på de svagas sida och som påstår att den liggande person de misshandlar är den som är för mäktig och förtryckande. De kallas obildade lantisar och deras åsikter värderas lägre just på grund av kön, ras, sexualitet osv. De kan inte uttala sig om en färgads/homosexuell/kvinnas situation eftersom de är ”privilegierade”. De kan diskrimineras med hänvisning till ”positiv särbehandling”. Universiteten bedriver forskning och undervisning utifrån en berättelse om vita, män, kristna, som de onda, osv. Normkritiken är normen. Systematiskt har man byggt upp strukturell anti-rasism, feminism och liknande, och etablerat normer för att, med gott samvete, behandla de utvalda grupperna illa.

Alla de motsägelsefulla idéer som dominerar idag är en följd av den här falska bilden av maktförhållandet. Man bekämpar rasism med rasism, sexism med sexism. ”Vi är inte som dom som delar in folk i vi och dom”. Man kallar till samling för ett öppet samhälle genom att stänga folk ute. Man angriper demonstrationer för yttrandefrihet med våld med hänvisning till att man är antifascister som ska tysta meningsmotståndare. Man talar om värdet av vetenskap och kunskap, men döljer eller vinklar det som inte passar.

 

När medlen blir ändamålet

De som utövar makten är lika omedvetna som alla andra. De har förstått vilken enorm makt som de har i ordet och använder den för att försvara sin position, men de inser inte hur de själva förändrats av sitt verktyg. De driver på utvecklingen genom att med ord förändra människors medvetanden, men de förändrar även sig själva, och makten över ordet blir mer än bara ett verktyg, den blir en del av deras identitet och ideal. Att utöva makt och behålla kontrollen över makten blir en del i kampen och därmed en del i ideologin.

Det där låter kanske oklart, så jag ska försöka förklara med ett exempel: När idén om att man kunde förändra Berättelsen, för att forma samhället som man ville ha det, dök upp, så kom den tillsammans med idén om att det var rätt att hjälpa de svaga och angripa makten. Vilka som var offer och förövare beror på perspektiv, men efter andra världskriget så var förstås rasism och nazism något fasansfullt och det blev naturligt att kämpa emot rasism och rasister. De som hade makten var rika västerlänningar och män, och det blev naturligt att se arbetare och minoriteter som de utsatta.

Därmed var uppdelningen klar och de med kontroll över ordet, främst de inom media, började använda sitt nya verktyg, Socialkonstruktivismen, till att omforma samhället. I en demokrati, även en så falsk sådan som i Sverige, är kontrollen över ordet allt. Media kunde inte tillsätta politiker, det skötte politikerna själva, men de kunde driva dem i den riktning önskade. Särskilt som politikerna var den renaste form av konformister som gick att hitta genom att de valde varandra.

Media fann sig nu vara den egentliga, om än indirekta, makten och började genast förändras. Dels bet deras egna ord lika väl på dem själva och de förstärkte sin redan starka övertygelse om PKismen och drog den än längre Men Socialkonstruktivismen och makten över ordet förändrade dem också. Det var lätt att rationalisera varför de skulle ha makten, deras ideologi var ju den rätta! Det blev en naturlig del av ideologin att de skulle utöva den här makten för att motverka rasism och främlingsfientlighet, och det blev viktigt att behålla kontrollen över Berättelsen så inte de främlingsfientliga tog över.

 

Att försvara sin makt med alla medel

Det är nu det stora kaoset börjar på allvar. För när media och de övriga med makt över ordet börjar göra försvaret av sin maktposition till en del av ändamålen så uppstår många av de paradoxer som vi lever med idag.

De flesta motsägelserna i PKismen fanns förstås redan inbyggt i idéer om att bekämpa diskriminering med diskriminering, men det är nu som saker verkligen börjar förvridas till sin motsats. Begreppet rasism börjar breddas till att inkludera all form av kritik av den rådande ordningen för att försvara hegemonin man byggt upp med hjälp av socialkonstruktivism. Begreppet demokrati börjar ifrågasättas då väljare röstar emot PKismen. Yttrandefrihet talar man öppet om som ”problematisk” och något som bör begränsas till bara vissa åsikter.

Den här sortens rent bisarra inställningar till ord är ett tydligt tecken på att verktyget förändrat Makten. Man kan behålla begreppet Yttrandefrihet men beröva det på allt det innebär. Yttrandefrihet utan frihet.

Socialkonstruktivismen har förändrat vårt tänkande kring ord och begrepp till att göra dem nästan helt relativa och utan koppling till någon verklighet eller historia. Att anklaga någon för att vara rasist är inte längre att säga att personen värderar människor olika beroende på ras, det är ett så breddat begrepp att det förlorat allt innehåll, men ändå är det ett ytterst kraftfullt vapen. Personens tankar om raser är helt irrelevant i sammanhanget. Begreppet har istället fått en ny mening av hur det används: Rasist = ond person som förtjänar förföljelse och hat. Kvar av begreppets ursprungliga mening finns bara små spår som möjliggör en gränsdragning för vilka som kan kallas rasist: i praktiken de som ens antyder att raser existerar. Ungefär. Ordet Rasist fyller idag enbart en social roll för att stöta ut personer ur gemenskapen.

Den upplösning av våra värderingar som sker är ett resultat av att ordens värde devalverats genom hur de manipulerats, inte bara för att de i många fall breddats, utan för att de alls kan manipuleras har de förlorat mycket av sitt värde. Inte bara de ord som manipulerats utan hela språket tappar i övertygelse. När orden blivit urvattnade så flyter sanning och lögn samman. Kaos i dess sanna mytologiska betydelse!

Vad som sägs spelar spelar mindre roll, vem som säger det är det som avgör hur det tolkas. När de devalverade språket för att driva sin agenda skalade de av all utsmyckning och kvar står bara de nakna maktstrukturerna.

 

De nakna maktstrukturerna bakom orden

Den absurda verklighet vi upplever idag där feminism innebär demonstrationer mot rasism efter en gruppvåldtäkt eller där en uttalat feministisk regering röstar för Sauidier i FNs kvinnokommission, där yttrandefrihet är anti-demokratiskt och där tolerans är att vara intolerant. Den verkligheten är bara absurd om vi håller fast vid det allt värdelösare språket. Vi har låst oss vid språket på samma sätt som en miljonär under Tysklands hyperinflation håller fast vid idén om att han fortfarande är rik. Om vi släpper idén om att orden och språket har samma värde och innebörd som förr så försvinner det absurda. Feminist och Rasist är inte ord längre utan bara sociala titlar för att signalera status i maktstrukturen. Allt handlar mycket riktigt om makt och de rena maktstrukturerna bakom de språkliga tricken är ytterst reella.

När Löfven säger att han ”tar ansvar för Sverige” så är det sant bara av styrkan av hans maktställning. Det är då väldigt beklämmande att det inte är sant…

Om media å andra sidan, från toppen av hierarkin, gått ut och enhälligt hyllat Löfven för hans ansvarstagande så hade det varit sant. Om vanliga människor på botten av hierarkin sagt sitt så hade det inte haft någon effekt alls. Allt handlar om makt, och makten över ordet är allt.

Men vad betyder det här egentligen? Om ”makten över ordet är allt” hur kan då orden samtidigt vara nära värdelösa? Det är just det som är saken. Sakta med säkert börjar det gå upp för människor att orden och språket, som håller samman hela vår struktur av värderingar, har devalverats till enbart maktmedel. Det är då det brister. När människor tappar tilltron till orden så går luften ur bubblan. Plötsligt förlorar media all sin makt och begrepp som ”svensk” eller ”förtroendevald” betyder inte mer än dess direkt juridiska innebörder och ord som ”rasist” eller ”värdegrund” blir helt meningslösa. Maktstrukturen rasar.

Då är det dags att orientera sig rätt igen och hitta tillbaka till sanna värderingar istället för retoriska värdegrunder. Problemet är bara att orienteringen kommer ske i ett trasigt samhälle fyllt av hat, splittringar och konflikter.

Vidare funderingar kring PKisternas sammanblandning av metod och värderingar.

Det slog mig att insikten om att PKisterna gör sina metoder till ett sina värderingar går djupare än så.

PKister behandlar alla ur det perspektivet att de också lyfter upp sina metoder till ideal. När någon ifrågasätter invandringen så blir de genast misstänkta för att ”gå högerextremistrernas ärenden”. Det kan tolkas som deras vanliga sätt att misstänkliggöra och underminera kritik, men det kan också ses som ett sätt att sudda ut gränsen mellan metod och värderingar.

Enligt PKisterna görs inget utan baktanke. Eftersom idén är att hela tillvaron är en maktkamp så flyter gränserna ihop. Jag tror det har att göra med att de inte bara ser handlingar som onda, utan även åsikter och tankar kan vara onda. Även om de exempelvis ser en rasistisk handling som klart ondare än en rasistisk tanke så är det ett gradskala. Och det implicerar att det finns onda och goda människor.

Det är ju något som alla på något sätt kan köpa. En liberal kan anse att det finns goda och onda tankar och åsikter, men liberalismen har inte fokus på maktkamp, som PKismen har. Liberalismen, alltså den riktiga liberalismen och inte den styggelse som ”Liberalerna” i Sverige står för, har positiva ideal kring frihet som inte innehåller någon direkt uppmaning till kamp. Medan PKismen, och socialismen, är hatideologier som har fokus på maktkamp och därmed en fiende att bekämpa.

Sett ur det perspektivet så blir gränsen mellan åsikter och metoder luddigare. De egna metoderna för att bekämpa ondskan blir värdefulla genom sin effektivitet. När någon exempelvis kritiserar indoktrineringen i skolan så är det ett angrepp på deras metod, och därmed ett angrepp på deras kamp och själva ideologin. Liberalismen kopplar inte sina metoder till sina värderingar på det sättet. Om liberaler sysslade med indoktrinering och kritiserades för det så är det inte ett angrepp på liberalismen i sig, eftersom den inte befinner sig i ständig kamp mot en fiende.

När allt som avviker från den kamp som PKisterna för uppfattas som ett angrepp på ideologin följer också att de antar att det är med illvilja som kritiken framförs.

Idén om onda och goda människor gör att de spontant värderar människor som onda eller goda. ”En god människa skulle inte säga så”. Det påminner om de predestinationsläror där en människas handlingar inte ger henne frälsning, utan att handlingarna är ett tecken på att människan redan är förutbestämd av gud att släppas in i himmelen. PKisterna verkar ha samma fundamentalistiska föreställning om att en människa avslöjas av sina handlingar och ord. Med en sån övertygelse så blir det också rimligt att (över)reagera kraftigt mot minsta felsteg. Den som ens kritiserar avslöjar sig som ond.

PKisterna formar och fostrar sin fiende

Den andra sidan av myntet är hur PKismen formar och fostrar sin fiende. När varje felsteg döms nästan som om det vore den renaste ondskan och PKismen är så dominerande i ett samhälle, då kommer idén snart också att etablera sig hos de som inte passar in. Den som vill invända mot exempelvis den förda invandringspolitiken vet att det är förbjudet. Att han ens tänker tanken gör honom till en ond person i samhällets ögon, och snart också i sina egna.

Det blir det absurda resultatet att rationella och självständigt tänkande personer finner sig naturligt dragna till just den högerextremism som de vet att de skulle anklagas för. I ögonblicket då man vill invända mot invandringen av trygghets-skäl tar man naturligt och obemärkt steget till att invända av etnocentriska skäl.

PKismen formar och fostrar sin egen fiende. Just de mönster som PKisterna påstår att fienden följer, blir också naturligt för de fiender man skapar att följa. Men även det som PKismen inte klarar av att hantera hos andra blir en del av fienden. Det är därför yttrandefrihet och demokrati har fallit invandringskritikerna i knäet. Samma sak med icke-dogmatiskt och rationellt tänkande. Och den trenden är både starkare och kontrasterar med de mönster som de medvetet försöker passa in fienden i.

Rasisten har blivit deras intellektuella och moraliska överman. Intressanta tider vi lever i.