Angående terrordådet i Stockholm

Jag brukar inte skriva om dagsaktuella saker här; det är lite poängen med bloggen, att höja blicken och inte fastna i detaljerna. Det finns så många som gör ett bättre jobb att täcka de dagliga idiotierna från eliten och PKisterna. För min del försvann poängen med att uppröras över vansinnet när de ensamkommande barnen började bli medelålders och fick kosta 10 000 per natt i boendekostnader. Det har liksom passerat gränsen för vad som ens går att skämta om då. Vi lever i en tid som är ett absurt skämt. PKismens urspårning kan bara leda till än värre motsägelser, så jag lämnar den delen till de som orkar. Hatten av för Granskning Sverige som orkar. 🙂

Men terrordådet är trots allt en så pass avgörande händelse att den bör ge en större effekt. Samtidigt vet man ju aldrig i detta absurda tidevarv, media har ju fortfarande kontroll över det offentliga samtalet så det kanske kan tystas ner och vinklas ”rätt” ett tag till. Av vad jag läst (tar inte del av msms falskanyheter) så körde de samma stil som alltid med intervjuer med invandrare och prat om högerextrema och Breivik. Antagligen har någon kört storyn om någon muslim som hjälpt offren också. De brukar försöka hitta den vinkeln i alla andra terrordåd. Jag har inga förväntningar på att de ska bättra sig, däremot så förväntar jag mig att det är här de bränner det sista lilla förtroendet som de har kvar. Diskursen har börjat förändras ute i samhället och medias hantering av händelsen gör det uppenbart även för de mest naiva att kritikerna har rätt.

Det är dock en utveckling som kommer ske oavsett terrordåd. Det intressantare är hur diskussionen bland vanligt folk går kring hur politikerna skött sitt jobb. Dådet har förhoppningsvis effekten att väcka en känsla av allvar hos oss. Och i det nya allvarliga ljuset så ter sig politikerna än mer odugliga och värdelösa. Ta till exempel vilka som politikerna valt till att hantera IS-återvändare och islamisering. Alice Bah Kuhnke fick som demokratiminister ansvar för området våldsbejakande extremism, och Mona Sahlin fick uppdrag att vara nationell samordnare mot detsamma. Innan terrordådet gick det bra för politiker och media att vara nonchalanta. Man kunde lite svävande tala om att Sahlin gjort ett mycket bra arbete när hon avgick, utan att precisera. Alice Bah Kuhnke kunde tala om IS-krigare som om de bara var smygrökande tonåringar och inte som mördare som dödar oskyldiga; och media kunde låta henne hållas. I en normal värld hade någon frågat om Breivik skulle få släppas in i landet och ges fördelar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden efter dådet i Norge, om han hade haft svensk medborgarskap. Men både politiker och media vill inte göra frågan så allvarlig, så det fick passera. Samma sak med situationen i MP där Fridolin inte alls tog avstånd från islamisten Mehmet Kaplan utan beklagade att det blivit ”ohållbart” – med syftning på att media skrev om skandalen – inte att regeringen infiltrerats av en islamist. Och media lät det passera.

Men nu har det alla väntat på till sist hänt, och man börjar se allvaret i att släppa in hundratals IS-mördare i landet utan kontroll och utan påföljder. En intervju med Alice Bah Kuhnke eller liknande borde låta väldigt annorlunda efter att följderna av en sån inställning blivit uppenbara. Jag skriver ”borde” eftersom media fortfarande är de som ställer frågorna, och de kanske vill fortsätta låtsas som att hela mångkulturprojektet fortfarande är en bra idé.

Jag säger att ”det alla väntat på har hänt”, för precis alla visste att det här skulle hända. Det säger sig själv att om Sverige är främsta IS-krigar-exportören och släpper in precis vem som helst vind för våg, så kommer det att ske förr eller senare. Men hela den inställningen är väldigt makaber. Man vet att ett terrordåd kommer ske, men vägrar göra något åt problemet. När det nu skett så kommer inte frågan man kunde vänta sig: ”Hur kunde det ske?,” För vi vet mycket väl varför. Frågan blir snarare: ”Varför lät vi det här ske?,” Och för makten är det en väldigt farlig fråga för den väcker insikten om att PKisterna inom media och partier valde att låta det ske! Det är som att känna till ett planerat mord och inte försöka stoppa det.

När människor utan röst i desperation försökt få politiker och media att åtminstone diskutera ämnet, så har man trivialisera det och istället försökt flytta fokus till högerextremism och Breivik. Man har rent av angripit och förtalat de som försökt få lite vett och sans i debatten. Skulden ligger tung på våra makthavare och folk är med rätta förbannade.

En intressant sak med dagens Sverige är hur makten är de som ger oss orden och begreppen som bäst beskriver dem själva och det förtryck de vill dölja. Falska Nyheter och Informationsresistent är kanske de bästa exemplen. Men stolpskottet Löfven körde i valmanifestet ”Kära Framtid” (Ja, Sveriges kanske mesta föredettingparti kallar sig framtidspartiet) 2014 uttrycket ”Sverige håller på att gå sönder.” Det är än mer träffande idag än någonsin tidigare. För även om media och politiker helt plötsligt bytte fot och började sköta sin uppgift på allvar, så är all tilltro förstörd redan. Media och politiker såg till att det här terrordådet kunde ske, och det är bara det allra senaste och hittills mest dramatiska de orsakat. Vi är väldigt, väldigt många som hatar dem innerligt, och det går inte att hålla ihop ett samhälle där folket hatar sina ”folkvalda” och ”förtroendevalda.” Något måste ge vika, och det kan bara bli eliten.

Det kanske går att mildra stämningen något och undvika ett blodbad, men det politiska systemet vi har idag kan inte överleva. Och även om systemet görs om så är landet trasigt. Sprucket i tre delar: folket, invandrarna, och PKisterna. Folket kan inte lugnas innan de fått rättvisa, för den grupp som skulle lugna folket, vår tids präster, är media, och de är de mest hatade av alla.

2 reaktioner till “Angående terrordådet i Stockholm”

    1. Kul att höra. Jag tror det är en hel del som fått snarlika tankar den sista tiden. Har sett en hel del liknande åsikter, åtminstone om våra politiker på Flashback. Det är ju det positiva med att genomlida en kris, man ser systemets svagheter så mycket tydligare och blir uppmärksammare på alternativ. För min del har det handlat mycket om att hitta paralleller i historien. Jag tror det är en naturlig reaktion hos oss att försöka ”minnas” tidigare liknande situationer.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.