Kort om hur invandringen blivit den enda politiska frågan

Jag brukar inte kommentera nyheter här, det gör andra bättre. Men det här fenomenet är intressant på flera plan:

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/40-000-aldre-undernarda-inom-omsorgen
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6450406 (om att ensamkommande kostat över 10 000 kr per dygn)

Om man jämför artiklarna framgår det förstås hur prioriteringarna ligger. Men det som förundrar mig är hur media och politiker har målat in sig i ett hörn med sina mörkanden och lögner. Just eftersom invandringens kostnader och hantering har urartat så fruktansvärt så har allt blivit en fråga om invandringen. Media kan inte längre skriva om fattigdom utan att ”spela främlingsfientliga krafter i händerna”. Varje nyhet i stil med ”så fattig är stackars ensamstående 4-barnsmamman Lena” läses med invandringsslöseriet som jämförelse.Om inte PKismen faller snart så måste de börja mörka även alla negativa nyheter i allmänhet, för allt kan kopplas till invandringen.

När politikerna säger att det inte finns resurser har de samma problem. Uppenbarligen finns det resurser, men de tycker inte att det är en prioriterad fråga. När BB i Sollefteå ska läggas ner är det för att politikerna inte vill ha den kvar. Det går inte att skylla på resursbrist längre. Inte utan att göra det till en fråga om invandring.

Den lilla lögnen bara fortsätter att växa och är på väg att sluka allt. Ett samhälle som bygger på en lögn blir till sist tvungen att ljuga om allt. Upprätthållandet av lögnen blir dess verkliga värdegrund.

FB-inlägg Förklarar PKismen och råkar bli konservativ på köpet.

PKismen är på sätt och vis en process. I början var den en lite vänstervinklad modernism, men sen kom idén om social konstruktivism, jag skulle säga att det nog började med Gramsci som flyttade marxisternas fokus från produktionskrafterna till superstrukturen/kulturen och de intellektuella, de som producerade och reproducerade kulturen. Framförallt media, men även akademin m.m. Vänstern tog fasta på detta och infiltrerade media m.m.

Framväxten har skett gradvis genom att flytta gränserna för exempelvis vad som är rasism. Till en början var det bara en etablering av åsikten att ”vi måste värna de svaga” vilket ju inte låter så dumt, men allt eftersom så dras snaran åt och det blir socialt oacceptabelt att ens tänka vissa tankar.

Genom att etablera sin ideologi så etablerar man också tabun och normer hos människor och en uppmaning att övervaka och programmera varandra. Det är ena delen i eskaleringens orsak, att människor programmerar och hjäntvättar varandra samtidigt som det är ett ideal att vara känslig. Alltså blir det ett ideal att vara extrem, och ideologin blir mer och mer extrem.

Den andra delen handlar om relativismen. Eftersom kulturen är helt godtycklig enligt PKismen så är alla värderingar subjektiva, men PKismen har ändå gjort vissa värden heliga: de subjektiva upplevelserna hos ”de svaga”. ”De svaga” och deras beskyddare blir alltså en privilegierad klass som många vill vara del av, vilket eskalerar PKismen ytterligare. Människor söker efter sin egen lilla speciella egenskap som gör dem ”utsatta”.

De som tjänar på PKismen är de som är PK och som därmed kan göra en karriär på sin ideologiska tillhörighet eller offerroll. En person som Arnstad som verkar lida av någon sorts fascismparanoia kan komma fram på bekostnad av personer som tar för mycket hänsyn till verkligheten.

Som en bieffekt så tjänar exempelvis invandrare på politiken också, men det är mest en bieffekt, även om det är en allvarlig sådan.

Lögner och mörkläggning är en följd av att man kan. Media är i den positionen och de har den här totalitära ideologin, det är naturligt för dem att skydda dessa ”svaga” och de har tvingat politikerna att anpassa sig (vilket de ju är expert på). Det ger en moralisk belöning i att man känner sig, och uppfattas av övriga i eliten, som god. Det blir en god gärning att ljuga, mörka eller relativisera exempelvis ”svaga” IS-terroristers ageranden.

Poängen är att det inte finns någon tanke bakom alls. Det är en ideologi som urartar eftersom den innehåller idén om social konstruktivism. Kombinationen av ett relativistiskt perspektiv på kultur och värderingar, och insikten om att man kan manipulera människor till att skapa den kultur man önskar.

PKisterna hittade på ett värde trots sin relativism: ”Det pågår alltid en maktkamp mellan svaga och starka i samhället och vi måste värna de svag.” Relativismen gäller alltså bara ibland… PKismen är byggd helt utan grund.

Om jag inte redan sagt det så har nog några smartingar insett att även mitt förslag egentligen också är farligt. Även jag utgår från att kulturen är godtycklig och att vi ska påverka människors sätt att tänka och agera för att förändra kulturen. Med målet att kunna få bort PKismen.

Men social konstruktivismen som idé är livsfarlig, vilket vi ju sett med PKismen. Om man bara gör ett godtyckligt antagande om vad som är moraliskt rätt så kommer man att hamna i civilisationens dike oavsett. PKisterna bestämde att de svaga skulle värnas och då hamnade vi i det här diket. Om man istället bestämmer att PKismen är fel och utformar en ideologi efter det, var hamnar vi då?

Anti-PKismen som jag ser den är i stort sett det som PKismen påstår sig stå för. Det är en idé om att ingen ska diskrimineras för åsikter, ras, kön osv. Alltså inga subventioner till manshatkurser AKA genusvetande eller positiv särbehandling. Egentligen ligger min Anti-PKism väldigt nära klassisk liberalism. Yttrandefrihet, rationalism, demokrati och liknande frihetliga tankar. Frihet från socialt förtryck är väl det som känns starkast idag.

Vad är det för grundläggande värde för denna ideologi då? Det är antagligen idén om en mänsklig rättighet att vara fri. Om man utgår från den idén och tar social konstruktivism i beaktande så hamnar man i ett annat sorts dike. Då skulle en snarlik utveckling ske fast av mer frihetlig karaktär. Personer som jag skulle försöka övertyga andra till att ansluta sig till samma berättelse och på sikt etablera denna liberalism som den rätta ideologin. Det skulle ske samma loopar där vi programmerar varandra, inte till åsiktsförtryck utan till självständighet och individualism. Processen skulle antagligen ske långsammare eftersom media och stat inte tvingar på oss den, men samtidigt så tar den avstamp i en reaktion mot PKismen, som kanske ger den en speciell färg.

Det dike vi tillslut skulle landa i är troligen ett upplösande dike. Ett dike där nationalstaten ifrågasätts och där all form av tillhörighet utom de mest naturliga förskjuts. Ett anarkokapitalistiskt entreprenörsamhälle.

Men nu tror jag inte vi hamnar där eftersom vi är medvetna om den här insikten vid det laget, och vi kommer försöka tackla problemet genom att sätta ett värde i att alltid ha två motsatta ideologier i samhället. Det leder antagligen till en helt annan sorts dike av polarisering och konfrontationer, men det vågar jag inte spekulera längre i.

Däremot funderar jag om det inte finns ”hopp” (allt är ju tillfälligt i dessa ständiga dikeskörningar) om man kan hitta en moral. Jag tilltalas som sagt enormt mycket av Jordan Petersons idéer, och om jag tolkar honom rätt så finns en moral att hitta i vår mänsklighet. Existensen av vårt medvetande är ju något relativismen inte biter på, och därifrån kan man bygga upp ett moralsystem. Om det är det enda vi verkligen kan tro på, så bör ju medvetandets funktion avslöja något fundamentalt som inte heller relativismen rår på. Hjärnans uppbyggnad och funktioner är en följd av evolutionen, och vår kultur är ju en följd av det. Den enda moralen som i så fall är att lita på är den som uppstått naturligt ur vårt sätt att vara.

Detta bör leda till en konservativ ideologi där man återgår till en sorts biologisk grund. Peterson går till myterna och Berättelserna som den grunden skapat för att hitta den här moralen och värdegrunden, och jag tror han har rätt. I så fall faller ju idén om relativismen och social konstruktivismen. Det går fortfarande att manipulera människor och kultur, men man kan inte göra det med anspråk på att skapa ”sanningar”. Det finns fasta sanningar att hålla fast vid precis som innan ”guds död”.

Det leder väl till ytterligare en annan sorts dikeskörning på sikt, men jag tror inte det blir lika allvarligt och ofta när man har en karta att förhålla sig till igen.

Så… jag antar att jag just resonerade mig själv till att bli konservativ.:o

Angående terrordådet i Stockholm

Jag brukar inte skriva om dagsaktuella saker här; det är lite poängen med bloggen, att höja blicken och inte fastna i detaljerna. Det finns så många som gör ett bättre jobb att täcka de dagliga idiotierna från eliten och PKisterna. För min del försvann poängen med att uppröras över vansinnet när de ensamkommande barnen började bli medelålders och fick kosta 10 000 per natt i boendekostnader. Det har liksom passerat gränsen för vad som ens går att skämta om då. Vi lever i en tid som är ett absurt skämt. PKismens urspårning kan bara leda till än värre motsägelser, så jag lämnar den delen till de som orkar. Hatten av för Granskning Sverige som orkar. 🙂

Men terrordådet är trots allt en så pass avgörande händelse att den bör ge en större effekt. Samtidigt vet man ju aldrig i detta absurda tidevarv, media har ju fortfarande kontroll över det offentliga samtalet så det kanske kan tystas ner och vinklas ”rätt” ett tag till. Av vad jag läst (tar inte del av msms falskanyheter) så körde de samma stil som alltid med intervjuer med invandrare och prat om högerextrema och Breivik. Antagligen har någon kört storyn om någon muslim som hjälpt offren också. De brukar försöka hitta den vinkeln i alla andra terrordåd. Jag har inga förväntningar på att de ska bättra sig, däremot så förväntar jag mig att det är här de bränner det sista lilla förtroendet som de har kvar. Diskursen har börjat förändras ute i samhället och medias hantering av händelsen gör det uppenbart även för de mest naiva att kritikerna har rätt.

Det är dock en utveckling som kommer ske oavsett terrordåd. Det intressantare är hur diskussionen bland vanligt folk går kring hur politikerna skött sitt jobb. Dådet har förhoppningsvis effekten att väcka en känsla av allvar hos oss. Och i det nya allvarliga ljuset så ter sig politikerna än mer odugliga och värdelösa. Ta till exempel vilka som politikerna valt till att hantera IS-återvändare och islamisering. Alice Bah Kuhnke fick som demokratiminister ansvar för området våldsbejakande extremism, och Mona Sahlin fick uppdrag att vara nationell samordnare mot detsamma. Innan terrordådet gick det bra för politiker och media att vara nonchalanta. Man kunde lite svävande tala om att Sahlin gjort ett mycket bra arbete när hon avgick, utan att precisera. Alice Bah Kuhnke kunde tala om IS-krigare som om de bara var smygrökande tonåringar och inte som mördare som dödar oskyldiga; och media kunde låta henne hållas. I en normal värld hade någon frågat om Breivik skulle få släppas in i landet och ges fördelar på arbetsmarknaden och bostadsmarknaden efter dådet i Norge, om han hade haft svensk medborgarskap. Men både politiker och media vill inte göra frågan så allvarlig, så det fick passera. Samma sak med situationen i MP där Fridolin inte alls tog avstånd från islamisten Mehmet Kaplan utan beklagade att det blivit ”ohållbart” – med syftning på att media skrev om skandalen – inte att regeringen infiltrerats av en islamist. Och media lät det passera.

Men nu har det alla väntat på till sist hänt, och man börjar se allvaret i att släppa in hundratals IS-mördare i landet utan kontroll och utan påföljder. En intervju med Alice Bah Kuhnke eller liknande borde låta väldigt annorlunda efter att följderna av en sån inställning blivit uppenbara. Jag skriver ”borde” eftersom media fortfarande är de som ställer frågorna, och de kanske vill fortsätta låtsas som att hela mångkulturprojektet fortfarande är en bra idé.

Jag säger att ”det alla väntat på har hänt”, för precis alla visste att det här skulle hända. Det säger sig själv att om Sverige är främsta IS-krigar-exportören och släpper in precis vem som helst vind för våg, så kommer det att ske förr eller senare. Men hela den inställningen är väldigt makaber. Man vet att ett terrordåd kommer ske, men vägrar göra något åt problemet. När det nu skett så kommer inte frågan man kunde vänta sig: ”Hur kunde det ske?,” För vi vet mycket väl varför. Frågan blir snarare: ”Varför lät vi det här ske?,” Och för makten är det en väldigt farlig fråga för den väcker insikten om att PKisterna inom media och partier valde att låta det ske! Det är som att känna till ett planerat mord och inte försöka stoppa det.

När människor utan röst i desperation försökt få politiker och media att åtminstone diskutera ämnet, så har man trivialisera det och istället försökt flytta fokus till högerextremism och Breivik. Man har rent av angripit och förtalat de som försökt få lite vett och sans i debatten. Skulden ligger tung på våra makthavare och folk är med rätta förbannade.

En intressant sak med dagens Sverige är hur makten är de som ger oss orden och begreppen som bäst beskriver dem själva och det förtryck de vill dölja. Falska Nyheter och Informationsresistent är kanske de bästa exemplen. Men stolpskottet Löfven körde i valmanifestet ”Kära Framtid” (Ja, Sveriges kanske mesta föredettingparti kallar sig framtidspartiet) 2014 uttrycket ”Sverige håller på att gå sönder.” Det är än mer träffande idag än någonsin tidigare. För även om media och politiker helt plötsligt bytte fot och började sköta sin uppgift på allvar, så är all tilltro förstörd redan. Media och politiker såg till att det här terrordådet kunde ske, och det är bara det allra senaste och hittills mest dramatiska de orsakat. Vi är väldigt, väldigt många som hatar dem innerligt, och det går inte att hålla ihop ett samhälle där folket hatar sina ”folkvalda” och ”förtroendevalda.” Något måste ge vika, och det kan bara bli eliten.

Det kanske går att mildra stämningen något och undvika ett blodbad, men det politiska systemet vi har idag kan inte överleva. Och även om systemet görs om så är landet trasigt. Sprucket i tre delar: folket, invandrarna, och PKisterna. Folket kan inte lugnas innan de fått rättvisa, för den grupp som skulle lugna folket, vår tids präster, är media, och de är de mest hatade av alla.

FB-inlägg om hur våra begrepp sipprar ut i media.

Det här fenomenet är extremt avgörande. Det vi gör är precis samma sak som PKisterna har gjort. Genom att etablera vår berättelse och använda våra ord konsekvent så börjar vi förändra samhället. Ord som ”regimtrogen media” börjar sakta sippra ut från sidor som flashback och snappas upp ute i samhället. Det finns ett behov att kunna beskriva den verklighet man ser och då kommer vår vokabulär väl till pass. Människor märker att media för en agenda, det går inte att missa, och det finns redan ett utvecklat språk för att tala om det. Förr var dock det språket fula ord, och något som inte fint folk använde, men nu har kritiken börjat vinna så mycket mark att den nya berättelsen vinner väldigt många anhängare.

Kanske har inte Gudmunsson medvetet flyttat gränsen här, utan det kan ha varit ett misstag. Han kanske marinerats för länge i det nya, kritiska språket, så att orden användes av misstag. Precis som vi alla marinerats i PKismens språk och tagit efter beteenden som att låtsas som att rasism är det allvarligaste problemet i samhället eller att vi måste lägga till ”inte för att det är något fel med det,” eller att SD måste pekas ut som något alldeles särskilt. Vi hade badats för länge i den PK-diskurs som media hade etablerat, nu sker samma sak fast tvärtom.

Folkets kritik och ilska börjar bli etablerad och det kritiska språket börjar sippra igenom. Det hjälper förstås att media bränt allt förtroende de hade under valet i USA. För svensk del var det i stor utsträckning inte av egen vilja, men parallellen mellan amerikansk medias fullständiga uppslutning mot Trump var alldeles för lik situationen här hemma.

Det är etablerat att media ljuger om invandringen, och när det väl fastnat så kommer det rulla på i snabb takt med kritik mot hela systemet. Kritiken blir den nya berättelsen, och det är ingen slump att eliten öppet talat om ”vi måste vinna kampen om berättelsen,” eller ”fascisterna försöker flytta berättelsen.”

Jag tror de flesta inte insåg hur bisarrt det är att ett samhälle öppet diskuterar på det sättet. Det tolkades antagligen som ett ”vår sanna berättelse måste vinna mot deras falska,” men eftersom PKismen bygger på relativismen så är det i praktiken en diskussion om ”vilken lögn är det vi vill ha?”

Just nu är det en vändning till en berättelse som bättre svarar mot vår upplevelse av verkligheten, men det är fortfarande en berättelse. PKismen har öppnat dörren till en makaber värld där makt utövas genom att tjata in berättelser hos tillräckligt många. Det finns inget som säger att vi kommer stanna när den nuvarande berättelsen är etablerad. PKismen fann sin grund i ”offrens” upplevelse, vi kommer antagligen hitta en liknande grund. Kanske blir det svenska folkets (rättmätiga) känsla av att blivit utnyttjade och förrådda som läggs som grund. Behovet av upprättelse.

Kommer vi fortsätta på samma sätt som PKismen och flytta gränser hela tiden? PKismen följde en logik att känsligheten för utsatthet, och utsatta var ett ideal, och behovet att visa hänsyn till rasifierade och HBTQ-flingor drev ideologin vidare. Kommer behovet av upprättelse/hämnd bli vår drivkrafts som får vår rörelse att spåra ur?

Jag är inte det minsta orolig att så ska ske, det är min förhoppning att så sker. 😉

Däremot kommer man på sikt vara tvungen att hitta en grund för att hantera relativismen så att vi inte spårar ur så illa som denna gång. Jag tror det Jordan Peterson pratar om kan vara en utväg, att hitta tillbaka till grundläggande värden genom att gå tillbaka till människans natur/psyke eller mytologi, men det ligger lite utanför trådens ämne.