Att spela språkspel med PKister

Problemet när man försöker diskutera med PKister är att de inte bara har sina ”argument” utan också hela spelplanen och alla domare på sin sida. Och de kan utan problem ändra reglerna när det passar. Ja, till och med du själv är med på deras sida.

Om man vill argumentera om invandringen som ett problem i form av kostnader och kriminalitet, så har de redan en fördel i att det är deras ämne och att diskussionen sker enligt deras mönster.
De har ritat upp spelplanen på ett sätt som gör att enda möjligheten att diskutera kritiskt om invandringen är att gå över till planhalvan för rasister. Dina argument kan vara hur fantastiska som helst, men argumenterandet måste ske i nazistisk lagtröja.

Så du känner dig tvungen att förklara inför publiken att lagtröjan är inte vald av dig utan att det är så diskursen ser ut, att alla som är kritiska till invandring tvingas slå ur den här positionen. Telepromptern påminner dock åskådarna om att det där argumentet är som hämtat ur nazisternas bruna bok. Så du känner dig tvungen att förtydliga att även det är ett av PKisternas trick, att de rasiststämplat allt som motståndarna kan tänkas säga. Men det är mer komplicerat än så, och du försöker förklara att det inte är någon specifik PKist som gjort det här utan att det snarare är mönster som vi själva lärt in genom att dagligen bombarderas av PKism av media och av oss själva, och att vi den vägen programmerats till ett beteende att reagera på vissa mönster som ”rasistiska.” I det här fallet är det det inlärda tankemönstret att när misstänkta rasister säger att de inte är rasister, då är de antagligen rasister. Varför skulle de annars känna sig tvungna att säga att de inte är rasister?

Du gör ett nytt försök att förklara. Men allt eftersom blir du medveten om att det inte behöver finnas varken publik eller motståndare, utan att du har fullt upp med att argumentera med dig själv. Du försöker finna övertygande argument mot den kritik du känner kommer riktas mot ditt argument, och mot det argumentet, och det och det… Hela samtidens förtryckarkultur tynger över dig.

Spelreglerna är så utformade att när du väl tog steget över till att ens försöka formulera en liten invändning mot invandringen, så blev du belagd med Misstanken. Dina åsikter förlorar i värde, och försöker du streta emot så dras du bara snabbare ner i misstankens kvicksand. Ligger du stilla så sjunker du långsammare när misstanken sakta växer: Varför tar han inte avstånd från rasism? Enda sättet att komma upp ur misstankens kvicksand är att ge upp,pudla och svära trohet till PKismen. ”Det jag tänkte var fel och rasistiskt, den värsta synden som finns.”

PKisternas spelplan är svart och vit; och det är grunden för hela systemet. När matchen började var alla på det vita laget, men när man inte hade någon domare längre – kung eller gud – så bestämde man sig för att man tillsammans skulle döma. Man kom överens om vilka regler som skulle gälla. Man skulle vara snäll, och den som inte var snäll dömdes till att bli motståndare. Men snart insåg några att begreppet ”snäll” inte var något exakt begrepp utan något som skiftade med tiden. Det flöt ändå på bra så länge alla var överens; det fanns värden från förr som man höll fast vid och som man kunde spela efter. Men så en dag ropade någon ”kränkt,” och förklarade att detta var en hemsk upplevelse som bara hen förstod, men det var ett allvarligt brott mot snällhetsregeln som skett. Eftersom ingen annan än den som blivit kränkt förstod hur allvarligt det var så borde ju hen vara den som avgjorde om det var ett regelbrott.

Förövaren dömdes att spela på motståndarlaget och för många fick sporten plötsligt en mening när det nu fanns motståndare att kämpa emot. Men regeln om kränkthet löste inte problemet med att det inte fanns några fasta regler, utan godtyckligheten flyttade bara vidare till begreppet kränkt. Vem som helst borde ju kunna bli kränkt och få bestämma över spelet. Den bärande pelaren för reglerna blev känslan, och de allra känsligaste och mest lättkränkta tog plats som domare. Och ur den enkla regeln uppstod plötsligt ett helt spelsystem. Det fanns nu en motståndare, som dessutom snabbt blev fler, och det fanns status att vinna genom att attackera dessa motståndare. Motståndarna utgjordes inte av pedofiler eller mördare, nej de var värre än så, de var såna som ifrågasatte hela spelsystemet och som hade andra åsikter. Såna som motsatte sig att de lättkränkta skulle döma. Det var ju något oerhört! Själva definitionen av god var ju att ta hänsyn till dessa lättkränkta stackare. Motståndarna var per definition det ondaste onda.

Nu har det här språkspelet rullat på ett tag och PKisterna har definierat spelplan och regler så fullständigt att de uppgått i en transcendental Värdegrund som trotsar alla definitioner och begrepp. Logiken har ingen makt över Värdegrunden, en sak kan vara både sann och falsk samtidigt. Och det finns inte längre något behov av att åkalla en viss regel för att försvara sin ståndpunkt, det räcker med att säga ”Värdegrund” så har man handlat rätt.

Men spelplanen har börjat se rätt underlig ut. Allt eftersom eskalerade kränktheten så att det till sist är fler i motståndarlaget än i det egna. Och inte nog med det, dessutom har systemet sorterat ut alla som tänker självständigt och som inte finner sig i att bli hunsad av medelmåttorna till att bli motståndare. Kvar på det goda, vita laget finns snart bara de kränkta och deras mest lojala fundamentalister. Dessutom ser de vita tröjorna inte så vita ut längre, i sin iver att vinna har de tagit till alla möjliga fula knep, och tröjorna har fläckats ner. Man har censurerat både sig själv och andra, man har varit intolerant, man har använt alla möjliga medel till att förtrycka, förnedra, förfölja, förlöjliga motståndarna. Med skam och skuld har man förstört människors liv, och allt detta med ett självgott flin. Det var ju inte riktiga människor man hetsade mot, utan nazister, rasister, patriarkatet, koloniala, nationalister, invandringskritiker, intoleranta, vita, heterosexuella, svenskar, män, lantisar, lågutbildade, arbetare. Såna är det helt rätt att hata.

Men PKisterna nöjer sig inte med det heller. I den ädla kampen så måste motståndarna verkligen förnedras också. Håna deras kultur. Ta deras pengar och ge till någon kränkt grupp som är särskilt avskydd av ”rasister”. Ge sanslöst överflöd till de invandrare som ljuger om ursprung och ålder, men låt det egna folkets dementa äta fil till middag. Låt invandrare begå gruppvåldtäkter och anklaga sedan ALLA män för att bära skuld, och placera naturligtvis alla som protesterar i motståndarlaget. Bara rasister kan protestera mot invandrares våldtäkter.

Sen en dag kanske några får nog och slår tillbaka. PKisterna kan då kvittra glatt ”HA! Precis som vi sa, de är rasister!” Äntligen har det stora hotet som de varnat för (och längtat efter) kommit. Tyvärr så har det dröjt för länge; och när man blir definierad av samhället som rasist, så är det en självbild man till sist accepterar. Allt fler motståndare spelar nu i den svarta lagtröjan med stolthet. Och ”rasist” börjar bli mer associerat med att vara rationell och att tänka självständigt. Att stå upp mot PKismens hegemoni är att ha ett enormt mod. Det blir modigt att vara rasist.

2 reaktioner till “Att spela språkspel med PKister”

Lämna ett svar