Motsatsen till skrivkramp.

Jag har kämpat med att försöka göra en podcast; först om kulturmarxismen, sedan om parallellen mellan politikernas och kulturmarxisternas nyspråk och de esoteriska idéerna inom ockultismen om magi(ck).

Men varje försök slutar med att jag istället blir inspirerad av något annat. När jag forskade om postmodernismen kulturmarxism så fastnade jag för hur den närmast förutsåg och la ut grunden för hela PKismen långt innan. Inte i betydelsen att de gav instruktioner till hur det skulle genomföras, utan snarare en beskrivning av Pkismens agerande.

Saker som medias inflytande, demokratins avsaknad av en fast punkt där makten var fokuserad, och framförallt hur makten i en demokrati utövas genom institutioner som programmerar oss att utöva makt över varandra och styra och programmera varandra själva. Det senare ju precis vad jag själv kom fram till i min podcast, och jag lyckas inte hitta vart jag läst det. Jag börjar rent av tvivla på om det inte är något jag drömt ihop själv. Som jag minns det var det något som Foucault nämnde vid en föreläsning under sent 70-tal och som andra gick vidare med. Det ska vara kopplat till hans idéer om ”biopower.”

I vilket fall så var kopplingen så omtumlande att jag inte kunde göra en ny podcast innan jag tänkt klart kring vad det får för implikationer. Särskilt tanken på hur ny kunskap hos människan och hennes kultur förändrar henne i grunden så pass att de nya insikterna inte ens behöver vara sanna utan blir det av att förändra kulturen. Alltså om människan blivit medveten om en detalj i sin karaktär och genast börjar använda sig av det och att hela kulturen förvandlas av den lilla insikten.

För att ta ett simpelt exempel: Någon feminist insåg att det fanns härskartekniker (som hon förstås i klassiskt, sexistisk manér namngav Manliga Härskartekniker), vilket i sig inte är någon större insikt, men eftersom idén föddes i ett samhällsklimat som behärskades av feministiska idéer så lyftes härskarteknik-idén fram som något Stort och Viktigt. Det passade deras narrativ om att de var förtryckta. Men genom att idén gav namn åt ett fenomen och gavs betydelse inom ramen för den rådande diskursen så fick den en större effekt än man kunde tro. Inte bara det att man kunde börja jaga män som utövare av dessa härskartekniker, det tycks också som att man inte kunde undgå att förändras av idéerna och kopiera beteendet själva. Det skedde liksom en förstärkning av nyttjandet av härskartekniker i samhället från feministiskt håll. Det blir nästan en fråga om hönan och ägget. Kom idén före fenomenet? Jag får en bild av den romerska diktatorn Sulla som med sin armé försökte återställa Rom till den ordning som fanns innan. Men ingen ser till den ordning han försökt etablera hos människor, alla ser bara den metod han använde för att åstadkomma det.

Nog om det. Jag försökte istället göra en podcast som skulle byta spår med jämna mellanrum för att ge podcasten en bättre dynamik och inte bli så jäkla tråkiga predikningar om mina åsikter. En mer sökande, spekulerande inställning.

Men jag körde snabbt fast. Jag inledde med en vardaglig utläggning om hur politiker använder språket, och hur de hela tiden omedvetet lyfter fram sina brister. Hur de talar om Ansvar, vikten av att vara Vara Tydliga, och att de skulle ordna Ordning och Reda. Idén är att politikerna är väl medvetna om vad folk efterfrågar; exakt de egenskaper de inte har! Men eftersom de lever i en värld av narrativ och berättelser så är ord mer värda än handling. De börjar därför rapa upp Ansvar, Tydlig, Ordning, i alla intervjuer, just det de inte klarar av. En något banal insikt kanske, men tanken var att det skulle öppna för en rejäl vändning och gå över till ordens magiska innebörd.

Fortsättningen har flyttats till min andra blogg: filosofen i paradiset AKA papperskorgen

Lämna ett svar