FB-inlägg från kulturkrigstråden

Inget märkvärdigt, men eftersom inlägg ofta blir deletade där så sparar jag det på bloggen: https://www.flashback.org/sp60299067

Precis. Svensk kultur kommer att ta intryck av invandrarna, både som en grund för att definiera sig själva ”vi är såna som inte sexuellt antastar tjejer på musikfestivaler” och som ett imiterande, ”Vi kan också visa vårt missnöje med att elda bilar” t ex.

Det är en intressant situation, där PKismen ju egentligen delvis är en del av vår kultur (mycket har dock ingen egentlig förankring alls utanför Aftonbladets kulturredaktion), och släppt in en enorm mängd främlingar mot vår vilja, men som vi då tar intryck av i vårt angrepp mot PKism-delen av vår kultur.

Invandringen har ju medfört ett inflöde av homofobi, antisemitism och ett tänkande kring etnicitet som inte fanns på det sättet innan. En del av kritikerna mot PKismen finner ju ett extra stöd och inspiration där. Med andra ord så har PKismen lyckats etablera just den sortens ”synder” som den är emot. Den ursprungliga delen högerextrema, som innan var försvinnande få, har alltså på riktigt blivit kulturellt berikade, och tagit fasta på den sortens idéer som de har gemensamt med främlingarna.

Det är så mycket poetisk rättvisa och grekisk tragedi att man inte vet var man ska börja.

För dessutom har ju PKisterna själva stått modell för hur man ska göra. Jag jämförde nån gång med Sulla som med arméns hjälp strukturerade upp Rom så det skulle fungera och att ingen skulle kunna göra som honom, men ingen tittade på resultatet, alla såg bara metoden. PKisterna har ritat upp kartan för hur man ska arbeta för att förändra ett land, och styra utan att styra. Fostra medborgarna genom institutioner och media till att styra och kontrollera varandra för att upprätthålla den berättelse man valt. En nationalistisk regim kan göra precis samma sak, och skapa ett system för att hjärntvätta människor till att hjärntvätta varandra. En nationalistisk PKism.

Dessutom har man ju öppnat Pandoras box vad gäller metoder gentemot åsiktsmotståndare. Det finns nästan ingen gräns kvar längre för hur man kan missbruka sin maktposition. PKisterna har gett sina fiender en moralisk rätt att ge igen med samma mynt. Uthängningar, förstörda karriärer, och hjälpta karriärer för de egna, använda skolor att fostra fram PK-Jugend, använda skattepengarna till renaste propagandan, rikta forskningspengar till ideologins vetenskaper osv.

Det som ska sägas är att man inte gått till fysiskt våld, utan att det är ett socialt våld man använt sig av. Betydligt lömskare och svårare att bemöta.

FB-Inlägg om orsakerna till situationen i Sverige

inlägg
1. Det politiska systemet.

Politiker bestämmer vilka du kan rösta på. Enda möjligheten att komma fram är alltså att vara lydig mot partiledningen. Endast sanna konformister kan i längden lyckas i en sån miljö. Och det är de konformisterna som snart sitter i partiledningen. Det blir en rundgång i systemet med allt mer odugliga och lydiga människor som helt saknar förmåga att tänka självständigt. Ingen vettig människa hade röstat på de riksdagsmän vi har idag om de fått välja.

Det demokratiska systemet sprider ut makten. Det finns inte längre en makt samlad hos en eller ett par personer, utan makten utövas istället av en hord tjänstemän på myndigheter och institut i samhället. Detta gör att makt bäst utövas genom att förändra opinion, diskurs och kultur. Media har stor makt här, men även politiker använder sig av den här makten genom institut som skolor och värdegrundskurser. Man etablerar hos människor en idé om att de måste övervaka och programmera varandra. Folket styrs genom att lära dem styra varandra. Folk lär sig vad som är PK och vilka gränsdragningar och positioner som finns i diskursen.

Politikernas makt är dock stark över människors karriärer och tillsättande av tjänster. Följden blir att de placerar sina vänner och personer som tänker som de på alla höga positioner, och med tiden sprider sig den effekten över hela samhället. För att lyckas göra karriär så måste du ha rätt åsikter, och de åsikterna är PKismen som media fostrat de lydiga politikerna till.

2. Media. Detta är de värsta förövarna förstås.

Media kontrollerar berättelsen och kan den vägen förändra kulturen och diskursen i samhället, men de påverkar också politikerna som i förlängningen skapar systemet som programmerar människor att vara PK och att fostra varandra att vara mer PK.

Eftersom vi enligt punkt 1 har odugliga politiker som är specialister på att lyda och inte sticka ut, så får media en enorm makt genom möjligheten till drev. Det behöver inte ens finnas någon grund för dreven, det räcker med att man inte betalat tv-avgift eller att opinionssiffrorna är lite lägre. Politikernas främsta talang är därför förmågan att vara undergivna pudlar gentemot media och aldrig riktigt ta ställning till något. Ta till AKBs och Lööfs hantering av att M kanske ville fälla regeringen och regera med stöd av SD- fast utan att samarbeta med SD – och C kanske skulle fälla regeringen. Sen backar man naturligtvis från de redan vaga uttalandena, som mest var tomma utspel, och ”förtydligar” genom att bli ännu otydligare.

Media är uttolkare av politiken och blir för politikerna den egentliga målgruppen för politiken. Om inte media gillar idéerna så kommer det presenteras för folket som ondska eller idioti. Följden är att politiker avskärmas än mer från folket och driver bara den politik som kan godkännas av media.

3. PKismens polariserande och relativistiska natur.

PKismen är en lömsk ideologi som smugit sig på oss. De flesta vet inte att de är PKister, eftersom det varit en process av att flytta gränser. Klart man är emot rasism liksom, men då flyttar PKismen gränsen för vad som är rasism.

PKismen är en hatideologi, som kommer ut marxismen via kulturmarxismen. Den behöver en fiende att hata och offer att värna. Men problemet är att PKismen vunnit sin makt innan den var riktigt färdigformulerad. Till skillnad från andra ideologier så är det inte någon skarp tänkare eller någon ledare som formulerar och sätter gränder för ideologin. Den rollen har getts till ”offren.” Eftersom allt är relativt enligt PKismen så är det helt godtyckligt vilken berättelse eller sanning som gäller, så varför inte låta offren avgöra? Man har gjort ”offergrupperna” och deras känsliga medhjälpare till uttolkare av vad som är sant eller rätt, endast med sina känslor som grund. Känner någon sig kränkt, så har ett brott begåtts.

Dessa kränkta offer och godhetsapostlar blir alltså de som formulerar PKismen medan den redan kontrollerar samhället via politiker, media och den programmering/fostran vi själva utför på varandra. Problemet är att det i PKismen finns en dygd i att vara känslig, särskilt å andras vägar. Därför eskalerar PKismen och urartar fullständigt, vilket förstås genast överförs på själva samhället som den styr över. Extremisterna är alltså de som bestämmer hur vårt samhälle ska vara! Känsloextremisterna formulerar samhällets ideologi, media etablerar den och de lydiga politikerna bygger upp systemet för att fostra oss till att fostra och styra varandra. Detta är det egentliga statsskicket i Sverige!

Kampmomentet i PKismen ska inte underskattas heller. Makten och överheten ropar uppmuntringar och hejar på när vi revolterar mot ”makten.” De menar då patriarkatet eller rasistiska strukturer, och inte den egentliga makten förstås. Men även om det tycks genomskinligt att makthavarna lär oss i skolan att kämpa för feminism och jämställdhet, och att de hyllar en upprorisk vänsteranda, så fungerar det. PKister lycka skapa en kampkänsla hos många. De har ett mål och en fiende och det ger den där extra energin till att kämpa för kvinnorna i bolagsstyrelserna och att kämpa emot patriarkal snöskottning. Men det gör också att man kan behandla vissa människor hur illa som helst. De som inte är godkända av narrativet och kan klassas som rasister blir avhumaniserade. Dessa kan förföljas och hängas ut, vilket gör PKismen än mer oemotsagd, när det blir socialt farligt att säga vad man tycker.

Jag har försökt reda ut det här på min blogg och i den troligen kortlivade podcasten: http://ormeniparadiset.se/2017/02/21…ens-psykologi/
http://ormeniparadiset.se/2017/02/27…ns-utveckling/

Som antagligen framgår så är nyckeln till förändring att svara med samma mynt och förändra vår kultur och diskurs genom liknande metoder. Vi har inte media, men vi har internet. Och vi har fördelen att verkligheten stämmer bättre med vår karta.

Edit: Glömde förstås svenskarnas egen roll i eländet. Svenskarna har blivit för självgoda och slöa, och därför tappat den skärpa som behövs för att stoppa den sorts förskjutningar som skett. Det är praktiskt för politiker att få 4 istället för 3 år på sig att genomföra sin politik, men det är också en kraftig minskning av det redan minimala inflytande folket haft, till exempel. Vi behöver lära av andra kulturer och tidsepoker och inte utgå från att alla är som vi, eller kommer bli som vi bara de får en värdegrundskurs.

Att spela språkspel med PKister

Problemet när man försöker diskutera med PKister är att de inte bara har sina ”argument” utan också hela spelplanen och alla domare på sin sida. Och de kan utan problem ändra reglerna när det passar. Ja, till och med du själv är med på deras sida.

Om man vill argumentera om invandringen som ett problem i form av kostnader och kriminalitet, så har de redan en fördel i att det är deras ämne och att diskussionen sker enligt deras mönster.
De har ritat upp spelplanen på ett sätt som gör att enda möjligheten att diskutera kritiskt om invandringen är att gå över till planhalvan för rasister. Dina argument kan vara hur fantastiska som helst, men argumenterandet måste ske i nazistisk lagtröja.

Så du känner dig tvungen att förklara inför publiken att lagtröjan är inte vald av dig utan att det är så diskursen ser ut, att alla som är kritiska till invandring tvingas slå ur den här positionen. Telepromptern påminner dock åskådarna om att det där argumentet är som hämtat ur nazisternas bruna bok. Så du känner dig tvungen att förtydliga att även det är ett av PKisternas trick, att de rasiststämplat allt som motståndarna kan tänkas säga. Men det är mer komplicerat än så, och du försöker förklara att det inte är någon specifik PKist som gjort det här utan att det snarare är mönster som vi själva lärt in genom att dagligen bombarderas av PKism av media och av oss själva, och att vi den vägen programmerats till ett beteende att reagera på vissa mönster som ”rasistiska.” I det här fallet är det det inlärda tankemönstret att när misstänkta rasister säger att de inte är rasister, då är de antagligen rasister. Varför skulle de annars känna sig tvungna att säga att de inte är rasister?

Du gör ett nytt försök att förklara. Men allt eftersom blir du medveten om att det inte behöver finnas varken publik eller motståndare, utan att du har fullt upp med att argumentera med dig själv. Du försöker finna övertygande argument mot den kritik du känner kommer riktas mot ditt argument, och mot det argumentet, och det och det… Hela samtidens förtryckarkultur tynger över dig.

Spelreglerna är så utformade att när du väl tog steget över till att ens försöka formulera en liten invändning mot invandringen, så blev du belagd med Misstanken. Dina åsikter förlorar i värde, och försöker du streta emot så dras du bara snabbare ner i misstankens kvicksand. Ligger du stilla så sjunker du långsammare när misstanken sakta växer: Varför tar han inte avstånd från rasism? Enda sättet att komma upp ur misstankens kvicksand är att ge upp,pudla och svära trohet till PKismen. ”Det jag tänkte var fel och rasistiskt, den värsta synden som finns.”

PKisternas spelplan är svart och vit; och det är grunden för hela systemet. När matchen började var alla på det vita laget, men när man inte hade någon domare längre – kung eller gud – så bestämde man sig för att man tillsammans skulle döma. Man kom överens om vilka regler som skulle gälla. Man skulle vara snäll, och den som inte var snäll dömdes till att bli motståndare. Men snart insåg några att begreppet ”snäll” inte var något exakt begrepp utan något som skiftade med tiden. Det flöt ändå på bra så länge alla var överens; det fanns värden från förr som man höll fast vid och som man kunde spela efter. Men så en dag ropade någon ”kränkt,” och förklarade att detta var en hemsk upplevelse som bara hen förstod, men det var ett allvarligt brott mot snällhetsregeln som skett. Eftersom ingen annan än den som blivit kränkt förstod hur allvarligt det var så borde ju hen vara den som avgjorde om det var ett regelbrott.

Förövaren dömdes att spela på motståndarlaget och för många fick sporten plötsligt en mening när det nu fanns motståndare att kämpa emot. Men regeln om kränkthet löste inte problemet med att det inte fanns några fasta regler, utan godtyckligheten flyttade bara vidare till begreppet kränkt. Vem som helst borde ju kunna bli kränkt och få bestämma över spelet. Den bärande pelaren för reglerna blev känslan, och de allra känsligaste och mest lättkränkta tog plats som domare. Och ur den enkla regeln uppstod plötsligt ett helt spelsystem. Det fanns nu en motståndare, som dessutom snabbt blev fler, och det fanns status att vinna genom att attackera dessa motståndare. Motståndarna utgjordes inte av pedofiler eller mördare, nej de var värre än så, de var såna som ifrågasatte hela spelsystemet och som hade andra åsikter. Såna som motsatte sig att de lättkränkta skulle döma. Det var ju något oerhört! Själva definitionen av god var ju att ta hänsyn till dessa lättkränkta stackare. Motståndarna var per definition det ondaste onda.

Nu har det här språkspelet rullat på ett tag och PKisterna har definierat spelplan och regler så fullständigt att de uppgått i en transcendental Värdegrund som trotsar alla definitioner och begrepp. Logiken har ingen makt över Värdegrunden, en sak kan vara både sann och falsk samtidigt. Och det finns inte längre något behov av att åkalla en viss regel för att försvara sin ståndpunkt, det räcker med att säga ”Värdegrund” så har man handlat rätt.

Men spelplanen har börjat se rätt underlig ut. Allt eftersom eskalerade kränktheten så att det till sist är fler i motståndarlaget än i det egna. Och inte nog med det, dessutom har systemet sorterat ut alla som tänker självständigt och som inte finner sig i att bli hunsad av medelmåttorna till att bli motståndare. Kvar på det goda, vita laget finns snart bara de kränkta och deras mest lojala fundamentalister. Dessutom ser de vita tröjorna inte så vita ut längre, i sin iver att vinna har de tagit till alla möjliga fula knep, och tröjorna har fläckats ner. Man har censurerat både sig själv och andra, man har varit intolerant, man har använt alla möjliga medel till att förtrycka, förnedra, förfölja, förlöjliga motståndarna. Med skam och skuld har man förstört människors liv, och allt detta med ett självgott flin. Det var ju inte riktiga människor man hetsade mot, utan nazister, rasister, patriarkatet, koloniala, nationalister, invandringskritiker, intoleranta, vita, heterosexuella, svenskar, män, lantisar, lågutbildade, arbetare. Såna är det helt rätt att hata.

Men PKisterna nöjer sig inte med det heller. I den ädla kampen så måste motståndarna verkligen förnedras också. Håna deras kultur. Ta deras pengar och ge till någon kränkt grupp som är särskilt avskydd av ”rasister”. Ge sanslöst överflöd till de invandrare som ljuger om ursprung och ålder, men låt det egna folkets dementa äta fil till middag. Låt invandrare begå gruppvåldtäkter och anklaga sedan ALLA män för att bära skuld, och placera naturligtvis alla som protesterar i motståndarlaget. Bara rasister kan protestera mot invandrares våldtäkter.

Sen en dag kanske några får nog och slår tillbaka. PKisterna kan då kvittra glatt ”HA! Precis som vi sa, de är rasister!” Äntligen har det stora hotet som de varnat för (och längtat efter) kommit. Tyvärr så har det dröjt för länge; och när man blir definierad av samhället som rasist, så är det en självbild man till sist accepterar. Allt fler motståndare spelar nu i den svarta lagtröjan med stolthet. Och ”rasist” börjar bli mer associerat med att vara rationell och att tänka självständigt. Att stå upp mot PKismens hegemoni är att ha ett enormt mod. Det blir modigt att vara rasist.

Om PKismens ockulta sida

Fortsätter prata om kopplingen mellan ockultism och PKism:

Jag hade lyssnat lite på Jordan Petersons Maps of Meaning igen (en farlig källa till inspiration för mig) och det slog mig att hans idéer påminde mycket om det lilla jag kände till om ockultism och Kabbalah. Så tanken var att gå vidare till PKismen, postmodernismen och relativismen ur ett ockult perspektiv.

Men naturligtvis gav det mer inspiration eftersom det stämde lite väl klockrent. Jag lyssnade på Psycho Sorcerers utläggning om magi (https://youtu.be/UovujD0EUxY) där han ger en väldigt vetenskaplig syn på magi (även det extremt inspirerande att jämföra med religionens vetenskapsanpassning!) och Alan Moores analys kring magi som konst (https://youtu.be/k1qACd0wHd0).

Väldigt förenklat kan man säga att den sort magi som Psycho Sorcerer talar om är ytterst sekulär(?). Magi är reducerad till psykologi. Det är likt självhjälpsböcker ett sätt att förändra sig själv, genom att förändra sitt undermedvetna genom självhypnos. Genom att upprepa saker om och om igen så förändrar man sig själv. En besvärjelse för att bli rik handlar om att ställa om sitt undermedvetna så att man blir mer uppmärksam på möjligheter. När man frammanar demoner eller änglar så är det delar av ens undermedvetna man kommer i kontakt med och sidor hos sig själv som man tycker väldigt illa om eller väldigt bra om.

Alan Moore å andra sidan talar om att språket är magi genom att det kan förändra folks medvetande. Han menar att konstnärer och författare är vår tids shamaner som utövar sin magi genom att förändra vår kultur, och att idag är det reklamare och PR-personer som utövar denna magi.

Det som slog mig var hur perfekt det passar ihop med PKismen. För det är ju precis så PKismen agerar. Genom att upprepa mantror om värdegrund, rasism, allas lika värde och liknande, som vid det här laget förlorat det mesta av sin betydelse och faktiskt blivit rena mantran, så programmeras vi om. Vi programmeras med en verklighetsbeskrivning där det absolut viktigaste ämnet är rasism, oavsett hur allvarligt problemet egentligen är. Men genom orden kan de omforma diskursen. Den sociala verkligheten omvandlas till att delas in rasister och goda. Även den mest rationella och sunda människan måste förhålla sig till deras uppdelning och i alla lägen kommentera kring rasismens betydelse, oavsett om han inser att rasismen är en icke-fråga i sammanhanget så finns en tyngd över honom att slänga in en brasklapp om att rasism är fel eller att det han säger inte ska tolkas som ett stöd för SD. Gör han inte det så känner han hela samhällets misstanke mot sig.

I en annan diskurs, utan detta åsiktsförtryck, så skulle frågan om främlingsfientlighet kunna hanteras som vilken annan fråga som helst. Man skulle tidigt kunna konstatera att det är inget större problem och något som inte förekommer i någon större utsträckning bland folk. Men eftersom vi haft den diskurs vi haft så har man faktiskt lyckas skapa det problem som man ville stoppa.

Ur ett ockultistiskt perspektiv så måste PKismen vara en magisk förbannelse! På något sätt så har postmodernisterna gjort en magisk ritual genom att etablera tankar och idéer hos oss. Vad värre är så är det en så storskalig ritual att vi alla deltar i den dagligen genom att upprepa deras mantran, genom att kontrollera varandras ordval – så att alla sjunger med i besvärjelsen – och genom att även motståndarna till PKismen förhåller sig och positionerar sig efter de mönster som PKisterna lagt ut.

På ett plan kan man kanske se PKismen som det sociala förtryckets demon, som de frammanat för att möta en annan demon som inte finns. Än. För ett återkommande tema inom ockultismen tycks vara att det måste finnas en jämnstark motkraft. I så fall är den kommande demonen precis det bruna mörker, som stiger upp ur ett grumligt vatten – av någon anledning iförd marschkängor – som PKisterna utlovat. Men vid det här laget är kanske PKismens fiende inte så mycket demon längre utan kanske snarare ses som en befriande ängel.

Det finns dock en trevlig tvist på mitt resonemang. Någonstans långt, långt borta i en virtuell verklighet har en kabbala av vita magiker (Jesus så mkt unintentional puns :O) samlats för att frammana sin version av detta bruna mörker ur det grumliga vattnet. I en betydligt trevligare demonisk form: En mer grön än brun groda, med ett lite illmarigt leende, stundom sjungandes på en liten visa:

”shadilay shadilay my freedom
shadilay shadilay oh no
shadilay shadilay oh dream or reality
shadilay shadilay oh no
(you) fly into my life, no it’s not finished
I will stop
set my sails, in the sky or at the bottom of the sea
I WILL BELIEVE IN YOU”

Motsatsen till skrivkramp.

Jag har kämpat med att försöka göra en podcast; först om kulturmarxismen, sedan om parallellen mellan politikernas och kulturmarxisternas nyspråk och de esoteriska idéerna inom ockultismen om magi(ck).

Men varje försök slutar med att jag istället blir inspirerad av något annat. När jag forskade om postmodernismen kulturmarxism så fastnade jag för hur den närmast förutsåg och la ut grunden för hela PKismen långt innan. Inte i betydelsen att de gav instruktioner till hur det skulle genomföras, utan snarare en beskrivning av Pkismens agerande.

Saker som medias inflytande, demokratins avsaknad av en fast punkt där makten var fokuserad, och framförallt hur makten i en demokrati utövas genom institutioner som programmerar oss att utöva makt över varandra och styra och programmera varandra själva. Det senare ju precis vad jag själv kom fram till i min podcast, och jag lyckas inte hitta vart jag läst det. Jag börjar rent av tvivla på om det inte är något jag drömt ihop själv. Som jag minns det var det något som Foucault nämnde vid en föreläsning under sent 70-tal och som andra gick vidare med. Det ska vara kopplat till hans idéer om ”biopower.”

I vilket fall så var kopplingen så omtumlande att jag inte kunde göra en ny podcast innan jag tänkt klart kring vad det får för implikationer. Särskilt tanken på hur ny kunskap hos människan och hennes kultur förändrar henne i grunden så pass att de nya insikterna inte ens behöver vara sanna utan blir det av att förändra kulturen. Alltså om människan blivit medveten om en detalj i sin karaktär och genast börjar använda sig av det och att hela kulturen förvandlas av den lilla insikten.

För att ta ett simpelt exempel: Någon feminist insåg att det fanns härskartekniker (som hon förstås i klassiskt, sexistisk manér namngav Manliga Härskartekniker), vilket i sig inte är någon större insikt, men eftersom idén föddes i ett samhällsklimat som behärskades av feministiska idéer så lyftes härskarteknik-idén fram som något Stort och Viktigt. Det passade deras narrativ om att de var förtryckta. Men genom att idén gav namn åt ett fenomen och gavs betydelse inom ramen för den rådande diskursen så fick den en större effekt än man kunde tro. Inte bara det att man kunde börja jaga män som utövare av dessa härskartekniker, det tycks också som att man inte kunde undgå att förändras av idéerna och kopiera beteendet själva. Det skedde liksom en förstärkning av nyttjandet av härskartekniker i samhället från feministiskt håll. Det blir nästan en fråga om hönan och ägget. Kom idén före fenomenet? Jag får en bild av den romerska diktatorn Sulla som med sin armé försökte återställa Rom till den ordning som fanns innan. Men ingen ser till den ordning han försökt etablera hos människor, alla ser bara den metod han använde för att åstadkomma det.

Nog om det. Jag försökte istället göra en podcast som skulle byta spår med jämna mellanrum för att ge podcasten en bättre dynamik och inte bli så jäkla tråkiga predikningar om mina åsikter. En mer sökande, spekulerande inställning.

Men jag körde snabbt fast. Jag inledde med en vardaglig utläggning om hur politiker använder språket, och hur de hela tiden omedvetet lyfter fram sina brister. Hur de talar om Ansvar, vikten av att vara Vara Tydliga, och att de skulle ordna Ordning och Reda. Idén är att politikerna är väl medvetna om vad folk efterfrågar; exakt de egenskaper de inte har! Men eftersom de lever i en värld av narrativ och berättelser så är ord mer värda än handling. De börjar därför rapa upp Ansvar, Tydlig, Ordning, i alla intervjuer, just det de inte klarar av. En något banal insikt kanske, men tanken var att det skulle öppna för en rejäl vändning och gå över till ordens magiska innebörd.

Fortsättningen har flyttats till min andra blogg: filosofen i paradiset AKA papperskorgen

Några av mina flashback-inlägg

https://www.flashback.org/sp60245979

Väldigt bra tråd.

Jag delar din uppfattning om att forumet präglas av en defaitism, men det är inte konstigt med tanke på den utmattning många sanningssägare måste känna vid det här laget. Ingen trodde nog att det skulle gå så här långt med PKismen. Själv trodde jag att kraschen skulle komma redan 2016 när resultatet av 2015 började märkas på allvar.

Men själv har jag varit uppgiven väldigt länge men nu hittat tillbaka till en sorts motivation mitt i allt elände. Eller snarare på grund av eländet.

Så här tänker jag:

*Läget är akut och något måste göras innan allt är förlorat. Därifrån kan man dra en hel del motivation.

*Samtliga i ledande ställning är så fullständigt odugliga och värdelösa att vem som helst skulle göra ett bättre jobb. Även du och jag skulle alltså göra ett bättre jobb! Och jag talar inte bara om politiker eller media, utan alla som öppnar käften offentligt avslöjar sig som idiot. De som tiger må vara smarta typer som sitter på något universitet, men de hörs inte. Istället släpps ”experter” fram i klass med Arnstad och Eksvärd.

Det kan tyckas som något negativt, men jag ser det hellre som att vara enögd i de blindas rike. Om man vill göra intryck i historien och göra sin röst hörd så är det nu! Du och jag hör till den yttersta eliten av tänkare bara genom att inte vara fullständiga idioter.

*Det har aldrig varit lättare att göra sin röst hörd. Den nya tekniken gör att start-up-kostnaden för att starta en podcast, en blogg eller en youtube-kanal är 0. Problemet är möjligen att nå ut och bygga en bas av followers. Men det är ett pseudo-problem i det stora. Poängen är inte att personligen bli framgångsrik, utan att vara ännu en röst som protesterar. Till sist så bygger man upp till en orkan av protester i alla medier, utom MSM. Men när motsatsen till MSMs budskap hörs överallt då förlorar de all sin makt.

*Landet är i kris. Men en kris är också en möjlighet att upptäcka vilka brister som finns och rätta till dem.

*Jag tror på att varje liten handling mot målet är avgörande. Att skriva det här inlägget på FB kanske inspirerar någon; att säga ifrån när någon försöker antyda något PK,brunkleta eller hänvisa till MSM som en källa. Det är en del i den stora rörelse som leder till förändring. Varje liten handling nöter ned PK-bygget och etablerar en ny diskurs där andra frågor och ämnen diskuteras, och inte de ämnen om rasism, HBTQ, feminism osv som eliten valt ut åt oss.

Allt vi gör är en del av att bygga upp eller bevara en viss kultur. Vill vi inte ha PKism så bör vi i varje handling agera därefter, och inte acceptera deras världsbild eller förstärka den genom att sprida deras idéer. Att ta avstånd från rasism eller att ens diskutera ämnet är att acceptera deras bild av att rasism är den viktigaste frågan. Ta istället avstånd från PKismen! Och gör inte rasism ens till ett ämne att diskutera; och framförallt ställ inte rasism som PKismens motpol, för det är den inte, och det är att bekräfta deras världsbild. PKismens motpol är tolerans, åsiktsfrihet och respekt för vanliga människor m.m.

*Att vara konservativ och nationell är att vara rebell idag. Det går inte att trycka ner hur länge som helst innan det blir coolt. Kidsen skrattar och driver med de stela och fyrkantiga demokraterna som kallar en bild på en groda för hatsymbol, eller deras försök att definiera alt-right. Föräldragenerationen står för PKism och det har aldrig funnits en värre idioti för rebellerna att riva ner.

*Dessutom kan det vara kul! Hitta glädjen i att göra PKisterna butthurt och ”triggered.” Den ovan nämnda rebelliskheten hos alt-right-rörelsen tror jag svider extra hos vänstertomtarna: ”men-men-men det är ju vi som står upp mot makten. Det är ju vi som kämpar för kvinnors sak precis som staten lärde oss i skolan. Det är vi som demonstrerar mot patriarkatet och den rasistiska arbetarklassen på första maj. Vi är de riktiga rebellerna som bryter mot alla normer som PKismens normer säger att man ska bryta mot, och tvingar på andra våra normer. Vi är rebellerna väl?” Hela idén om att utöva trotsig rebelliskhet från maktposition är så dum att de måste påminnas varje dag. ”Stå upp mot överheten, och då menar jag inte vi coola och kaxiga feminister i smartaste bästa tjejgänget-regeringen utan…öh… patriarkatet. Just det. Patriarkatet är de som har den egentliga makten. Vi liksom bara sitter här i regeringen och är rebelliska.

*Hela väst står inför en avgörande tid. Se det som något historiskt intressant, att få vara del av avgörande historiska ögonblick. Och ta chansen att bli en del av historien genom att agera!

https://www.flashback.org/sp60239065

Problemet med PKismen är dock hur allt är flytande. Värdegrunden om allas lika värde är helig och kan aldrig ifrågasättas, men samtidigt så måste man värdera människor olika. De invandrare som kommit hit är mer värd än de som är kvar i närområdet. Att diskriminera är ett brott mot värdegrunden, men ibland måste man ändå diskriminera för att skydda ”utsatta”, eller helt enkelt för att om man inte har olika tider på badhuset så blir det övergrepp. Man kan inte sätta grupper mot varandra, men gruppen svenskar får dock stå tillbaka för gruppen invandrare. Paradoxer av den här typen är en fundamental del av PKismen.

Så PKisterna skulle kunna säga öppet att ”Nej, värdegrunden och allas lika värde är fel” och ändå glida vidare på samma sätt. Antingen hittar de på något nytt nyord eller omtolkar något gammal så som mänskliga rättigheter för att passa deras agenda. Eftersom det är media som har kontroll över om något ska ifrågasättas eller inte, och hur diskussioner ska föras och om vilka ämnen, så kommer de undan.

Kärnan i ideologin är att det alltid finns offer att kämpa för och förövare att hata och angripa. Begrepp som värdegrund kommer och går och är bara heliga så länge det fungerar. Att just invandrare trumfar alla andra grupper är tillfälligt och beror på att det blir det mest laddade ämnet och att de därmed har bäst fiender att kämpa emot där. HBTQ är mer bara ett sätt att vinna prestige bland eliten, men någon grupp är alltid de största offren och när HBTQ ställs mot invandring så vinner invandringen.

Anledningen är just att motståndet mot invandringen är störst. Man definierar sig utifrån sina motståndare och gör det mest kritiserade i sin ideologi till det viktigaste att kämpa för.

Ett annat problem för PKisterna är att de hela tiden eskalerar sin ideologi, eftersom ”offren” själva eller deras uttolkare avgör sanningen. Följden blir att man allt mer alienerar sig. Först från rasister, sen från ”rasister” och sen från rationella kritiker av invandringen osv. Allt fler föser man samman i gruppen fiender, så att människor som innan var PKister plötsligt en dag kan finna sig tillhöra fienden. Människan som så solidariskt visade sina sympatier för Palestina med sin sjal, sysslar nu med kulturell appropriering och är ond.

Jag tror alltså kriget slutar av två orsaker:
1. Folket börjar få nog till följd av massinvandringen och den inkompetens och naivitet som den hanteras på.
2. PKismen börjar göra fiender bland media. Alltså den utser sina fiender.

Det kanske inte är någon mer som minns det men för väldigt länge sedan gjorde Janne Josefsson ett reportage bland några invandrarungdomar och sa något skämtsamt om ”här är en gangster jag känner igen” och den kamratliga skämtsamheten möttes av ilska från invandrarkillen som skällde ut honom för att ha rasistiska åsikter eller något sådant. Jag kanske övertolkar, men jag tror att det blev en vändning för Josefsson. Innan var han typisk PKist som skulle förstå de utsatta värstingarna, och har säkert den inställningen att tacka för att han alls släpptes fram, men några år efter det var han snarare en återhållen realist.

Och jag tror det är det som händer allt eftersom. Offren revolterar och pekar ut att journalisten är en fucking white male. Men när journalisten blir placerad i fiendefacket och inte känner för att buga sig inför offren, så får denne ett annat perspektiv och upphör att blunda för PKismens inbyggda motsägelser.

Och jag tror det går fort när det vänder just för att PK-bygget är så ruttet eftersom man aldrig behövt försvara sig mot kritik innan. Kvar blir nog bara några lösrykta idéer om solidaritet eller människovärden, men utan en hierarkisk struktur med offer på olika nivåer. PKisterna dominerar i stort sett hela samhället och alla höga poster, så övergången kommer att bli intressant.

https://www.flashback.org/sp60238312

För ett halvår sedan hade jag avskrivit dig som en stolle, men idag har jag en helt annan uppfattning.

Men problemet som jag ser det är att partierna har makten och att de väljer ut vilka som kan bli valda. Det blir i praktiken en loop i systemet där politikerna väljer ut politiker, och alla blir mer och mer lika. De väljer ut varandra efter hur lydiga knapptryckare de är, och i förlängningen får vi det läge vi är i nu, när man systematiskt genom ett darwinianskt system valt ut de allra mest medgörliga och odugliga. För de medgörliga i partierna hamnar till sist på toppen och väljer ut likasinnade. Det är därifrån den konformism och PKism som dominerar Sverige kommer ifrån. (kolla gärna podcasten på min blogg om det här, det är de två äldsta posterna)

Jag ser alltså inte representativ demokrati som det egentliga problemet, utan att problemet är att makten är hos politikerna och partierna. Om vi faktiskt hade representativ demokrati så hade ingen av idioterna som sitter i riksdagen idag blivit valda. De är inte där för att folk har förtroende för dem, de är där för att folk bara tillåts rösta på partier. (och dessutom får man inte ens den politiska inriktning som partierna lovar iom DÖ).

Så, ge riktig representativ demokrati en chans först är mitt svar. Det krävs många reformer för att rädda landet.

https://www.flashback.org/sp60167887

Oj, det där var väldigt träffande. Jag tror det är just det här problemet som jag flera gånger allt för klumpigt har försökt formulera: Att ALL diskussion sker på deras villkor.

De har satt upp regler och normer för diskussioner som ger dem ett övertag i alla lägen. Det är inte bara det att de satt upp gränser för vad som får sägas och kan döma ut människor som mindre värda rasister eller liknande.

De har kontroll över hela diskursen, om vilka ämnen som är viktiga att diskutera och vem som får diskutera dem. De har värderat vad som är viktigt och vad som är oviktigt och gjort det till sanningen. Om en person säger neger är det något så fullständigt fruktansvärt att det inte finns någon gräns för hur upprörd man ska vara. Om en person våldtar en annan människa så är det mindre allvarligt, och skulle våldtäktsmannen vara invandrare så är han nästan helt ursäktad.

Detta är ju helt vansinniga värderingar som egentligen inte är folkets värderingar, men eftersom media kunnat kontrollera vad som sägs offentligt så har det ändå fungerat som våra värderingar.

DETTA måste sluta nu! Jag pratade någon gång om att inte acceptera deras världsbeskrivning och värderingar, genom att säga saker som ”jag är inte rasist,” men jag inser nu att det är mycket viktigare än vad jag trodde. Vi måste bemöta deras skeva värderingar vid varje tillfälle. Vägra acceptera att rasism är en viktig fråga! Vägra acceptera deras apartheidsystem där vissa har andra rättigheter eller där ord är värre än våldtäkter.

Vi måste återerövra verklighetsbeskrivningen och ”berättelsen”. Vi måste etablera en berättelse där folket har fått nog av deras ordlekstyranni. Där antydningar om att man inte får säga si eller så möts med en direkt tillrättavisning att de kan ta sitt förtryck och sina sjuka värderingar och stoppa upp dem. DET ÄR INTE OK ATT VARA PK. Det är att stå på förtryckarnas sida. Det är att skydda våldtäktsmän. Det är att behandla människor olika beroende på kön, ras, sexualitet. Det är intolerans!

Ta varje tillfälle att påpeka hur deras PK-idéer är precis så förtryckande och intolerant som det de påstår sig kämpa emot. Och låt inte någon komma undan med att angripa dig för att du ger svar på tal.

Kallar de dig rasist så är de förtryckare som behandlar sina medmänniskor illa och inte tolererar åsiktspluralism.

Kallar de dig lättkränkt så är de empatilösa.

Ifrågasätter de din agenda så är de konspiratoriska och oempatiska.

Försöker de vända det till att du genom att inte genast backa är islamofob, homofob, rasist eller liknande, så är det de som använder härskartekniker och borde skämmas.

Eftersom samhället ser ut som det gör så är det den här sorts metoder som fungerar. Hitta din inre kränkthet och protestera vid varje kränkning och anklaga motståndarna för att vara dåliga, oempatiska, trångsynta, människor som gör skillnad på folk, att de har en förenklad svartvit världsbild, att de måste bli mer open minded osv…

Det kanske inte funkar när du testar att bemöta dem så, men det handlar inte bara om det enskilda tillfället, det handlar om hur samhället förändras när människor konsekvent hela tiden biter ifrån. JU fler som gör så här desto snabbare blir det etablerat och fler följer på.

Vi lever i ett samhälle där det effektivaste sättet att få som man vill är att skrika som ett barn om hur kränkt man blivit och att man är utsatt för förtryck. PKisterna har satt tonen, så det är dags att de får svar på tal.

Tänk bara på att:
Den som kämpar mot SJW bör se till att han inte därvid själv blir ett SJW. Och då du länge blickar in i en PKism, blickar PKismen också in i dig.

Men låt bli att anklaga PKisterna för att vara oikofober, svenskfientliga eller liknande. Sånt har ingen betydelse eller värde för dem. Det som bränner bäst är snarare att kalla dem oempatiska, fundamentalister, sexistiska m.m. Helst ska det inte ske direkt som försvar av dig själv eller dina åsikter, utan göra som PKisterna själva och peka ut en PK-brist i deras eget resonemang. Om de försöker få det till en fråga om ”att inte spela SD i händerna” eller liknande när folk vill protestera mot en gruppvåldtäkt. Påpeka då hur respektlös de är mot offret, och att det är ett sexistiskt och djupt oempatiskt förhållningssätt att förminska en kvinnas lidande så.

Och som bonus så tror jag att den här sortens svar är de som gör PKisterna allra mest kränkta och griniga.

https://www.flashback.org/sp60184901

När pendeln nu börjat svänga till PKisternas nackdel så har jag funderat lite på hur kampen ser ut. I tråden om att Nyheter idag avslöjade förnamnet och ett kort mail från en person som ville att en bild på när hennes bror blev arresterad för inblandning i våldsamt upplopp skulle tas bort, så blev det aktuellt igen att fundera på spelreglerna i konflikten. (FB) Nyheter Idags Chang Frick hänger ut privatperson som kontaktat Ni

PKisterna har från sin maktposition kunnat förfölja och förtrycka oliktänkande, men så har det inte alltid varit. Det är PKisterna som har flyttat gränsen för vilka medel som är ok att använda. De har öppnat Pandora box och släpp ut allehanda fulheter i världen. De har alltså ritat om spelplanen och därmed också gett motståndarna en moralisk rätt att använda samma medel.

I enlighet med PKisternas agerande är det:

Det är ok att hänga ut människor på media och på nätet för deras åsikter.

Det är ok att hindra, skada eller helt stoppa en människas karriär beroende på åsikter.

Det är ok att systematiskt hjälpa fram personer av en viss ras, ett visst kön eller liknande.

Det är ok att använda sig av samhällets institut, så som skolor, statsmedia och myndigheter m.m. för att driva sin agenda och sprida sin propaganda.

Det är ok att censurera och ljuga för att skydda och stärka sen egen agenda och ideologi

Det är ok att etablera ett hat och ett tankesätt hos folket mot en uttalad fiende bland folket.

Det är ok att diskriminera beroende på ras och kön m.m.

Det är ok att slösa besinningslösa summor av våra skattepengar på för ideologin symboliska frågor

Det är ok att tysta ner brott som begås mot åsiktsmotståndare och att ge sitt tysta medgivande genom att sitta passiv

Det är ok att uttrycka sig förnedrande om någons kultur eller nationalitet

Osv osv osv

Denna förändring av beteendet mot åsiktsmotståndare har de infört från maktposition och inte som en eskalering under en jämn konflikt. Det är alltså att jämföra med att ta till allt mer brutala metoder mot en person som redan ligger ned.

Så inte nog med att detta ska ses som helt ok att göra mot motståndaren när pendeln svänger, eftersom övergreppen skedde från ett tydligt överläge och helt ensidigt, så finns det en väldigt berättigad ilska hos de drabbade som måste komma till uttryck. Det är helt rimligt att svara med en ytterligare eskalering efter en så orättvis behandling. Poängen är att man måste ha full förståelse för att människor ger tillbaka med samma mynt plus ränta.

PKisterna har gett oss mandat att bete oss precis hur svinigt vi vill i den här konflikten. Den enda gränsen är i praktiken den personliga moralen, men den moralen kan inte appliceras på andra. Om någon i sin ilska tar till våld och kanske dödar en representant för PKismen, så är vi nog tvungna att ha förståelse för det, vi skulle kanske inte begå handlingen själv av moraliska skäl, men vi kan inte ifrågasätta en persons agerande efter ett sånt förtryck och en sån orättvisa.

Min förhoppning är att det ändå kan skötas så pass snyggt att de skyldiga straffas bara tillräckligt hårt så att ingen känner att den inte fått upprättelse, och att vi tar till de åtgärder som behövs för att reparera samhället igen.

https://www.flashback.org/sp60178174
Om hur Cuf tänkte kring att kopiera SD:
Det jag finner lustigt är hur man beskriver det som en smart strategi av SD att gå i konflikt med övriga. Det är ju ingen strategi, det är ju något som bara föll i knäet på dem för att de för en politik som har ett väldigt starkt stöd hos folket som hela övriga partisystemet står på precis motsatta sidan av.

Det är väldigt talande att SD driver en politik förankrad i verkligheten, medan CUF spekulerar kring vilka berättelser om konflikt de kan skapa för att få uppmärksamhet. Sjuklövern, och särskilt C och L, är såna partier som helt saknar egentlig politik utan enbart består av tomma utspel och strategier.

Hur vore det om man försökte föra en egen politik istället för att välja politik efter den senaste röstfiskar-kampanjen?

Värdelösa skräpmänniskor!

Jordan Peterson väcker tankar om religionen.

Den senaste diskussionen mellan Peterson och Harris var betydligt bättre än den första. Harris kommer fortfarande in med en inställning att han ska hitta fel i Petersons resonemang, men Peterson är betydligt mycket mer medgörlig och nästan undergiven denna gång. Så diskussionen blir bättre men får en något speciell färg av deras inställning. Det liknar nästan ett förhör där den sekulära världskyrkan ska kontrollera att inte broder Peterson är en kättare som har religiösa idéer.

I vilket fall så var det en sak som slog mig när jag lyssnade. Om Peterson har rätt och de mytologiska historierna innehåller fundamentala sanningar och det går att ur mytologiernas arketyper på något sätt skapa en gud, så får det väldigt intressanta följder. Tyvärr redde de aldrig ut exakt hur steget från arketyper till religion ser ut även om Harris lyfte frågan. Hans iver att hitta fel gjorde dock att utläggningen tog en annan riktning om vanföreställningar istället.

I vilket fall så började jag skriva en kommentar till klippet där jag frågade mig just det, och försökte på retoriskt vis lägga fram vad jag trodde kunde vara en möjlig idé hos Peterson; och det är min tolkning av hans idé om sanning. Som jag förstått Peterson så är vår sanningsuppfattning och hela världsuppfattning en följd av evolutionen. Alltså att vår uppfattning av världen är ett resultat av detta. Inte bara enkla saker som att vi ser viss elektromagnetisk strålning som en viss färg, att vi kan uppleva skillnader i temperatur, att vi kan uppleva fysiska objekt på allehanda sätt. Utan jag menar även de åskådningsformer och förståndskategorier som Kant talar om (Kant dyker av någon anledning alltid upp när jag filosoferar, jag slutar aldrig att imponeras av hur en människa kan vara så skarp som han). Alltså att vårt sätt att tänka formar världen genom att se den som rum och tid, och att vi använder oss av förståndskategorierna (enhet, mångfald, totalitet, realitet, negation, begränsning, ting, orsak, gemenskap, möjlighet, tillvaro och nödvändighet)(hämtat från wikipedia) för att förstå den. Hur världen egentligen är beskaffad vet vi inget om, utan vi är underkastade att tänka på samma sätt som alla andra djur som följt liknande evolution.

(Jag blir lite sugen på att utforska det här med vad evolutionen säger om den yttersta verkligheten egentligen; det måste ju finnas en anledning till att vårt sätt att tänka tog den här svängen ursprungligen. Eller varför evolutionen som system alls manifesterade sig i världen och hur dess verkliga väsen ter sig utan människan. Men det är en svår fråga som jag får återkomma till.)

Alternativt så finns ingen objektiv verklighet, och i så fall är hela verkligheten en skapelse av en gud/medvetande oavsett. Men det är en annan fråga.

I vilket fall så innebär det här en hel del riktigt coola saker. För det första så innebär det att ”världen” är skapad av oss, eller snarare att evolutionen skapat oss på ett visst sätt som får oss att skapa/uppleva världen som den är. Inte den objektiva världen där utanför vår fattningsförmåga förstås, men den tredimensionella världen som har en riktning i tiden. Den enda värld som egentligen finns för oss.

Så, min egen idé om hur Peterson skulle kunna lösa det här problemet med att gå från arketyper till gud då: Arketyperna är på sitt eget sätt en spegling av vår evolutionära hjärna. De följer mönster som finns inbyggda i oss och de har en direkt effekt på verkligheten genom oss. Vi tar på oss roller som Ledare, Lojal följare, Förrädare, Ensamvarg, den gode fadern osv. Av psykologiska skäl tar vi dessa roller för att göra livet lättare. Om man misslyckas i skolan och hoppar av t.ex., då tar man rollen som Drop-out för att känna att det finns en sorts ordning. Att vara ”sig själv” (vi är aldrig ett tomt medvetande) och misslyckas är enormt jobbigt, då ger det trygghet att känna att man följer ett mönster och agerar som en Drop-out. Sartre pratade om det här som att vi är utelämnade i fullständig frihet och utan mening, och att vi för att hantera det faller in i roller. Det är helt omöjligt att leva fullständigt fri och nihilistisk, utan vi kommer automatiskt att inordna oss och verkligheten i ett system av mening och syfte. Jag tror att medvetenhet om det här öppnar dörren för att förändra både sitt liv och sin verklighet. Vill man råda bot på PKismen i samhället så kan man göra det genom att välja en ny roll och formulera en ny värdegrund för sig själv. Ofta räcker det dock med att sätta sig ner och skriva för att hitta och formulera vad man verkligen tror på. Själv har jag tagit på mig en roll av intellektuell högljudd kritiker av den rådande ordningen, men även drag av rebell och oborstad lantis. Därigenom kan jag bekvämt arbeta mot de mål som jag värderar.

(Det slår mig att man kanske kunde göra för myterna likadant som Kant gjort med verkligheten; att reda ut vilka åskådningsformer och förståndskategorier som finns för myterna. Det får bli ett senare projekt. 🙂 )

Men det är en parentes. Poängen är att arketyperna och berättelserna lever i en annan verklighet, men påverkar den vanliga verkligheten. I myternas verklighet existerar gud som någon form av arketyp, kanske den gode fadern eller den fördömande domaren. Han har inte samma sorts verklighet som t.ex ett bord, eftersom ett bords-fenomen existerar av någon yttre anledning i den objektiva verkligheten; troligen. Det skulle ju kunna vara så att det inte existerar någon yttre verklighet utan att allt är vårt medvetandes skapelser och i så fall kan gud vara lika verklig som ett bord, då det enda verklighetskriteriet är hur pass övertygad vi är om någots existens.

Oavsett hur verklig gud är så är han vår skapelse, precis som vår värld är vår skapelse. Och det jag ville komma fram till är att gud, berättelserna och verkligheten är speglingar av vårt sammanlagda medvetande. Det öppnar för intressanta tolkningar som att ”vi alla bär på en del av det gudomliga” eller att gud verkligen skapat världen i den mening att gud utgörs av vårt sammanlagda medvetande som skapat världen genom att omforma den objektiva verkligheten. Återkommande idéer i mytologi och religion, och kanske ett litet bevis för att Petersons tes om att myterna och religionerna innehåller fundamentala sanningar. Det innebär också att man likt gnostikerna kan se världen som en plats där vi är inlåsta i fysiska kroppar och inte kan nå den högre verkligheten, vilket då skulle vara den objektiva verkligheten utanför vår fattningsförmåga; och hur gud bara är en Demiurg en lägre gud, dels för att han är skapad av oss, och dels för att han skapat en imperfekt värld. Det skulle i så fall kunna finnas en högre gudom, och det räcker med att fundera kring vilken sorts gud vi skulle drömma ihop om vi hade mindre mänskliga begränsningar av vårt tänkande.

Det är alltså en rätt skräpig gud vi byggt upp här. Jag har ju redan beskrivit hur mänsklighetens ”uppväxt” var miljoner år av lidande och sexuell lusta, dessa störda varelser har alltså skapat en gud efter sina ideal… Men man ser också hur guden utvecklats från den gammaltestamentliga guden, till en allt mäktigare och fredligare gud, och i vår tid en allt mer marginaliserad gud som mest fungerar som en låtsaskompis och orörlig rörare.

Kan man tro på en sån gud om man är medveten om det här? Nja, inte utan hjälp. Man kan mena att det är nyttigt att ha en så idealiserad idé att följa och inspireras av. Det gör oss till ”bättre” människor, enligt de kriterier vi redan satt upp för vad som är gott, men vi har en symbol att samlas kring och därmed förstärka det goda i samhället. Men funktionalitet är en dålig motivation för religioner. En bättre motivation är i så fall idén om att det finns något utöver verkligheten och att gud är en aspekt av den högre verkligheten. Det vill säga att den gud vi skapat är en dålig kopia av den egentliga guden som finns bakom gränsen för vår fattningsförmåga, alltså i den objektiva verkligheten.

För att dra en parallell till religionens utveckling så kan man jämföra med hur man först dyrkade gud i statyer och tänkte sig att guden bodde i den. Sedan att statyerna bara symboliserade guden och att man egentligen dyrkade den riktiga guden som bodde i himmelen, sen insåg man att det gud var nog mer än bara en i gänget av gudar och att det nog snarare var en enda gud och de andra var antingen falska eller aspekter av guden. Sen insåg man att den enda allsmäktiga guden nog var mer än bara beskrivningen av honom, han övergick nog snarare vår fattningsförmåga och alla försök att beskriva honom var att förminska honom.

Det är så man måste tänka för att tro på gud. Den gud vi skulle dyrka må vara en demiurg och otillräcklig, men det är precis som att dyrka en staty av guden, vi dyrkar det vår fattningsförmåga klarar av, det vi dyrkar är inte stenstatyn eller demiurgen utan det vi inte kan fatta eller formulera. Demiurgen är inte den verkliga guden, utan bara ett mellansteg som vi använder oss av för att ens kunna nå den högre andligheten. Precis som Jesus eller helgonen eller bothisatwor eller Vishnus avatarer osv. alla är en rörelse i den andra riktningen. När gud blir för avlägsen bortom vår fattningsförmåga behöver vi länkar till att nå honom, varelser som är mer människor och som vi kan förstå och efterlikna.

Men nu invänder antagligen någon att det här inte bevisar guds existens, bara existensen av en tankekonstruktion som jag påstår ska efterlikna den obeskrivliga guden. Mitt motargument är att vår existens sker i en helt okänd värld och det finns inte bevis för just något annat än att vi har ett medvetande. Oavsett ståndpunkt så tar man avstamp i en tro. Tron att den yttre verkligheten existerar t.ex. När man som materialist kritiserar religionen att vara en påhittad skapelse utan grund, så gör man det från antaganden som också saknar grund. De krav på bevis som man lägger fram är precis lika godtyckliga. Även om vi är överens om en massa saker så som den fysiska världens existens och hela Kants åskådningsform och förståelsekategorier stämmer exakt överens med verkligheten, så är beviskraven ogrundade. Kritikerna kan inte hävda att man ska utgå från att vissa sanningar existerar för att ifrågasätta att någon utgår från att andra sanningar existerar. Man kan bara kräva bevis inom samma kontext-system.

Det går inte att ifrågasätta guds existens helt enkelt. Lika lite som en religion kan ifrågasätta vetenskapens fakta om världen ur ett religiöst perspektiv.

Den enda utgångspunkt vi kan lita på är existensen av vårt medvetande och utifrån det kan man kanske nå vissa sanningar, utifrån hur det verkar vara uppbyggt. Och en del i dess uppbyggnad är vår tendens till tro på en högre andlighet oavsett om det aldrig framträtt något fenomen som motiverat oss att tro. Men det är antagligen omöjligt att leda något till bevis utifrån vårt medvetande, lika lite som en termometer kan bevisa att det är en katt i rummet.

Jag är långt ifrån klar med det här ämnet, men jag tror jag stannar här. Förhoppningsvis kan jag fundera lite kring de två olika möjligheterna för existensens beskaffenhet: En värld med bara ett medvetande och en värld med en objektiv verklighet. Kanske finns det någon sanning om existensens väsen att gräva fram där. 🙂 Jag tror det är omöjligt att undvika en andlig komponent oavsett.

Mitt inlägg på flashback om en ny ideologi

https://www.flashback.org/t2820139

Vi behöver en ny ideologi! Även om inte liberalism, socialism, konservatism eller nationalism m.m. är döda så är de samtliga svårt skadade eller sjuka.

Den innevarande ideologin i väst: PKismen; är i stort sett en ideologisk cancersvulst som kunnat växa obegränsat. En synnerligen elakartad variant som spritt sig och trängt in i varje del av samhällskroppen. Skyddad av både media och akademi har den kunnat utvecklas utan att få sina motsägelsefulla och irrationella idéer ifrågasatta eller testade. Den har utvecklats av de värsta extremisterna som följd av dess inbyggda ”underifrånperspektiv,” där bara de av ideologin erkända offren kan formulera ideologins sanningar, samtidigt som ideologin sitter vid makten och genomdriver idéerna i samma stund. Men det där tar jag upp i podcasten, och kommer antagligen lägga ut på min blogg snart också. Poängen är att denna cancer inte kommer överleva när dess inre motsägelser börjar belysas, utan den måste ersättas av någon sundare ideologi.

PKismen må vara vidrig, men den kan också föra med sig något gott. Dess blotta vansinnighet öppnar upp för nya idéer, som att ifrågasätta det nuvarande politiska systemet eller att bilda sig en ny bild av den politiska och mediala eliten, och få en ny förståelse och motivation som leder till att fler människor gör sin röst hörd. Insikten om att makten är klart dummare än den vanlige svensken och insikten om vad som händer med ett samhälle om man inte säger ifrån, har öppnat mångas ögon för möjligheten att själv formulera sina idéer och inte blint lita på systemet.

I den här miljön, när ett ruttet ideologiskt bygge är på väg att rasa samman, är det dags för nya ideologier att vakna. Både socialism och liberalism måste renas från cancern och formulera om sina idéer för en ny tid, och nationalism och konservatism måste etablera sig igen med ett nytt självförtroende efter en lång tid av förtryck.

Mitt förslag till ideologi är inte en ideologi i egentlig mening, utan snarare ett nytt format, eller ett nytt fokus, som går att applicera på samtliga ideologier:

1. Tänk långsiktigt på vilka mönster som uppstår i samhället och kulturen av beslut.
2. Fatta beslut inte på grund av vilka värderingar vi har idag, utan på vilket samhälle vi vill ha i framtiden utifrån våra värderingar.
3. Låt ideologin vara självmedveten, ständigt omvärderande av vilka förändringar som skett i världen och i sig själv.
4. På ett personligt plan agera i vardagen med samma strävan mot det samhälle vi vill ha.

Jag ska försöka ge lite exempel på hur jag tänker.

När kvinnlig rösträtt infördes var anledningen att våra värderingar sa att kvinnor var jämlika med män och därför skulle ha samma rätt att rösta. Enligt punkt 1. och 2. ovan så skulle man istället se till vilka effekter införandet innebar och om det resulterar i ett samhälle som passar våra värderingar.

Det här är ett sätt att se på utvecklingen från beslutet om kvinnlig rösträtt:

Om man tror att män och kvinnor är olika – och det gör nog de flesta som är ärliga mot sig själv – varför funderar man då inte över följderna av ett sånt extremt ingrepp i strukturerna? Plötsligt så är hälften av väljarna av en helt annan sort; det måste ju få enorma konsekvenser för hela samhället. Alla värderingar kommer att skifta rejält i en ny riktning när kvinnor får ett så stort inflytande plötsligt.

Låt ta några påståenden om hur kvinnor är och fundera hur ett samhälle skulle påverkas av att dessa får mer inflytande. Dessa egenskaper för är hämtade från någon gender studies-sida:

dependent
emotional
passive
sensitive
quiet
graceful
innocent
weak
flirtatious
nurturing
self-critical
soft
sexually submissive
accepting

Kan vårt samhälle ha tagit en sådan riktning efter att kvinnlig rösträtt infördes? Uppriktigt så blir det nästan komiskt när man ser ”sexually submissive” där och känner till cuck/hanrej-memet. Men håll med om att det faktiskt är förvånansvärt träffande vad gäller kritiken mot det moderna samhället och PKismen. Till kvinnors försvar kan man ju nämna påstående om att ”om kvinnor styrde världen så skulle det inte vara några krig.” Kanske är det så att anledningen till att vi inte haft krig mellan demokratier är inte p g a demokratin i sig, utan för att kvinnor har fått inflytande? Möjligt, men inte självklart, precis som det inte är självklart att PKismen är en följd av kvinnlig rösträtt.

Min poäng är att den här sortens funderingar aldrig förekommer utan att man inför förändringar enbart med hänsyn till de värderingar man har. Ta till exempel nyliberalerna som ville ha öppna gränser. Det är ju inte de enda värderingarna de har, de vill ju ha fri marknad, låga skatter och mindre välfärdsstat också. Men de högg direkt och drev på för att släppa in så många som möjligt till landet utan att först bygga om samhället för att fungera med fri invandring.

Nu är ju invandringen ett lite elakt exempel då det är en följd av PKism-cancerns infiltrerande av alla ideologier, men det visar ändå på hur extremt kortsiktig vi har varit. En förklaring är förstås att vårt partisystem är ett urvalssystem för konformister och oduglingar och att den konformismen har runnit ner från toppen in i de breda folklagren och på så sätt förlamat rationellt tänkande.

Min önskan är att vi från och med nu tänker långsiktigare, medvetna om vilka effekter som beslut har på vårt samhälle och kultur. Och i förlängningen hur samhället och kulturen påverkar oss själva. Tänk på hur PKismen fick oss att oupphörligen hjärntvätta varandra med tomma fraser, kritiska antydningar om vilka normer som ska gälla, direkt smutskastning och mobbning av de som avviker osv. Vi måste börja se helheten. Hur hela samhället och i förlängningen hela mänskligheten hänger ihop.

Det finns moralisk aspekt här också som ni antagligen noterat med punkt 4, och resonemanget ovan. Om våra beslut, både små vardagsbeslut och stora politiska beslut påverkar samhället, kulturen och till sist även oss själva så är vi själva i en mening ansvariga för hur samhället behandlar oss! Men det är en annan fråga som jag får återkomma till någon annan gång. Det är dock en del av det här nya ideologi-formatet.

Den tredje punkten är en sorts brasklapp. Antagligen har en och annan funderat några varv redan kring hur den här ideologi-idén passar in. Vad skulle det innebära att införa ett sånt här system; vilka följder skulle det få och vilka mönster skulle uppstå i samhället? Det är nu man märker att det här är en inte så enkel ideologisk grund och att det genast uppstår en sorts rundgång i tankarna.

Om vi antar att ideologin får spridning så finns det en inbyggd risk med ideologier som talar om ett framtida samhälle bättre än det nuvarande. Det blir lätt utopier och när man dessutom uppmanas handla och besluta idag för att skapa de mönster som kan ge oss det där framtida samhället, då öppnar man upp för allehanda otrevligheter. För kommunister skulle det kanske låta som ett obetydligt offer att döda några miljoner idag för att oändliga triljoner ska kunna leva i snöflingekommunistiska rymdsamhället i framtiden. Men inte bara själva mördandet är en risk, utan även risken att människor fastnar i en osund loop som med PKismen. När en ideologi har komponenter som får den att programmera sina ideologister och andra människor så kommer det till sist eskalera okontrollerat.

Är det något som jag lärt mig av PKismens katastrof så är det att värdera själva ideologin innan man ansluter sig (även om PKismen dessutom var en så lömsk ideologi att de flesta inte förstod att de blivit PKister). Vilka idéer är det som ideologin har och hur kommer de påverka inte bara världen utanför utan även den själv? I PKismens fall var det stora problemet idén om att de av ideologin utvalda offren (eller egentligen de som gjorde sig till förespråkare för dem) fick subjektivt definiera normer och sanningar med sina känslor som riktmärke, och att det var en moralisk plikt att övervaka och rätta varandra så att den systematiska självhjärntvätten/programmeringen kunde ske bland folket.

Om man ska gå till kärnan av problemet med PKismen så är det antagligen idén om offer, förövare och att man ville öka makten för offret. Och även om jag inte begriper alla turer så tror jag det är ett tillfälle för mänskligheten att lära sig något av sitt misstag. Kanske finns det ett inneboende problem i att dela in människor i onda och goda på det sättet.

Min poäng med punkt 3. är alltså att det är viktigt att förstå ideologiernas mekanik, vad som leder fel och vad som inte gör det. Jag är dock pessimist och ser det som ofrånkomligt att alla idéer vi skapar kommer leda åt helvete om vi inte stoppas. ÄVEN idén att stoppa allting inom en viss tid. Det är antagligen ett ofrånkomligt resultat av system som innehåller medvetande och därmed är självlärande. Korruption och elände är något som vi bara kan hålla stången i korta stunder. Kör vi inte ner i diket till höger så håller vi för långt åt vänster och hamnar i det diket istället. Men vi lär oss! Och håller för långt åt höger nästa gång…

Jag ska fundera lite till kring hur ideologier fungerar och vilka komponenter som är minst dåliga, men jag är nyfiken vad ni tycker så här långt. Hur skulle din ideologi se ut med ett sånt här perspektiv?